En av de intressantaste platserna i Berlins omnejd är Potsdam, delstaten Brandenburgs huvudstad och en ort med rikt, framförallt kungligt, kulturarv. Du tar dig ledigt hit från centrala Berlin med tåg.
 
Det är i första hand de brandenburgska/preussiska kungarnas aktiviteter som avsatt spår här, men också senare historia förknippas med orten. Exempelvis ligger det lilla slottet Cecilienhof i Potsdam, platsen för Potsdam-konferensen i juli 1945. Slottet rymmer idag en utmärkt ambitiös utställning om det dramatiska mötet som formade mycket av Europas efterkrigshistoria.

Nu fokuserar vi dock på ett centralt beläget torg i staden, närmare bestämt Alter markt, en vacker plats som hyser ett par arkitektoniska pärlor förutom ett par intressanta museer. Torget är det gamla Potsdams centrala plats, med rötter i medeltiden. Den mest anslående byggnaden är Nikolaikircke, från 1830-talet, med sin tunga kvadratur och imponerande kupol. Arkitekt var – just det – Karl Friedrich Schinkel, som ligger bakom ett flertal praktbyggnader i Berlin från denna tid (Altes museum, Schauspielhaus, Friedrichswerdersche kirche m m). Stilen är således nyklassicism, en stil som Schinkel behärskade till fulländning. Schinkel levde dock med en fot i det framväxande industrisamhället och konstruktionen som håller kupolen uppe är således helt i järn. Byggnadens komposition med den kvadratiska huskroppen saknar också helt förebilder i det gamla Grekland, detta är Schinkels kreativa skapelse. Som det mesta annat här var kyrkan kraftigt skadad efter kriget och renoveringarna har varit omfattande. 

Men här finns mer: Potsdams stadsslott, en rekonstruktion som stod färdig 2014 och som nu rymmer Brandenburgs delstatsparlament, Museum Barberini i det likaledes återuppförda Barberini-palatset, och stadens gamla rådhus med sitt torn och gyllene Atlas-figur på taket, och som nu hyser Potsdam Museum – Forum für Kunst und Geschichte. 

Samtliga dessa byggnader uppfördes ursprungligen under 1700-talet då Fredrik den store (1740-1786) – Alter Fritz - huserade i Potsdam. Kungens främste arkitekt var Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff och han ligger bakom torgets obelisk liksom barockfasaden på stadsslottet och ytterligare ett hus vid torget. Carl von Gontard är mannen bakom Barberini-palatset. 

Platsen var som sagt rejält förstörd, främst efter de allierades bombräd den 14 april 1945 och slutstriden om Berlin i slutet av månaden. Men även DDR-regimen gjorde sitt för att utradera detta kulturarv. Men genom generösa mecenater och kloka företrädare för tyska staten har platsen återfått sin forna glans. Det gäller särskilt sen det förfärligt anskrämliga DDR-huset vid torgets nordvästra sida äntligen revs härom året. 

Noteras bör alltså att både Barberini-palatset och slottet var helt jämnade med marken efter beslut av DDR-regimen, och har återuppförts från grunden, med enbart fasaderna trogna de gamla originalen. Interiört är det helt moderna byggnader, på samma sätt som man har gjort inne i centrala Berlin med Stadtschloss, eller Humboldt Forum som det nya namnet lyder. 

Det gamla rådhuset som också var skadat, byggdes däremot upp av den östtyska regimen i början på 60-talet, liksom huset till höger (en modern byggnad sammanbinder de två husen), ett bostadshus ritat av ovan nämnda Knobelsdorff. 

Potsdam rymmer som sagt mycket mer, vilket framtida artiklar får vittna om. 

Medan många av oss forfarande tänker allvarligt på resandets miljöaspekter och pandemins påverkan, kör det brittiska resemagasinet Condé Nast Traveller på i sedvanlig stil. Det är i alla fall känslan som deras mailutskick förmedlar. Följaktligen tipsar man så här års under konventionella rubriker som "The best holiday destinations for 2021", "Where our editors are travelling for easter 2021". "Where to ski in April", "This is where it is hot in April"! Osv.

Det är inte vurmen för resor som får en att studsa något, den delar vi ju många av oss. Men, kanske snarast... 

Alla skulle nog inte skriva under på ovanstående klämkäcka rubrik. Vi vet ju så lite ännu, om hur 2021 kommer att gestalta sig. Kommer vaccinet att räcka? Hur fortlöper distributionen? Vilka restriktioner får vi lära oss att leva med? Och, vilka vanor har vi lagt bort, eller vilka har vi lagt oss till med?

"I Berlin var allt snusk och strunt, och man kände sig i harmoni."

Vilhelm Ekelund

Elaina och Tommy Josefsson från Jönköping tillbringar gärna ledig tid på norra Cypern, i den lilla staden Yeni Iskele. Därifrån är det inte långt till arkeologiskt intressanta Enkomi. Elaina skriver här om ett besök på denna ort.

Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på första gången vi upptäckte Enkomi – ett center för bronsålderns kopparindustri på Cypern, och öns gamla huvudstad. Denna oexploaterade arkeologiska skatt ligger någon mil inåt landet från öns östkust, invid en dunge med 30 meter höga cypresser och ännu högre eukalyptusträd. Träden skänker lite skugga åt den trötte museivakten. Det är gratis inträde för turkcyprioter denna dag, så vi visar honom våra turkcypriotiska id-handlingar och han släpper in oss med ett leende. 

Utgrävningarna har stått stilla sedan 1974. Det man ser i det omhägnade elva hektar stora arkeologiska området, är resultatet av engelska och svenska arkeologers utgrävningar under tidigt 1900-tal. Rika gravfynd finns utställda både på British Museum och Medelhavsmuseet i Stockholm. Mycket information om Enkomi finns också på kilskriftstavlor, i handelsbrev och diplomatiska texter, upptäckta i syriska Ugarit, men också i Egypten, i de så kallade Amarna-breven, från tiden strax efter Moses exodus och före Tutanchamon. Det finns även hieroglyfiska inskriptioner om Alasias (Cypern) på väggarna i egyptiska gravkammare.  

När vi promenerar genom de smala, raka gatorna i den 3500 år gamla välplanerade staden väcks lämningarna av bostadshus, tempel, affärer, smältugnar och deglar till liv. Där rörde sig bagare, kopparslagare, skräddare, allehanda skickliga hantverkare och många busiga barn tillsammans med affärsmän från det hettitiska Anatolien, greker från Peloponnesos, fenicier från Ugarit i Syrien och Byblos i Libanon, kananéer från Akko och egyptier från uppströms Nilen. Intresset gällde kvalitén på den koppar som staden producerade och exporterade i mängd. Kopparmalmen bröts i gruvor längs med Troodosbergens sluttningar och fördes med dragdjur och vagn till skickliga hantverkare som luttrade metallen i stadens smältdeglar.

Koppartackor och bronsföremål i mängd producerades för export till olika hörn av östra Medelhavet. Då det begav sig sträckte sig en vik fram till staden i vars hamn exportvaror lastades på skepp. Där hängde stadens ungdomar och hoppades på dagsverken som skeppslastare. Fascinerat kunde de följa de exotiska handelsmännen och höra nu utdöda språk som hettitiska, feniciska, egyptiska, kananeiska och arameiska, men även grekiska och möjlighen hebreiska. Var det här som det olycksaliga Ulu Burun-skeppet hämtade sin stora last av koppartackor, cypriotisk keramik och oljelampor samt en uppsjö av andra värdefulla föremål på sin väg mot det grekiska fastlandet? Skeppet hamnade i sjönöd och sjönk strax utanför den turkiska kusten för ca 3300 år sedan. Där ligger regalskeppet Vasa i lä. Vraket upptäcktes för några decennier sedan och resultatet av utgrävningarna finns nu på Bodrum Museum of Underwater Archeology. 

När vi tittar ut över det stora arkeologiska området ser vi att bara ett par hektar hittills har utgrävts. Vad mer döljer sig under marken i ett Enkomi som invaderats av utländska makter eller förstörts av jordbävningar? Vad försiggick här när Moses satt på Sinai berg och högg ut de tio budorden på stentavlor? Vi undrar också vad som döljer sig i en igenbommad lada under de höga cypresserna och eukalyptusträden, vars grekcypriotiska ägare fick lämna hals över huvud 1974. Vi försöker kika mellan springorna där vi ser några stenar, men museivakten vill inte släppa in oss. 

Vi tar farväl, kör mot havet som numera ligger en mil bort och passerar Salamis på vår väg hem till Iskele, ivriga att en annan dag fortsätta leta smultronställen på norra Cypern.     

Det var ingen nöjesresa. Omständigheterna förde oss till Umeå, en stad på 120 mils avstånd från hemmet. Färdas man lika långt i motsatt riktning – vilket vi då och då gör - kan man välja mellan München och Freiburg som mål. Eller varför inte Lindau, vid Bodensjöns norra strand? Då är vi nära gränsen till Schweiz. 

Till Umeå har vi aldrig rest förr. För undertecknad markerar detta ett rekord vad gäller färder norrut. Och då återstår ändå över 70 mil till Abisko och Riksgränsen. Dit kommer jag nog aldrig.
​ 
Umeå är som stad betraktad en behaglig anblick. De berömda björkarna står där man förväntar sig. Arkitektur från äldre tider finns kvar i tillräcklig omfattning för att det ska sätta en kulturhistorisk touch på staden. Läget vid älven innebär fantastiska promenadstråk. Det nya kulturkvarteret – Väven – med fint bibliotek och en behaglig innergård med restaurang och butiker, är imponerande.  Hit återvänder vi gärna.

En resa i corona-tider är förstås något speciellt. Vi valde flyg, för att det kändes säkrare – alltså med avseende på punktligheten. Vill man verkligen nå sin destination i tid väljer man bort tåget. Är det överdrivet och galet? Kanske. 

De första biljetterna bokade vi hos Norwegian. De erbjöd fördelaktiga priser, men ställde plötsligt in alla sina flyg i Sverige. Norwegian är sannolikt ett flygbolag som vi inte kommer att känna igen den dag pandemin är över. Vi hoppas nu att vi får våra pengar tillbaka och att de inte gör konkurs innan dess.

Det hela framstod plötsligt som ett alldeles felaktigt strategiskt val – att välja flyget före statliga SJ. SJ bör inte gå i konkurs åtminstone. Med nattåget från Stockholm hade vi kunnat göra en behaglig entré, tidigt på morgonen. Det blev ett annat flyg, denna gång med SAS. Man hör inte så tydliga konkurshot beträffande SAS, som med det norska bolaget, bara lite vagt mullrande. Två nordiska stater står som garanter, det kan ju inte gå omkull. Intalar vi oss.

I ottan, långt innan det ljusnat tar vi oss in på Kastrup, Köpenhamns flygplats, vår närmaste och en av Europas trevligaste. Eller rättare, så var det förr, pre-corona. Incheckningsdiskarna i terminal 2 – där vi trängts och köat så många gånger – är helt övergivna. Faktum är att hela den gigantiska hallen är tom. Det är visserligen tidigt, men det här har vi aldrig upplevt. Vi fotograferar med våra mobiler, tillfället måste förevigas. 

Vi är blixtsnabba igenom säkerhetskontrollen. Det finns utrymme för både artigheter och skämt. De stackars kontrollanterna står väl och har tråkigt, tänker vi. Plötsligt har vi oceaner av tid över, att se oss omkring. Nej just det, nästan allt är stängt. Vi intar dagens första kaffe och en ost och skink-toast därtill. 

Kastrup är normalt en arbetsplats för nästan 3 000 personer. Redan i augusti började massuppsägningarna. Passagerarantalet var nere på en tredjedel under årets första halva. Nu i november reser i genomsnitt ca 5 500 personer om dagen från Kastrup, mot förra årets nivå på ca 83 000. Först framåt 2024 räknar flygplatsledningen med att vara tillbaka på 2019 års volymer. 

Vi flyr undan ödsligheten och boardar planet. Det är mask på som gäller förstås, i terminalen liksom på planet, som visar sig bli tämligen fullt. I informationen berättar man om det högeffektiva fläktsystem som planen är utrustade med, som ska skydda oss från smitta. Luften i kabinen byts ut helt och hållet inom loppet av några minuter, enligt uppgift. Filtren fångar allt virus! Så maskerna är väl mer eller mindre meningslösa då, tänker vi klentroget. Vi hör ingenting om smittspridning i flygplan dessa dagar, eller hur? Vi känner oss faktiskt helt lugna, men maskeländet kliar, och glasögonen immar igen.

Arlanda är nästan lika ödsligt och nedstängt som Kastrup. Några butiker är öppna. Två av dem som vi besöker är betjänade av en och samma person. Hon springer mellan betaldiskarna. Det är rea på kläderna, 50 procent på utvalda grejer. Det är näringsverksamhet på dekis, utan tvekan.

Arlanda har en riktigt bra restaurang, Pontus in the sky. Annars är utbudet magert, alltså även i normala fall. Stockholms storflygplats har inte en chans vid en jämförelse med Kastrup, så är det bara. På Pontus sjunker vi ner och intar en lunch på lamm respektive viltskav. Vi sköljer ner med en flaska rött från Toscana. Det går an, nej det smakar jättebra! Vi sitter länge, njuter av vinet, läser medhavda böcker och nyinköpta tidningar, pratar. Kyparna – korrekta och trevliga – har inte alltför mycket att göra. Bevakar oss uppmärksamt, serverar oss vinet i alldeles rätt tid. 

På Arlanda är det många som tycker att det blir lite fånigt med ansiktsmasken. Det är enorma avstånd mellan människor här! Masken åker av och på, och den används säkert på helt felaktigt sätt. Och Tegnell har ju ändå sagt att masken inte hjälper… Men när grupptrycket blir hårt åker den på igen.

Nästa etapp tar oss de slutliga 600 kilometerna till Umeå. Flygplatsen är så liten och behändig att vi är ute i den svala luften på tio minuter. Vi finner snabbt en taxi och körs in till de centrala delarna av staden. Efter några dagar finner vi att alla taxiresor i Umeå tar ca tio minuter och kostar någonstans mellan 200 och 300 kr. Bara som upplysning. Umeås taxichaufförer är trevliga och pratsamma. 

Stora hotellet i Umeå ligger i en 1800-talsfastighet mitt i den centrala staden, granne med nya Väven och med det gamla rådhuset, som hyser Brasserie Rex med mera. Framför rådhuset beskådar vi bysten av Gustav II Adolf, det egentliga Umeås grundare (det hade funnits bosättningar här långt tidigare) på 1620-talet vilket bland annat innebar en modern, rätvinklig stadsplan – som fortfarande präglar staden.  

I Umeå möter vi den annalkande vintern. Det blir genast oerhört vackert, och på kvällen gnistrande kallt. Det känns lägligt med riktig vinter i ett mentalt utkylt corona-drabbat land.