Du är hjärtligt välkommen att anmäla dig till någon av oktober månads promenader. Förgyll en oktoberdag med promenad, samtal och reflektioner - allt analogt! Och vem räds lite höstrusk under sådana omständigheter?

Det handlar om

Köpenhamn 12/10 kl 9.00 - 13.00 Tema: dansk guldålder
Malmö 20/10 kl 9.00 - 16.00 Tema: Malmös 1900-tal

Mer info finner du här! Hör av dig om du undrar nåt!

En mild septembersol smeker våra ansikten när vi vandrar längs Karlshamns behagliga gator, på vår väg mot havet, hamnen och det berömda utvandrarmonumentet.  Staden visar verkligen upp sin bästa sida i det gnistrande solljuset. Tempot är nedtonat, en känsla av off-season belägrar staden.

Vi konstaterar snabbt att gamle Erik Dahlberg gjort ett förträffligt jobb med stadsplanen, när det begav sig i slutet av 1600-talet.  Den rätvinkliga planen gör det enkelt att navigera i den centrala delen av staden. Vid vattnet visar grosshandlarvillorna på stadens storhetstid i slutet av 1800-talet, när mängder av råvaror och jordbruksprodukter skeppades ut mot hamnarna på kontinenten. 

De långväga förbindelserna gjorde också Karlshamn till utskeppningshamn för många under den svenska emigrationen på 1800-talet.

När vi når ner till hamnen ser vi bronsskulpturen av de båda hjältarna Karl-Oskar och Kristina hämtade från Vilhelm Mobergs böcker. Det är en enkel skulptur, anspråkslös i gesterna, men värdig och rogivande. Den är skapad av Axel Olsson och uppförd 1959, på beställning av de styrande i Karlshamn. Visserligen har konstnären nekat till att det är specifikt huvudpersonerna i Mobergs roman han avsåg att skildra. Han ville snarare gestalta alla de tusentals av emigranter som kommit denna väg. Eftervärlden, och redan Vilhelm Moberg själv, gjorde dock en direkt koppling till de båda romangestalterna.

På en höjd i Hamnparken står de båda på en stensockel, Karl-Oskar blickande ut mot det öppna havet, och Kristina som vänder blicken bakåt, mot det gamla hemmet i de småländska skogarna – som de aldrig mer ska återse. Verket fångar ögonblicket då vägen bakåt håller på att stängas. En sista blick och sedan aldrig mer… För den känslige är det rörande, utan tvekan. En inskription på monumentet lyder:

I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.

Som ett led i det mytiska har många velat se de två gestalterna som representanter för två svenska grundhållningar. Karl-Oskar står för det rationella, framåtblickande i svensk mentalitet. En hållning vars baksida är historielösheten och rotlösheten, rentav motviljan mot allt gammalt och fornt - traditioner som artefakter. Kristina i sin tur står för kärleken till hemmet och den lilla världen, familjeliv och traditioner. Baksidan här är uppenbar: främlingsrädsla och en ovilja att ta till sig nya och större perspektiv.  

​Men vill man inte spekulera i dylika banor räcker det långt att ta in de allmänmänskliga aspekterna av skulpturens gestaltning: det ödesmättade i samband med ett avgörande, kanske oåterkalleligt beslut, sorg över det man lämnar och förväntan och en smula osäkerhet inför det nya som kommer.
​
Skulpturen finns i fler kopior och har också inspirerat liknande kompositioner. Gipsoriginalet finns på Utvandrarnas hus i Växjö och på torget i Lindstrom city i Minnesota finns en liknande skulptur. I Bremerhaven finns också en motsvarande skulptur av en familj på väg ut över haven.     

Så var det dags för del 3 i Thomas Sewerins trevliga resa till kloster och katedraler i hjärtat av Europa. Denna gång gäller stoppet den gamla romarstaden Mainz.

Hotellet heter H2 och ligger en knapp halvtimmas promenad utmed den breda floden Rhen intill centrum. Hotellet erbjuder en överraskning, antingen en dubbelsäng eller fyra bäddar. Fick det senare alternativet. Sover gott, emellertid, efter 90 mil i bilen och en ganska seg Wienerschnitzel på torget framför domkyrkan.

Nästa morgon vandrar jag in till stan, till domkyrkan och dess museum. Jag drabbas här för första gången av en överraskande förvirring. Jag trodde, när jag läste och planerade min resa hemma i fåtöljen, att jag skulle kunna känna lite av den epokspecifika stämning som rådde då under tidig medeltid vid de platser jag tänkte besöka, att jag nästan skulle kunna ta på atmosfären som den var då. Det händer (nästan) aldrig på denna resa. Möjligen i ögonblick då jag sitter ensam i en krypta eller under ett högt tak i mittskeppet i en katedral. Annars lägger sig nutidens företeelser som en våt filt över sådana fantasier. Jag bär med mig en anakronistisk illusion!

Till exempel: Harald Klak, född 800, var den första vikingahövdingen att döpa sig till kristendomen. Sommaren 826 kom han seglande uppför Rhen med sin familj. Kejsaren Ludvig den fromme – Karl den stores son – hade övertalat honom att låta döpa sig och stod själv fadder vid dopet, som ägde rum i Mainz under högtidliga former. Kejsarinnan Judith var gudmor åt Haralds fru, och kronprins Lothar I var fadder åt Haralds son Godfred. Harald återvände till Danmark med prästen Ansgar i sitt följe. Jag ser för min inre syn ett följe av vikingaskepp som kämpar mot strömmen ända ner till Mainz i hjärtat av Tyskland då på 800-talet. Men har svårt att förena denna syn med vad jag ser av dagens pråmar och turistbåtar som skär vågorna i denna mäktiga flod. Hoppas få mitt lystmäte på muséet.

Staden Mainz startade som ett härläger på platsen där foden Main rinner ut i Rhen. Lägret – Castrum Mogantiacum – grundades av den romerske generalen Nero Claudius Drusus vid åren 12-13 f Kr. Staden växte fort och spelade stor roll som en fast punkt för Roms legioner i kamp mot alemanner och andra germanstammar som tryckte på österifrån. Frankerna erövrade slutgiltigt staden från romarna år 460 och Mainz förblev ett starkt fäste och handelsplats nu i merovingerna händer.

När Karl den store sedan byggde sitt imperium var Mainz ett både politiskt och kristet centrum. Härifrån kristnades germanerna och slaverna. Enligt en krönika skriven av en anglosaxisk präst vid namn Willibald ska missionären Sankt Bonifatius på 700-talet ha försökt kristna germanerna handgripligen genom att egenhändigt hugga ner Tors heliga ek som stod i närheten av Mainz. Idag ihågkoms han som Tysklands apostel. Han var också Mainz första ärkebiskop. Hans staty står utanför domkyrkan i Mainz. Lite senare under 700-talet hade Karl den store fullt sjå med att utbreda den kristna läran med högsta tänkbara brutalitet bland ”sachsarna” i mellersta Tyskland. Också sachsarna hade ett heligt träd, Irminsul, som Karl efter mönster från Bonifatius lät hugga ner.

Jag kommer till katedralen när den öppnar. Den har varit utsatt för många lidanden under strider i den här delen av Tyskland. Svenska hären var här under fyra år under trettioåriga kriget. De besatte staden och plundrade kyrkan på allt värdefullt. När spillrorna av Napoleons här som varit i Ryssland 1812 tågade hem, stannade sex tusen tyfussjuka franska soldater här och inkvarterades i kyrkan. De eldade upp allt brännbart som fanns mellan kyrkans murar för att inte frysa ihjäl. Här bombades också kraftigt under andra världskriget. Kyrkan ser alltså sliten ut. Den har två kor, vilket ibland förekommer i romanska kyrkor. En skulptur från 1000-talet och ett krucifx med en sublimt lidande Kristus från samma tid hänger i ett kapell. Från de båda koren blickar man upp i sköna valv. Raffinerad arkitektkonst.

En märklig gravsten sitter på en pelare vid östkoret. Ärkebiskopen Petrus von Aspelt, som levde fram till 1320, delar med kyrklig pondus ut kronor till två kungliga herrar. Ärkebiskopen i Mainz var den främste av elektorerna, dvs de som valde tyska konungar och kejsare i det tysk-romerska riket. Här är högreliefen naturalistiskt huggen. Ärkebiskopen är en gestalt som är sällsamt snedvriden och kung Ludvig av Bayern sneglar ner på sin fylliga lekamen medan han håller spira och krona i sina händer.

Solen skiner och jag vandrar en stund i korsgången och parken tills skattkammaren och dom-muséet öppnar. Här finns en stor samling rester av murar, pelare och figurer från romartid och därtill skulpturer från medeltiden. Det visar sig att mästaren från Naumburg (som huggit den vackra Uta från Naumburg) innan han tog sig dit, var här och jobbade och färdigställde stora delar av västkoret i domkyrkan. Jag köper en tjock bok om muséets samlingar, Von Bonifatius zum Naumburger Meister. Ett ståtligt “tornrelikvarium” ska en gång ha innehållit en flisa av korset, men nu ligger några benrester från den helige Bonifatius i glasbehållaren i mitten. Tornet är gjort av en guldsmed på 1800-talet. Mycket i muséet handlar om Bonifatius men här finns en del verk av Naumburgmästarens verkstad. Ett huvud av en ung man, till exempel, och steningen av den helige Stefan. 

Fast, ringaren ska nog föreställa Atlas som bär kyrkan (jorden) på sina axlar. När jag betraktar de två apostlarna kan jag för ett ögonblick betvinga min illusion och vara just där, när de snackar med varandra och jag föreställer mig att jag ska snart blanda mig in i samtalet. Jag tror att det vi pratar om handlar om varför den här kyrkan byggs och församlingen i Mainz viktiga roll för att införa en ny syn på tillvaron i samtidens och framtidens Tyskland.

Jag kopplar också till våra samtal i MiL i Klippan och varför vår “Lundaskola” skulle bli så viktig. Man ser vad man vill se, eller hur? En samling av 10-12 krucifx fyller en hel sal i muséet. Bilden och berättelsen upprepas i det oändliga och om jag förstått det rätt är denna bild oerhört symboliskt laddad. Själva korset står för hoppet, att livet alltid är starkare än döden. Jesus dog på korset, men är inte kvar där. Han har uppstått från de döda. Han gick genom död till liv och själva bilden av korsfästelsen ska alltså trösta oss och förvissa oss om att Gud ger oss löftet om ett evigt liv. Korset står också för trygghet och mod. Det finns förlåtelse och tröst för allt som går sönder och blir fel i livet. Korset ska också påminna oss om att motverka ondska, kärlekslöshet och förtryck. Slutligen, korset står också för gemenskap. Det hänger framme vid altaret i alla kyrkor i hela världen och ska visa att vi alla är syskon. Det är en mäktig berättelse och en mäktig symbol som därför tål att upprepas. Så är det tänkt. Och ett mästarprov för så många bildhuggare och träsnidare.

Jag känner mig nöjd med Mainz och dessa historia. Måns har hittat en Getränkemarkt till mig i utkanten av stan där jag kan byta ut mina backar med tomflaskor mot ny öl: Becks och Störtebeker Atlantpilsner. Det skramlar nu mindre i bakluckan och jag kör tre mil ner i Rheinhessen till Weingut Hauck. Träffar far och dotter, får smaka fyra olika sorters vitt vin, Riesling, två sorters Kunststück och en med bara auxerroisdruvan. Köper en låda av varje.

Thomas Sewerins pilgrimsresa fortsätter söderut mot den Herkyniska skogen - ett närmast mytiskt stycke natur i Europa. 

Vill du hellre läsa allt i ett svep, gå som vanligt in på fliken Resor, så har du allt i pdf:

​Här och var är det fortfarande tät skog och jag tänker på hur man färdades i dessa trakter då på 900- talet. Det var nog vanligt att glida nerför och segla uppför alla floder och åar i olika sorters båtar och pråmar. Men, när man skulle mellan alla vattendragen?

Läser man Tacitus Germania, som skrevs på 100-talet e Kr sägs det att hela Tyskland var täckt av bokskog. Han skrev om den täta mytomspunna silva hercynia som sträckte sig nio dagsresor från norr till söder och efter 60 dagsresor från väst till öst hade man ännu inte kommit till slutet av skogen. Från Elsass och Lothringen i väst till Karpaterna i öst, från Schwarzwald och foten av Alperna i söder ända upp till Harzbergen i norr. Skogen var inte bara stor, den var farlig också. Tacitus beskriver en plats som var hemsökt av druiders skogsdungar med viskande löv, av mörka dalar där dånande strömmar kastade sig ut för klippor.

I den strövade vilda djur som stora älgar och vicenter, varg och björn. Det var en skog där germanerna under tusen år f Kr trängde undan kelterna och som sedan blev deras och ännu senare en sinnebild för själva landet Tyskland och tyskarna. Det var också en skog där våra sagofigurer då huserade, vättar och troll, enhörning, älvor och Näcken. I antikens Grekland och Rom fanns det lundar helgade till Artemis och Pan. Civilisationen bestod av idyll, murade hus, odlade fält, vingårdar och välvårdade marker. Den ogenomträngliga skogen var en kontrast till allt detta – timrade dygder och barbari. Germanerna var råskinn, inte bara i sina kläder, språk och sedvänjor, utan framför allt för sitt ursprung i denna Urwald.

På stigar som genomkorsade skogen färdades soldater till häst och till fots, foror med förnödenheter. Där vandrade också pilgrimer och munkar för att sprida budskap och att umgås på seminarier och olika ritualer. På målningen av Albrecht Altdorfer från tidigt 1500-tal, då stora delar av denna skog redan fallit för yxorna – som skildrar St Göran i kamp med draken (i en liten hörna nere till höger på bilden), ser man att skogen inte längre är farlig. Det är som om den har skiftat lojalitet. Den står inte längre på den skrämmande och olycksbringande drakens sida. Den framstår i stället som en tilltalande och godhjärtad bakgrund till St Görans vågspel.

​Jag tänker att munkarna som kom fram till byarna ur skogens oändliga dunkel kanske just genom att de färdats, tagit del i sådant vågspel och blivit vän med skogen, fick sin legitimitet av att de var hemma i båda världarna, den vilda naturen och den fromma civiliserade klostertillvaron.