Blir världen vacker för den som reser?

Är världen vacker för den som reser? En bra fråga! Uttryckt som ett påstående - För den som reser är världen vacker - utgör den titeln på Per J. Anderssons nya bok, utgiven på Ordfronts förlag. Andersson är bekant för flertalet som mångårig redaktör och skribent på resemagasiet Vagabond, med särskild förkärlek bland annat för Indien. Det går bra att läsa en krönika med samma tema som boken på Vagabonds hemsida.

Möjligen är titeln - och dess fråga - en smula provocerande. Den utmärkta radiopersonligheten Louise Epstein tycks i alla fall ha gått igång lite grann på boktiteln, vilket framgick av dagens avsnitt av Nordegren & Epstein.

Den förbryllade Epstein menade att det kanske inte var helt nödvändigt att resa för att uppleva att världen är vacker. Åtminstone inte resa långt. Istället pläderade hon för det vardagliga kortresandet: en liten tur med pendeltåget i Stockholmsområdet kunde väl duga? För ett par dagar sen twittrade hon från  platsen längst fram i bussen, där man har en finfin utsikt! Vardagsresor! Ett lika fint sätt att upptäcka världens skönhet som dyra lyxkryssningar eller långa luffningar i Asien?

Här på Tertulia travels håller vi med Louise! Vi försöker undersöka en annan hypotes än den gängse: för den som vet hur man ska betrakta världen, blir den vacker! I själva verket har vi ju skrivit åtskilligt på detta tema tidigare. Och det finns gott om klokt folk som gjort liknande reflektioner: 

- Xavier de Maistre, som vi skrivit om här: Att resa i fåtöljen
- John Ruskin, som vi skrivit om här: Den gående känner friheten

Eller varför inte citera Marcel Proust, som har formulerat det väl:

"Den sanna upptäcktsresan består inte i att söka nya landskap, utan i att få nya ögon." 

Att sen Per J. Andersson nog menar något helt annat, är en historia för sig... Han pläderar för att resandet förintar våra fördomar och öppnar vår blick, vilket är ett utmärkt argument för resor - långa som korta.