Varför inte följa med på en av TTs inspirerande promenader i Köpenhamn? Under våren gör vi fyra olika nedslag i den danska kulturhistorien:

- Kierkegaard och stadier på livets väg
- Epoken Struensee - maktspel i 1700-talets Köpenhamn
- Ledarskapets grundbegrepp - på jakt efter en undflyende tysk
- Gestalter från den danska guldåldern

Mer info om vårens promenader finner du här! Anmäl dig snarast, gruppstorleken är begränsad, först till kvarn!

Debatten om flygresorna och miljön fortsätter med oförminskad kraft. Vissa debattörer har med högstämt patos retat upp meningsmotståndare som värjer sig mot vad de påstår vara moralism. Och det klart: det finns moraliska aspekter här som vi inte så lätt tar oss förbi. Alla vi som älskar att resa och som samtidigt oroar oss för miljö och klimat har problem.

På en gång uppseendeväckande och rörande blir det i senaste numret av resemagasinet Vagabond (Nr 2, 2018), där både "ledaren", skriven av chefredaktören Fredrik Brändström och veteranredaktören Per J Anderssons krönika tar upp ämnet. Brändström är tydlig: "Skippa slentrianresandet" lyder rubriken. Han föreslår (skämt eller allvar?) spray tan istället för solsemester och nätshopping istället för shoppingresor. Och för jobbmöten har vi Skype. Nu skulle man kunna raljera rätt rejält över intelligensen i dessa "idéer", men ämnet är allvarligt, så det låter vi bli...

Han blir förnuftigare när han uppmanar oss till självrannsakan. Vi bör på allvar fråga oss varför, hur och hur ofta vi reser, och om alla resor verkligen betyder något. Satsa på kvalitet istället för kvantitet, är hans enkla uppmaning.

Per J Andersson fortsätter att plädera för tågresandet i sin krönika, vilket vi gärna också gör här på TT. Gott så. Han försvarar också engagerat den resande människan, och ställer upp moraliskt hedervärda, legitima motiv till vår ständiga längtan ut i världen. Men, det där med flyget då...?  Ja, han är svarslös, skriver han. Det myckna flygandet går inte att försvara,

Det är lätt att bli berörd av resejournalisternas dilemma: medarbetarna på en tidning som på många sätt är en plattform för den ekonomiskt muskulösa reseindustrin måste börja ifrågasätta sig själva, sitt eget beteende och - rimligen - tidningens själva kärnbudskap. Inte lätt. I resten av tidningen går man emellertid på som vanligt med artiklar och reportage som stimulerar vår reslust med stor effektivitet. 

Kanske bäst att tillägga detta: Vagabond en är fin tidning, oavsett moraliska dilemman...

  "Och gatutrafiken?
   Är den vänsterriktad eller högerriktad?
   Ingendera. Ty det finns ingenting som i europeisk mening kan kallas trafik. Det finns i stället vad som är den raka motsatsen till trafik: en motsvarighet till vad man i Europa kalla marknadsträngsel, d.v.s. permanent folkstockning på gatorna. 
   Att komma fram på dessa gator om man har bråttom, är därför en förtvivlad sak.
  Dessutom! Höns trippar överallt omkring, interfolierade med ankor. Biltrafiken måste gång på gång stannas av trafikpoliser (dy dylik finnes), emedan fårhjordar på stundom kanske ett par tre tusen djur, ledda och styrda av ullskinsklädda herdar med gammaltestamentlig stav och av skällande vakthundar, kommer vandrande genom staden på väg antingen till öppna under cypresserna gräsbevuxna före detta kyrkogårdar mitt bland husen eller ut till de grågröna kullarna kring staden." 

Ludvig Nordström, om Konstantinopel, ur Snapshots från en resa till Turkiet, 1928, hämtat ur Tourister - klassiska författare på resa, Bodner Granberg/Enge Swartz, red (2006).

I Storbritannien vårdar man de militära traditionerna. Det kan vara en smula uppseendeväckande för en fredsskadad svensk, men får kanske betraktas som naturligt i ett land som räknar sig till de betydande militärmakterna. Att odla stoltheten över militära bedrifter blir då ett medel att försäkra sig om att framtidens soldater låter sig rekryteras. Den närmast antimilitära stämning som råder i vårt eget land är möjligen en bidragande orsak till försvarsmaktens rekryteringsproblem.

​I Storbritannien har dock militären hög status. I den skotska huvudstaden Edinburgh påminns man om detta nästan överallt. Så bygger exempelvis hela den starka traditionen kring ”Edinburgh tattoo” på militära seder och bruk. Edinburgh tattoo är strängt taget ingenting annat än en serie militärparader med musik, vilket lockat stora skaror besökare sen starten 1950.

Runt om i staden hyllas gamla och nya soldater, i form av ryttarstatyer, informerande skyltar med mera. Stadens mest kända byggnad – Edinburgh Castle – är en gammal borg och militärförläggning, så där är förstås koncentrationen av militära minnen extra stor. Längst bort, i den östra delen av fästningen disponerar fortfarande armén ett antal byggnader. Bland annat finns här ett allmänt skotskt krigsmuseum, men också ett litet regementsmuseum tillägnat ett av den brittiska arméns allra stoltaste förband.

Det handlar om The Royal Scots Dragoon Guards. Det är Skottlands enda existerande kavalleriregemente, med anor från senare delen av 1600-talet. Idag är detta ett modernt, högmekaniserat stridsvagnsförband, resultatet av en sammanslagning av flera enheter år 1971. En av dem är The Scots Greys, ett kavalleriförband som naturligtvis fick sitt namn genom bruket av gråa hästar. På det lilla museet kan vi följa förbandets utveckling genom århundradena och alla deras bedrifter är nogsamt dokumenterade.

Dessa hyllade ryttare hade sin ”finest hour” vid ett avgörande ögonblick av slaget vid Waterloo i juni 1815. Det var de som stoppade den första stora framstöten som fransmännen gjorde under slaget. Den framstöt som skulle slå hål på Wellingtons center och därmed krossa den anglo-allierade armén. I ett osäkert ögonblick då fransmännen tillfälligt hejdats av den brittiska muskötelden fick skottarna sin order. Anfallet var snabbt och beslutsamt. Det skotska förbandet bestod av 400 ryttare men de red ner mot tunga infanterikolonner bestående av säkert 4 000 fransmän. Ryttarna högg sig genom de franska leden och slaktade mängder av fiender.

Inne på regementsmuseet kan vi beskåda krigsbyten och andra artefakter med koppling till historien. Den mest framskjutna platsen får en monter innehållande en fransk fana som erövrades under anfallet vid Waterloo, från det 45e franska linjeregementet. Ögonblicket är förevigat genom en ögonvittnesskildring av den soldat som med egna händer vred regementsfanan ur de franska infanteristernas händer – sergeant Charles Ewart:

One made a thrust at my groin – I parried it off and…cut him through the head. One of their lancers threw his lance at me but missed.. by my throwing it off with my sword. I cut him through the chin upwards, which cut went through his teeth. Next, I was attacked by a foot soldier, who, after firing at me charged me with his bayonet, but…I parried it and cut him down through the head.

Efter det framgångsrika anfallet utsattes skottarna emellertid för flera motanfall, vilka drev dem tillbaka. Hälften av dem dog eller sårades, men de hade stoppat det stora franska anfallet. Det skulle komma att avgöra bataljen vid Waterloo. Sergeant Ewart blev genom sin bedrift befordrad till ”ensign” och kallas därför Ensign Ewart.

När vi mätta på intryck släntrar ner från slottet, längs med The Royal mile, stöter vi på en pub. Och tänka sig, den har fått ett välbekant namn: Ensign Ewart! Vid foten av kullen varifrån det majestätiska Edinburgh Castle blickar ut över staden, finns ytterligare minnesmonument. Ett är från 1906 och visar en av The Scots Greys till häst, iklädd den klassiska björnskinnsmössan. På monumentets sockel återfinns naturligtvis Ensign Ewart i en inskription.

Det är uppenbart att britterna inte tänker glömma bort ”sitt ärorika förflutna”. Och varför skulle de det? Det är trots allt ganska sällsynt för ett land och en nation att försöka förstå sig själv, utan kunskap om sin egen historia.

För mer om britter och krig får du gärna läsa här - Waterloo - ett europeiskt ödesdrama - eller här - På slagfälten i Normandie.

Visst kan man bli trött på dem…turisterna! Alla de (inte jag) som envisas med att fylla ut gator och torg med sin närvaro, så att min upplevelse av den attraktiva platsen störs.  

Under ett antal år nu har vi kunnat ta del av upprörda rapporter från människor som reser, men inte vill benämnas turister själva. Det hade varit skönt att slippa dem – turisterna...

Den som intresserar sig för antikens Rom kan knappast gå förbi den kanske främste romerska ledargestalten av dem alla – kejsar Augustus. Spåren av hans verksamhet finns överallt i den eviga staden. Rena fysiska spår från hans tid har vi exempelvis… 

"Att resa tål jag ej alls. Men när jag suttit tre månar på en fläck och ögat äcklas åt allt, så måste jag resa. Om man kunde hitta på rörliga landskap! Det är nog nostalgi bakom allt det där. 'Dort wo Du nicht bist, dort ist Dein Land!'

Det här liknar Dalarö alldeles olyckligt. Åskar och regnar sedan den 8:e maj."

August Strindberg i brev till Albert Bonnier, Weggis, Schweiz, aug 1886

Stockholms mest kända hotell - Grand Hotel - ska under våren 2018 förnya sin fasad. Syftet är att ge byggnaden ett utseende som mer påminner om det ursprungliga, vilket vi kan läsa i Svenska Dagbladets den 30 december 2017. 

Det ärevördiga hotellet (hur många svenska hotell förtjänar detta epitet?) ska alltså byta fasadfärg från dagens bruna till en mer ursprunglig gulockra. Dessutom ska en del av stuckaturen återkomma. Observanta personer som promenerat utmed Blasieholmskajen har en tid kunnat se ett prov på detta, på fasadens nedre högra hörn.

Dessutom hyser ombyggnadsplanerna ett tillskott av kontorsytor i hotellkvarteret, icke att förvånas över i ett Stockholm city som bågnar och spricker av expansionskraft. Bakom renoveringen står Per Kallstenius och Tengboms arkitektbyrå.

Grand Hotel skapades år 1874 av Jean-Francois Regis Cadier, som invandrat på 1850-talet. Förebilderna fanns på kontinenten, och var främst franska. Andra halvan av 1800-talet var en tid då många av världens mest kända högstatushotell kom till. Ett välkänt kuriosum som vittnar om Grand Hotels status genom åren är att Nobelfesten hölls här, från den första prisutdelningen 1901 till och med 1929, då skalan krävde att festligheterna flyttade till stadshuset. Pristagarna bor dock fortfarande alltid på hotellet, vilket dess hemsida stolt förklarar.