​Det virtuella resandet breder ut sig. Det finns gott om intressanta skolexempel. Läs exempelvis här om försök med Google Expeditions på en Helsingborgsskola. På Idag-sidan i SvD den 5 april 2016 kan vi läsa om Ljungbacken i Järna, ett äldreboende som tar med sig gamla och sjuka på en virtuell Finlandskryssning. 

Det hela har inslag av rollspel med spelledare och allt. Alla sinnen stimuleras. De gamla dricker färgglada drinkar, knaprar på saltapinnar och uppmanas fantisera om vad de vill handla i taxfree-shoppen. Förutom att det är utmärkt terapi för de boende på Ljungbacken, är detta en rolig påminnelse av hur vi - Homo Ludens - med hjälp av leken, fantasin och inlevelseförmågan alltid har tillgång till fascinerande upplevelsevärldar, oavsett geografiska aspekter. Den mänskliga inbillningskraften är stark. 

 "Jag reser aldrig utan min dagbok. Man ska alltid ha något sensationellt att läsa på tåget."

Oscar Wilde

​En som har skaffat sig en stark rutin beträffande museibesök är den norske författaren Dag Solstad. Åtminstone gäller det för ett väldigt specifikt fall återgivet i en aktuell roman. I sin bok Bergensare skriver Tomas Espedal om ett möte med den äldre kollegan i Madrid. Solstad inger honom en väldig respekt, lite oklart varför. Espedal berättar att han planerat att besöka Prado-museet för att titta på Goyas svarta målningar - pinturas negras - som mästaren målade mot slutet av sitt liv på väggarna i sitt hem Quinta del sordo, den döves hus. 

Solstads svar:

Ja, om du vill se Goyas svarta målningar på Prado-museet, då ska du skynda dig igenom de första salarna utan att titta åt vare sig vänster eller höger. Du får inte stanna eller titta på en endaste tavla. Gå bara vidare med skygglappar så fort du kan, ända in till museets innersta rum. Där hänger Goyas svarta målningar. När du har sett dem, måste du gå raka vägen ut från museet, på samma sätt som du gick in, sa Dag Solstad.

En smula motvilligt gör Espedal som den äldre kollegan har instruerat, och missar därmed en del andra verk som han egentligen velat titta på, exempelvis av Velasquez.

Goyas målningar är mörka, märkliga - visioner av något ont. Nästa morgon upplever Espedal att han genomgått en förvandling. Hans natt har varit fylld av mardrömmar och våndor. När han betraktar sin egen spegelbild förvånar det honom att det inte alls syns att han inte längre är sig själv.

Att besöka konstmuseer hör till våra vanligaste aktiviteter på resan. Men påfallande ofta vet vi inte riktigt vad vi ska se, eller hur vi ska förhålla oss till det vi ser. Det är kanske därför museibesök många gånger är så infernaliskt tröttande. Vi är ofta allmänt förvirrade helt enkelt. Förbereder vi oss inte på rätt sätt?