När vi reser gör vi det ofta till ”mytiska” platser, det vill säga till platser som vi har bilder av och föreställningar om i vårt inre. Myter bär oftast på ett visst mått av sanning, men de bjuder knappast hela den komplexa bilden. Ibland leder dessa föreställningar i vårt inre till svåra besvikelser, när de möter den bistra verkligheten. Ibland är vi mer eller mindre klara över vår ”romantisering” av verkligheten. I sådana fall är vi nog lite bättre rustade inför resan. Temat är klassiskt när det gäller ”resandets filosofi” och vi har behandlat det många gånger på denna sajt.
Platser har denna kvalitet för oss också bortom resandets vedermödor. Fenomenet är exempelvis uppenbart när det gäller kriminalitet och social utsatthet. Bilden av Malmö bland svenskar som sällan sätter sin fot här, är ganska intressant i det här avseendet. Vi skrev om det här för ett antal år sedan – läs om du vill Malmö noir – staden och bildstriden.
Just Malmö sticker ut en smula, jag har fortfarande bekanta som är lite rädda för stan. Som om det vore farligt att vandra gatan fram… Nå, det vi saknar egentlig kunskap om förstår vi ju inte riktigt, detta är legio.
Men som sagt, mytologiseringen av platser är ett mycket utbrett fenomen. Saken tas upp på ett intressant sätt av urbanforskaren Håkan Forsell. I sin nya bok om Södermalm i Stockholm (Söder, drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler förlag, 2025)) får vi ta del av en mytologiseringsprocess, om uttrycket tillåts. Det handlar helt enkelt om stadsdelens historia och hur föreställningar om den har traderats genom tiderna. I en artikel i SvD (26/7 2025) intervjuas författaren av den kompetenta journalisten Elisabet Andersson.
Forsell sammanfattar den traditionella bilden av Söder som ”folklig, brokig och solidarisk”. På senare år kantrar bilder över mot utpräglat rikemansgetto, om än av annat slag än exempelvis Djursholm (som också porträtterats i bokform). Den här förändringen, finner Forsell, har ägt rum nån gång efter 2010 ungefär. Bland de skarpaste iakttagarna och tillika elakaste kommentatorerna av detta nya Södermalm, finner vi Mustafa Can. Han beskriver stadsdelen som ”denna homogena enklav som bättre skulle tjäna som socialantropologisk temapark för utstuderad coolness och förljugen spontanitet”. Vem vill bo på eller resa till ett sånt ställe?
Söder är idag, ett utpräglat ”innanförskapsområde”, menar Forsell Dessa skrivs det för lite om, fortsätter han. Fokus är nästan enbart på utanförskapet. Han jämför gärna med Prenzlauer Berg i Berlin och Vesterbro i Köpenhamn, stadsdelar som genomgått likartade förändringsprocesser. Han kritiserar begreppet gentrifiering här, det fångar inte vidden av förändringarna, menar han. De senaste decenniernas revolutionerande utveckling av våra städer och samhällen (läs digitalisering, globalisering kapitalets ställning m m) kräver en annan vokabulär.
Så sant: våra städer är inte som de var förr, vår värld är inte som den var förr. Under sin promenad genom stadsdelen så hinner Andersson och Forsell beta av flera intressanta delaspekter av denna mytiska värld. Det är inte svårt (det är det aldrig) att hitta nyanserna, motbilderna och de genuina kvaliteter som trots allt varje levande stad bär på.
Artikeln sätter fart på undertecknad: jag vill både resa till Stockholm och kasta mig över en ny bok. Bra där!
Platser har denna kvalitet för oss också bortom resandets vedermödor. Fenomenet är exempelvis uppenbart när det gäller kriminalitet och social utsatthet. Bilden av Malmö bland svenskar som sällan sätter sin fot här, är ganska intressant i det här avseendet. Vi skrev om det här för ett antal år sedan – läs om du vill Malmö noir – staden och bildstriden.
Just Malmö sticker ut en smula, jag har fortfarande bekanta som är lite rädda för stan. Som om det vore farligt att vandra gatan fram… Nå, det vi saknar egentlig kunskap om förstår vi ju inte riktigt, detta är legio.
Men som sagt, mytologiseringen av platser är ett mycket utbrett fenomen. Saken tas upp på ett intressant sätt av urbanforskaren Håkan Forsell. I sin nya bok om Södermalm i Stockholm (Söder, drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler förlag, 2025)) får vi ta del av en mytologiseringsprocess, om uttrycket tillåts. Det handlar helt enkelt om stadsdelens historia och hur föreställningar om den har traderats genom tiderna. I en artikel i SvD (26/7 2025) intervjuas författaren av den kompetenta journalisten Elisabet Andersson.
Forsell sammanfattar den traditionella bilden av Söder som ”folklig, brokig och solidarisk”. På senare år kantrar bilder över mot utpräglat rikemansgetto, om än av annat slag än exempelvis Djursholm (som också porträtterats i bokform). Den här förändringen, finner Forsell, har ägt rum nån gång efter 2010 ungefär. Bland de skarpaste iakttagarna och tillika elakaste kommentatorerna av detta nya Södermalm, finner vi Mustafa Can. Han beskriver stadsdelen som ”denna homogena enklav som bättre skulle tjäna som socialantropologisk temapark för utstuderad coolness och förljugen spontanitet”. Vem vill bo på eller resa till ett sånt ställe?
Söder är idag, ett utpräglat ”innanförskapsområde”, menar Forsell Dessa skrivs det för lite om, fortsätter han. Fokus är nästan enbart på utanförskapet. Han jämför gärna med Prenzlauer Berg i Berlin och Vesterbro i Köpenhamn, stadsdelar som genomgått likartade förändringsprocesser. Han kritiserar begreppet gentrifiering här, det fångar inte vidden av förändringarna, menar han. De senaste decenniernas revolutionerande utveckling av våra städer och samhällen (läs digitalisering, globalisering kapitalets ställning m m) kräver en annan vokabulär.
Så sant: våra städer är inte som de var förr, vår värld är inte som den var förr. Under sin promenad genom stadsdelen så hinner Andersson och Forsell beta av flera intressanta delaspekter av denna mytiska värld. Det är inte svårt (det är det aldrig) att hitta nyanserna, motbilderna och de genuina kvaliteter som trots allt varje levande stad bär på.
Artikeln sätter fart på undertecknad: jag vill både resa till Stockholm och kasta mig över en ny bok. Bra där!