Strömmen av människor är riklig, men det är inga tillfälliga besökare vi möter här. Hit hänvisas inte längre några turister. Det finns andra, nyare, byggnadskomplex som enligt ansvariga bör pekas ut som symboler för Malmö...
Vinden viner runt knutarna vid det klassiska Kronprinsenkvartet i Malmö. Det är nåt med turbulensen kring den höga byggnaden som skapar dessa besvärande vindförhållanden. Det var nog inget man tänkte på när man byggde kvarteret. Nu kämpar cyklisterna i motvinden och försöker undvika att vingla ut över trottoaren samtidigt som ljudet av flaggornas smattrande är närmast öronbedövande.
Strömmen av människor är riklig, men det är inga tillfälliga besökare vi möter här. Hit hänvisas inte längre några turister. Det finns andra, nyare, byggnadskomplex som enligt ansvariga bör pekas ut som symboler för Malmö... Dublin är i många avseenden en behaglig stad, till och med en regnig helg under vintersäsongen. Det som särskilt värmer hjärtat och överraskar besökaren är utan tvekan pubarna och det intensiva festande som pågår där. Kvarteren i klassiska Tempel bar vimlar av äldre pubar och sådana av mer modernt snitt. Bara mängden utskänkningsställen koncentrerade på en så liten yta, gör besökaren yr i huvudet. Dock på ett trevligt sätt!
Musiken spelar förstås en huvudroll. I stort sett alla ställen har levande musik en stor del av kvällarna. Volymen är därefter och på vissa håll är det ansträngande att försöka föra ett samtal. Men då går det bra att kommunicera kroppsligt, exempelvis genom spontandans vilket förekommer rikligt. Allsång är också ett naturligt inslag. Musiken växlar från ställe till ställe liksom musikernas personliga smak och förmågor. Alla får sitt. Ungdomarna gillar moderna pophits men den traditionella irländska musiken finns förstås också i mängd. Alkoholintaget är omfattande men humöret är hela tiden på topp. Man möter öppna och glada blickar, får alltid en ursäkt om någon stöter till en i vimlet – vilket sker hela tiden – och hälsningar och skålar utbyts frimodigt mellan okända människor. Det finns hopp om mänskligheten, känner man gärna efter ett par kvällar i denna hjärtevärmande miljö. En återkommande diskussion handlar om hur våra tekniska apparater ställer sig emellan oss själva och den verklighet som finns runt omkring oss, vare sig det är människor eller vackra platser. Mobilen är väl i detta avseende det stora hotet i vår tid. Vi fladdrar med uppmärksamheten och alltför ofta prioriterar vi mobilen istället för dem som vistas i rummet. Men redan på 1850-talet kritiserade den brittiske författaren och konstkritikern John Ruskin bruket av kameror på resor, hur vi missar det verkliga objektet och helt fokuserar på bilden av det. Inget nytt under solen, alltså.
I senaste numret av det brittiska resemagasiet Wanderlust (februari, 2016) kan vi läsa om hur selfien, och i synnerhet selfie-pinnen nu kritiseras allt oftare. Det huvudsakliga exemplet är hämtat från Angkor Wat i Kambodja, som nu i januari förbjöd användningen av selfie-pinnar. Andra platser där detta redan skett är enligt uppgift Colosseum i Rom, Guggenheims i New York, operan i Sydney och vallfärdsplatserna i Mecka. Huvudargumentet är förmodligen säkerheten - om det är trångt är det lätt att klippa till någon eller något, men sin pinne. Men i artikeln uttalar sig fotografen Paul Harris om att selfie-beteendet över huvud taget skapar distans. Den vanliga kameran gör i alla fall att du måste interagera med någon om du vill ha dig själv med på bilden, menar traditionalisten Harris, som inte tycks reflektera över Ruskins mer grundläggande reservationer. De vardagliga problem som tekniken skapar för oss, och vår intensiva längtan efter "kontakt", "genuinitet" och "fokus", fortsätter att utmana oss, kan man konstatera. Det är med högt uppskruvade förväntningar vi samlar oss inför TV-serien där Liv Strömqvist och Horace Engdahl ger sig ut på bildningsresa i Europa. "Äntligen", skulle man nästan vilja utropa. Resan till vägens ände, heter serien och dit följer vi gärna med. Både Horace och Liv står högt i kurs här på Tertulia travels: två mycket seriösa personer som tar kulturen på allvar.
Var ska de nu resa? Det talas i artiklarna (se exempelvis Vi läser, nr 1) och förhandspresentationer (exempelvis här) om Weimar, Sankt Petersburg, Köpenhamn och Paris. På bilderna ser de dessutom ut att blicka ut över ett vackert hav nånstans i södra Europa. Mycket lovande, helt enkelt. Vi uppskattar verkligen programmetodiken. Liv och Horace besöker gravar, monument, hus - platser helt enkelt - som förknippas med kulturpersonligheter av olika slag, där det finns berättelser som förtjänar att återberättas, minnen som bör vårdas. Kärlek, ensamhet, sorg och förtvivlan, hör till tematiken. "Svenskens normala förhållande till kultur utgörs helt av ointresse och det är på sätt och vis en fruktbar utgångspunkt", säger den stränge Engdahl om serien. Det framgår inte om Strömqvist håller med. Vi tycker att kommentaren är väl svepande men delar helt programmets uppfattning att vår tid behöver mer bildning. Den lyckade bildningsresan förvandlar resenären. Det blir spännande att se om det händer nåt med de båda programledarna. På pressbilderna ser de i alla fall ut att ha varit med om nånting bra. Den 23/2 går det av stapeln. Vi är entusiastiska! Fåtöljresenärer är vi allihopa. Förklaringen är enkel: eftersom alla resor har ett "före", ett "under" och ett "efter" och mycket sker före och efter, så görs en stor del av ”resandet” hemma. Under fasen "före" sker allt det som måste göras innan en resa kan gå av stapeln: beslutsfattande, planering, bokningar, förväntansfullt drömmande. Allt, eller i alla fall en hel del, är rent mentala processer...
Condé Nast Travellers Steve King menar att resor gör dig vackrare, rentav sexigare - och det handlar inte bara om solbrännan!
Den som har varit på en resa kan berätta en historia och historieberättande är sexigt, menar den käcke skribenten med en något förbluffande formulering. Det handlar förstås också om vad du berättar och hur du berättar det, kompletterar han för säkerhets skull. Men att över huvud taget ha något att berätta är få människor förunnat, menar King. Vilket är ett omdöme om genomsnittsmänniskan som är väl cyniskt, kan man tycka. Språkkunskaper är också attraktivt, menar han, och resandet kan ju bidra till språkutvecklingen. Att kunna strö några franska eller italienska fraser omkring sig är inte fy skam. Den äventyrliga resan har kanske lämnat ärrbildningar någonstans på kroppen, vilket inte heller är en nackdel, enligt King. Men viktigare är nog ”det inre ljuset” som avspeglas i blicken, i hållningen hos resenären. Här är en människa som varit med om nåt, tänker en del åhörare andaktsfullt. En luttrad läsare - och resenär - tänker att Steve King mest skojar. Men, så konstaterar han i slutklämmen att reseberättelser också skapar hopp och hjälper människor att drömma. Gör som jag! Res ut i världen! Slå dig fri, låt dig förundras, hitta tillbaka till ditt sanna jag, eller förlora dig själv en smula… Och möjligen ligger det trots allt något i denna beskrivning av den attraktiva reseberättelsen. Kanske. |
Välkommen till Tertulia travels! Här läser du om resor, turism och spännande platser.
Häng med! Arkiv
March 2024
|