Via del Corso, med sin sträckning från Piazza Venezia i söder till Piazza del Popolo i norr, är det gamla Roms huvudgata. Den som vandrar i Rom längs denna gata har mycket att se fram emot. Ännu mer om man zick-zackar en smula. Bland annat kommer man att möta en strid ström av turister och helt vanliga romare på väg till sina sysslor. Man kommer också att behöva se upp för den täta trafiken då trottoarerna är smala, och som sagt fulla av folk. Det gäller den södra delen av gatan, den norra delen är sen en tid omgjord till gågata. Se där en uppenbar innovation i denna den äldsta av turiststäder.
Framför allt finns här fortfarande ett imponerande utbud av butiker, så shopping lockar många hit. Längs gatan finns också ett antal gamla furstepalats och ett knippe kyrkor, alla med en spännande historia. Men först några ord om själva gatan.
Corso betyder, vilket den språkbegåvade snabbt listar ut, tävling eller tävlingsbana. Således anordnades här under flera hundra år (ungefär 1400-1700-talen) regelbundna hästtävlingar. Skamligt är också att "judejakter” också försiggick under lång tid. Antisemitismen var utbredd också här. De årligen återkommande karnevalerna hade också sitt centrum längs med denna gata, där parader kunde dra fram under folkets jubel, på gatan eller uppe i fönster och balkonger.
Fem meter under dagens gata ligger de gamla romarnas Via Lata (den breda gatan) som i norr mynnar ut i Via Flaminia, som förband antikens Rom med Adriatiska havet i nordost. På vissa ställen är det möjligt att ta sig ner till denna nivå, mer om det längre fram. Det skiljer alltså åtskilliga meter mellan dagens nivå och den som gällde för två tusen år sedan. Detsamma gäller många områden i Roms centrala delar.
Men, låt oss sätta fart. Innan vi går in på den något mörka och smala Corson, när vi står på Piazza Venezia, är det värt att stanna upp en stund och betrakta huset till vänster, med den lustiga täckta balkongen. Det här är Palazzo Bonaparte, vilket man kanske kan lista ut när man spanat in museientren i gatuplanet. Och mycket riktigt, här bodde när det begav sig åtskilliga personer i familjen Bonaparte. I första hand gäller det La Mamma, nämligen Laetitia, som levde här i över 20 år fram till sin död 1836. Den store sonen hade då varit död i 15 år. Enligt uppgift var hon en from och trevlig dam, som uppskattades av romarna.
Vi tar oss in på gatan och väljer den vänstra sidan (västra) först. Palatset efter det bonapartska är det mäktiga Palazzo Doria Pamphilii, med sitt världsberömda konstgalleri. Redan här märker vi en svårighet med denna gata, nämligen att få plats att beskåda husfasaderna ordentligt. Nå, vi får ta historikerna på orden, detta är gammalt o fint. Den som har tid gör genast ett längre stopp redan här, löser biljett och kollar in den fantastiska konsten. Den som bara vill stanna kort, kikar in och njuter av innergården, ritad av Bramante. Huset grundades på 1400-talet men byggdes om i omgångar fram till 1700-talet. Det serveras kaffe och annat gott vid en servering på gården, missa inte den chansen. Är där fullt så fortsätt genom huset, eller gå runt på utsidan, så ser du entrén till Cafe Doria, också en behaglig viloplats.
Vi tar oss vidare norrut på Corson och når mycket snart gatans första kyrka - Santa Maria in Via Lata. I kyrkan finns flera gravar för medlemmar i familjen Bonaparte. Bland det intressanta här hör också det som finns under kyrkan, en plats som grävts ut av svenske arkeologen Erik Sjöqvist, som var chef för svenska institutet i Rom under 1940-talet. Här finns lämningar av en saluhall som senare utvecklades till ett sädesmagasin (horreum). Det blev tidigt en samlingsplats för kristna genom en diakoni och en kyrka. Under mark finns de gamla resterna i form av en svit rum. Traditionen berättar att aposteln Paulus hölls fången här, därav förstås det tidiga kristna intresset. Det finns en källa som sägs ha brutit fram när Paulus bad här, vars vatten kunde användas vid de dop som han förrättade.
Vi går vidare norrut när vi kommer ut, och korsar gatan och stannar upp vid nästa kyrka - San Marcello al Corso. Här är lite mer yta att röra sig på och man kan ta in kyrkans barockfasad ordentligt. Innan vi går in, låt oss begrunda det öde som drabbade Cola di Rienzo, den demagogiske folkledaren på 1300-talet. Här vid denna plats hängdes hans döda kropp upp under två dagar och två nätter för allmän beskådan, innan den togs bort för att brännas.
Här fanns också en tidig kristen samlingsplats, som bryskt togs över av kejsar Maxentius som gjorde om inrättningen till postkontor med stall (post levererades av beridna postiljoner). Påve Marcellus I tvingade av den onde kejsaren tjänstgöra här som dräng, och han dog av umbäranden och misshandel. Vi är i början av 300-talet nu. Hans reliker finns under högaltaret.
Den nuvarande kyrkan är från 1500-talet, den konkava fasaden av Fontana och är utförd på 1680-talet. Här finns också rester från 300-talet. Du når dem genom en av de främre dörrarna till vänster. En trappa tar dig ner till antikens gatunivå och ett gammalt baptisteri (dopkapell), ett helt unikt inslag bland Roms många kyrkor. Håll tummarna för att det är öppet för besök!
Vi vandrar vidare, till höger när vi kommer ut ur kyrkan. Du stöter snart på ett av Roms mest förstörda turiststråk, när du befinner dig vid Via di Pietra respektive Via delle Muratte. Detta är den kortaste vägen mellan Panteon (till vänster) och Fontana di Trevi (till höger) och de dumma turisterna kan förstås inte låta bli att göra som alla andra. Det kan du, så undvik för allt i världen att trängas här.
Förutom en liten bit… Vi får ta oss in till vänster på Via di Pietra, men bara fram till första gatan till höger - Via dei Bergamaschi. Innan vi svänger in på den så kollar vi det stora huset snett till vänster, det med de tunga kolonnerna i fasaden. Här har vi ett storartat exempel på ett romerskt fenomen: ett nytt hus inbyggt i ett gammalt. Här har Roms gamla börs (La Borsa) lagt beslag på resterna av kejsar Hadrianus tempel från 130-talet. Det vill säga inte allt, några kolonner finns i fasaden till kyrkan San Ignatio, några kvarter bort. Visst är det fint!
Sväng som sagt till höger för att undgå turisthorderna och arbeta dig fram till det vackra Piazza Colonna. Denna anslående plats domineras förstås av kolonnen mitt på torget, och som har gett det sitt namn, 30 m hög, rest 193 e Kr. Det är, brukar man säga, en sämre efterapning av kejsar Trajanus fina kolonn borta på Trajanus forum (gå och titta på den en annan dag!). Kanske var reliefkonsten inte på samma höga nivå längre, några decennier in på 100-talet, eller så fanns det inte pengar. Relieferna på kolonnen anses hur som helst vara av sämre kvalitet. De skildrar Markus Aurelius (161-180 e Kr) långa krig med markomannerna, ett germanfolk som i princip utrotades.
Det finns mer vid detta lilla men trevliga torg. När du träder ut på torget (om avspärrningarna tillåter) så har du ett tjusigt palats till vänster om dig, som bär det märkliga namnet Palazzo Wedekind. Kanske beundrar du särskilt de 16 smäckra joniska kolonnerna som dominerar fasaden. Det gör du rätt i för dessa är bland de äldsta bevarade i Rom och härrör från den etruskiska staden Veji som romarna erövrade år 396 f Kr. Tala om historiens vingslag!
Du noterar säkert också den vackra fasaden på norra sidan av torget, den som sitter på Palazzo Chigi, tidigare utrikesministerium och numera tillhörande Italiens regering. Nu börjar man förstå varför området ofta är avspärrat och varför här finns så många poliser: vi närmar oss Italiens centrala myndigheter och den italienska demokratins hjärta. En liten bit in till vänster om oss har vi Palazzo Montecitorio, dvs den byggnad som hyser Italiens parlament.
Vi struntar i politiken och går istället över Corson igen till andra sidan, där vi möter den vackra och trivsamma Galleria Alberto Sordi från tidigt 1900-tal (Alberto Sordi var en av Italiens största kulturprofiler under 1900-talet). Det är en typ av galleria som vi möter i många italienska städer (mest känd är den i Milano) men även runt om i Europa. En tidig form av köpcentrum helt enkelt. Kanske vill vi släppa historiestudierna en liten stund och på denna behagliga plats kanske hitta en kopp kaffe, eller rentav ägna oss åt lite shopping! Exempelvis har du här en väl tilltagen filial av Feltrinelli, Roms mesta bokhandelskedja. Passa på!
Och, vandra vidare norrut längs Corson i del 2.
Framför allt finns här fortfarande ett imponerande utbud av butiker, så shopping lockar många hit. Längs gatan finns också ett antal gamla furstepalats och ett knippe kyrkor, alla med en spännande historia. Men först några ord om själva gatan.
Corso betyder, vilket den språkbegåvade snabbt listar ut, tävling eller tävlingsbana. Således anordnades här under flera hundra år (ungefär 1400-1700-talen) regelbundna hästtävlingar. Skamligt är också att "judejakter” också försiggick under lång tid. Antisemitismen var utbredd också här. De årligen återkommande karnevalerna hade också sitt centrum längs med denna gata, där parader kunde dra fram under folkets jubel, på gatan eller uppe i fönster och balkonger.
Fem meter under dagens gata ligger de gamla romarnas Via Lata (den breda gatan) som i norr mynnar ut i Via Flaminia, som förband antikens Rom med Adriatiska havet i nordost. På vissa ställen är det möjligt att ta sig ner till denna nivå, mer om det längre fram. Det skiljer alltså åtskilliga meter mellan dagens nivå och den som gällde för två tusen år sedan. Detsamma gäller många områden i Roms centrala delar.
Men, låt oss sätta fart. Innan vi går in på den något mörka och smala Corson, när vi står på Piazza Venezia, är det värt att stanna upp en stund och betrakta huset till vänster, med den lustiga täckta balkongen. Det här är Palazzo Bonaparte, vilket man kanske kan lista ut när man spanat in museientren i gatuplanet. Och mycket riktigt, här bodde när det begav sig åtskilliga personer i familjen Bonaparte. I första hand gäller det La Mamma, nämligen Laetitia, som levde här i över 20 år fram till sin död 1836. Den store sonen hade då varit död i 15 år. Enligt uppgift var hon en from och trevlig dam, som uppskattades av romarna.
Vi tar oss in på gatan och väljer den vänstra sidan (västra) först. Palatset efter det bonapartska är det mäktiga Palazzo Doria Pamphilii, med sitt världsberömda konstgalleri. Redan här märker vi en svårighet med denna gata, nämligen att få plats att beskåda husfasaderna ordentligt. Nå, vi får ta historikerna på orden, detta är gammalt o fint. Den som har tid gör genast ett längre stopp redan här, löser biljett och kollar in den fantastiska konsten. Den som bara vill stanna kort, kikar in och njuter av innergården, ritad av Bramante. Huset grundades på 1400-talet men byggdes om i omgångar fram till 1700-talet. Det serveras kaffe och annat gott vid en servering på gården, missa inte den chansen. Är där fullt så fortsätt genom huset, eller gå runt på utsidan, så ser du entrén till Cafe Doria, också en behaglig viloplats.
Vi tar oss vidare norrut på Corson och når mycket snart gatans första kyrka - Santa Maria in Via Lata. I kyrkan finns flera gravar för medlemmar i familjen Bonaparte. Bland det intressanta här hör också det som finns under kyrkan, en plats som grävts ut av svenske arkeologen Erik Sjöqvist, som var chef för svenska institutet i Rom under 1940-talet. Här finns lämningar av en saluhall som senare utvecklades till ett sädesmagasin (horreum). Det blev tidigt en samlingsplats för kristna genom en diakoni och en kyrka. Under mark finns de gamla resterna i form av en svit rum. Traditionen berättar att aposteln Paulus hölls fången här, därav förstås det tidiga kristna intresset. Det finns en källa som sägs ha brutit fram när Paulus bad här, vars vatten kunde användas vid de dop som han förrättade.
Vi går vidare norrut när vi kommer ut, och korsar gatan och stannar upp vid nästa kyrka - San Marcello al Corso. Här är lite mer yta att röra sig på och man kan ta in kyrkans barockfasad ordentligt. Innan vi går in, låt oss begrunda det öde som drabbade Cola di Rienzo, den demagogiske folkledaren på 1300-talet. Här vid denna plats hängdes hans döda kropp upp under två dagar och två nätter för allmän beskådan, innan den togs bort för att brännas.
Här fanns också en tidig kristen samlingsplats, som bryskt togs över av kejsar Maxentius som gjorde om inrättningen till postkontor med stall (post levererades av beridna postiljoner). Påve Marcellus I tvingade av den onde kejsaren tjänstgöra här som dräng, och han dog av umbäranden och misshandel. Vi är i början av 300-talet nu. Hans reliker finns under högaltaret.
Den nuvarande kyrkan är från 1500-talet, den konkava fasaden av Fontana och är utförd på 1680-talet. Här finns också rester från 300-talet. Du når dem genom en av de främre dörrarna till vänster. En trappa tar dig ner till antikens gatunivå och ett gammalt baptisteri (dopkapell), ett helt unikt inslag bland Roms många kyrkor. Håll tummarna för att det är öppet för besök!
Vi vandrar vidare, till höger när vi kommer ut ur kyrkan. Du stöter snart på ett av Roms mest förstörda turiststråk, när du befinner dig vid Via di Pietra respektive Via delle Muratte. Detta är den kortaste vägen mellan Panteon (till vänster) och Fontana di Trevi (till höger) och de dumma turisterna kan förstås inte låta bli att göra som alla andra. Det kan du, så undvik för allt i världen att trängas här.
Förutom en liten bit… Vi får ta oss in till vänster på Via di Pietra, men bara fram till första gatan till höger - Via dei Bergamaschi. Innan vi svänger in på den så kollar vi det stora huset snett till vänster, det med de tunga kolonnerna i fasaden. Här har vi ett storartat exempel på ett romerskt fenomen: ett nytt hus inbyggt i ett gammalt. Här har Roms gamla börs (La Borsa) lagt beslag på resterna av kejsar Hadrianus tempel från 130-talet. Det vill säga inte allt, några kolonner finns i fasaden till kyrkan San Ignatio, några kvarter bort. Visst är det fint!
Sväng som sagt till höger för att undgå turisthorderna och arbeta dig fram till det vackra Piazza Colonna. Denna anslående plats domineras förstås av kolonnen mitt på torget, och som har gett det sitt namn, 30 m hög, rest 193 e Kr. Det är, brukar man säga, en sämre efterapning av kejsar Trajanus fina kolonn borta på Trajanus forum (gå och titta på den en annan dag!). Kanske var reliefkonsten inte på samma höga nivå längre, några decennier in på 100-talet, eller så fanns det inte pengar. Relieferna på kolonnen anses hur som helst vara av sämre kvalitet. De skildrar Markus Aurelius (161-180 e Kr) långa krig med markomannerna, ett germanfolk som i princip utrotades.
Det finns mer vid detta lilla men trevliga torg. När du träder ut på torget (om avspärrningarna tillåter) så har du ett tjusigt palats till vänster om dig, som bär det märkliga namnet Palazzo Wedekind. Kanske beundrar du särskilt de 16 smäckra joniska kolonnerna som dominerar fasaden. Det gör du rätt i för dessa är bland de äldsta bevarade i Rom och härrör från den etruskiska staden Veji som romarna erövrade år 396 f Kr. Tala om historiens vingslag!
Du noterar säkert också den vackra fasaden på norra sidan av torget, den som sitter på Palazzo Chigi, tidigare utrikesministerium och numera tillhörande Italiens regering. Nu börjar man förstå varför området ofta är avspärrat och varför här finns så många poliser: vi närmar oss Italiens centrala myndigheter och den italienska demokratins hjärta. En liten bit in till vänster om oss har vi Palazzo Montecitorio, dvs den byggnad som hyser Italiens parlament.
Vi struntar i politiken och går istället över Corson igen till andra sidan, där vi möter den vackra och trivsamma Galleria Alberto Sordi från tidigt 1900-tal (Alberto Sordi var en av Italiens största kulturprofiler under 1900-talet). Det är en typ av galleria som vi möter i många italienska städer (mest känd är den i Milano) men även runt om i Europa. En tidig form av köpcentrum helt enkelt. Kanske vill vi släppa historiestudierna en liten stund och på denna behagliga plats kanske hitta en kopp kaffe, eller rentav ägna oss åt lite shopping! Exempelvis har du här en väl tilltagen filial av Feltrinelli, Roms mesta bokhandelskedja. Passa på!
Och, vandra vidare norrut längs Corson i del 2.