​Många människor får en obetvinglig lust att skriva när de befinner sig på resa. Hur ska man se på detta spridda fenomen? Hur kommer det sig att mängder med ”vanliga” människor plötsligt drabbas av intensiva författardrömmar? Svaret är ju tämligen enkelt. Det är naturligtvis så att vi alltid grips av behov att uttrycka oss, berätta, förmedla våra upplevelser osv, när vi är uppfyllda av något. De inre reservoarerna räcker helt enkelt inte till att hålla allt på plats, så att säga. Alla de tankar och känslor som byggts upp genom våra upplevelser måste ut. De flesta nöjer sig med att berätta muntligt, inför inte alltid... 

Tyke har nu kommit till den stad i Indien som har en extra god förmåga att skaka om en västerländsk besökare - på gott och ont. Kor och heliga ritualer hör till det som Tyke fäster sig vid. Är det vackert eller fult, fascinerande eller förfärligt? Läs hans reflektioner här...

Min syster Anna vet allt om kor – hon har skrivit en bok om kors beteende. Jag tänker att hon skulle uppskatta ett besök i Varanasi. Åtminstone för kornas skull. I Varanasi är de överallt, i de trångaste gränderna, på de mest trafikerade gatorna, på gårdar, på flodstranden och badande i floden. De är mer framträdande i stadsbilden än i de andra indiska städer jag besökt. Men så är de ju på något sätt heliga och Varanasi är ju Indiens heligaste stad. Så det hänger kanske samman. 

När jag skickar bilder på några kor i Varanasi till Anna svarar hon att de ser välmående ut och så får jag en rad följdfrågor, en del som jag också funderat på. Vem äger korna? Tar någon hand om dem och mjölkas de? Jag har inga bra svar. Ibland kan man se någon som verkar känna ansvar för ett par kor, men mest verkar de sköta sig själva. 

Att de rör sig överallt får ju naturligtvis en del konsekvenser, särskilt för den som gärna promenerar mycket. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam så att man inte halkar i färsk kodynga. Det gör man ändå förr eller senare. Kornas högst påtagliga närvaro förstärker på något sätt den återkommande bilden av Varanasi – den motsägelsefullhet som karaktäriserar platsen: fascinerande men förfärligt, vackert men smutsigt. Underbart på håll – obehagligt och ibland nästan otäckt i närbild.

På ett par ställen vid floden pågår kremering av de döda i det närmaste hela dygnet. För en hindu är det en högsta önskan att bli bränd och få sin aska spridd i Ganges. Därmed ska en bättre position uppnås för nästa liv. Det känns en aning overkligt att betrakta det som pågår på platsen, fast när en kropp placeras på ett bål, bara någon meter bort, inser jag realiteten och att det är första gången i mitt liv jag ser en nyligen avliden människa. Förvisso är bara huvudet synligt, men ändå. Elden tänds och snart är hela kroppen omsluten av lågorna. Jag får frågan hemifrån om det var vackert. Nej, för mig var det långt ifrån vackert, snarare tvärtom. Varken själva hanteringen, ritualen eller platsen – en lerig slänt vid en smutsig flod, där hundar springer lösa och kor bökar runt bland skräp och sopor. Det är bara män där förutom några enstaka kvinnliga turister. Sammantaget en ganska svårsmält upplevelse. 

På kvällarna händer alldeles jämte något helt annat. Fast med samma religiösa föreställningar som grund. Då fylls de breda stentrapporna – som kallas ghats – ner mot Ganges med tusentals människor. Det är egentligen bara då som korna inte är direkt närvarande utan trängs bort av folkmassorna. Nedanför trapporna som sträcker sig ett par kilometer längs floden pågår efter solnedgången en ceremoni med musik, dans, eld och rökelse - Ganga aarti. Det är för den oinvigde svårtolkade religiösa ritualer – jag upplever det som en kombination av ett spektakulärt skådespel och en förtrollande mystisk rit. Men det är vackert. Ceremonin är en hyllning till floden – till gudinnan Ganges – och det är elden som är offergåvan. För en hindu är det en reningsprocess att delta och lämna ett ljus och lite blommor i det grumliga vattnet. 

Den kväll då jag anländer till Varanasi pågår Dev Deepawali, en festival som endast firas i Varanasi. Den inträffar vid fullmåne 15 dagar efter Diwali, en av hinduismens och Indiens främsta högtider. Festivalen lockar människor från hela Indien och gatorna och gränderna är så packade med människor att min rikscha ger upp och jag får gå den sista biten till hotellet, alldeles vid floden. Överallt finns levande ljus. Trapporna ner mot Ganges lyses upp av hundratusentals små lågor. Det är en magisk upplevelse. Sanslöst vackert. Men förmodligen mest störigt för de enstaka kossor som dröjt sig kvar.

För fjärde gången får vi följa med Tyke Tykesson, hemmahörande i Malmö, på hans resa i Indien. Den här gången skriver han från Agra, som hyser en av Indiens mest kända besöksmål - Taj Mahal. 

När jag var färdig med de så kallade sevärdheterna, hittade jag min favoritplats i Agra. Jag spenderade hela eftermiddagen på Mumtaz cafe and roof top restaurant. Inte uppkallad efter ägaren utan efter den drottning som fick Taj Mahal som gravplats. Tog en lätt brunch med en aloo paratha, det vill säga ett platt bröd som steks i stekpanna, i det här fallet med potatis  i degen (aloo). Med en vy mot Taj Mahal över takterasserna – som var apornas domäner – en lätt bris och lagom avstånd från den bullriga gatumiljön var det lätt att bli sittande. ​

"Alltid menar man på resor att man fullständigt har förändrat sig. Att ingenting längre är vad det var. Hemma väntar det gamla självet i fåtöljen och bereder en ett glupskt mottagande."

​Juli Zeh

"De verkliga landskapen är de som vi själva skapar, eftersom vi, som deras gudar, ser dem som de verkligen är, precis som de skapades. Jag är inte intresserad av världens sju världsdelar och inte heller kan jag verkligen se någon av dem; jag reser i den åttonde, som är min egen." 

​Fernando Pessoa

​Tyke Tykesson har nu rest 50 mil norrut i Indien och kommit till delstaten Gujarat. Där njuter han av uppseendeväckande arkitektur av både gammalt och nytt datum, i delstatens huvudstad. 

Det känns som om jag är den enda västerlänningen i Ahmedabad. Det är en känsla som jag trivs med. Har upplevt det på ett antal platser runt om i världen.

Ahmedabad har en lång historia och är den största staden i delstaten Gujarat. Ändå är det inte ett mål för många indienresenärer. Om man inte är särskilt intresserad av modern arkitektur. Och då är det inte staden som sådan som är intressant utan ett fåtal byggnader. 

Nu är den första omgången med reselitteratur på plats. Vi börjar med bokhyllans Berlin-böcker och listan omfattar ca 30 titlar - det är ju fråga om en favoritstad! Vi har kommenterat och rekommenderat några av de bästa. 

Vad har du för egen favoritläsning när det gäller Berlin? Skicka några tips!

​Tyke Tykesson från Malmö, med en särskild förkärlek för långa resor på egen hand, skriver här från Mumbai, ett av de första stoppen på den nu pågående Asien-touren. Mer från Tyke följer...

När jag kommer till en ny stad händer det ofta att jag känner att den tar emot mig med en viss motvillighet. Staden vecklar ut sig långsamt inför mina sinnen och jag tar in den en aning tveksamt — det mesta är okänt och lite jobbigt, enkla vardagligheter kan bli till nästan ogenomförbara projekt, ganska snart är känslan att det räcker, jag får nog. Vill resa vidare. Så är det definitivt med Mumbai.