Vi har kommit till del 5 i Thomas Sewerins resa i Tyskland och Frankrike. Nu gäller det ett möte med den franska staden Reims, hjärtat i champagnedistriktet. Återigen, det går utmärkt att läsa hela resan i ett svep här: Resor. Då får du också tillgång till många fler av Thomas fina bilder.
Hämtar bilen i garaget vid operan i Metz och ger mig iväg till Reims. Där drabbas jag kanske allra mest av min Illusion anacroniste des ensembles intellektuelles médiéval. Jag har tänkt mig träffa den berömde abboten Hinkmar, men kommer inte närmare denna medeltida berömdhet än att mitt Ibis-hotell ligger på Rue Hincmar. Vem var Hinkmar? Detta säger Wikipedia:
Hämtar bilen i garaget vid operan i Metz och ger mig iväg till Reims. Där drabbas jag kanske allra mest av min Illusion anacroniste des ensembles intellektuelles médiéval. Jag har tänkt mig träffa den berömde abboten Hinkmar, men kommer inte närmare denna medeltida berömdhet än att mitt Ibis-hotell ligger på Rue Hincmar. Vem var Hinkmar? Detta säger Wikipedia:
Hinkmar av Reims, född 806, död 21 december 882 i Epernay, var ärkebiskop av Reims. Hinkmar tillhörde en förnäm släkt. Han uppfostrades i klostret i Saint-Denis, där han sedermera ingick som munk. Då detta klosters abbot, Hilduin, på grund av att han i striden mellan kejsar Ludvig den fromme och hans söner tagit parti för de senare, landsförvisades till hertigdömet Sachsen, följde Hinkmar honom i landsflykten, men blev snart återkallad. Hinkmar återvann fullständigt kejsarens ynnest och fick ännu större inflytande hos Ludvig den frommes yngste son, Karl den skallige. Av denne fick Hinkmar flera abbotsstift och valdes 845 till ärkebiskop i Reims. Som ärkebiskop utvecklade Hinkmar en stor både kyrklig och politisk verksamhet. Han var ett kraftigt stöd åt Karl den skallige och bidrog väsentligen genom sitt inflytande att omintetgöra Ludvig den tyskes försök att inskräkta dennes rike.
Samma trohet visade han Karl den skalliges son och efterträdare, Ludvig den stammande, och dennes båda söner Ludvig III och Karloman II. Men å andra sidan tvekade han icke att mot den världsliga makten föra ett frimodigt språk och hävda kyrkans anseende,/…/ Hinkmar gjorde sig känd som skriftställare, och man har ännu i behåll en mängd kyrkliga stadgar, brev och avhandlingar, som flutit ur hans penna. Av dessa förtjänar särskilt omnämnas skriften De regis persona et de regio ministerio, ett slags "konungaspegel", framställande en konungs kall och plikter. Hinkmar dog 21 december 882 i Epernay, dit han flytt undan vikingar, som belägrade Reims.
När jag läste om Hinkmar, det var då jag tände på fransk klosterhistoria. Först skrevs och förvarades annalerna hos Karl den Store. Sedan blev det, efter Karl den Skallige, klostret i Reims och Hinkmar som tog över. Vikingarna förstörde staden men biblioteket överlevde. Hela 900-talet var Reims ett kunskapscentrum. Gerbert, senare påve Sylvester II var där. Sedan kom Flodoard av Reims som skrev historia och journaler. Han dog med skrivfjädern i handen. Richerus of Reims tog över och drack öl därtill. Sedan flyttade tyngdpunkten till biblioteket i klostret i Fleury vid Loire. Dit ska jag så småningom. All denna läsning fyllde mig med längtan där hemma innan jag gav mig iväg.
På gator med tydlig medeltidsanknytning, Rue Clovis, Rue Capucins, Rue Marlot, vandrar jag söderut till klostret och den romanska basilikan St Remi. Jag är på jakt efter den lilla flaska med dopvatten (den heliga ampullen) som lär ha hämtats från himlen av en ängel och sedan använts för att allra först döpa merovingerkungen Klodvig och sedan många många franska kungar därefter. Det ska ha hänt i St Remi.
Det är kanske på plats nu att skildra de tidiga franska kungalängderna: När romarriket gått under på slutet av 400-talet och hunnerna härjat färdigt i den här delen av Europa, tog den norra och starkaste grenen av germanstammen frankerna, dvs merovingerna, över makten i och lade så småningom under sig nästan hela det land som numera gäller som Frankrike. Klodvig I (Clovis på franska) enade alla frankiska småkungadömen och det mesta av det romerska Gallien under sitt styre. Han erövrade Soissons från den romerske generalen Syagrius och det visigotiska kungariket Toulouse. Så småningom tog han säte i Paris, som tillsammans med Soissons, Reims, Metz och Orléans blev huvudresidens för den merovingiska kungaätten. Klodvig och Klotilda fick fyra söner som delade upp riket mellan sig: Klothar i Soisson, Kildebert i Paris, Klodomer i Orleans och Theoderic I i Reims.
Sedan följde en rad kungar som omväxlande hette Klodvig, Klothar, Dagobert och Kildebert. Riket delades på 600-talet i Neustrien i väster och Austrien i öster. Så här kan det synas vara en ordnad regentlängd, men egentligen var merovingertiden i Frankrike ett tillstånd av anarki, övervåld, plundring, mord på bröder och svägerskor, godtycke. För att få till en någorlunda ordning uppstod de första försöken till ett feodalsystem av vasaller och trohetseder till dem som härskade, eder och förtroenden om skydd från adelns sida och arbetsplikt från underställda, mest bönder.
Frans G Bengtsson har skildrat denna tid i den berömda essän De långhåriga merovingerna. Jag läste den på resan och förstod att Frans G har gjort Gregorius av Tours krönika om merovingertiden – den första franska historieskrivningen – till en saftig “Röde Ormsk” rövarhistoria i sin skrivarstuga vid Rössjöholm. Bättre ordning, ekonomiskt uppsving och handel, uppstod sedan när karolingerna tog över: Först en Pippin den äldre från Austrien. Han blev pappa till Karl Martel, den store krigaren som definitivt satte stopp för arabernas intrång mot norr genom att vinna slaget vid Poitiers 732. Han lade också under sig Languedoc och skickade munken Winfrid från England, som sedan fick heta Bonifacius, för att kristna germanerna på andra sidan Rhen, framför allt sachsarna.
Karls son hette Pippin den lille. Han tog över 741 och gjorde definitivt slut på merovingerna styre, lät kröna sig till konung i Soisson och reorganiserade frankernas domän. Hans son i sin tur blev Karl den store som inledde den frankiska expansionen över Rhen och över alperna. Under trettio års krig lade han under sig de germanska stamländerna ända upp till Elbe, liksom hela södra Tyskland och nästan hela Italien. Han kröntes till kejsare år 800 i Rom.
Karl den store dog 814 och sedan följde Ludvig den fromme till 840. Hans tre söner fick var sin del av imperiet genom fördraget i Verdun 843. Karl den skallige regerade i väst, Lothar i det mittersta riket och Ludvig den tyske i öster. I väst regerade under 800-talet sedan Ludvig den stammande, Ludvig III, Karloman II, Karl den tjocke, Odo och Karl den enfaldige. Karolingerna förblev på tronen fram till 987, då Hugo Capet blev den förste kungen av den capetingska ätten och den förste kungen av Frankrike. De två andra delarna av imperiet gick andra öden till mötes.
Samma trohet visade han Karl den skalliges son och efterträdare, Ludvig den stammande, och dennes båda söner Ludvig III och Karloman II. Men å andra sidan tvekade han icke att mot den världsliga makten föra ett frimodigt språk och hävda kyrkans anseende,/…/ Hinkmar gjorde sig känd som skriftställare, och man har ännu i behåll en mängd kyrkliga stadgar, brev och avhandlingar, som flutit ur hans penna. Av dessa förtjänar särskilt omnämnas skriften De regis persona et de regio ministerio, ett slags "konungaspegel", framställande en konungs kall och plikter. Hinkmar dog 21 december 882 i Epernay, dit han flytt undan vikingar, som belägrade Reims.
När jag läste om Hinkmar, det var då jag tände på fransk klosterhistoria. Först skrevs och förvarades annalerna hos Karl den Store. Sedan blev det, efter Karl den Skallige, klostret i Reims och Hinkmar som tog över. Vikingarna förstörde staden men biblioteket överlevde. Hela 900-talet var Reims ett kunskapscentrum. Gerbert, senare påve Sylvester II var där. Sedan kom Flodoard av Reims som skrev historia och journaler. Han dog med skrivfjädern i handen. Richerus of Reims tog över och drack öl därtill. Sedan flyttade tyngdpunkten till biblioteket i klostret i Fleury vid Loire. Dit ska jag så småningom. All denna läsning fyllde mig med längtan där hemma innan jag gav mig iväg.
På gator med tydlig medeltidsanknytning, Rue Clovis, Rue Capucins, Rue Marlot, vandrar jag söderut till klostret och den romanska basilikan St Remi. Jag är på jakt efter den lilla flaska med dopvatten (den heliga ampullen) som lär ha hämtats från himlen av en ängel och sedan använts för att allra först döpa merovingerkungen Klodvig och sedan många många franska kungar därefter. Det ska ha hänt i St Remi.
Det är kanske på plats nu att skildra de tidiga franska kungalängderna: När romarriket gått under på slutet av 400-talet och hunnerna härjat färdigt i den här delen av Europa, tog den norra och starkaste grenen av germanstammen frankerna, dvs merovingerna, över makten i och lade så småningom under sig nästan hela det land som numera gäller som Frankrike. Klodvig I (Clovis på franska) enade alla frankiska småkungadömen och det mesta av det romerska Gallien under sitt styre. Han erövrade Soissons från den romerske generalen Syagrius och det visigotiska kungariket Toulouse. Så småningom tog han säte i Paris, som tillsammans med Soissons, Reims, Metz och Orléans blev huvudresidens för den merovingiska kungaätten. Klodvig och Klotilda fick fyra söner som delade upp riket mellan sig: Klothar i Soisson, Kildebert i Paris, Klodomer i Orleans och Theoderic I i Reims.
Sedan följde en rad kungar som omväxlande hette Klodvig, Klothar, Dagobert och Kildebert. Riket delades på 600-talet i Neustrien i väster och Austrien i öster. Så här kan det synas vara en ordnad regentlängd, men egentligen var merovingertiden i Frankrike ett tillstånd av anarki, övervåld, plundring, mord på bröder och svägerskor, godtycke. För att få till en någorlunda ordning uppstod de första försöken till ett feodalsystem av vasaller och trohetseder till dem som härskade, eder och förtroenden om skydd från adelns sida och arbetsplikt från underställda, mest bönder.
Frans G Bengtsson har skildrat denna tid i den berömda essän De långhåriga merovingerna. Jag läste den på resan och förstod att Frans G har gjort Gregorius av Tours krönika om merovingertiden – den första franska historieskrivningen – till en saftig “Röde Ormsk” rövarhistoria i sin skrivarstuga vid Rössjöholm. Bättre ordning, ekonomiskt uppsving och handel, uppstod sedan när karolingerna tog över: Först en Pippin den äldre från Austrien. Han blev pappa till Karl Martel, den store krigaren som definitivt satte stopp för arabernas intrång mot norr genom att vinna slaget vid Poitiers 732. Han lade också under sig Languedoc och skickade munken Winfrid från England, som sedan fick heta Bonifacius, för att kristna germanerna på andra sidan Rhen, framför allt sachsarna.
Karls son hette Pippin den lille. Han tog över 741 och gjorde definitivt slut på merovingerna styre, lät kröna sig till konung i Soisson och reorganiserade frankernas domän. Hans son i sin tur blev Karl den store som inledde den frankiska expansionen över Rhen och över alperna. Under trettio års krig lade han under sig de germanska stamländerna ända upp till Elbe, liksom hela södra Tyskland och nästan hela Italien. Han kröntes till kejsare år 800 i Rom.
Karl den store dog 814 och sedan följde Ludvig den fromme till 840. Hans tre söner fick var sin del av imperiet genom fördraget i Verdun 843. Karl den skallige regerade i väst, Lothar i det mittersta riket och Ludvig den tyske i öster. I väst regerade under 800-talet sedan Ludvig den stammande, Ludvig III, Karloman II, Karl den tjocke, Odo och Karl den enfaldige. Karolingerna förblev på tronen fram till 987, då Hugo Capet blev den förste kungen av den capetingska ätten och den förste kungen av Frankrike. De två andra delarna av imperiet gick andra öden till mötes.
Nå, efter denna utvikning vandrar jag vidare genom Reims till basilikan St Remi. Den helige Remi är Reims stadshelgon. Han var biskop i Reims och skyddade staden under romarrikets dödsryckningar och de extremt oroliga tiderna på 460-talet och framåt. Han lyckades övertala Klodvig att övergå till kristendomen och det var ingen liten sak för merovingerhövdingen men denne insåg att han hade allt att vinna på att få stöd i sina erövringar av den välorganiserade kyrkan. 496 eller 499 hände detta. I den helgedom som senare blev basilikan St Remi. Det ska sägas att med detta dop startar en helt ny historisk epok. Det är nu som antiken tar slut och medeltiden tar vid. Den tid som sedan varar i tusen år.
På vägen in i kyrkan står vid porten någon av de gamla hövdingarna. Inne i kyrkan renoveras det för fullt. Rörigt och ganska förfallet. Bakom ett stort skynke står just nu ett stort skåp i marmor från 1800-talet där relikerna av Remi förvarades liksom den heliga ampullen. I kyrkan fanns faktiskt även Hinkmars grav. Jag får, när jag kommer hem och läser, reda på att att det mesta i kyrkan förstördes under franska revolutionen och byggnaden fick stora skador under den tyska ockupationen under första världskriget. Men det vet jag inte nu utan söker med stor nyfikenhet efter minnen från merovingertiden.
Inne i korsgången finns också här ett museum med några fint huggna skulpturer, en av kung Lothar och två vackert skulpterade anonyma helgon. Annars hänger här mest stora gobelänger som man håller på att restaurera inför framtiden. På muséet frågar jag efter den lilla flaskan med dopvattnet som kom från himlen. “L’ampulle sacré? Den finns inte här!” säger man. OK, tänker jag, jag letar vidare. Vandrar till den berömda stora katedralen. Den har ett skynke framför sig. Här pågår en stor renovering och den kommer att vara länge. Kyrkan blev delvis raserad av ständig artilleribeskjutning från tyska ställningar utanför staden under kriget 1914-1918. Den är öppen, emellertid och jag går in genom den lilla porten till höger, och här vaktar bestämda herrar. Kristoforerna, de som annonserar Kristi ankomst. En hejar på med knuten näve. Kyrkan är den fjärde på samma plats. Den byggdes mellan 1211 och 1285 och resterna av de gamla kyrkorna har återvunnits i väggar och golv i den “nya”. Kyrkans inre är mäktigt. Ljuset och den hisnande höjden ska ge en försmak av det himmelska Jerusalem. Mittskeppet är 38 meter högt.
Jag sitter en stund på en bänk, vandrar sen under de skyhöga valven och kastas mellan seklerna. Nyss på 400-talet och nu på 1200-talet. Allt medeltid, enligt vår historiesyn. Men ändå, medan jag reser runt genom landskapet här och läser i mina böcker blir jag varse mer än tidigare så mycket som hände under alla dessa år. Visserligen inte samma hastiga utveckling som i Nya tiden. Reims hade redan då Caesar erövrade Gallien stått på hans sida. Staden blev då huvudstad i dåtida Belgien. Sedan en välmående romersk provinsstad i flera hundra år. Oro en period, sedan ett växande välstånd igen med hantverk, väverier, handel med andra provinser i närheten, med araberna i söder och ända bort till Östrom i Konstantinopel. Handel med tyger, metaller, livsmedel och slavar. Kyrkan och det sociala livet var hela tiden tätt sammanvävt och man blev rika tillsammans.
Kloster byggdes och befolkades överallt. Där utvecklade man nya metoder för att bruka jorden, mala säd, bearbeta metaller och därmed se till att befolkningen växte. Klosterlivets inflytande avmattades småningom till förmån för en stigande maktkoncentration av furstar, borgare och biskopen i städerna. Det var krig, erövringar och konflikter mest hela tiden, men långsamt steg välståndet och därmed kulturen.
I Reimskatedralen finns innovativa lösningar på placering och form av de höga fönsterna, som sedan kopierades i andra gotiska kyrkor i Europa. Här finns också glasmålningar av Chagall i korgången. Katedralen är en plats för människorna att fästa sin blick och uppmärksamhet på himmelska omständigheter. Det är också ett rum dit människorna lockar och kallar på det gudomliga att ta plats hos dem. Till synes motsatta principer, men den sinnrika arkitekturen förenar dem båda. Massiva murade väggar bildar en tydlig gräns som skiljer den profana verkligheten “där ute” från den heliga “här inne”.
Vägen in i kyrkan är den enorma porten mitt på framsidan i den västra fasaden med de höga tornen. Den benämndes ofta för “Porten till himlen”. Därinne gäller sedan två riktlinjer för att frammana och sedan bevara den gudomliga närvaron och framkalla förundran, häpnad och skräckblandad förtjusning. Den ena är linjär och går från väster till det allra heligaste i öster. Flera steg vidare och djupare in i denna helighet markeras med trappor, pelare, rep och galler. Koret med snidade stolar till prästerskapet och sedan altaret är den allra heligaste platsen och får bara beträdas av invigda Guds tjänare. Den andra riktlinjen är cirkulär. Det som skedde vid gudstjänster i kyrkan var en liturgi som startade ibland med en procession, först utanför och runt kyrkan och sedan i speciella rörelsemönster inne i kyrkan. Denna vandring ackompanjerades av musik, sång och läsning av texter. Nästan inga människor var läskunniga, därför hjälpte bildstoder, uthuggna symboler, sången och läsningen av prästerna till med meningsskapandet för alla som deltog i gudstjänsten. Inget var slumpmässigt placerat på vägen in och runt i kyrkan. Dagar och år av grundligt iscensatta ritualer bevarade kraften och meningen med detta svindlande vackra och överväldigande Guds hus.
Jag promenerar också runt om katedralen. Vid ingången sidan om den stora himmelsporten står en leende ängel. Det är Gabriel, bebådelsens ängel. Han har blivit staden Reims emblem, som välkomnar besökarna till katedralen med glimten i ögat av himmelsk glädje. Muséet och katedralens skattkammare, Tau-palatset, är stängt för renovering och så grusas definitivt mitt hopp om att få se den heliga ampullen. Jag njuter i stället av allt arbete som lagts ner på att dekorera utsidan av templet.
En portingång på norra sidan visar mitt favorittema. Den yttersta dagen. Kristus slår ut med båda armarna. Folk kravlar upp ur sina gravar och det ska bestämmas vem som ska gå mot de saliga ängderna och vem som ska stå i kö för att hamna i den uppeldade helvetesgrytan, skärselden. Jag brukade föreläsa om “strokes”, en gång i tiden. Om ovillkorligt erkännande = Du är bra just som du är, tillskillnad från villkorligt erkännande = Du är bra först om du… Jag brukade hänvisa till dessa portdekorationer på katedralerna. Det är bara ifall du levt det liv som skriften anmodar som du har en chans till att räknas efter döden. Så är det.
På baksidan den vackra mångdimensionella absiden och så strävpelarna som ser till att inte väggarna med de höga fönsterna rasar. De heter “flying buttresses”, så mycket vackrare på engelska. Frågan är om inte katedralen ändå är mest spännande på utsidan.
En Leffe-blonde och min anteckningsbok på en bar vid foten av katedralen. Jag köper en låda champagne i en butik bredvid. Äter anka och dricker champagne kyld i en plastpåse på en gata fylld av fredagsmys på alla uteserveringar. Gaulois heter min krog. Sen är jag ganska nöjd med Reims. Jag får bekanta mig mer med Hinkmar och hans vänner i läshörnan hemma. Nu sover jag gott på Ibis, hämtar bilen på katedralgaraget tidigt på morgonen och kör söderut genom Champagne på lördagen.
Så vackert och spännande landskap. I går for jag genom Lothringens böljande skogsrika trakt och nu är det nästan bara uppodlad slätt. Här och var kullar med vin i många rader. Jag leker med tanken att jag färdas, betydligt långsammare, omkring år 1180 i dessa bygder. På grusvägarna trängs foror av olika slag. Halvhuggna stenblock, färdiga skulpturer, timmer och snickerier på fullastade oxkärror. Hantverkare, konstnärer, hantlangare i stora skaror på väg från en byggarbetsplats till en annan. Det byggdes katedraler över allt i detta landskap. I Amiens, Laon, Soisson, Reims, Sens, Orleans, Chartres osv. Dessa arbetsplatser var fulla av konflikter, vilket är svårt att tro i våra dagar. Byggherrarna fick slut på pengar att betala byggarna med, borgarna och stormännen blev förgrymmade på biskopen och kyrkan som stal all utkomst från pilgrimer och donatorer. Konkurrens om ekonomin, folkuppror och strider, strejk och bojkotter. Plus glädje och optimism inför en snart färdigbyggd helgedom.
Har mina frågeställningar från Autobahn klarnat? Knappast. Tänkte i natt på förhållandet mellan fursten och filosofen, den mellan kungen och biskopen. De hade var sina skäl att bygga katedraler och tog hand om olika kvaliteter hos sina undersåtar. Är dynamiken dem emellan något att spinna på? Kanske den medeltida renässansen, både den på 900-talet och den på 1100-talet just karakteriserades av balansen i vågskålen mellan de båda makterna? Egentligen är det helt fantastiskt att jag färdas i detta landskap så långt hemifrån. Visst är det bättre än att sitta hemma i trädgården och läsa om det! Det är ju för sådana här stunder som jag har jobbat så mycket i mitt liv.
På vägen in i kyrkan står vid porten någon av de gamla hövdingarna. Inne i kyrkan renoveras det för fullt. Rörigt och ganska förfallet. Bakom ett stort skynke står just nu ett stort skåp i marmor från 1800-talet där relikerna av Remi förvarades liksom den heliga ampullen. I kyrkan fanns faktiskt även Hinkmars grav. Jag får, när jag kommer hem och läser, reda på att att det mesta i kyrkan förstördes under franska revolutionen och byggnaden fick stora skador under den tyska ockupationen under första världskriget. Men det vet jag inte nu utan söker med stor nyfikenhet efter minnen från merovingertiden.
Inne i korsgången finns också här ett museum med några fint huggna skulpturer, en av kung Lothar och två vackert skulpterade anonyma helgon. Annars hänger här mest stora gobelänger som man håller på att restaurera inför framtiden. På muséet frågar jag efter den lilla flaskan med dopvattnet som kom från himlen. “L’ampulle sacré? Den finns inte här!” säger man. OK, tänker jag, jag letar vidare. Vandrar till den berömda stora katedralen. Den har ett skynke framför sig. Här pågår en stor renovering och den kommer att vara länge. Kyrkan blev delvis raserad av ständig artilleribeskjutning från tyska ställningar utanför staden under kriget 1914-1918. Den är öppen, emellertid och jag går in genom den lilla porten till höger, och här vaktar bestämda herrar. Kristoforerna, de som annonserar Kristi ankomst. En hejar på med knuten näve. Kyrkan är den fjärde på samma plats. Den byggdes mellan 1211 och 1285 och resterna av de gamla kyrkorna har återvunnits i väggar och golv i den “nya”. Kyrkans inre är mäktigt. Ljuset och den hisnande höjden ska ge en försmak av det himmelska Jerusalem. Mittskeppet är 38 meter högt.
Jag sitter en stund på en bänk, vandrar sen under de skyhöga valven och kastas mellan seklerna. Nyss på 400-talet och nu på 1200-talet. Allt medeltid, enligt vår historiesyn. Men ändå, medan jag reser runt genom landskapet här och läser i mina böcker blir jag varse mer än tidigare så mycket som hände under alla dessa år. Visserligen inte samma hastiga utveckling som i Nya tiden. Reims hade redan då Caesar erövrade Gallien stått på hans sida. Staden blev då huvudstad i dåtida Belgien. Sedan en välmående romersk provinsstad i flera hundra år. Oro en period, sedan ett växande välstånd igen med hantverk, väverier, handel med andra provinser i närheten, med araberna i söder och ända bort till Östrom i Konstantinopel. Handel med tyger, metaller, livsmedel och slavar. Kyrkan och det sociala livet var hela tiden tätt sammanvävt och man blev rika tillsammans.
Kloster byggdes och befolkades överallt. Där utvecklade man nya metoder för att bruka jorden, mala säd, bearbeta metaller och därmed se till att befolkningen växte. Klosterlivets inflytande avmattades småningom till förmån för en stigande maktkoncentration av furstar, borgare och biskopen i städerna. Det var krig, erövringar och konflikter mest hela tiden, men långsamt steg välståndet och därmed kulturen.
I Reimskatedralen finns innovativa lösningar på placering och form av de höga fönsterna, som sedan kopierades i andra gotiska kyrkor i Europa. Här finns också glasmålningar av Chagall i korgången. Katedralen är en plats för människorna att fästa sin blick och uppmärksamhet på himmelska omständigheter. Det är också ett rum dit människorna lockar och kallar på det gudomliga att ta plats hos dem. Till synes motsatta principer, men den sinnrika arkitekturen förenar dem båda. Massiva murade väggar bildar en tydlig gräns som skiljer den profana verkligheten “där ute” från den heliga “här inne”.
Vägen in i kyrkan är den enorma porten mitt på framsidan i den västra fasaden med de höga tornen. Den benämndes ofta för “Porten till himlen”. Därinne gäller sedan två riktlinjer för att frammana och sedan bevara den gudomliga närvaron och framkalla förundran, häpnad och skräckblandad förtjusning. Den ena är linjär och går från väster till det allra heligaste i öster. Flera steg vidare och djupare in i denna helighet markeras med trappor, pelare, rep och galler. Koret med snidade stolar till prästerskapet och sedan altaret är den allra heligaste platsen och får bara beträdas av invigda Guds tjänare. Den andra riktlinjen är cirkulär. Det som skedde vid gudstjänster i kyrkan var en liturgi som startade ibland med en procession, först utanför och runt kyrkan och sedan i speciella rörelsemönster inne i kyrkan. Denna vandring ackompanjerades av musik, sång och läsning av texter. Nästan inga människor var läskunniga, därför hjälpte bildstoder, uthuggna symboler, sången och läsningen av prästerna till med meningsskapandet för alla som deltog i gudstjänsten. Inget var slumpmässigt placerat på vägen in och runt i kyrkan. Dagar och år av grundligt iscensatta ritualer bevarade kraften och meningen med detta svindlande vackra och överväldigande Guds hus.
Jag promenerar också runt om katedralen. Vid ingången sidan om den stora himmelsporten står en leende ängel. Det är Gabriel, bebådelsens ängel. Han har blivit staden Reims emblem, som välkomnar besökarna till katedralen med glimten i ögat av himmelsk glädje. Muséet och katedralens skattkammare, Tau-palatset, är stängt för renovering och så grusas definitivt mitt hopp om att få se den heliga ampullen. Jag njuter i stället av allt arbete som lagts ner på att dekorera utsidan av templet.
En portingång på norra sidan visar mitt favorittema. Den yttersta dagen. Kristus slår ut med båda armarna. Folk kravlar upp ur sina gravar och det ska bestämmas vem som ska gå mot de saliga ängderna och vem som ska stå i kö för att hamna i den uppeldade helvetesgrytan, skärselden. Jag brukade föreläsa om “strokes”, en gång i tiden. Om ovillkorligt erkännande = Du är bra just som du är, tillskillnad från villkorligt erkännande = Du är bra först om du… Jag brukade hänvisa till dessa portdekorationer på katedralerna. Det är bara ifall du levt det liv som skriften anmodar som du har en chans till att räknas efter döden. Så är det.
På baksidan den vackra mångdimensionella absiden och så strävpelarna som ser till att inte väggarna med de höga fönsterna rasar. De heter “flying buttresses”, så mycket vackrare på engelska. Frågan är om inte katedralen ändå är mest spännande på utsidan.
En Leffe-blonde och min anteckningsbok på en bar vid foten av katedralen. Jag köper en låda champagne i en butik bredvid. Äter anka och dricker champagne kyld i en plastpåse på en gata fylld av fredagsmys på alla uteserveringar. Gaulois heter min krog. Sen är jag ganska nöjd med Reims. Jag får bekanta mig mer med Hinkmar och hans vänner i läshörnan hemma. Nu sover jag gott på Ibis, hämtar bilen på katedralgaraget tidigt på morgonen och kör söderut genom Champagne på lördagen.
Så vackert och spännande landskap. I går for jag genom Lothringens böljande skogsrika trakt och nu är det nästan bara uppodlad slätt. Här och var kullar med vin i många rader. Jag leker med tanken att jag färdas, betydligt långsammare, omkring år 1180 i dessa bygder. På grusvägarna trängs foror av olika slag. Halvhuggna stenblock, färdiga skulpturer, timmer och snickerier på fullastade oxkärror. Hantverkare, konstnärer, hantlangare i stora skaror på väg från en byggarbetsplats till en annan. Det byggdes katedraler över allt i detta landskap. I Amiens, Laon, Soisson, Reims, Sens, Orleans, Chartres osv. Dessa arbetsplatser var fulla av konflikter, vilket är svårt att tro i våra dagar. Byggherrarna fick slut på pengar att betala byggarna med, borgarna och stormännen blev förgrymmade på biskopen och kyrkan som stal all utkomst från pilgrimer och donatorer. Konkurrens om ekonomin, folkuppror och strider, strejk och bojkotter. Plus glädje och optimism inför en snart färdigbyggd helgedom.
Har mina frågeställningar från Autobahn klarnat? Knappast. Tänkte i natt på förhållandet mellan fursten och filosofen, den mellan kungen och biskopen. De hade var sina skäl att bygga katedraler och tog hand om olika kvaliteter hos sina undersåtar. Är dynamiken dem emellan något att spinna på? Kanske den medeltida renässansen, både den på 900-talet och den på 1100-talet just karakteriserades av balansen i vågskålen mellan de båda makterna? Egentligen är det helt fantastiskt att jag färdas i detta landskap så långt hemifrån. Visst är det bättre än att sitta hemma i trädgården och läsa om det! Det är ju för sådana här stunder som jag har jobbat så mycket i mitt liv.
