Den vintriga miljön och den iskalla vinden från Hudson-floden nedanför oss, gör platsen för Grant memorial i New York en smula bister. Vi kämpar med att föreställa oss hur den ter sig i sommarskrud – vilket känns ganska tilltalande – medan vi stampar fötter för att hålla värmen. Det är få besökare på plats denna januaridag, men faktum är att det här under lång tid var en av New Yorks allra största turistattraktioner.
Det kan förefalla otroligt, men det fanns en tid då amerikanska presidenter respekterades och ibland till och med beundrades, också av människor långt utanför USAs gränser. När en europé snabbt vill göra en lista över några konkreta exempel dyker namn som John F Kennedy, Franklin D Roosevelt och Abraham Lincoln upp för de flesta.
Men det finns givetvis många fler som är värda att nämna i detta sammanhang. En av dem är Ulysses S. Grant, president under åren 1869 - 1877. Grants ”stora ögonblick” i livet var dock inte presidentskapet i sig, utan snarare hans militära karriär dessförinnan. När den kröntes var Grant överbefälhavare över unionens styrkor i inbördeskriget och förde dem till seger för nordsidan, med avgörande konsekvenser för USAs politiska framtid för alltid.
Livet innan inbördeskriget var odramatiskt och fyllt med misslyckanden. Han tjänstgjorde som officer i amerikanska armén ett antal år efter sin examen vid West Point, men han tröttnade på att vistas långa tider ifrån sin familj, och tog därmed avsked. De försök han gjorde att etablera en civil karriär gick inte bra. Den sista position han hade före kriget var som biträde i sin fars läderfirma i Galena i Illinois.
När kriget bröt ut våren 1861 anmälde sig Grant omedelbart för tjänstgöring i den federala armén. Han började som överste i ett frivilligregemente på den västra krigsskådeplatsen, men snart steg han i graderna och fick utökat ansvar. Han vann flera uppmärksammade segrar, i drabbningen vid Shiloh eller belägringen av Vicksburg för att nämna ett par.
Det var när president Lincoln desperat letade efter en överbefälhavare som verkligen kunde pressa fram ett avgörande i kriget, som Grant kom i hans blickfång. Och det visade sig snabbt att Grant skilde sig ordentligt som militär ledare från sina nervösa och tvekande företrädare. I spetsen för Potomac-armén (huvudarmén på den östliga, centrala krigsskådeplatsen) gick Grant på offensiven, och lättade sedan aldrig på trycket mot rebellstyrkorna.
Förlusterna var många gånger förfärande men det samlade trycket från nordstatsarméerna, som understöddes av en överlägsen industrikapacitet och en mycket större rekryteringsbas, fick till slut sydsidan att ge upp.
Abraham Lincoln mördades som bekant i slutskedet av kriget. Grant var dock inte aktuell som presidentkandidat förrän efter fyra år med demokraten (Lincolns vice president) Andrew Johnson på posten. I valet 1868 blev han republikanernas kandidat och vann en ganska enkel seger.
Grants presidentskap kom att handla mycket om återuppbyggnaden efter inbördeskriget och många svåra frågor förknippade med det. De före detta slavarnas rättigheter och inträde som medborgare i unionen, och behandlingen av de besegrade sydstaterna, var några av dessa. Han försökte också hantera den svåra frågan om hur de sista fritt strövande indianstammarna i väst skulle behandlas. Hans ”indianpolitik” har dock av eftervärlden inte setts med särskilt positiva ögon. Hans administration led också av ett flertal svåra korruptionsskandaler.
På en stillsam plats på nordvästra Manhattan finner vi alltså Ulysses S Grants grav. Det är ett imponerande monument, vars tillkomst och invigning var en stor händelse i stadens historia. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna, och New York hyllas idag knappast för sina historiska minnesmärken. Vi är tämligen ensamma när vi besöker monumentet en kylig januaridag.
Byggnaden är en stram, klassicerande skapelse i ljus marmor. Formen anknyter till andra historiska mausoleer och sägs ha det i Halikarnassos som förebild. Ovanför entrén möts vi av ett känt Grant-citat: Let us have peace. Detta var Grants kampanjmotto i presidentvalskampanjen - en signal om försoning och förlåtelse i det sargade landet. Att upprätta de före detta slavarna och att samtidigt behandla de upproriska staterna med mild hand var den praktiska politikens kärna.
Inne i den mörka salen möts vi av en ensam kvinnlig vakt - en State trooper i traditionell uniform. Hon hälsar förstrött, säkert en smula uttråkad. På hennes disk kan man läsa om att organisationen söker frivilliga som kan bemanna nationens helgedomar av detta slag.
I likhet med invaliddomen i Paris, med Napoleons grav, kan man beskåda Grants tunga kista ovanifrån genom det öppna golvet. Den viktigaste skillnaden gentemot Napoleons grav är att Grant inte är ensam. Intill hans kista står hans hustrus - Julia Grant – en exakt likadan. Hon är anledningen till att graven finns här i New York och inte vid exempelvis Arlingtonkyrkogården i Washington. Där hade hon inte fått lov att begravas, och Grant sista vilja var att de skulle begravas tillsammans.
Denna seriösa och ytterst mänskliga yttring av kärlek och lojalitet till sin livskamrat är ytterligare ett tecken på att det här vilar en president som amerikanerna - och andra - kan vara stolta över.
Kommentar till bilderna:
Förutom bilder från platsen ser vi det kanske mest berömda porträttet på Grant från kriget, samt en satirteckning från presidenttiden. Grant kämpade periodvis med en svår alkoholism, något de politiska motståndarna givetvis utnyttjade.
Det kan förefalla otroligt, men det fanns en tid då amerikanska presidenter respekterades och ibland till och med beundrades, också av människor långt utanför USAs gränser. När en europé snabbt vill göra en lista över några konkreta exempel dyker namn som John F Kennedy, Franklin D Roosevelt och Abraham Lincoln upp för de flesta.
Men det finns givetvis många fler som är värda att nämna i detta sammanhang. En av dem är Ulysses S. Grant, president under åren 1869 - 1877. Grants ”stora ögonblick” i livet var dock inte presidentskapet i sig, utan snarare hans militära karriär dessförinnan. När den kröntes var Grant överbefälhavare över unionens styrkor i inbördeskriget och förde dem till seger för nordsidan, med avgörande konsekvenser för USAs politiska framtid för alltid.
Livet innan inbördeskriget var odramatiskt och fyllt med misslyckanden. Han tjänstgjorde som officer i amerikanska armén ett antal år efter sin examen vid West Point, men han tröttnade på att vistas långa tider ifrån sin familj, och tog därmed avsked. De försök han gjorde att etablera en civil karriär gick inte bra. Den sista position han hade före kriget var som biträde i sin fars läderfirma i Galena i Illinois.
När kriget bröt ut våren 1861 anmälde sig Grant omedelbart för tjänstgöring i den federala armén. Han började som överste i ett frivilligregemente på den västra krigsskådeplatsen, men snart steg han i graderna och fick utökat ansvar. Han vann flera uppmärksammade segrar, i drabbningen vid Shiloh eller belägringen av Vicksburg för att nämna ett par.
Det var när president Lincoln desperat letade efter en överbefälhavare som verkligen kunde pressa fram ett avgörande i kriget, som Grant kom i hans blickfång. Och det visade sig snabbt att Grant skilde sig ordentligt som militär ledare från sina nervösa och tvekande företrädare. I spetsen för Potomac-armén (huvudarmén på den östliga, centrala krigsskådeplatsen) gick Grant på offensiven, och lättade sedan aldrig på trycket mot rebellstyrkorna.
Förlusterna var många gånger förfärande men det samlade trycket från nordstatsarméerna, som understöddes av en överlägsen industrikapacitet och en mycket större rekryteringsbas, fick till slut sydsidan att ge upp.
Abraham Lincoln mördades som bekant i slutskedet av kriget. Grant var dock inte aktuell som presidentkandidat förrän efter fyra år med demokraten (Lincolns vice president) Andrew Johnson på posten. I valet 1868 blev han republikanernas kandidat och vann en ganska enkel seger.
Grants presidentskap kom att handla mycket om återuppbyggnaden efter inbördeskriget och många svåra frågor förknippade med det. De före detta slavarnas rättigheter och inträde som medborgare i unionen, och behandlingen av de besegrade sydstaterna, var några av dessa. Han försökte också hantera den svåra frågan om hur de sista fritt strövande indianstammarna i väst skulle behandlas. Hans ”indianpolitik” har dock av eftervärlden inte setts med särskilt positiva ögon. Hans administration led också av ett flertal svåra korruptionsskandaler.
På en stillsam plats på nordvästra Manhattan finner vi alltså Ulysses S Grants grav. Det är ett imponerande monument, vars tillkomst och invigning var en stor händelse i stadens historia. Sedan dess har dock mycket vatten runnit under broarna, och New York hyllas idag knappast för sina historiska minnesmärken. Vi är tämligen ensamma när vi besöker monumentet en kylig januaridag.
Byggnaden är en stram, klassicerande skapelse i ljus marmor. Formen anknyter till andra historiska mausoleer och sägs ha det i Halikarnassos som förebild. Ovanför entrén möts vi av ett känt Grant-citat: Let us have peace. Detta var Grants kampanjmotto i presidentvalskampanjen - en signal om försoning och förlåtelse i det sargade landet. Att upprätta de före detta slavarna och att samtidigt behandla de upproriska staterna med mild hand var den praktiska politikens kärna.
Inne i den mörka salen möts vi av en ensam kvinnlig vakt - en State trooper i traditionell uniform. Hon hälsar förstrött, säkert en smula uttråkad. På hennes disk kan man läsa om att organisationen söker frivilliga som kan bemanna nationens helgedomar av detta slag.
I likhet med invaliddomen i Paris, med Napoleons grav, kan man beskåda Grants tunga kista ovanifrån genom det öppna golvet. Den viktigaste skillnaden gentemot Napoleons grav är att Grant inte är ensam. Intill hans kista står hans hustrus - Julia Grant – en exakt likadan. Hon är anledningen till att graven finns här i New York och inte vid exempelvis Arlingtonkyrkogården i Washington. Där hade hon inte fått lov att begravas, och Grant sista vilja var att de skulle begravas tillsammans.
Denna seriösa och ytterst mänskliga yttring av kärlek och lojalitet till sin livskamrat är ytterligare ett tecken på att det här vilar en president som amerikanerna - och andra - kan vara stolta över.
Kommentar till bilderna:
Förutom bilder från platsen ser vi det kanske mest berömda porträttet på Grant från kriget, samt en satirteckning från presidenttiden. Grant kämpade periodvis med en svår alkoholism, något de politiska motståndarna givetvis utnyttjade.
