En sista kulturhistorisk Köpenhamnspromenad innan semestern? Följ med och vandra i Kierkegaards fotspår den 16 juni! Info om anmälan med mera under Arrangemang, ovan.

I så fall kan du nu ta del av en behändig litteraturlista som bör tillfredsställa alla med kulturhistoriska ambitioner! Du hittar den under fliken Litteratur. (Obs! Endast för medlemmar i TTs community)

Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, mannen till vänster ovan, är en av Danmarks viktigaste historiska gestalter. Med idéer om en folkkyrka, folkhögskolor som säkrar utbildningen för de breda befolkningslagren, och med betydande vetenskapliga och poetiska alster, utgör Grundtvig en av förgrundsgestalterna i det danska 1800-talet. Hans insatser hör till dem som format det moderna Danmark, helt enkelt. 

Utöver den grundläggande titeln som präst, förtjänar han också beteckningar som författare, poet (psalmer), historiker och politiker. Han stod bland annat bakom de första översättningarna av Saxo Grammaticus, Snorre Sturlasons kungasagor och Beowulfskvädet. Han tjänstgjorde som präst på flera platser i Köpenhamn, men viktigast var och blev basen i sjukhuskyrkan i Vartovs hospital (där han står staty). Han tjänstgjorde där från 1839 till sin död 1872. 

Den fysiskt bräcklige Kierkegaard hade svårt för denna "gigant", inte minst i kroppsligt hänseende. För Kierkegaard var Grundtvigs tal om en gemenskapskyrka ytligt, ett hot mot den enskildes innerlighet och ett djupare möte med Gud: "...Grundtvig är och var och förblir en stojande, till och med i evigheten kommer han att vara mig obehaglig. Inte så att Grundtvig inte har gått igenom någonting, jo visst, men alltid stojande." Det kunde bli ännu värre: "en joddlande hurtbulle", eller "en brölande grovsmed". 

Grundtvig gav igen när han reagerade på Kierkegaards rabiata utbrott mot den danska statskyrkan, i slutet av sitt liv. Kierkegaard beskrivs då av Grundtvig som en av "de iskalla hädare, som alltid hänger som istappar under kyrktaket".

Det finns många platser som påminner om Grundtvig i den danska huvudstaden. Gården inne på Vartov är en, den fina Grundtvig-kyrkan - byggd till hans minne - en annan. 

I dagarna kan vi läsa (SvD 190428) att Victor Hugos hem på kanalön Guernsey har snyggats upp till sin forna glans. Författaren bodde här 15 år av sitt liv, en period då han bland annat skrev Samhällets olycksbarn (Les Miserables). Renoveringen har bekostats av givmilda mecenater och har varit omfattande i tid och hantverkarinsatser.

Det är nåt särskilt med författarhem och konstnärshem. Det kan vi konstatera här hemma, hos Strindberg i Blå tornet eller hos Carl Larsson på Sundborn. Många gånger får vi starkare och mer inspirerande bilder av dessa kreativa människor genom att betrakta deras lyor, snarare än deras framställda verk. Många gånger möter man ett hem som i lika hög grad är ett verk i egen rätt. Så är det definitivt exempelvis i fallet Vittoriale, D'Annunzios hem vid Garda. Men så lär det också vara beträffande Hauteville House - Hugos hem - åtminstone i fall vi ska tro dess chef Gérard Audienet. 

Victor Hugo förvärvade Hautville House 1856 efter att ha flytt först från sitt hemland Frankrike och sedan från Belgien. Bakgrunden var hans aktiva motstånd mot Frankrikes nya maktfigur  -  Louis Bonaparte, sedermera kejsar Napoleon III. Han återvände till hemlandet först efter återinförandet av republik i samband med kejsarens fall 1870.

Hugo hade förvisso flera boplatser. Flitiga Paris-besökare vet exempelvis att en av dessa finns på Place de Vosges som bilden ovan kommer ifrån. Här bodde han före exilen, åren 1832 - 1848. Hans forna bostad är nu ett museum över hans liv och verk. En gemensam hemsida för Victor Hugos hem på Guernsey och Paris finns - kolla här. Att döma av bilderna där är en resa till Guernsey klart värd sin möda. 

Epoken Struensee – maktspel i 1700-talets Köpenhamn

Pendlingen mellan realism och idealism präglar mycket mänsklig strävan. Att hålla balansen är inte alltid lätt. Följ med på en promenad där vi återstiftar bekantskapen med epoken Struensee och de dramatiska händelserna vid det danska hovet åren runt 1770. Det är en grym historia om maktspel och om idealisten som inte lärde sig detta spel. 

För anmälan läs här!

Vi får plötsligt för oss att vi befinner oss långt inne i en skånsk eller dansk lövskog. Det är riktigt märkligt, med tanke på att vi istället vistas mitt i en europeisk storstad. Berlins gröna lunga i stadens mitt – Tiergarten – är en enorm parkanläggning, som det nästan är möjligt att gå vilse i.

Längst in är de grusade promenadvägarna tomma och öde. Man tänker att detta borde vara en populär plats för vila, men det är nog för långt att gå för de flesta berlinare på lunch, att ta sig till den mest avlägsna vrån av Tiergarten. Här hörs ljudet från trafiken först om uppmärksamheten skärps. En solig vårdag i april är en promenad här en njutning av högsta rang. Det går också att bli körd i rickshaw, vilket ett gäng trötta turister vittnar om, i och för sig ivrigt diskuterande historiska frågor med sina välinformerade och hippa cykelförare.

Det ser alltså ut som en skog. Större delen av parken utgörs helt enkelt av fritt växande lövträd. Då och då kommer vi dock fram till en liten anlagd damm eller en staty av klassiskt snitt, omgiven av en plätt gräsmatta. Initierade människor säger att det finns gott om djur i parken, till och med rävar. Vi ser inte Mickel, men väl en sävlig sköldpadda, som långsamt släpar sig upp för en omkullvält trädstam. Någon fick för sig att släppa lös ett par sköldpaddor här för ett antal år sedan, och de kallblodiga djuren har mot all förmodan lyckats med bedriften att övervintra. Enligt uppgift fortplantar de sig inte, det är för kallt för det. Men glada djurvänner fortsätter att sätta ut paddor så gruppen växer.

Framme vid Grosser Stern, mitt i parken, är vi tillbaka på turistrutten och knappast ensamma längre. Den 67 meter höga Siegessäule uppmärksammar den storslagna segern över Frankrike 1871. Fast egentligen handlade det om segern över danskarna 1864. Inte mycket att vara stolt över kan man tycka. Och det var inte dåtidens tyskar heller, och så lade man till den tjusiga guldkvinnan i toppen - efter segern i det fransk-tyska kriget. Ett oskyldigt avlägset krig? Kanske, eller så var det i samband med detta krig som allting började. Storhetsvansinnet växte snabbt i vissa ledande kretsar i Tyskland efter 1871. Sen gick det som det gick. Hur som helst återfinner vi här några av tidens stora män, majestätiskt blickande in mot kolonnen från sina höga socklar: Bismarck, Roon, Moltke…  Bara män, men på toppen av kolonnen finner vi alltså en kvinna, Gold-Elsa kallad i berlinsk folkmun. 

Bort från folkmassorna igen tänker vi och vandrar mot sydväst utmed Fasanerieallé. Vilket namn på en grusgång! Men vi förstår vad man jagat för byte här. Snart får vi ytterligare bilder av jakt serverade, då vi kommer förbi ett par grandiosa pjäser föreställande rävjakt medelst hundar och gevär. Churfürstliche Fuchsjagd eller Die Fuchsjagd zur Kaiserzeit är namnet på två tjusiga skulpturgrupper från 1904. Wilhelm Haverkamp är upphovsmannens namn.

Vid slutet av Fasanerieallé återfinns en av den gröna oasens många vattenhål – Cafe am Neuen See. Här finns på berlinskt manér bänkar och bord av robust tillverkning, där man intar öl och enkel mat som bratwurst med surkål och potatissallad. I en riktig biergarten är det självservering som gäller men för den late finns en riktig restaurang vägg i vägg där maten kommer till bordet, med hjälp av uppmärksamma kypare. Vi kan här tillägga att det finns fler fina serveringar i parken. En favorit är Teehaus im Englischen Garten i parkens norra del. Här kan det vara gott om folk en solig lördag, tänk på det. Jämfört med Cafe am Neuen See har vi också hoppat upp ett par pinnhål på prisskalan. Ett ställe där det alltid är mycket folk är Berlin Pavillon uppe i parkens nordöstra hörn, vid riksdagshuset. Denna enkla, men på tyskt manér mycket effektiva inrättning, har det mesta, till rimliga priser. 

Vi tuggar i oss vår bratwurst med god aptit. Här kan vi sitta en stund och begrunda en del av parkens intressanta historia. Allt började med att de preussiska kungarna, som höll hov några kvarter bort i öster, behövde en rejäl skog att jaga i. Sånt var på den tiden en självklarhet. Skogen i stadens västra utkant passade bra som kunglig monopoliserad jaktmark, och därmed var Tiergarten (”Djurgården”) född. Riktig stadspark blev området först i och med att industrialiseringens effekter på stadens innevånare började bli tydliga, så som det är i alla storstäder med europeisk bakgrund. 1800-talets arbetarmassor behövde gröna områden i sin närhet som rekreationsplatser helt enkelt.

Under slutstriden i Berlin i april 1945 förstördes parken fullständigt. På fotografier från sommaren 1945 kan vi se hur människor har plöjt upp marken i parken och börjat odla grönsaker. Inte ett träd så långt ögat når. Vi vet alltså att alla träd i parken är maximalt så där 75 år. Mycket tragiskt kan man tycka, men ack vilken växtkraft som här ådagalagts! Så kan vi väl också se på saken.

Siffrorna över förra årets tillväxt i flygandet uppvisar ett tydligt hack i den svenska utvecklingen. Ökningen stannade vid en procent 2018. Sett till enbart inrikesflyget minskade flygandet faktiskt med hela tre procent. Ledande företrädare för branschen vill förklara detta med "tillfälliga faktorer", snarare än som ett avgörande trendbrott. Den svaga svenska kronan, den varma sommaren nämns som viktiga påverkansfaktorer.

Att förändringen i hög grad skulle bero på den växande klimatoron, vill man inte riktigt kännas vid. Arlandas chef Peder Grunditz (SvD 8/4 2019) är övertygad om att ökningen kommer att fortsätta i oförminskad takt, i snitt med två procent per år fram till 2040. Det är sannolikt en nödvändig övertygelse, för att kunna hävda att Arlanda behöver 75 miljarder i investeringar de kommande 50 åren. Det känns som höggradig spekulation att sia om framtiden på det viset! Den som lever får se...

Tillskyndarna av Arlandas expansion är många. I en aktuell undersökning av Stockholms handelskammare är 60 procent av svarande stockholmare för en utbyggnad. Ledande näringslivsföreträdare och politiker likaså. Men inte alla. Arlandafrågan är ett öppet sår i vår regering, där infrastrukturministern och miljöministern nyligen hamnade i en offentlig dispyt. "Vi är inte alls överens", sa Lövin. Sen blev minister Eneroth tyst. 

Vad man dock är överens om är satsningen på att upphandla nattåg ut i Europa. 50 miljoner avsattes för detta i vårbudgeten. Blygsamma summor i Arlanda-perspektiv, men ändå glädjande för alla som vurmar får tågen och klimatet. 

Vi får som sagt se hur det går. Stockholm ligger långt borta från det mesta, och det är klart att kommunikationerna behöver fungera. Men, till vilket pris? Och med vilken strategisk inriktning?

Organisationen Sveriges museer har korat årets museum, något man alltså gör varje år. Utmärkelsen går  till en museipärla i Lund. Det är Skissernas museum, vilket vi skrivit om tidigare här på TT - kolla här. Priset delades ut under gårdagen på Museernas vårmöte i Östersund.

Sveriges museer har till uppgift att tillvarata och driva den svenska museisektorns gemensamma intressen. Ett sätt är att dela ut detta årliga pris, som går ut på att uppmärksamma nyskapande och självständiga museer runt om i landet. Medverkar i prisarbetet gör också svenska delen av ICOM (International council of Museums). 

Denna gång stod kampen mellan vinnaren i Lund och övriga nominerade som var Härjedalens Fjällmuseum i Funäsdalen och Kvinnohistoriskt museum i Umeå. Viktigt för juryn har varit museernas förmåga att lyfta samtidsfrågor, vilket kan få skeptiker att rynka på näsan. Makt och klimat är tydligen nåt som Skissernas museum är bra på och som utgjorde en viktig del av denna aktualitetsanknytning.

Nu upptäckte vi inte så mycket om just makt och klimat när vi var på museet senast. Kanske tittade vi inte efter särskilt noga. Det hindrar inte att vi gärna instämmer med juryn att Skissernas är ett alldeles utmärkt museum och väl värt ett besök.

Enligt TT inför myndigheterna i Indonesien inom kort ett tillfälligt stopp för turismen på ön Komodo. Varje år väller det in stora skaror av turister till den lilla ön i Indonesiens östliga övärld. Varför väcker denna oansenliga plats sådant intresse bland turisthoparna? Svaret stavas Komodovaranen, världens nu levande största ödla.

De läskiga djuren kan bli drygt tre meter långa och väga 150 kg, uppger källorna. Men trots deras lätt avvisande utseende behöver de nu hjälp av människan för att skydda sig mot – människan. Det finns drygt 2000 vilt levande exemplar på Komodo, vilket är nästan häflten av världens totala population. Massturismen stör djuren helt enkelt, och de viltvårdande myndigheterna i landet är oroliga.

Här alltså ytterligare ett skäl till att vi behöver resa lite mindre och inte vara så rysligt nyfikna på det som är udda och långt bort. Det är, vilket vi matas med dagligen i medierna för närvarande, mycket bättre för mänsklighetens (och ödlornas) framtid om vi nöjer oss med det vanliga som finns helt nära.

En kopp thé på stadens konditori, exempelvis. Där kan ju dölja sig en hel värld, för den som vet att avnjuta doften.