Vid en av Köpenhamns finare adresser, långt åt väster, på Fredriksbergs allé nr 74, finns ett sällsamt och allvarstyngt monument. Den trädkantade boulevarden, en av huvudstadens flottaste gator, är en mycket behaglig plats. Gatan kantas av idel vackra byggnader. Mängder av mer eller mindre mondäna serveringar samlar skaror av människor, som intar sitt kaffe, eller kanske dagens första glas vin, den fina försommardag då vi promenerar hit.
Den observante ser genast att husen här, på norra sidan av gatan, är av yngre datum, kanske 50- eller 60-tal, jämfört med flertalet grannfastigheter. Det har sin förklaring. Vi befinner oss på den Franska skolans plats, och alla med inblick i den danska historien hajar genast till. Det som hände här, på förmiddagen den 21 mars 1945 är kanske Danmarks värsta nationella trauma någonsin.
116 människor dödades här, varav 86 barn, i en beklagligt missriktad räd genomförd av det brittiska flygvapnet - Royal air force. Barnen var elever på skolan, av de omkomna vuxna var några undervisande nunnor, några civila lärare, ett par var brandmän som förolyckades under det dramatiska räddningsarbetet, och några var pappor som av olika skäl följt sina barn till skolan.
Den franska skolan, eller rättare sagt Jeanne d’Arc-skolan, var en katolsk flickskola grundad 1924. Man beräknar att det fanns över 500 människor på plats i skolan denna morgon. Det var en katastrof, men det hade förstås kunnat bli ännu värre. Och allt genomfört med högst tveksamma argument, åtminstone med efterklokheten som följeslagare.
Våren 1945 förstod alla att kriget snart skulle ta slut. Men exakt när och hur, visste man förstås inte. Kampen mellan motståndsrörelsen i Danmark och den tyska ockupationsmakten växlade upp ytterligare ett par snäpp i våldsamhet och intensitet.
Den danska motståndsrörelsens män var inga duvungar. De var vuxna män som tog sin kalkylerade chans i att bjuda ockupationsmakten motstånd. De var inte tränade soldater, men så nära detta man kan komma i många fall. Flera av dem hade utvecklats till förhärdade våldsmän, ett öde som är svårt att undvika i krig.
För att rädda några av dessa kämpar, som satt fängslade i Gestapohögkvarteret några hundra meter bort, i det så kallade Shell-huset, bedrev motståndsrörelsens kontaktpersoner en hård kampanj i Storbritannien för att Royal air force skulle genomföra en attack. Efter en tid av intensiv övertalning godkändes detta.
Operationen fick namnet Karthago, ett ödesmättat namn, men man kunde ju inte veta hur illa det skulle gå. Shell-huset var ett vanligt kontorshus i hjärtat av Köpenhamn, ett stenkast från järnvägsstationen Vesterbro, och ett par hundra meter bara från Rådhuspladsen och Tivoli. Huset rekvirerades hösten 1943, efter tyskarnas definitiva övertagande av makten i det lilla kungadömet.
Planen var att ca 20 jaktbombare av typen Mosquito, eskorterade av ungefär lika många jaktplan, med utgångspunkt i södra England, skulle göra en lång och låg inflygning mot Köpenhamn under de tidiga morgontimmarna den 21 mars.
Alla visste att det var farligt. Planen flög lågt och snabbt för att undvika upptäckt. Det gick bra, nästan hela vägen. När piloterna började göra sig redo att släppa sin dödsbringande last, krockade ett av planen med en mast. Planet kraschade varvid piloterna omkom, alldeles intill den franska skolan. Flera av de efterföljande planen tolkade rökpelaren som en målmarkör och fällde sin last på och vid skolbyggnaden på Fredriksberg.
Här på denna plats drabbade krigets elände ett stort antal oskyldiga danskar, flertalet av dem små barn. Man kan förstå att händelsen ibland förbigås med tystnad, fokus läggs hellre på hjältarna från Shell-huset (attacken mot Gestapohögkvarteret gick bra för övrigt, vad nu det var värt, sett till helheten). Länge var händelsen något som man undvek att prata om, vilket naturligtvis ytterligare belastade de efterlevande drabbade.
Ett fiktivt verk som ger en stark och effektiv skildring av händelsen är Ole Bornedals film Skuggan i mitt öga, från 2021. Bornedal är en erfaren och skicklig filmkonstnär, och hans film är inget mindre än ett mästerverk. Varning dock, den är tung att se.
Solen värmer oss denna vårdag, när vi vandrar runt i monumentet och läser namnen på de dödade. Det är svårt att ta in att de var så många. Runt omkring ligger vissnade blommor kvar från högtidlighållandet av årsdagen den 21 mars. Krigets elände drabbar i vår tid lika oskyldiga människor, på likartat sätt, som dessa små barn och deras vuxna anhöriga. En bister påminnelse om mänsklig destruktivitet…
Den observante ser genast att husen här, på norra sidan av gatan, är av yngre datum, kanske 50- eller 60-tal, jämfört med flertalet grannfastigheter. Det har sin förklaring. Vi befinner oss på den Franska skolans plats, och alla med inblick i den danska historien hajar genast till. Det som hände här, på förmiddagen den 21 mars 1945 är kanske Danmarks värsta nationella trauma någonsin.
116 människor dödades här, varav 86 barn, i en beklagligt missriktad räd genomförd av det brittiska flygvapnet - Royal air force. Barnen var elever på skolan, av de omkomna vuxna var några undervisande nunnor, några civila lärare, ett par var brandmän som förolyckades under det dramatiska räddningsarbetet, och några var pappor som av olika skäl följt sina barn till skolan.
Den franska skolan, eller rättare sagt Jeanne d’Arc-skolan, var en katolsk flickskola grundad 1924. Man beräknar att det fanns över 500 människor på plats i skolan denna morgon. Det var en katastrof, men det hade förstås kunnat bli ännu värre. Och allt genomfört med högst tveksamma argument, åtminstone med efterklokheten som följeslagare.
Våren 1945 förstod alla att kriget snart skulle ta slut. Men exakt när och hur, visste man förstås inte. Kampen mellan motståndsrörelsen i Danmark och den tyska ockupationsmakten växlade upp ytterligare ett par snäpp i våldsamhet och intensitet.
Den danska motståndsrörelsens män var inga duvungar. De var vuxna män som tog sin kalkylerade chans i att bjuda ockupationsmakten motstånd. De var inte tränade soldater, men så nära detta man kan komma i många fall. Flera av dem hade utvecklats till förhärdade våldsmän, ett öde som är svårt att undvika i krig.
För att rädda några av dessa kämpar, som satt fängslade i Gestapohögkvarteret några hundra meter bort, i det så kallade Shell-huset, bedrev motståndsrörelsens kontaktpersoner en hård kampanj i Storbritannien för att Royal air force skulle genomföra en attack. Efter en tid av intensiv övertalning godkändes detta.
Operationen fick namnet Karthago, ett ödesmättat namn, men man kunde ju inte veta hur illa det skulle gå. Shell-huset var ett vanligt kontorshus i hjärtat av Köpenhamn, ett stenkast från järnvägsstationen Vesterbro, och ett par hundra meter bara från Rådhuspladsen och Tivoli. Huset rekvirerades hösten 1943, efter tyskarnas definitiva övertagande av makten i det lilla kungadömet.
Planen var att ca 20 jaktbombare av typen Mosquito, eskorterade av ungefär lika många jaktplan, med utgångspunkt i södra England, skulle göra en lång och låg inflygning mot Köpenhamn under de tidiga morgontimmarna den 21 mars.
Alla visste att det var farligt. Planen flög lågt och snabbt för att undvika upptäckt. Det gick bra, nästan hela vägen. När piloterna började göra sig redo att släppa sin dödsbringande last, krockade ett av planen med en mast. Planet kraschade varvid piloterna omkom, alldeles intill den franska skolan. Flera av de efterföljande planen tolkade rökpelaren som en målmarkör och fällde sin last på och vid skolbyggnaden på Fredriksberg.
Här på denna plats drabbade krigets elände ett stort antal oskyldiga danskar, flertalet av dem små barn. Man kan förstå att händelsen ibland förbigås med tystnad, fokus läggs hellre på hjältarna från Shell-huset (attacken mot Gestapohögkvarteret gick bra för övrigt, vad nu det var värt, sett till helheten). Länge var händelsen något som man undvek att prata om, vilket naturligtvis ytterligare belastade de efterlevande drabbade.
Ett fiktivt verk som ger en stark och effektiv skildring av händelsen är Ole Bornedals film Skuggan i mitt öga, från 2021. Bornedal är en erfaren och skicklig filmkonstnär, och hans film är inget mindre än ett mästerverk. Varning dock, den är tung att se.
Solen värmer oss denna vårdag, när vi vandrar runt i monumentet och läser namnen på de dödade. Det är svårt att ta in att de var så många. Runt omkring ligger vissnade blommor kvar från högtidlighållandet av årsdagen den 21 mars. Krigets elände drabbar i vår tid lika oskyldiga människor, på likartat sätt, som dessa små barn och deras vuxna anhöriga. En bister påminnelse om mänsklig destruktivitet…
