Thomas Sewerins pilgrimsresa fortsätter söderut mot den Herkyniska skogen - ett närmast mytiskt stycke natur i Europa.
Vill du hellre läsa allt i ett svep, gå som vanligt in på fliken Resor, så har du allt i pdf:
Här och var är det fortfarande tät skog och jag tänker på hur man färdades i dessa trakter då på 900- talet. Det var nog vanligt att glida nerför och segla uppför alla floder och åar i olika sorters båtar och pråmar. Men, när man skulle mellan alla vattendragen?
Läser man Tacitus Germania, som skrevs på 100-talet e Kr sägs det att hela Tyskland var täckt av bokskog. Han skrev om den täta mytomspunna silva hercynia som sträckte sig nio dagsresor från norr till söder och efter 60 dagsresor från väst till öst hade man ännu inte kommit till slutet av skogen. Från Elsass och Lothringen i väst till Karpaterna i öst, från Schwarzwald och foten av Alperna i söder ända upp till Harzbergen i norr. Skogen var inte bara stor, den var farlig också. Tacitus beskriver en plats som var hemsökt av druiders skogsdungar med viskande löv, av mörka dalar där dånande strömmar kastade sig ut för klippor.
I den strövade vilda djur som stora älgar och vicenter, varg och björn. Det var en skog där germanerna under tusen år f Kr trängde undan kelterna och som sedan blev deras och ännu senare en sinnebild för själva landet Tyskland och tyskarna. Det var också en skog där våra sagofigurer då huserade, vättar och troll, enhörning, älvor och Näcken. I antikens Grekland och Rom fanns det lundar helgade till Artemis och Pan. Civilisationen bestod av idyll, murade hus, odlade fält, vingårdar och välvårdade marker. Den ogenomträngliga skogen var en kontrast till allt detta – timrade dygder och barbari. Germanerna var råskinn, inte bara i sina kläder, språk och sedvänjor, utan framför allt för sitt ursprung i denna Urwald.
På stigar som genomkorsade skogen färdades soldater till häst och till fots, foror med förnödenheter. Där vandrade också pilgrimer och munkar för att sprida budskap och att umgås på seminarier och olika ritualer. På målningen av Albrecht Altdorfer från tidigt 1500-tal, då stora delar av denna skog redan fallit för yxorna – som skildrar St Göran i kamp med draken (i en liten hörna nere till höger på bilden), ser man att skogen inte längre är farlig. Det är som om den har skiftat lojalitet. Den står inte längre på den skrämmande och olycksbringande drakens sida. Den framstår i stället som en tilltalande och godhjärtad bakgrund till St Görans vågspel.
Jag tänker att munkarna som kom fram till byarna ur skogens oändliga dunkel kanske just genom att de färdats, tagit del i sådant vågspel och blivit vän med skogen, fick sin legitimitet av att de var hemma i båda världarna, den vilda naturen och den fromma civiliserade klostertillvaron.
Vill du hellre läsa allt i ett svep, gå som vanligt in på fliken Resor, så har du allt i pdf:
Här och var är det fortfarande tät skog och jag tänker på hur man färdades i dessa trakter då på 900- talet. Det var nog vanligt att glida nerför och segla uppför alla floder och åar i olika sorters båtar och pråmar. Men, när man skulle mellan alla vattendragen?
Läser man Tacitus Germania, som skrevs på 100-talet e Kr sägs det att hela Tyskland var täckt av bokskog. Han skrev om den täta mytomspunna silva hercynia som sträckte sig nio dagsresor från norr till söder och efter 60 dagsresor från väst till öst hade man ännu inte kommit till slutet av skogen. Från Elsass och Lothringen i väst till Karpaterna i öst, från Schwarzwald och foten av Alperna i söder ända upp till Harzbergen i norr. Skogen var inte bara stor, den var farlig också. Tacitus beskriver en plats som var hemsökt av druiders skogsdungar med viskande löv, av mörka dalar där dånande strömmar kastade sig ut för klippor.
I den strövade vilda djur som stora älgar och vicenter, varg och björn. Det var en skog där germanerna under tusen år f Kr trängde undan kelterna och som sedan blev deras och ännu senare en sinnebild för själva landet Tyskland och tyskarna. Det var också en skog där våra sagofigurer då huserade, vättar och troll, enhörning, älvor och Näcken. I antikens Grekland och Rom fanns det lundar helgade till Artemis och Pan. Civilisationen bestod av idyll, murade hus, odlade fält, vingårdar och välvårdade marker. Den ogenomträngliga skogen var en kontrast till allt detta – timrade dygder och barbari. Germanerna var råskinn, inte bara i sina kläder, språk och sedvänjor, utan framför allt för sitt ursprung i denna Urwald.
På stigar som genomkorsade skogen färdades soldater till häst och till fots, foror med förnödenheter. Där vandrade också pilgrimer och munkar för att sprida budskap och att umgås på seminarier och olika ritualer. På målningen av Albrecht Altdorfer från tidigt 1500-tal, då stora delar av denna skog redan fallit för yxorna – som skildrar St Göran i kamp med draken (i en liten hörna nere till höger på bilden), ser man att skogen inte längre är farlig. Det är som om den har skiftat lojalitet. Den står inte längre på den skrämmande och olycksbringande drakens sida. Den framstår i stället som en tilltalande och godhjärtad bakgrund till St Görans vågspel.
Jag tänker att munkarna som kom fram till byarna ur skogens oändliga dunkel kanske just genom att de färdats, tagit del i sådant vågspel och blivit vän med skogen, fick sin legitimitet av att de var hemma i båda världarna, den vilda naturen och den fromma civiliserade klostertillvaron.