Så var det gjort, besöket på nya Nationalmuseum i Stockholm. Det var trevligt utan tvekan, men också en något problematisk upplevelse. Förväntningarna var ju tämligen uppskruvade, om man säger... I stort sett motsvaras de väl, och de var höga. Problemet - ett av dem - är väl att vänner och bekanta har varit så översvallande i sitt beröm att det ändå var med lite för höga förväntningar, som besöket genomfördes.

Vi vet redan det mesta om detta museum, en huvudstadens pärla. Det är en av stadens mest praktfulla byggnader. Samlingarna är hör till det allra mest förnäma riket äger. Det som en aldrig så framgångsrik renovering kan göra med dessa utgångspunkter är trots allt marginellt. 

Till detta "marginella" hör således en fantastiskt fin renovering av utställningslokalerna, en mycket trevlig och inbjudande restaurang, en utmärkt serviceavdelning med låsbara skåp och toaletter. Dessutom har ju samlingarna grupperats om och presenteras nu kronologiskt, epok för epok, med alla konstarter företrädda i ett och samma rum. Det är fint, det är stimulerande - inte tu tal om det. 

Ingen kommer att bli besviken vid ett besök, det vill vi framhålla. Men samtidigt, om du är en van museibesökare och någorlunda berest beträffande världens kulturstäder, så är nog de kvaliteter som uppvisas på nya Nationalmuseum ungefär vad du väntar dig. 

​Ett par kritiska anmärkningar får komma med: att gå in i detta museum utan att betala en spänn, känns märkligt. Det är väldigt fint med fria statliga museer, det tycker väl de flesta. Men det gör kanske något med själva auran kring museerna, eller? Till det som ytterligare förstärker den skeptiska känslan är att nästan alla besökare vid den tidpunkt som var aktuell för oss, var utländska turister. Varför ska svenska skattebetalare subventionera dessa penningstinna besökare som lever loppan på den svenska kronkursen? Nej, börja ta betalt!

En till: det har skrivits och diskuterats mycket kring de ibland förnumstiga texter som kommenterar de många verken. Vi kan snabbt konstatera att de texter som vill uppfostra oss ordentligt, inte är särskilt många. De som är där, irriterar förvisso en del. Förutom att de i flera fall kan ifrågasättas i sak (exempelvis den om Cederströms Karl XIIs likfärd) så efterlämnar de en lite fadd smak. Undertexten lyder att vi inte riktigt får vara stolta över vårt nationella kulturarv, trots att vi på detta museum möter de mest praktfulla uttrycken för detsamma. Jag tror jag vill skicka några av museipedagogerna på uppfostringsläger!
​

Det skjulte København (Steenstrup/Dahl, JonGlez 2015) är en bok som presenterar de lite udda sevärdheterna i Byen, bortom turiststråken och det mest konventionella. Det är en typ av bok som finns skriven för de flesta storstäder världen över vid det här laget. Massturismen och dess sysslande med ytan, klichéer och konventioner, tycks med automatik föda motrörelser. Ibland handlar det om "det genuina" i konstrast till turistversionen av en plats, och ibland handlar det helt enkelt om sevärdheter "längre ner på listan", det där man ska se när man tittat på det mest uppenbara.

Köpenhamnsversionen av denna typ av bok skämtar ganska friskt med begreppet sevärdheter, vilket är riktigt kul! En av pärlorna är paternosterhissen i Belysningsvæsendets gamla byggnad - nuvarande Köpenhamns vuxenutbildningscenter. Den imposanta byggnaden med adress Vognmagergade 53 är från 1913, en tid då paternostern var populär.  De första paternosterhissarna installerades på 1880-talet. En snabb googling ger vid handen att de fortfarande installerades en bit in på 1960-talet. 

Att åka paternosterhiss är lite som att åka karusell. Det lilla (mycket lilla) riskmomentet att hoppa på i farten, skapar en välkommen pirrning i maggropen. Glad som ett litet barn kan man inte låta bli att ta kontakt med människor i närheten och deklarera sitt goda humör. Åtminstone var det effekten för undertecknad att åka paternosterhiss i Köpenhamn. Synd alltså, att vår tids överdrivna säkerhetstänk har berövat de flesta av oss ett enkelt vardagsnöje!

Enligt boken finns det fem fungerande paternostrar i Köpenhamn: den aktuella på Vognmagergade, en i Fredriksbergs rådhus, en i Axelborgshuset mitt emot Tivoli, en i Danske banks huvudbyggnad vid Holmens kanal samt en i självaste Christiansborg. Den enklast åtkomliga torde vara just denna på Vognmagergade, och lekfulla köpenhamnsresenärer anbefalls härmed uttryckligen att pröva denna fina uppfinning. 

Och namnet då, varför heter hisskonstruktionen paternoster? Jo, det är konstruktionens yttre likhet med det katolska radbandet - med kulor trädda på snöre - som gett upphov till namnet. Logiskt när man tänker efter...

Den gode vännen Tyke Tykesson - arkitekt från Malmö - har varit ute och rest igen. Senast i denna blogg skrev han om en rad intressanta platser i Syd- och Sydostasien. Nu skildrar han mötet med arkitekturen i städerna Kiev och Lviv, i det östeuropeiska Ukraina, som inte är så avlägset som man kan tro...
 
Jag har besökt Kiev och Lviv i Ukraina. Jag har betraktat städernas varierande arkitektur och reflekterat över vad den uttrycker. Den är i sig själv ofta spännande och vacker i mina ögon. Som all arkitektur speglar den ju samtidigt olika samhällssystem.
 
Jag har också tänkt att det är sällan som jag sett så mycket guld under en resa. Det är väl då i så fall Quito i Ecuador som ger mer guld per rest timme. Delar av Kiev har ett överdåd av gyllene lökkupoler. De mest blänkande har utsetts till världsarv av Unesco. Nåja, det var nog inte det viktigaste kriteriet. Det stora klosterkomplexet Pecherska Lavra, med rötter i 1000-talet är kanske det mest sevärda. De flesta byggnaderna är uppförda på 1700-talet. Fast guldet på kupolerna är säkerligen nytt. Även de många kyrkorna i Lviv flödar av bladguld. Men där är det mer interiört än exteriört.
 
Vad allt guldet representerar kan man ju fundera över. Jag tänker ju mest på makt. Guldet blänker, bländar och förför — samtidigt som det bedrar, förtrycker och förgör. Så kan man väl uppfatta det — åtminstone om man är ateist. Alldeles säkert symboliserar guldet något helt annat för de troende i Kiev och Lviv.
 
Josef Stalin representerade ju som bekant en grymt förtryckande makt. Med stor sannolikhet var han ateist. Stalin har satt tydliga avtryck i Kiev. Dock utan guld. På ömse sidor av Khreshchatyk, Kievs paradgata som byggdes upp efter att bebyggelsen hade förstörts under andra världskriget, ligger byggnader i historicerande stil. Det är ingen rekonstruktion som återuppbyggandet av Warszawas sönderbombade stadsdelar. För den som läst sin arkitekturhistoria kan det kanske förefalla märkligt att arkitekturen inte är modernistisk, eftersom vi lär oss att modernismen dominerade världen efter andra världskriget. Men så var det inte i Östeuropa under Stalin. Han ogillade starkt den modernistiska arkitekturen som utvecklats i i Europa under 1920-talet och beordrade därför arkitekterna som verkade i Sovjetunionen och dess lydstater att anamma klassicistiska formspråk. Resultatet blev ofta en tung och sträng klassicism. Ett kraftfullt uttryck för regimens makt över folket.
 
Likväl som kyrkoarkitektur kan upplevas som magnifik och skön att betrakta så kan den stalinistiska arkitekturen vara vacker för ögat. Den är inte så sällan välproportionerad, elegant och sirligt utsmyckad, ibland med nationalromantiska undertoner. Men den är lika ofta hård, kall och svulstig. I Kiev finns både och — sida vid sida står det bästa och sämsta av den stalinistiska arkitekturen.
 
Att koppla samman en arkitekturstil med en viss politisk ideologi är vanskligt. En arkitektur som på vissa platser fördöms som fascistisk kan i snarlika former förekomma i demokratiska länder. Den av Stalin hatade modernismen blev efter hans död snabbt dominerande i länderna bakom järnridån. Stilen har under senare tid för många blivit något av symbol för kommunismen. I Kievs och Lvivs utkanter finns mängder av det som ofta benämns ”commieblocks”, (gör en bildsökning på Google!). Samtidigt som denna arkitektur förknippas med en förtryckande regim är den lika vanligt förekommande såväl i amerikanska storstäder som i svenska förorter från folkhemmets tid.

Vad vackert är ligger ju i hög grad i betraktarens ögon. På samma sätt är de känslor och associationer som arkitekturen frammanar aldrig oberoende av betraktarens kulturella och sociala bakgrund.

Hemester-temat känns inte uttömt ännu, denna vackra sensommar. Den övergår väl för övrigt snart i indiansommar, om vädret håller i sig. Nåja, de senaste dagarna har en fläkt av höst dragit förbi, eller hur?

Hursomhelst, vid foten av det vackra Omberg återfinns ett klassiskt svenskt pensionat, ett sånt där som får en att bli lite nostalgisk. Det är Ombergs Turisthotell som avses, underskönt beläget med skogen i ryggen och framför sig den underbara slätten och längre bort den glittrande sjön. Det är ett naturskönt och kulturrikt område, som bjuder de flesta besökare på något fint som passar smaken.

En solindränkt och het augustidag firar vi födelsedag här, och platsen är rasande vacker. Vi vill inte gå in, tagna står vi kvar utanför och fotograferar och njuter. Väl där inne konstaterar vi snabbt att en mycket varsam hand vakar över miljön. Det känns som pensionat, men inredningen har vårdats och bytts ut så att tillräcklig fräschör upprätthålls. Vi sätter oss vid ett vackert dukat långbord med stärkta linnedukar och dito servetter. Bubblet slinker ner snabbt, och vi övergår lystet till den vällagade maten – rökt sik från Vättern och en mängd andra godsaker.

Boendet kan vi inte uttala oss om eftersom vi inte stannar över natt. Vi skulle dock inte tveka att prova stället, övrig kvalitet lovar gott. Hotellet hjälper till med intressanta utflykter i grannskapet, upp på det suggestiva berget eller bort längs historiska stigar, till Alvastra eller Ellen Keys Strand. Botanisera själv på hemsidan här. 

Följ med på en reflektionspromenad den 8 september omkring Köpenhamns hamn, tillsammans med arkitekt Tyke Tykesson och organisationskonsult Lars Berglund.

​Köpenhamn växte fram runt det smala vatten som skiljer Amager från Själland, och som kom att bli stadens trygga hamn. Runt detta vatten har en viktig del av stadens liv alltid utspelat sig – sjöfart, handel, idéutbyte. I en stadsvandring kring Köpenhamns centrala vattenrum, pratar vi om hamnens betydelse förr och idag, med dess mångfald av funktioner och arkitektur, människor och liv. 

Läs mer här!

Anmälan senast 2 september. Maila info@tertuliatravels.com

I lördags vandrade ett entusiastiskt litet gäng längs Köpenhamns solvarma gator, på jakt efter den dramatiska historien om "livläkarens besök". Under sin korta tid vid makten lyckades Johann Friedrich Struensee genomföra en veritabel revolution i upplysingstidens anda i det danska kungariket  - på papperet! Det hela slutade mycket illa. 

Tack Jenny, Martin, Malin, Carin och Marie (som tog bilden) för ert engagemang, nyfikenhet och vilja att dela med er av gjorda erfarenheter av maktkamp och balansen mellan idealism och realism.

​Hoppas vi ses igen snart på en ny reflektionspromenad i bildningens och dialogens tecken!

Landskapet på norra Själland är rasande vackert, det vet alla som varit där. Uppmuntrade att en härlig sensommarsol ger vi oss iväg på en spontanutflykt, med några lösa hållpunkter på vägen. Att åka färja mellan Helsingborg och Helsingør är redan det ett litet äventyr, som vibrerar av nostalgi. Vårt tidiga morgonstopp i Snekkersten med kaffekorg, minner också om forna tiders långa bilresor med små barn i baksätet, söderut mot Europas kulturländer.

Utflyktens höjdpunkt blir ändå Frederiksborgs slott i Hillerød, föga förvånande. Vi visste ungefär vad vi skulle möta, men blir ändå positivt överraskade. Över slottets imponerande dimensioner, över helhetsintrycket av slottets vackra placering i parken, över innanmätets fascinerande porträttsamling, och över de trivsamma restauranger och kaféer som är utspridda i området (vi tipsar om dem under Tips).

Frederiksborgs slott stammar från Christian IVs tid (1577-1648). Det gäller alltså det slott vi ser idag, det fanns ett äldre på platsen som den viljestarke kungen lät riva. Namnet härstammar från grundaren av detta äldre slott, Frederik II. Den holländska renässansstil som utmärker många av byggnadsverken från Christians tid (Rosenborgs slott och Börsen i Köpenhamn exempelvis) är omisskännlig. Det är tegel och sandsten i skön förening och det är torn och tinnar som på ett riktigt sagoslott. Anläggningen är störst i Norden, och därmed ett tydligt uttryck för det danska kungahuset kraft och självbild i början av 1600-talet.

​Slottet eldhärjades svårt vid en brand 1859 och användes därefter aldrig mer av kungahuset. Istället klev den store mecenaten J.C. Jacobsen fram, slutförde renoveringen samt föreslog att slottet skulle omvandlas till ett nationalhistoriskt museum, vilket är fallet till dags dato.

Vi ska vara ytterst tacksamma gentemot de danska mecenaterna, särskilt dem med ölpengar, för allt gott de gjort för kulturen.  Efter en rejäl promenad i parken och en snabbvisit i porträttsamlingen, skyndar vi oss att beställa en kall dansk öl för att odla denna tacksamhet.

Obs! Frederiksborgs slott ska inte sammanblandas med Fredensborgs slott, som ligger några kilometer åt nordost. Detta är ett 1700-talsslott som fortfarande används av kungahuset och därför inte kan beses interiört. Parken är dock öppen, läs här!

En hemester bör ju omfatta en del organiserade utflykter, till exempel ett besök i en slottspark. Landets enda existerande baroni med anor från 1700-talet är godset Adelsnäs på den lilla orten Åtvidaberg, undanstoppad djupt inne i de östgötska skogarna.

Bruksorten Åtvidaberg är faktiskt en riktig kulturhistorisk pärla, med utgångspunkt i dess historia av gruvort, status som mönstersamhälle och som platsen för en framgångssaga inom modern svensk företagshistoria (läs Facit). Under några år var det fotboll som överskuggade det mesta som var känt om denna ort. Men här finns, för den som söker, en rik och gammal historia att upptäcka.

Gruvbrytningen och de metallurgiska processerna var motorn i ortens ekonomi under flera hundra år. I slutet av 1800-talet gick den epoken snabbt mot sitt slut. Gruvorna sinade och den internationella konkurrensen blev allt svårare. In på scenen klev dessa år en ung entreprenör och tillika arvtagare till godset Adelsnäs - Theodor Adelswärd. Redan på 1880-talet kopplade han ett fast grepp om brukets ledning och påbörjade därmed en serie näringslivssatsningar och experiment av mångahanda slag. En känd arvtagare bland dessa satsningar blev den senare företagskometen Facit. Då var Adelswärdarna dock redan bortkopplade. Bland satsningarna finner vi kreatursavel, mejeri, slakteri, bryggeri, skogsbruk och tillverkning av vagnshjul och kontorsmöbler. Av alla dessa verksamheter är det idag skogsbruket som återstår. 

Theodor Adelswärd hade energi för mycket. Under många år var han riksdagsman, och även minister i två omgångar, längst som finansminister i Karl Staaffs liberala regering, åren 1911-1914. Ett viktigt led i satsningarna i Åtvidaberg var byggnadsverksamheten. Först lät han anlägga ”Villan” vid kanten av Bysjön, den vackra sjö som dominerar delar av den lilla orten. I den bodde han och den växande familjen (han fick så småningom sex barn med sin hustru Louise Douglas), medan han planerade och byggde sitt nya hem, på andra sidan sjön på platsen för baroniets gamla huvudbyggnad. De äldre byggnaderna revs eller monterades ner och återuppbyggdes på annan plats.

Delar av den gamla herrgårdsbyggnaden blev till huvudsäte för den framväxande trärdgårdsskolan, som leddes av Rudolf Abelin, senare grundare av Norrvikens trädgårdar i Båstad (läs mer om honom här). Till saken hör att denna byggnad nu i egenskap av golfhotell är hjärtat i Åtvidabergs vackert belägna golfbana, i dagarna föremål för expansion och nysatsningar.

Abelin var också inblandad i anläggningen av den nya slottsparken, som andades engelsk stil. Själva slottet invigdes år 1917, efter ritningar av Isak Gustaf Clason. "Slott" var i och för sig en beteckning som inte uppskattades av baronen själv. "Det stora huset", var benämningen som föredrogs. Det ritades i en avskalad nationalistisk stil. I bakgrunden till skapandet av både park och hus fanns en mäktig estetisk rörelse med stor påverkan på tidens konstnärliga och arkitektoniska skapelser - arts and crafts-rörelsen.

Parken är idag en underskön upplevelse av lätt tuktad natur. Promenadstråket tar oss runt en halvö som sticker ut i sjön och bjuder på idel vackra vyer. Godset hyser färre byggnader än den gamla 1800-talversionen. Det är endast orangeriet som drar blickarna till sig av dessa. ”Det stora huset” är ståtligt, men stramt och ganska diskret uppe på sin bergknalle. Vi känner inte dess interiör, men Anna Sparre - dotter i huset - kan ge vissa besked. Hon har i en rad böcker under 1900-talet skildrat Åtvidaberg, Adelsnäs och omgivande nejder. I boken Men sjön är densamma (1970) kan man läsa om hennes uppväxt på det nya Adelsnäs:

Adelsnäs är ett stort hus - för nutida förhållanden alldeles för stort. Men den gången levde det, Trots storleken slogs en vänlig atmosfär emot en redan i den höga hallen. Trappor och korridorer genljöd av glada skratt. Vi visste, att vi alltid kunde bjuda våra vänner till oss, alltid var det några gäster, oftast många. Också senare i tiden visste vi, att vi när som helst kunde komma med barn och vänner. På trappan stod alltid Mamma med öppen famn. (...)
 
Betjänten Caster bör nämnas, av många skäl. Han tillhörde den perfekta butlertypen. Allt inom sitt område behärskade han suveränt. Snabbt och tyst rörde han sig i trappor och rum. Han talade språk, såg mycket bra ut och sist men inte minst, han skötte min far under hans sista år med en tillgivenhet och kunnighet, som vi inte glömmer. (...)

Huset ansågs oerhört modernt och märkvärdigt och vi fick alltid gå husesyn med gäster. Då lärde vi oss också svara på vissa oundgängliga frågor.
Hur många badrum? 9 st.
Hur hög är hallen? 8 m.
Hur långt är biblioteket? 27 m.
(...)

Åk dit! I Åtvidaberg och det angränsande Adelsnäs slottspark, väntar dig ett underskönt svenskt sommar-landskap med ett rejält stycke underskattad kulturhistoria.