Man kan gärna se det som marknadens logik: turistindustrins försök att skapa föreställningen inom dig att det finns platser som du bara måste se! När du tror du har sett allt (som är värt att se), visar det sig att kreativa försäljare har hittat ytterligare ett resmål som ”du måste se”.
Många faller för greppet förstås. Vi tror ofta att det finns en objektiv hierarki av platser där vissa är genuint bättre (vackrare, rikare på sevärdheter, lugnare, vildare, billigare, mer spännande…) än andra. Och om vi inte faller för detta trick, är vi ändå benägna att svara på de sociala signalerna från den övriga delen av mänskligheten: ”alla reser ju dit, så då måste väl jag också göra det”.
Ytterligare andra är superkänsliga för att få vara med i gemenskapen: ”Va, har du aldrig varit i Paris!? Det måste du väl göra något åt!”
Undertecknad är normalkänslig i ovanstående bemärkelse – vill jag gärna tänka själv i alla fall. Jag reser dit många andra reser. Men, jag berömmer mig också med att inte vilja se ”allt”. Med ”allt” menar jag helt enkelt det som turistindustrin vill få mig att tro är omistligt. Ibland möter min hållning förvåning: ”va, varför vill du inte resa till Australien..?” Den enkla förklaringen på mysteriet är helt enkelt att jag dels inte är intresserad av ”allt” i vår herres hage och därmed inte heller av alla tänkbara resmål.
Men dels handlar det om tid – jag hinner inte med allt! Eller mer exakt, jag har inte tid att intressera mig för allt. Att odla ett djupt intresse för något (en stad, ett land, en kultur) är att engagera sig, sätta sig in i det, förstå sig på det... Sånt tar tid. Jag lever med föreställningen att jag måste välja, gärna med omsorg. (missförstå mig inte, under rätt förutsättningar skulle även jag resa till Australien!)
Djupare betraktat handlar väl detta om hur man förhåller sig till verkligheten generellt, eller hur man ser på upplevelser samt vad resandet egentligen syftar till. Mycket spelar roll, med andra ord.
Många resonerar att det inte är platsen i sig som är det väsentliga, utan själva resan. Med detta – får man anta – menas färden fram och åter, eller kanske också det typiska liv man lever på de platser man tar sig till. Men här har kloka människor i alla tider haft invändningar: om det är själva rörelsen med flyg, båt, buss, tåg, cykel etc som det handlar om behöver jag väl inte ta mig till Australien? Det kan räcka med Lomma - om man bortser från flyget då. Och det där typiska livet som levs på turistmålet, kan du inte skapa det där hemma? Jovisst kan man det! Hela ”staycation-idén” gick ju ut på denna tankegång. (läs här om staycation!)
När jag väljer mina resmål (med omsorg) så visar det sig att jag gärna reser tillbaka till platser där jag redan varit. Reaktionen är legio: ”är det inte roligare att se något nytt?”. Jo, det förstås, ibland är det roligare att se något nytt. Men, ofta är det roligt – om du frågar mig – att komma tillbaka till platser där jag verkligen trivs och nästan – fast jag aldrig bott där – faktiskt känner mig hemma.
Med åren har detta blivit allt tydligare. Jag uppskattar helt enkelt att känna en plats väldigt väl. Det kan inte förnekas att det finns statusaspekter här – att känna till platser som New York, Berlin, Rom väl, är förenat med hög status. Sånt man gärna berättar om och skryter en smula med. Men det finns också objektiva faktorer som särpräglar vissa platser. Jag vill gärna tro att det handlar om kognition: att känna till en plats är att kunna mycket om den. Då växer den, platsen visar upp sig i allt större variation och rikedom. Pretentiöst? Tja…
Hemkänslan räcker alltså inte, då skulle man väl aldrig längta bort kan man resonera. Det behöver finnas något grundläggande på platsen som man gillar. Det kan ju vara i stort sett vad som helst: vädret, arkitekturen, människornas attityder, mysiga kaféer, fina museer, en känsla som infinner sig när jag vandrar gatan fram. En del av det här är svårfångat, kanske inte helt åtkomligt ens för mig själv att förstå. Några av Europas storstäder samlar ihop ett gäng sådana objektiva faktorer som är viktiga för mig. Jag blir aldrig mätt på dem. Jag är så lyckligt lottad att jag har en av dem runt knuten, bara 30 minuters färd med tåget västerut.
Det man vinner på att resa tillbaka är ju att återstifta bekantskapen med allt det där som man gillar, utan att behöva bry sig om praktikaliteter som var det är bäst att bo eller äta, vilka promenadstråk som är roligare än andra, var banken eller bokhandeln ligger etc. Allt det där har man ju lärt sig de första gångerna man kom till platsen.
Handlar allt detta om personlighet? Det finns förvisso alla typer av människor, men kanske finns ett grundläggande drag hos vissa att vilja täcka allt mer av ytan: att se mer, känna mer, uppleva mer, bocka av på en lista etc. Andra vill gå djupare: en gång till fast på annat sätt. Yta eller djup är väl nyckelorden här om vi kan se på begreppen utan fördomar. Undertecknads grundpreferens behöver knappast upprepas: jag stannar, och går lite djupare.
Vad vinner man på att resa till en ny plats? Man vinner förhoppningsvis överraskningen. Om det nu verkligen är den man söker. Förmodligen gör inte alla det, egentligen… Men om man gör är det möjligen bättre att resa till en helt ny plats. Då kan man bättra på förutsättningarna genom att inte förbereda sig för mötet med platsen. Ta allt på volley! Ta det som det kommer! Men, så är det ju inte många människor som vill ha det. Risken är uppenbar att det blir pannkaka av alltihop. De flesta säkrar upp med goda förberedelser - men minskar därmed möjligheten till överraskningar.
Till ovanstående måste läggas grundläggande begränsningar: med tiden blir överraskningarna i en människas liv allt färre (utom de mest triviala förstås) och ”det nya” blir inte så nytt helt enkelt. Detta är en levnadslag som utmanar oss alla. Gillar man utmaningar och ändå till varje pris vill finna ”det nya”, så är det förmodligen en tuffare version att finna det på en plats där man redan har satt sin fot flera gånger. Filosofer och tänkare har fångat denna utmaning sedan länge. Vägen till lycka och harmoni är att ständigt lära sig att se sin omgivning med nya friska ögon. Vägen in i mörkret är att inte kunna se något friskt och fräscht över huvud taget, någonstans.
Reflektioner som dessa ger undertecknad en impuls att påpeka nåt självklart: skaffa dig ett barn att resa med! Vad gör barn med en människas perceptionsförmåga? Jo, den skärps, den fokuseras på det lilla, det vardagliga, det näraliggande. Vill jag engagera mig i barnet – och det vill jag ju för det mesta eftersom de är så roliga och gulliga – så måste jag anta barnets perspektiv på tillvaron, och också svara på dess frågor. Allt det där som habitueringen har gjort oss blinda för, träder fram på nytt tillsammans med ett barn. (fördelen med att ha med sig ett barn har vi ju redan skrivit om, läs artikeln Hur tar man sig an ett konstmuseum?)
Att resa tillbaka eller att resa till nåt nytt? Ja, båda är bra. Men de handlar om olika saker, kanske man kan konkludera. Vilken typ är du? Varför reser du som du gör? Skriv gärna en rad om du vill dela med dig!
Många faller för greppet förstås. Vi tror ofta att det finns en objektiv hierarki av platser där vissa är genuint bättre (vackrare, rikare på sevärdheter, lugnare, vildare, billigare, mer spännande…) än andra. Och om vi inte faller för detta trick, är vi ändå benägna att svara på de sociala signalerna från den övriga delen av mänskligheten: ”alla reser ju dit, så då måste väl jag också göra det”.
Ytterligare andra är superkänsliga för att få vara med i gemenskapen: ”Va, har du aldrig varit i Paris!? Det måste du väl göra något åt!”
Undertecknad är normalkänslig i ovanstående bemärkelse – vill jag gärna tänka själv i alla fall. Jag reser dit många andra reser. Men, jag berömmer mig också med att inte vilja se ”allt”. Med ”allt” menar jag helt enkelt det som turistindustrin vill få mig att tro är omistligt. Ibland möter min hållning förvåning: ”va, varför vill du inte resa till Australien..?” Den enkla förklaringen på mysteriet är helt enkelt att jag dels inte är intresserad av ”allt” i vår herres hage och därmed inte heller av alla tänkbara resmål.
Men dels handlar det om tid – jag hinner inte med allt! Eller mer exakt, jag har inte tid att intressera mig för allt. Att odla ett djupt intresse för något (en stad, ett land, en kultur) är att engagera sig, sätta sig in i det, förstå sig på det... Sånt tar tid. Jag lever med föreställningen att jag måste välja, gärna med omsorg. (missförstå mig inte, under rätt förutsättningar skulle även jag resa till Australien!)
Djupare betraktat handlar väl detta om hur man förhåller sig till verkligheten generellt, eller hur man ser på upplevelser samt vad resandet egentligen syftar till. Mycket spelar roll, med andra ord.
Många resonerar att det inte är platsen i sig som är det väsentliga, utan själva resan. Med detta – får man anta – menas färden fram och åter, eller kanske också det typiska liv man lever på de platser man tar sig till. Men här har kloka människor i alla tider haft invändningar: om det är själva rörelsen med flyg, båt, buss, tåg, cykel etc som det handlar om behöver jag väl inte ta mig till Australien? Det kan räcka med Lomma - om man bortser från flyget då. Och det där typiska livet som levs på turistmålet, kan du inte skapa det där hemma? Jovisst kan man det! Hela ”staycation-idén” gick ju ut på denna tankegång. (läs här om staycation!)
När jag väljer mina resmål (med omsorg) så visar det sig att jag gärna reser tillbaka till platser där jag redan varit. Reaktionen är legio: ”är det inte roligare att se något nytt?”. Jo, det förstås, ibland är det roligare att se något nytt. Men, ofta är det roligt – om du frågar mig – att komma tillbaka till platser där jag verkligen trivs och nästan – fast jag aldrig bott där – faktiskt känner mig hemma.
Med åren har detta blivit allt tydligare. Jag uppskattar helt enkelt att känna en plats väldigt väl. Det kan inte förnekas att det finns statusaspekter här – att känna till platser som New York, Berlin, Rom väl, är förenat med hög status. Sånt man gärna berättar om och skryter en smula med. Men det finns också objektiva faktorer som särpräglar vissa platser. Jag vill gärna tro att det handlar om kognition: att känna till en plats är att kunna mycket om den. Då växer den, platsen visar upp sig i allt större variation och rikedom. Pretentiöst? Tja…
Hemkänslan räcker alltså inte, då skulle man väl aldrig längta bort kan man resonera. Det behöver finnas något grundläggande på platsen som man gillar. Det kan ju vara i stort sett vad som helst: vädret, arkitekturen, människornas attityder, mysiga kaféer, fina museer, en känsla som infinner sig när jag vandrar gatan fram. En del av det här är svårfångat, kanske inte helt åtkomligt ens för mig själv att förstå. Några av Europas storstäder samlar ihop ett gäng sådana objektiva faktorer som är viktiga för mig. Jag blir aldrig mätt på dem. Jag är så lyckligt lottad att jag har en av dem runt knuten, bara 30 minuters färd med tåget västerut.
Det man vinner på att resa tillbaka är ju att återstifta bekantskapen med allt det där som man gillar, utan att behöva bry sig om praktikaliteter som var det är bäst att bo eller äta, vilka promenadstråk som är roligare än andra, var banken eller bokhandeln ligger etc. Allt det där har man ju lärt sig de första gångerna man kom till platsen.
Handlar allt detta om personlighet? Det finns förvisso alla typer av människor, men kanske finns ett grundläggande drag hos vissa att vilja täcka allt mer av ytan: att se mer, känna mer, uppleva mer, bocka av på en lista etc. Andra vill gå djupare: en gång till fast på annat sätt. Yta eller djup är väl nyckelorden här om vi kan se på begreppen utan fördomar. Undertecknads grundpreferens behöver knappast upprepas: jag stannar, och går lite djupare.
Vad vinner man på att resa till en ny plats? Man vinner förhoppningsvis överraskningen. Om det nu verkligen är den man söker. Förmodligen gör inte alla det, egentligen… Men om man gör är det möjligen bättre att resa till en helt ny plats. Då kan man bättra på förutsättningarna genom att inte förbereda sig för mötet med platsen. Ta allt på volley! Ta det som det kommer! Men, så är det ju inte många människor som vill ha det. Risken är uppenbar att det blir pannkaka av alltihop. De flesta säkrar upp med goda förberedelser - men minskar därmed möjligheten till överraskningar.
Till ovanstående måste läggas grundläggande begränsningar: med tiden blir överraskningarna i en människas liv allt färre (utom de mest triviala förstås) och ”det nya” blir inte så nytt helt enkelt. Detta är en levnadslag som utmanar oss alla. Gillar man utmaningar och ändå till varje pris vill finna ”det nya”, så är det förmodligen en tuffare version att finna det på en plats där man redan har satt sin fot flera gånger. Filosofer och tänkare har fångat denna utmaning sedan länge. Vägen till lycka och harmoni är att ständigt lära sig att se sin omgivning med nya friska ögon. Vägen in i mörkret är att inte kunna se något friskt och fräscht över huvud taget, någonstans.
Reflektioner som dessa ger undertecknad en impuls att påpeka nåt självklart: skaffa dig ett barn att resa med! Vad gör barn med en människas perceptionsförmåga? Jo, den skärps, den fokuseras på det lilla, det vardagliga, det näraliggande. Vill jag engagera mig i barnet – och det vill jag ju för det mesta eftersom de är så roliga och gulliga – så måste jag anta barnets perspektiv på tillvaron, och också svara på dess frågor. Allt det där som habitueringen har gjort oss blinda för, träder fram på nytt tillsammans med ett barn. (fördelen med att ha med sig ett barn har vi ju redan skrivit om, läs artikeln Hur tar man sig an ett konstmuseum?)
Att resa tillbaka eller att resa till nåt nytt? Ja, båda är bra. Men de handlar om olika saker, kanske man kan konkludera. Vilken typ är du? Varför reser du som du gör? Skriv gärna en rad om du vill dela med dig!