Så var det hög tid att fortsätta följa Thomas Sewerins på hans resa i Tyskland och Frankrike. Vi är nu framme vid del 6 i hans Pilgrimsresa till Europas medeltid. Häng med! Som vanligt finns möjligheten att ta del av hela resan i ett svep här: Resor. Då får du också tillgång till många fler av Thomas fina bilder.
Den allra första gotiska katedralen byggdes i Sens. Den inspirerades av abboten Sugers nya arkitektoniska experiment i St Denis utanför Paris, men hans kyrka var en klosterkyrka och inte en katedral. Varför i hela friden startade dessa kolossala byggprojekt just här runt Paris (och i England) och just då vid denna tiden?
En hel rad med faktorer kan bidra med svaret på denna fråga. 900- och 1000-talen var klosternas tid. En smygande utveckling under oredans tid efter karolingerväldets upplösning separerade ansvaret för sekulära och andliga frågor. Munkar (och nunnor) frigjorde sig för att helt ägna sig åt att helga Gud, be förböner och offra sig åt de samhällen som
försörjde dem. Dessa samhällen trodde att deras välstånd var beroende av fromheten hos dem som i klostren drog sig undan den världsliga världen. De skänkte gärna av sitt överflöd till klostren, vars egendom och rikedom ökade ofantligt. I klostersamhället Cluny byggdes under denna tid, exempelvis, en kyrka som i storlek och prakt överträffade Peterskyrkan i Rom. Prästerna där bar ornat och juveler av omåttligt värde. Munkväsendet kunde för en tid monopolisera på krafterna som skapade ordning, fred och trygghet i en orolig tid. Samtidigt blev riddarståndet fritt för att ägna sig åt att tillskansa sig sina egna tillgångar och sekulära maktpositioner.
Nya metoder för att bruka jorden och för boskapsuppfödning skapade successivt stora förmögenheter för dem som ägde land och gav dem ekonomiska resurser, tillgång till material och arbetskraft som var nödvändigt för att bygga både stora palats och katedraler. Man började använda pengar och inte bara naturahushållning. Städerna växte, inte minst runt hovlivet i slotten och kyrkorna, och de blev snart en motor i den ekonomiska tillväxten. Staden började ta över inflytandet från landet.
Sakta men säkert flyttade tyngdpunkten i historiens gång framåt 1100-talet från landsbygden och de rika och inflytelserika klostren till de växande städerna. Radikala munkar gjorde uppror mot de välmående hus de var fostrade i och skapade nya fattigordnar och byggde nya kloster i vilda otillgängliga trakter. Det var cistercienserorden och franciskanermunkarna, till exempel. Det blev också mer fokus på vad människan utförde i detta livet, vilket bland annat tog sig uttryck i korstågen för att återerövra det heliga landet från muslimerna, men också i att återföra det kristna budskapet till vardagens människor för att lyfta fram deras lidande och arbeta för deras frälsning där de befann sig. Kyrkan som social rörelse och meningsskapande instans och katedralen som faktisk och symbolisk byggnad blev ämnade åt att länka samman Gud, den uppståndne Kristus, den sekulära makten bestående av kung, feodalherrar, borgare och bönder, med trons tjänare, biskopar och katedralskolornas präster och tänkare. Det var en storslagen agenda, politik och teologi på en gång.
Slutligen spelade abboten Suger en väldigt stor roll. Från år 1124 blev hans klosterkyrka St Denis utanför Paris själva huvudorten i Frankrike. En ny fransk historia blev skriven och klosterkyrkan där redan flera kungar begravts byggdes om. Suger ville bygga ett monument i sten som skulle föra samman trons boning med den franska monarkin. Alla Frankrikes motstridiga krafter skulle kunna förenas och hylla kungen och helgonet den helige Dennis med en helt ny kyrklig arkitektur som till synes sammanband den teologiska och den politiska visionen.
Invigningen av det sagolika koret i kyrkan det här året bevistades av biskopar och feodalherrar från hela Frankrike. De kunde inte undgå att imponeras och tog med sig hem vad de beskådat. Sen började en tävling. Man började bygga egna monument i sina städer. Raskt startade en rörelse av ombyggnad och nybyggnad av katedraler i städerna runt Paris. Sens på 1140-talet, Chartres 1140-talet, Senlis 1151, Reims tidigt 1150-tal, Notre Dames i Paris 1160, Laon 1190… Den utlösande faktorn var med all säkerhet Sugers “vernissage” i Paris.
I Sens-katedralen användes konsekvent kryssribbvalv, dvs en stomme av korsande ribbor som bär valvkapporna och för trycket från valvet ner i stödpelarna. Dessa valv erbjöd höjd och stora öppningar för fönster och ljus in i kyrkan. Mäktigt att se de första sådana hålla konstruktionen samman. 1100-tal! Ärkebiskop Henri Sanglier började prospektera sin nya stora kyrka redan på 1120-talet. Han fick brev från cisterciensermunken Bernhard av Clairvaux som manade honom att ta det lugnt med lyxen och i stället leva ett strängt återhållsamt liv, vilket han åtlydde för egen del under tiden han samlade resurser för sitt stora bygge. Tre skepp brett, 24 meter högt, inga tvärskepp men ett ambulatorium runt koret och altaret.
Den allra första gotiska katedralen byggdes i Sens. Den inspirerades av abboten Sugers nya arkitektoniska experiment i St Denis utanför Paris, men hans kyrka var en klosterkyrka och inte en katedral. Varför i hela friden startade dessa kolossala byggprojekt just här runt Paris (och i England) och just då vid denna tiden?
En hel rad med faktorer kan bidra med svaret på denna fråga. 900- och 1000-talen var klosternas tid. En smygande utveckling under oredans tid efter karolingerväldets upplösning separerade ansvaret för sekulära och andliga frågor. Munkar (och nunnor) frigjorde sig för att helt ägna sig åt att helga Gud, be förböner och offra sig åt de samhällen som
försörjde dem. Dessa samhällen trodde att deras välstånd var beroende av fromheten hos dem som i klostren drog sig undan den världsliga världen. De skänkte gärna av sitt överflöd till klostren, vars egendom och rikedom ökade ofantligt. I klostersamhället Cluny byggdes under denna tid, exempelvis, en kyrka som i storlek och prakt överträffade Peterskyrkan i Rom. Prästerna där bar ornat och juveler av omåttligt värde. Munkväsendet kunde för en tid monopolisera på krafterna som skapade ordning, fred och trygghet i en orolig tid. Samtidigt blev riddarståndet fritt för att ägna sig åt att tillskansa sig sina egna tillgångar och sekulära maktpositioner.
Nya metoder för att bruka jorden och för boskapsuppfödning skapade successivt stora förmögenheter för dem som ägde land och gav dem ekonomiska resurser, tillgång till material och arbetskraft som var nödvändigt för att bygga både stora palats och katedraler. Man började använda pengar och inte bara naturahushållning. Städerna växte, inte minst runt hovlivet i slotten och kyrkorna, och de blev snart en motor i den ekonomiska tillväxten. Staden började ta över inflytandet från landet.
Sakta men säkert flyttade tyngdpunkten i historiens gång framåt 1100-talet från landsbygden och de rika och inflytelserika klostren till de växande städerna. Radikala munkar gjorde uppror mot de välmående hus de var fostrade i och skapade nya fattigordnar och byggde nya kloster i vilda otillgängliga trakter. Det var cistercienserorden och franciskanermunkarna, till exempel. Det blev också mer fokus på vad människan utförde i detta livet, vilket bland annat tog sig uttryck i korstågen för att återerövra det heliga landet från muslimerna, men också i att återföra det kristna budskapet till vardagens människor för att lyfta fram deras lidande och arbeta för deras frälsning där de befann sig. Kyrkan som social rörelse och meningsskapande instans och katedralen som faktisk och symbolisk byggnad blev ämnade åt att länka samman Gud, den uppståndne Kristus, den sekulära makten bestående av kung, feodalherrar, borgare och bönder, med trons tjänare, biskopar och katedralskolornas präster och tänkare. Det var en storslagen agenda, politik och teologi på en gång.
Slutligen spelade abboten Suger en väldigt stor roll. Från år 1124 blev hans klosterkyrka St Denis utanför Paris själva huvudorten i Frankrike. En ny fransk historia blev skriven och klosterkyrkan där redan flera kungar begravts byggdes om. Suger ville bygga ett monument i sten som skulle föra samman trons boning med den franska monarkin. Alla Frankrikes motstridiga krafter skulle kunna förenas och hylla kungen och helgonet den helige Dennis med en helt ny kyrklig arkitektur som till synes sammanband den teologiska och den politiska visionen.
Invigningen av det sagolika koret i kyrkan det här året bevistades av biskopar och feodalherrar från hela Frankrike. De kunde inte undgå att imponeras och tog med sig hem vad de beskådat. Sen började en tävling. Man började bygga egna monument i sina städer. Raskt startade en rörelse av ombyggnad och nybyggnad av katedraler i städerna runt Paris. Sens på 1140-talet, Chartres 1140-talet, Senlis 1151, Reims tidigt 1150-tal, Notre Dames i Paris 1160, Laon 1190… Den utlösande faktorn var med all säkerhet Sugers “vernissage” i Paris.
I Sens-katedralen användes konsekvent kryssribbvalv, dvs en stomme av korsande ribbor som bär valvkapporna och för trycket från valvet ner i stödpelarna. Dessa valv erbjöd höjd och stora öppningar för fönster och ljus in i kyrkan. Mäktigt att se de första sådana hålla konstruktionen samman. 1100-tal! Ärkebiskop Henri Sanglier började prospektera sin nya stora kyrka redan på 1120-talet. Han fick brev från cisterciensermunken Bernhard av Clairvaux som manade honom att ta det lugnt med lyxen och i stället leva ett strängt återhållsamt liv, vilket han åtlydde för egen del under tiden han samlade resurser för sitt stora bygge. Tre skepp brett, 24 meter högt, inga tvärskepp men ett ambulatorium runt koret och altaret.
Många kända gäster besökte byggnaden som blev mönsterbildande för många andra katedraler i trakten. Påven Alexander II kom dit och stannade i tre år under tiden han hade en fejd med Fredrik Barbarossa i Tyskland. Thomas Becket stannade länge i exil på 1160-talet innan han återvände till England och blev mördad i Canterburykatedralen 1170. Ett fönster på nordsidan av koret skildrar hans liv.
Wikipedia:
Thomas Becket, född 1118, död 1170, var en engelsk kyrkoman och ärkebiskop av Canterbury från 1162 till 1170. Beckets relation till kungen av England, Henrik II var konfliktfylld, och maktkampen dem emellan föranledde slutligen Beckets död. Utnämningen av Thomas Becket till ärkebiskop 1162 syftade till att befästa kungamaktens överhöghet gentemot kyrkan, men istället drev Becket en outtröttlig kamp för kyrkans suveränitet. Enligt hans idéer om kyrkans självständighet skulle kyrkan inte underordnas någon annan makt. Tvärtemot skulle kyrkan, enligt Becket, råda sig själv, genom exempelvis kyrkliga domstolars rätt att döma över prästerna och kyrkans självständiga förvaltning av dess gods och jordegendomar. Detta var oacceptabelt för kungamakten. Thomas Becket levde ett tag landsflyktig i Frankrike varifrån han återvände till Canterbury i december år 1170. Efter kort tid bannlyste ärkebiskopen engelska, kungatrogna biskopar, något kungamakten uppfattade som en gränslös provokation. Fyra kungliga riddare högg ihjäl ärkebiskopen i Canterburykatedralen invid kyrkans högaltare. Nyheten om mordet på ärkebiskopen spreds snabbt över Europa och Thomas helgonförklarades 1173 av påven Alexander II.
Katedralen i Sens är ganska sliten. Den blev hårt åtgången under franska revolutionen. Många statyer och figurer i kyrkan halshöggs. En raffinerad skulptur i halvrelief, som skildrar den helige Sabianus, som dödades av en romersk legionär med en stor yxa förmodligen i trakten av Sens, står i ett kapell framför ett skulpterat draperi. Det var också så här att i arkaderna mellan pelarna som bar upp mittskeppet stod rikt dekorerade kapell, som det åt ärkebiskopen Salazar.
Vid sidan av katedralen finns också här ett litet museum och kyrkans skattkammare. En galler i full stridsmundering vaktar trapphuset och här finns skåp med fint skulpterade relikvarier i silver.
På översta våningen finns ett tavelgalleri. Jag fastnar vid en målning som visar sig vara berömd. Den är gjord av en Rochegrosse och handlar om den romerske kejsaren Vitellius som släpas nerför trappor i Rom för att bli avrättad. Vitellius var den tredje av de kortvariga kejsare som efterträdde Nero på 60-talet e Kr. Han hade varit favoritkompis med Tiberius vid dennes exil på Capri där han också lärde känna Caligula. Man tänker sig dem av samma skrot och korn.
Inbördeskrig och oroligheter pågick år 69. Först lönnmördade den blivande kejsar Otho kejsar Galba i Rom. Galba hade utnämnt Vitellius till att kommendera de romerska arméerna i det inre Germanien – dvs Frankrike, Belgien och västra Tyskland – och dessa soldater utnämnde honom sedan till kejsare och han besegrade Otho i slaget vid Bediacrum i april 69. Men andra soldater i östra delen av romarriket ville ha Vespasianus som kejsare och denna besegrade Vitellius i ett annat slag och då han försökte abdikera till förmån för Vespasianus, tog resolut dennes soldater honom av daga i Rom efter att ha plågat honom länge i trapporna. En tid under 1800-talet fascinerade personen Vitellius och denna historia franska konstnärer i trakten jag besöker. Detta som ett litet kuriosum.
Det händer allt möjligt på den här resan. Jag äter en Croque Monsieur på torget framför katedralen, vilket jag nog inte skulle gjort. Det bullas upp för någon slags marknad eller fest i staden. En kör tar ton på torget. Jag föreställer mig gycklare och stämningen här medan sten murades på sten här på 1100-talet. Säger farväl till denna första av alla gotiska stenberg och drar vidare söderut. Långt, ja alltför långt. Jag tänkte mig till floden Loires källor.
Wikipedia:
Thomas Becket, född 1118, död 1170, var en engelsk kyrkoman och ärkebiskop av Canterbury från 1162 till 1170. Beckets relation till kungen av England, Henrik II var konfliktfylld, och maktkampen dem emellan föranledde slutligen Beckets död. Utnämningen av Thomas Becket till ärkebiskop 1162 syftade till att befästa kungamaktens överhöghet gentemot kyrkan, men istället drev Becket en outtröttlig kamp för kyrkans suveränitet. Enligt hans idéer om kyrkans självständighet skulle kyrkan inte underordnas någon annan makt. Tvärtemot skulle kyrkan, enligt Becket, råda sig själv, genom exempelvis kyrkliga domstolars rätt att döma över prästerna och kyrkans självständiga förvaltning av dess gods och jordegendomar. Detta var oacceptabelt för kungamakten. Thomas Becket levde ett tag landsflyktig i Frankrike varifrån han återvände till Canterbury i december år 1170. Efter kort tid bannlyste ärkebiskopen engelska, kungatrogna biskopar, något kungamakten uppfattade som en gränslös provokation. Fyra kungliga riddare högg ihjäl ärkebiskopen i Canterburykatedralen invid kyrkans högaltare. Nyheten om mordet på ärkebiskopen spreds snabbt över Europa och Thomas helgonförklarades 1173 av påven Alexander II.
Katedralen i Sens är ganska sliten. Den blev hårt åtgången under franska revolutionen. Många statyer och figurer i kyrkan halshöggs. En raffinerad skulptur i halvrelief, som skildrar den helige Sabianus, som dödades av en romersk legionär med en stor yxa förmodligen i trakten av Sens, står i ett kapell framför ett skulpterat draperi. Det var också så här att i arkaderna mellan pelarna som bar upp mittskeppet stod rikt dekorerade kapell, som det åt ärkebiskopen Salazar.
Vid sidan av katedralen finns också här ett litet museum och kyrkans skattkammare. En galler i full stridsmundering vaktar trapphuset och här finns skåp med fint skulpterade relikvarier i silver.
På översta våningen finns ett tavelgalleri. Jag fastnar vid en målning som visar sig vara berömd. Den är gjord av en Rochegrosse och handlar om den romerske kejsaren Vitellius som släpas nerför trappor i Rom för att bli avrättad. Vitellius var den tredje av de kortvariga kejsare som efterträdde Nero på 60-talet e Kr. Han hade varit favoritkompis med Tiberius vid dennes exil på Capri där han också lärde känna Caligula. Man tänker sig dem av samma skrot och korn.
Inbördeskrig och oroligheter pågick år 69. Först lönnmördade den blivande kejsar Otho kejsar Galba i Rom. Galba hade utnämnt Vitellius till att kommendera de romerska arméerna i det inre Germanien – dvs Frankrike, Belgien och västra Tyskland – och dessa soldater utnämnde honom sedan till kejsare och han besegrade Otho i slaget vid Bediacrum i april 69. Men andra soldater i östra delen av romarriket ville ha Vespasianus som kejsare och denna besegrade Vitellius i ett annat slag och då han försökte abdikera till förmån för Vespasianus, tog resolut dennes soldater honom av daga i Rom efter att ha plågat honom länge i trapporna. En tid under 1800-talet fascinerade personen Vitellius och denna historia franska konstnärer i trakten jag besöker. Detta som ett litet kuriosum.
Det händer allt möjligt på den här resan. Jag äter en Croque Monsieur på torget framför katedralen, vilket jag nog inte skulle gjort. Det bullas upp för någon slags marknad eller fest i staden. En kör tar ton på torget. Jag föreställer mig gycklare och stämningen här medan sten murades på sten här på 1100-talet. Säger farväl till denna första av alla gotiska stenberg och drar vidare söderut. Långt, ja alltför långt. Jag tänkte mig till floden Loires källor.
