Det är ett av ett fåtal obligatorier: när man besöker Budapest ska man gå på badhus. Det är lite oklart varför, det tycks bara vara så… Sånt gör man i Budapest helt enkelt! Så då gör vi väl det.
Nå, det krävs inte mycket fantasi eller kunskap för att förstå saken lite djupare. Badhustraditionen är stark här, av lite olika skäl. I första hand handlar det om de varma källor som finns i mängd här. Många tycks rinna upp framför allt vid Gellert-berget, på den västra Budasidan av staden (floden Donau delar Budapest i två huvuddelar: Buda och Pest). Men det ska finnas 120 källor totalt i området, med olika kvalitet och temperatur på vattnet, från 20 grader till skållheta 77 grader!
En annan viktig del av den historiska bakgrunden stavas romare och turkar. De gamla romarna tycks ha älskat badhus mere än allt annat och var de än kom i världen så uppförde de ett bad. Det romerska centrat låg ett stycke utanför dagens Budapest, i Aquincum. Ruinerna av deras badhus finns kvar.
När turkarna under Soliman den store etablerade sig i Budapest år 1541 så tog de med sig sina traditioner, varav badandet var en. De såg givetvis möjligheterna med det varma vattnet direkt. Ytterligare ett traditionsskikt är 1800-talets kurtänkande, som var starkt över hela Europa. Det parades med den framväxande stadskulturen under 1800-talet, eftersom det eftersträvansvärda vattnet här fanns direkt på plats.
Det finns många ställen att gå till för den som är badsugen och några av badhusen är arkitektoniska mästerverk i en helt egen genre. När vi besöker staden (dec -25) finner vi snabbt att det mest berömda badet – Gellert – är stängt för reparationer. Enligt uppgift kommer dessa att pågå länge, ända till 2029. Det ger oss ett nytt datum att förhålla oss till om inte annat.
Vi kikar i listan över andra tillgängliga bad. Rudasbadet kommer långt upp. Det är äldst i stan, ett avgörande argument för Tertulia travels! Dessutom ligger det väldigt behändigt till, helt centralt på andra sidan Elisabeth-bron, en av tre stora broar som förbinder stadens östra och västra delar. Namnet Rudas kan man undra över. Det visar sig vara omtvistat: antingen är det ett slaviskt ord för pelare, kanske en anspelning på arkitekturen eller på berget vid vars fot badet ligger. Eller så har namnet uppstått av det ungerska ordet för stång eller käpp, vars anspelning är något obskyr.
Badets byggnader är flera, det är uppenbart att det byggts ut i omgångar. Källorna berättar att den stora simbassängen kom till 1896, medan den nyare wellness-avdelningen är tämligen ny, invigd 2014. Genom åren har badet givetvis genomgått många renoveringar, inklusive en efter andra världskriget då det var svårt skadat.
Exeriört är det inte särskilt anslående, får man tillstå, även om entrebyggnaden är en bastant klassicerande huskropp. Nej, värdena finns på insidan. På Rudas finns allt! Simbassänger, varmbassänger med olika temperatur, bastu i en mängd utföranden och versioner, café, bar och restaurang, bekväma omklädningsrum, vilorum och behandlingar med mera. Det är inte billigt att gå in, man får stanna en god stund för att få valuta för pengarna. Vilket väl också är meningen. Här stressas inte.
En höjdpunkt är den nya utomhusbassängen på taket, där vi läppjar på en öl medan vi svettas i det varma vattnet. Utsikten över floden och staden på andra sidan är magnifik. Nummer ett är emellertid badets historiska kärna. Det är den gemensamma varmbassängen med rötter i 1500-talet, belägen i en åttakantig hall vars kupoltak bärs upp av bastanta stenkolonner tillika väggar. Detta är turkarnas ursprungliga bad, och här känner åtminstone undertecknad historiens vingslag, medan jag svettas i det heta vattnet. Här har människor badat sedan 1570! Det är sannolikt världens bäst bevarade osmanska badhus.
För den som vill svalka sig, alternativt hetta upp sig ännu mer, finns i direkt anslutning till den centrala bassängen ett flertal små, alla försedda med informationsskyltar om aktuell temperatur (Obs! 42 grader är inte att leka med!). Dessutom finns en stekhet bastu att snabbt tillgå bakom en uråldrig stenpassage. De människor som vistas här – länge – ser ganska mycket ut som stammisar. Vi rör oss respektfullt runt i vattnet och mellan bassängerna och försöker anpassa oss efter gällande normer. Det är inte svårt, här känns det tillåtande, alla är inriktade på att njuta av stunden, antingen i tystnad eller i samtal med goda vänner. Ja, ljudvolymen är hög, något de akustiska förhållandena i hallen borgar för. Det är inte kontemplation direkt, som passar sig här. För sådant finns det gott om plats i andra delar av badpalatset.
Varför har inte vi kalla svenskar en dylik badtradition? Finnarna har ju sin bastu, som vi ju tar efter förstås. Men den helhetsupplevelse som är Rudas-badet finns ju inte alls på våra breddgrader. De många spainrättningar som dykt upp i Sverige de senaste åren har inte alls de folkliga och sociala inslag som Rudas har. Vi borde skärpa oss och tänka mer på att vårda våra arma kroppar på ungrarnas avspända och kloka vis. Rudas inspirerar! Vi är kraftigt avkopplade och glada, när vi lämnar badet och promenerar hemåt längs med floden.
Nå, det krävs inte mycket fantasi eller kunskap för att förstå saken lite djupare. Badhustraditionen är stark här, av lite olika skäl. I första hand handlar det om de varma källor som finns i mängd här. Många tycks rinna upp framför allt vid Gellert-berget, på den västra Budasidan av staden (floden Donau delar Budapest i två huvuddelar: Buda och Pest). Men det ska finnas 120 källor totalt i området, med olika kvalitet och temperatur på vattnet, från 20 grader till skållheta 77 grader!
En annan viktig del av den historiska bakgrunden stavas romare och turkar. De gamla romarna tycks ha älskat badhus mere än allt annat och var de än kom i världen så uppförde de ett bad. Det romerska centrat låg ett stycke utanför dagens Budapest, i Aquincum. Ruinerna av deras badhus finns kvar.
När turkarna under Soliman den store etablerade sig i Budapest år 1541 så tog de med sig sina traditioner, varav badandet var en. De såg givetvis möjligheterna med det varma vattnet direkt. Ytterligare ett traditionsskikt är 1800-talets kurtänkande, som var starkt över hela Europa. Det parades med den framväxande stadskulturen under 1800-talet, eftersom det eftersträvansvärda vattnet här fanns direkt på plats.
Det finns många ställen att gå till för den som är badsugen och några av badhusen är arkitektoniska mästerverk i en helt egen genre. När vi besöker staden (dec -25) finner vi snabbt att det mest berömda badet – Gellert – är stängt för reparationer. Enligt uppgift kommer dessa att pågå länge, ända till 2029. Det ger oss ett nytt datum att förhålla oss till om inte annat.
Vi kikar i listan över andra tillgängliga bad. Rudasbadet kommer långt upp. Det är äldst i stan, ett avgörande argument för Tertulia travels! Dessutom ligger det väldigt behändigt till, helt centralt på andra sidan Elisabeth-bron, en av tre stora broar som förbinder stadens östra och västra delar. Namnet Rudas kan man undra över. Det visar sig vara omtvistat: antingen är det ett slaviskt ord för pelare, kanske en anspelning på arkitekturen eller på berget vid vars fot badet ligger. Eller så har namnet uppstått av det ungerska ordet för stång eller käpp, vars anspelning är något obskyr.
Badets byggnader är flera, det är uppenbart att det byggts ut i omgångar. Källorna berättar att den stora simbassängen kom till 1896, medan den nyare wellness-avdelningen är tämligen ny, invigd 2014. Genom åren har badet givetvis genomgått många renoveringar, inklusive en efter andra världskriget då det var svårt skadat.
Exeriört är det inte särskilt anslående, får man tillstå, även om entrebyggnaden är en bastant klassicerande huskropp. Nej, värdena finns på insidan. På Rudas finns allt! Simbassänger, varmbassänger med olika temperatur, bastu i en mängd utföranden och versioner, café, bar och restaurang, bekväma omklädningsrum, vilorum och behandlingar med mera. Det är inte billigt att gå in, man får stanna en god stund för att få valuta för pengarna. Vilket väl också är meningen. Här stressas inte.
En höjdpunkt är den nya utomhusbassängen på taket, där vi läppjar på en öl medan vi svettas i det varma vattnet. Utsikten över floden och staden på andra sidan är magnifik. Nummer ett är emellertid badets historiska kärna. Det är den gemensamma varmbassängen med rötter i 1500-talet, belägen i en åttakantig hall vars kupoltak bärs upp av bastanta stenkolonner tillika väggar. Detta är turkarnas ursprungliga bad, och här känner åtminstone undertecknad historiens vingslag, medan jag svettas i det heta vattnet. Här har människor badat sedan 1570! Det är sannolikt världens bäst bevarade osmanska badhus.
För den som vill svalka sig, alternativt hetta upp sig ännu mer, finns i direkt anslutning till den centrala bassängen ett flertal små, alla försedda med informationsskyltar om aktuell temperatur (Obs! 42 grader är inte att leka med!). Dessutom finns en stekhet bastu att snabbt tillgå bakom en uråldrig stenpassage. De människor som vistas här – länge – ser ganska mycket ut som stammisar. Vi rör oss respektfullt runt i vattnet och mellan bassängerna och försöker anpassa oss efter gällande normer. Det är inte svårt, här känns det tillåtande, alla är inriktade på att njuta av stunden, antingen i tystnad eller i samtal med goda vänner. Ja, ljudvolymen är hög, något de akustiska förhållandena i hallen borgar för. Det är inte kontemplation direkt, som passar sig här. För sådant finns det gott om plats i andra delar av badpalatset.
Varför har inte vi kalla svenskar en dylik badtradition? Finnarna har ju sin bastu, som vi ju tar efter förstås. Men den helhetsupplevelse som är Rudas-badet finns ju inte alls på våra breddgrader. De många spainrättningar som dykt upp i Sverige de senaste åren har inte alls de folkliga och sociala inslag som Rudas har. Vi borde skärpa oss och tänka mer på att vårda våra arma kroppar på ungrarnas avspända och kloka vis. Rudas inspirerar! Vi är kraftigt avkopplade och glada, när vi lämnar badet och promenerar hemåt längs med floden.