Thomas Sewerin är tillbaka med en serie artiklar som behandlar europeisk kyrkokonst och kyrkoarkitektur, klosterväsende, reliker och relikvarier. Den här gången är det mellersta Tyskland och norra Frankrike som gäller. Häng med på den resan! Här är första delen, övriga följer kommande dagar och veckor.
Vill du hellre läsa allt i ett svep, gå som vanligt in på fliken Resor, så har du allt i pdf:
Fem i fem på morgonen är en bra tid att ge sig iväg. Kommer till Rødby innan sju och är i Tyskland före åtta. Ända sedan Carlos, äldsta barnbarnet, var liten har vi, varje gång vi varit ute på resa, skickat en bild på ett flygplan till honom. Bild och kortfattat “Flygplan”. Han är nu tio år. Jag kan inte avhålla mig från att (för första gången) skicka en bild med texten “Båt”.
Ingen trafik söderut och lugnt genom Hamburg och Lüneburgerheden. Tänker på flera teman. Vilka frågor har jag med mig på denna resa? Jag är intresserad av intellektuella klostermiljöer på 900-talet. Jag vill passa på att besöka några katedraler för att förstå varför de byggdes och vad som pågick när de byggdes och sedan i dem. Jag vill framför allt se in situ allt det jag läser om, att få platsreferenser och därmed större klarhet.
Hildesheim
Lagom till att domkyrkan och muséet ska öppna går jag genom en smal gränd upp till Domhof. Det duggregnar en aning och jag är helt ensam i staden. Hälsar på biskop Bernward som står framför Mariadomen. Bernward är den samlande symbolen för det medeltida Hildesheim. Han blev biskop av Hildesheim 992 och dog 1022. Hans liv och gärning är väl dokumenterad. Föräldrarna gick bort tidigt och hans farbror Volkmar, biskop i Utrecht, tog hand om Bernwards uppfostran. Skickade honom till Tangmar, lärd rektor för katedralskolan i Heidelberg. Hos honom specialstuderade han matematik och naturvetenskap och blev duktig i konsten att tillverka kyrkliga konstföremål och ornament i silver och guld. Sedan fullgjorde han studierna och blev prästvigd i Mainz, hos ärkebiskopen Willigis, som också var rikskansler i det tysk-romerska riket.
Kejsarinnan Teophano, änka och regent efter Otto II, gav Bernward jobbet som informator åt den sexårige Otto III. Sedan blev han biskop i Hildesheim, som ju låg i hjärtlandet och var nära maktens centrum i det Heliga romerska riket vid den tiden. Bernward gjorde Hildesheim till ett kulturcentrum, omgav staden med murar och grundade flera kloster och lät bygga många kyrkor.
Hildesheim var under medeltiden en av Nordtysklands största städer. Karl den store hade besegrat och på olika sätt övertalat sachsarna – bland annat tvångsdöpt deras hövding Widukind – att bli kristna redan innan år 800 och hans son och efterträdare Ludvig den fromme bildade därefter Hildesheim stift år 815.
Domkyrkan – Mariadomen, eller mera fullständigt Hohe Domkirche St. Mariä Himmelfahrt – restes 1010-1020 i romansk stil. Den nästan totalförstördes under en engelsk bombraid i mars 1945 och återuppbyggdes i enklare stil på 1950-talet. Från 2010 har gjorts omfattande renoveringar och ett nytt museum har skapats.
I kyrkan finns många viktiga skatter från medeltiden. Inne i kyrkan hänger numera Bernwards bronsportar från cirka 1015, som var en del i biskopens ambition att smycka sitt stift och sin kyrka med konstnärliga mästerverk. Denna ambition ingick i Renovation imperii, Otto-kejsarnas strävan att göra sitt imperium kulturellt attraktivt.
Portarna är nästan fem meter höga, väger två ton och består av en legering av koppar, zink, bly och tenn. Metallen kom sannolikt från gruvor i Harz, inte långt härifrån. Den vänstra porten skildrar scener ur Första mosebok och den högra porten har berättelser från Nya testamentet. Man tänkte sig att Adams och Jesu liv speglar varandra. Jag ska stöta på två sådana portar till under resan, Vargporten i Aachens domkyrka och Marknadsporten i Mainz dito. De är helt unika konstverk både i tekniskt och konstnärligt utförande. Se hur reliefen reser sig ut ur bakgrunden. Som seriefgurer som man kan ta på.
I kyrkan står numera också Bernward-kolonnen, ett mästerverk av Otto-epokens konst. Den ska efterlikna kejsar Trajanus kolonn i Rom och återigen framhäva den stolta kopplingen mellan romarriket och det tysk-romerska kejsardömet. Den skildrar Jesu liv från basen och upp till krönet i en spiralformad rörelse. På toppen ska ett fint kors ha varit placerat och det hela ska ha stått i centrum av en ljusstake i form av ett stort hjul. Hela arrangemanget ska ha varit en present från kejsar Otto III till Bernward.
Vid kyrkans östabsid vid klosterträdgården står en ros. Den är nog världens äldsta ros, ett tusen år gammal. Storyn är följande: Kejsar Ludvig den fromme skulle under en jakttur i skogen leda en mässa. För den skull hade han med sig ett litet skrin med en relik av jungfru Maria. Han hängde den på en rosenbuske i skogen medan han förrättade mässan. Efter ceremonin gick det inte att lossa skrinet från rosen hur man än slet och drog. Det tog kejsaren som ett tecken och han bestämde att ett nytt biskopsstift skulle inrättas på platsen och det skulle helgas åt den heliga jungfru Maria, vars symbol ju är rosen. En kyrka skulle byggas på platsen.
Bombmattan som förstörde domkyrkan 1945 skadade också rosen, men då man sopat undan murstenar och bråte från kyrkoruinen och såg de svedda resterna av grenarna, såg man att roten var intakt och senare på våren 1945 sköt den nya skott. Den började blomma igen 1947 och nästa år fanns det 122 blommor i busken. Och så var det här med relikerna och relikvarierna, det vill säga de skrin eller gömmor i vilka man förvarar skelett, klädnader, eller andra minnen av de kristna helgonen. Jag har tidigare inte tagit dem på större allvar men frågan är om inte tiden är mogen för ett närmare studium.
På en skylt i domkyrkans skattkammare står följande: I alla tider och över kulturella gränser har människor alltid haft behov av att bevara minnen av de döda, dem man känt sig förbunden med. I detta sammanhang framstår också den medeltida dyrkan av helgonreliker. Med anknytning till antika föreställningar trodde man att i kvarlevorna av helgon och föremål som berörts av dem fanns speciella krafter kvar. Det var ibland obetydliga rester av ben eller liknande, men ändå, dessa reliker blev värdefulla. De blev hoppfullhetens tecken och pekade mot vad som komma skulle, efter döden.
Domkyrkan i Hildesheim har en sagolik skattkammare. Dörrarna slås upp i ändan av klostrets korsgång precis klockan 10 och jag blir den första gästen. Det är framför allt tre skatter i muséet som jag fastnar för och som äger en viss berömdhet. Den ena heter Den gyllene madonnan och donerades förmodligen av Bernward i början av 1000-talet. Det är en av de tidigaste skulpturerna i helfgur av madonnan med barnet. Huvudena av de
båda är gjorda i nutid, resten är gammalt förgyllt trä med ädelstenar här och var. Den andra är Krucifixet från Ringelheim. Snidat i olika träslag, helt unikt och början på en träsnidartradition i tidig medeltid. Sedd från ena sidan ser Kristus ut att stå och vila på korset i stället för att hänga där och från andra sidan ser man de djupt mänskliga dragen, som för sin tids konst var helt revolutionerande. Inuti det skulpterade huvudet finns en gömma med benrester i.
För det tredje finns det en rad rikt ornamenterade kors med guld och ädelstenar. Ett av dem skänktes som gåva av Henrik lejonet på 1100-talet och i mitten av korset finns en gömma med en flisa av korset på Golgata som hämtats hem under ett av korstågen vid tiden.
Fascinerande föremål är de där relikvarierna. En arm i plåt och guld och inuti finns skelettet av en underarm eller liknande av ett känt helgon. Ett vackert skulpterat huvud och det hela är en ask vari förvaras dödskallen av en person med ett förflutet som förknippas med vördnad och helighet.
Jag nöjer mig med besöket, en första bekantskap med tidig medeltid, uppsöker en Kneipe för lite sparris med hollandaise, potatis och en öl. Fler kyrkoskattkammare ska besökas på resan och jag ska försöka förstå fenomenet reliker.
Trasslar mig ur parkeringsautomaten och precis när jag ska äntra autobahn blir jag påkörd bakifrån. Skåpbilen som dundrar in i mig blir tillbucklad men min dragkrog tar stöten. “Volvo. Typisch!”, säger chaufören uppgivet och lättad samtidigt, ringer sin chef och får OK att själv fixa bilen. Ett handslag och jag fortsätter min resa.
Så många gånger jag kört på dessa vägar. Hildesheimer Börde, Gandersheim, Göttingen och så de branta lutningarna ner till Hannoverischer Münden och sedan till Kassel. Efter Kassel en svindlande färd upp och ner i de Hessiska alperna och Knüllwald (vars namn barnen roade sig med så många gånger).
Tankarna börjar vandra till den herkyniska skogen.
Vill du hellre läsa allt i ett svep, gå som vanligt in på fliken Resor, så har du allt i pdf:
Fem i fem på morgonen är en bra tid att ge sig iväg. Kommer till Rødby innan sju och är i Tyskland före åtta. Ända sedan Carlos, äldsta barnbarnet, var liten har vi, varje gång vi varit ute på resa, skickat en bild på ett flygplan till honom. Bild och kortfattat “Flygplan”. Han är nu tio år. Jag kan inte avhålla mig från att (för första gången) skicka en bild med texten “Båt”.
Ingen trafik söderut och lugnt genom Hamburg och Lüneburgerheden. Tänker på flera teman. Vilka frågor har jag med mig på denna resa? Jag är intresserad av intellektuella klostermiljöer på 900-talet. Jag vill passa på att besöka några katedraler för att förstå varför de byggdes och vad som pågick när de byggdes och sedan i dem. Jag vill framför allt se in situ allt det jag läser om, att få platsreferenser och därmed större klarhet.
Hildesheim
Lagom till att domkyrkan och muséet ska öppna går jag genom en smal gränd upp till Domhof. Det duggregnar en aning och jag är helt ensam i staden. Hälsar på biskop Bernward som står framför Mariadomen. Bernward är den samlande symbolen för det medeltida Hildesheim. Han blev biskop av Hildesheim 992 och dog 1022. Hans liv och gärning är väl dokumenterad. Föräldrarna gick bort tidigt och hans farbror Volkmar, biskop i Utrecht, tog hand om Bernwards uppfostran. Skickade honom till Tangmar, lärd rektor för katedralskolan i Heidelberg. Hos honom specialstuderade han matematik och naturvetenskap och blev duktig i konsten att tillverka kyrkliga konstföremål och ornament i silver och guld. Sedan fullgjorde han studierna och blev prästvigd i Mainz, hos ärkebiskopen Willigis, som också var rikskansler i det tysk-romerska riket.
Kejsarinnan Teophano, änka och regent efter Otto II, gav Bernward jobbet som informator åt den sexårige Otto III. Sedan blev han biskop i Hildesheim, som ju låg i hjärtlandet och var nära maktens centrum i det Heliga romerska riket vid den tiden. Bernward gjorde Hildesheim till ett kulturcentrum, omgav staden med murar och grundade flera kloster och lät bygga många kyrkor.
Hildesheim var under medeltiden en av Nordtysklands största städer. Karl den store hade besegrat och på olika sätt övertalat sachsarna – bland annat tvångsdöpt deras hövding Widukind – att bli kristna redan innan år 800 och hans son och efterträdare Ludvig den fromme bildade därefter Hildesheim stift år 815.
Domkyrkan – Mariadomen, eller mera fullständigt Hohe Domkirche St. Mariä Himmelfahrt – restes 1010-1020 i romansk stil. Den nästan totalförstördes under en engelsk bombraid i mars 1945 och återuppbyggdes i enklare stil på 1950-talet. Från 2010 har gjorts omfattande renoveringar och ett nytt museum har skapats.
I kyrkan finns många viktiga skatter från medeltiden. Inne i kyrkan hänger numera Bernwards bronsportar från cirka 1015, som var en del i biskopens ambition att smycka sitt stift och sin kyrka med konstnärliga mästerverk. Denna ambition ingick i Renovation imperii, Otto-kejsarnas strävan att göra sitt imperium kulturellt attraktivt.
Portarna är nästan fem meter höga, väger två ton och består av en legering av koppar, zink, bly och tenn. Metallen kom sannolikt från gruvor i Harz, inte långt härifrån. Den vänstra porten skildrar scener ur Första mosebok och den högra porten har berättelser från Nya testamentet. Man tänkte sig att Adams och Jesu liv speglar varandra. Jag ska stöta på två sådana portar till under resan, Vargporten i Aachens domkyrka och Marknadsporten i Mainz dito. De är helt unika konstverk både i tekniskt och konstnärligt utförande. Se hur reliefen reser sig ut ur bakgrunden. Som seriefgurer som man kan ta på.
I kyrkan står numera också Bernward-kolonnen, ett mästerverk av Otto-epokens konst. Den ska efterlikna kejsar Trajanus kolonn i Rom och återigen framhäva den stolta kopplingen mellan romarriket och det tysk-romerska kejsardömet. Den skildrar Jesu liv från basen och upp till krönet i en spiralformad rörelse. På toppen ska ett fint kors ha varit placerat och det hela ska ha stått i centrum av en ljusstake i form av ett stort hjul. Hela arrangemanget ska ha varit en present från kejsar Otto III till Bernward.
Vid kyrkans östabsid vid klosterträdgården står en ros. Den är nog världens äldsta ros, ett tusen år gammal. Storyn är följande: Kejsar Ludvig den fromme skulle under en jakttur i skogen leda en mässa. För den skull hade han med sig ett litet skrin med en relik av jungfru Maria. Han hängde den på en rosenbuske i skogen medan han förrättade mässan. Efter ceremonin gick det inte att lossa skrinet från rosen hur man än slet och drog. Det tog kejsaren som ett tecken och han bestämde att ett nytt biskopsstift skulle inrättas på platsen och det skulle helgas åt den heliga jungfru Maria, vars symbol ju är rosen. En kyrka skulle byggas på platsen.
Bombmattan som förstörde domkyrkan 1945 skadade också rosen, men då man sopat undan murstenar och bråte från kyrkoruinen och såg de svedda resterna av grenarna, såg man att roten var intakt och senare på våren 1945 sköt den nya skott. Den började blomma igen 1947 och nästa år fanns det 122 blommor i busken. Och så var det här med relikerna och relikvarierna, det vill säga de skrin eller gömmor i vilka man förvarar skelett, klädnader, eller andra minnen av de kristna helgonen. Jag har tidigare inte tagit dem på större allvar men frågan är om inte tiden är mogen för ett närmare studium.
På en skylt i domkyrkans skattkammare står följande: I alla tider och över kulturella gränser har människor alltid haft behov av att bevara minnen av de döda, dem man känt sig förbunden med. I detta sammanhang framstår också den medeltida dyrkan av helgonreliker. Med anknytning till antika föreställningar trodde man att i kvarlevorna av helgon och föremål som berörts av dem fanns speciella krafter kvar. Det var ibland obetydliga rester av ben eller liknande, men ändå, dessa reliker blev värdefulla. De blev hoppfullhetens tecken och pekade mot vad som komma skulle, efter döden.
Domkyrkan i Hildesheim har en sagolik skattkammare. Dörrarna slås upp i ändan av klostrets korsgång precis klockan 10 och jag blir den första gästen. Det är framför allt tre skatter i muséet som jag fastnar för och som äger en viss berömdhet. Den ena heter Den gyllene madonnan och donerades förmodligen av Bernward i början av 1000-talet. Det är en av de tidigaste skulpturerna i helfgur av madonnan med barnet. Huvudena av de
båda är gjorda i nutid, resten är gammalt förgyllt trä med ädelstenar här och var. Den andra är Krucifixet från Ringelheim. Snidat i olika träslag, helt unikt och början på en träsnidartradition i tidig medeltid. Sedd från ena sidan ser Kristus ut att stå och vila på korset i stället för att hänga där och från andra sidan ser man de djupt mänskliga dragen, som för sin tids konst var helt revolutionerande. Inuti det skulpterade huvudet finns en gömma med benrester i.
För det tredje finns det en rad rikt ornamenterade kors med guld och ädelstenar. Ett av dem skänktes som gåva av Henrik lejonet på 1100-talet och i mitten av korset finns en gömma med en flisa av korset på Golgata som hämtats hem under ett av korstågen vid tiden.
Fascinerande föremål är de där relikvarierna. En arm i plåt och guld och inuti finns skelettet av en underarm eller liknande av ett känt helgon. Ett vackert skulpterat huvud och det hela är en ask vari förvaras dödskallen av en person med ett förflutet som förknippas med vördnad och helighet.
Jag nöjer mig med besöket, en första bekantskap med tidig medeltid, uppsöker en Kneipe för lite sparris med hollandaise, potatis och en öl. Fler kyrkoskattkammare ska besökas på resan och jag ska försöka förstå fenomenet reliker.
Trasslar mig ur parkeringsautomaten och precis när jag ska äntra autobahn blir jag påkörd bakifrån. Skåpbilen som dundrar in i mig blir tillbucklad men min dragkrog tar stöten. “Volvo. Typisch!”, säger chaufören uppgivet och lättad samtidigt, ringer sin chef och får OK att själv fixa bilen. Ett handslag och jag fortsätter min resa.
Så många gånger jag kört på dessa vägar. Hildesheimer Börde, Gandersheim, Göttingen och så de branta lutningarna ner till Hannoverischer Münden och sedan till Kassel. Efter Kassel en svindlande färd upp och ner i de Hessiska alperna och Knüllwald (vars namn barnen roade sig med så många gånger).
Tankarna börjar vandra till den herkyniska skogen.
