Sommarledigheten 2024 går mot sitt slut. Det är förhoppningsvis många soliga och varma dagar kvar, men den sammanhängande ledigheten är över för den här gången. Det är ok. Vid det här laget är undertecknad mätt och belåten beträffande lättjefull vila. Som jag skrivit på annan plats, så behövs det egentligen bara några sammanhängande dagar om kravlöshet, väl tilltagna volymer fri tid, lättja och sysslolöshet, för att semestern ska göra susen. 

Visst finns utrymme för aktivitet, men den bör inte vara för krävande eller för systematisk. Jag stryker några plankor på fasaden, slipar lite på utemöblerna, oljar en trädgårdsbänk, klipper gräset - men inte allt på en gång, det blir för mycket. Varför stressa idag med sånt som kan slutföras imorgon? Se där ett gott motto för en bra semester. Jo, jag vet, alla människor funkar inte på det här sättet! Att kunna lämna saker halvfärdiga är inte alla människor förunnat. Men jag vidhåller, under semestern är detta en viktig regel att hålla fast vid. 

Det lyckades mig denna gång också - uppenbarligen - att vila ut ordentligt och samla kraft för en ny aktiv period. Nu väntar således en övergång från Vita contemplativa till Vita activa. Den ser jag fram emot. Själva övergången kan dock bjuda på lite problem, det har den gjort förr. I början är man ju påfallande dum. Minnet sviker, man anar bara vagt vad det var man hetsade upp sig så mycket över dagarna före midsommar. 

Resorna då? Är det riktig sommarsemester utan utlandsresan? Du häpnar möjligen, kära läsare, över att möta inställningen att resor inte är nödvändiga - förkunnat på en resesajt som denna! Men, det handlar ju inte om resans betydelse generellt, det handlar ju om när man ska göra den. Mitt i den vackra svenska sommaren? Inte nödvändigt. Alltså, var trygg i förvissningen om att undertecknad fortsätter att vara gravt beroende av att resa.

Faktum är ju att tidens tecken ger mig rätt. Det talas allmänt om överfulla turistorter, både här hemma och utomlands. Det protesteras mot överturism, och den vill man ju inte bidra till (fast man gör det ändå). Det är också hiskeligt varmt på många ställen i Europa. Hur lätt är det att vara bildningstörstande turist i Europas stora kulturländer i fyrtio graders värme? Nej, det funkar bättre andra tider på året.

En neologism beskriver en ny trend på grund av det förändrade vädret: coolcation. Folk reser hit till den kalla nord för att undgå värmen i Sydeuropa. Ja, varför inte? Men så klagas det också i Sverige på överturism. Fast det är mest kommunrepresentanter som klagar tycks det, för att de måste röja undan extra mycket skräp. Och sånt kostar pengar… Stackars kommungubbar. Månne de besinna att deras huvuduppgift är att förbruka pengar (våra skattepengar), inte spara pengar. Jo jo, jag vet, de ska räcka till mycket. Men det är väl i så fall detta som är problemet - det offentliga har inte pengar till allt som ska göras. Inte att sommarturisterna hälsar på. 

Då får man prioritera och städning borde prioriteras högt. Liksom kollektivtrafik, ett sätt att resa som bör uppmuntras och underlättas så mycket som möjligt. Så tänkte undertecknad till och med under resor med sommarens överfulla skånska tåg. Trångt och varmt, svetten lackar. Men man ler så gott man kan mot sina stackars medresenärer. Man tänker stillsamt att turtätheten kanske skulle utökas dessa intensiva sommardagar… Men, det är förstås lätt att klaga, som sagt. Resor till och inom Sverige är absolut något vi ska vara glada för och inte gnälla på. Eller hur? 

För att avslutningsvis slå an en lite mer seriös ton: sommaren har gett upphov till en hel del bra reflektioner kring resandet och turismen av idag. Exempelvis skrev Josefin de Gregorio en utmärkt artikel i SvD den 25 maj (”Är resande en mänsklig rättighet?”), där hon bland annat konstaterar att

Turismen blir skärningspunkten för flera av vår tids ödesfrågor: klimatet, själviskheten, begäret, kapitalismen. Och det är svårt att undvika känslan av att när vi hatar massturismen är det egentligen oss själva vi hatar.

Ann Heberleins semesterreflektioner den 22 juli (Sverige borde vägra bygga turistparadis) innehöll också några djupare resonemang:

Anpassningen till turismen skapar känslor av alienation hos lokalbefolkningen, som om det som är mitt hem mest tjänar som en tillrättalagd kuliss för andras drömmar – och hur ska min vardag kunna rymmas i andras drömmar?

Men nu hörni, börjar det bli alldeles för allvarligt… Det är ju trots allt fortfarande semester, för några av oss några dagar till.

Den første Fornemmelse er en ganske sagte Rykken i Vognene, og nu ere Kjæderne spændte, som holde disse sammen; Signalpiben lyder igjen og Farten begynder, men langsomt, de første Skridt gaaer det sagte, som om en Barnehaand trak den lille Vogn. Hurtigheden tager umærkelig til, men Du læser i Din Bog, seer paa dit Kort, og veed ikke ret om Farten er begyndt, thi Vognen glider, som en Kane paa den jevne Sneemark. Du seer ud af Vinduet og opdager, at Du jager afsted, som med Heste i Galop; det gaaer endnu hurtigere, Du synes at flyve, men her er ingen Rysten, indet Lufttryk, intet hvad Du tænkte Dig ubehageligt.

HC Andersen om sin första tågresa, mellan Magdeburg och Leipzig. 

När vi avsiktligt beträder främmande mark för att uppleva något speciellt, uppstår ibland en känsla av ”wow”… Vi kan kalla det förundran med ett mer etablerat begrepp.
​
I själva verket är väl detta en huvudanledning till att vi reser över huvud taget. Vi vill drabbas av förundran. Vi söker kickar som ger oss energi och som får oss att se världen med nya ögon. Att känna förundran är positivt, det innebär en förhöjd livskänsla. Detta är enklare på främmande platser, där habitueringen inte hunnit ta bort skärpan i vår blick när vi riktar den mot omgivningen.

I New York är det lätt att förundras. Det är också lätt att förbryllas, det vill säga reagera kritiskt över saker… Det kan ske i New Yorks tunnelbana, som är dyster och sliten. Perrongerna känns farligt trånga och sällan ser man nåt som retar ens estetiska sinnelag. Vi konstaterar att New Delhis tunnelbana är mycket snyggare (och nyare) än den i New York.

Men, vid stationen 14th street/Eighth Avenue sker det. Vi förundras här över en serie miniskulpturer med namnet Life Underground, av amerikanske Tom Otterness.  Konstnären har här placerat ut mängder av 30 cm stora bronsgubbar, i olika roliga och stimulerande situationer. Några smiter in i tunnelbanan genom att krypa under staketet, en annan sover, en tredje blir nerdragen i en brunn av en krokodil! Det är ingen hejd på infallen och fantasin. Lekfullheten blommar på ett underbart sätt ut i Otterness verk.

Konstnären är född 1952 och är välkänd för sina offentliga verk, varav detta är ett av de bästa (säger man). Life Underground färdigställdes 2001. Otterness säger själv att det finns ett delvis politiskt budskap, ett om utsatthet och fattigdom. Eller om korruption och polisvåld. Många gubbar har pengapåsar som huvuden. Sammantaget handlar det om ”the impossibility of understanding life in New York.” Otterness har uppgett serietecknaren Thomas Nast som inspirationskälla och hans avbildningar av Boss Tweed och andra från Tammany hall, aktuellt vid den tid då New Yorks tunnelbana först kom till under 1800-talet.

Verket omfattar ca 100 individuella figurer. Den ursprungliga beställningen var på 20 st, men Otterness kunde inte sluta! Hela projektet tog ca tio år att färdigställa från beställning till färdig installation. Figurerna dräller lite överallt, också på de mest överraskande ställen. I den del fall tycks de betrakta eller försöka kommunicera med de mänskliga besökarna. Ibland är de helt inneslutna i sig själva eller upptagna med varandra.
​
Förundran var ordet. Vi lämnar stationen med ett brett leende på läpparna!