I en mycket läsvärd artikel i senaste numret av Axess (Portugals nya revolutioner, nr 8, nov 24) skriver författaren och essäisten Henrik Nilsson om Portugals moderna historia och utvecklingen i huvudstaden Lissabon. För en person som snart ska sätta sin fot där för första gången är det välgörande, om än oroande läsning.
Nilsson berättar att Lissabon har fler turister per lokalinvånare än Amsterdam och Barcelona. Onda aningar väcks således, över massturismen och dess otvetydigt perverterande inverkan på många platser världen över. Exemplet pittoreska spårvagnar nämns, liksom överdriven förekomst av AirBnB-boenden.
Lyckligtvis ska jag och mitt sällskap bo på hotell. Det känns som att detta blir en allt viktigare princip för ett hållbart turistande. Hotell är en gammal och mycket välfungerande institution. I sina bästa varianter är hotellen i sig ett huvudargument för en resa. Men sånt känner stora delar av den resande allmänheten inte till, särskilt den yngre delen.
Det är alltid synd att saker och ting inte kan få förbli som de en gång var och framstod i en mer gyllene era. Det kan gälla för internets romantiska första blomstringstid med alla underbara möjligheter som skapades där. Att jag kan låna ut min lägenhet nån gång då och då till någon nyfiken och sparsam resenär - tänk så fint! Men ack så naivt…
Lissabon lider av mer än gentrifiering, skriver Nilsson:
Omvälvningen är inte bara ekonomisk och social, utan har också metafysiska dimensioner. Verkligheten är i gungning. Staden riskerar att bli en retuscherad kopia av sig själv; ett tomt skal, ett utställningsobjekt. Poeten Manuel de Freitas, en flitig besökare av den sortens dunkelt upplysta tavernor som nu knappt längre existerar, beskriver i en litteraturtidskrift hur hans eget Lissabon har förvandlats till en försvarslös stad, ”utan anlete och själ”.
Det återstår för undertecknad att kommande dagar se vad detta innebär i praktiken. Man kan lätt föreställa sig, men låt oss se…
Henrik Nilsson antyder en annalkande revolution inför denna situation, och sätter den i förbindelse med andra, äldre omvälvningar. Han påminner om att det i år är jämnt 50 år sedan den fredliga nejlikerevolutionen, då portugiserna till sist kastade av sig sin fascistiska regim och släppte kolonierna fria.
På ämnet historisk börda berättar han också om kontroverserna kring ett nytt, möjligt museum i huvudstaden ägnat upptäckternas tid och portugisernas roll under denna epok. Han uttrycker tvivel kring portugisernas möjlighet att enas kring innehållet och gestaltningen av ett dylikt museum. Debatten är infekterad av synen på den sena avkoloniseringen och nationens eventuella historiska skuld. Bedrifter eller oförätter, vad ska betonas? Och hur? Man vill önska portugiserna lycka till.
Det konkreta tips man med lätthet tar till sig gäller ett besök på det ståtliga Pimentapalatset, som hyser ett mindre besökt stadshistoriskt museum. Där finns enligt uppgift en tio meter lång modell av staden före den stora katastrofen - jordbävningen 1755.
Dit ska vi gå!
Nilsson berättar att Lissabon har fler turister per lokalinvånare än Amsterdam och Barcelona. Onda aningar väcks således, över massturismen och dess otvetydigt perverterande inverkan på många platser världen över. Exemplet pittoreska spårvagnar nämns, liksom överdriven förekomst av AirBnB-boenden.
Lyckligtvis ska jag och mitt sällskap bo på hotell. Det känns som att detta blir en allt viktigare princip för ett hållbart turistande. Hotell är en gammal och mycket välfungerande institution. I sina bästa varianter är hotellen i sig ett huvudargument för en resa. Men sånt känner stora delar av den resande allmänheten inte till, särskilt den yngre delen.
Det är alltid synd att saker och ting inte kan få förbli som de en gång var och framstod i en mer gyllene era. Det kan gälla för internets romantiska första blomstringstid med alla underbara möjligheter som skapades där. Att jag kan låna ut min lägenhet nån gång då och då till någon nyfiken och sparsam resenär - tänk så fint! Men ack så naivt…
Lissabon lider av mer än gentrifiering, skriver Nilsson:
Omvälvningen är inte bara ekonomisk och social, utan har också metafysiska dimensioner. Verkligheten är i gungning. Staden riskerar att bli en retuscherad kopia av sig själv; ett tomt skal, ett utställningsobjekt. Poeten Manuel de Freitas, en flitig besökare av den sortens dunkelt upplysta tavernor som nu knappt längre existerar, beskriver i en litteraturtidskrift hur hans eget Lissabon har förvandlats till en försvarslös stad, ”utan anlete och själ”.
Det återstår för undertecknad att kommande dagar se vad detta innebär i praktiken. Man kan lätt föreställa sig, men låt oss se…
Henrik Nilsson antyder en annalkande revolution inför denna situation, och sätter den i förbindelse med andra, äldre omvälvningar. Han påminner om att det i år är jämnt 50 år sedan den fredliga nejlikerevolutionen, då portugiserna till sist kastade av sig sin fascistiska regim och släppte kolonierna fria.
På ämnet historisk börda berättar han också om kontroverserna kring ett nytt, möjligt museum i huvudstaden ägnat upptäckternas tid och portugisernas roll under denna epok. Han uttrycker tvivel kring portugisernas möjlighet att enas kring innehållet och gestaltningen av ett dylikt museum. Debatten är infekterad av synen på den sena avkoloniseringen och nationens eventuella historiska skuld. Bedrifter eller oförätter, vad ska betonas? Och hur? Man vill önska portugiserna lycka till.
Det konkreta tips man med lätthet tar till sig gäller ett besök på det ståtliga Pimentapalatset, som hyser ett mindre besökt stadshistoriskt museum. Där finns enligt uppgift en tio meter lång modell av staden före den stora katastrofen - jordbävningen 1755.
Dit ska vi gå!
