När jag en mild och fuktig morgon tidigt på våren körde på en väg som slingrar sig uppför Mount Tamalpais, det 800 meter hög berget alldeles norr om Golden Gate-bron, fick jag efter en kurva plötsligt se San Francisco framträda i blå schatteringar, en stad som hämtad ur en dröm, och jag fylldes av en våldsam längtan efter att bo på den platsen med sin blå berg och blå hus, trots att jag redan bor där, jag hade åkt därifrån direkt efter frukosten, och det bruna kaffet och de gula äggen och de gröna trafikljusen hade inte alls fyllt mig med med samma längtan, dessutom såg jag fram emot att fotvandra på bergets västsida.
Vi betraktar längtan som ett problem som ska lösas, riktar in oss på det vi längtar efter och lägger fokus på detta något och hur vi ska uppnå det istället för på längtan i sig och hur den känns, trots att det ofta är avståndet mellan oss själv och föremålet för vår längtan som fyller luften däremellan med det längtansfullt blå.
Ur Gå vilse. En fälthandbok, av Rebecca Solnit (2005)
Vi betraktar längtan som ett problem som ska lösas, riktar in oss på det vi längtar efter och lägger fokus på detta något och hur vi ska uppnå det istället för på längtan i sig och hur den känns, trots att det ofta är avståndet mellan oss själv och föremålet för vår längtan som fyller luften däremellan med det längtansfullt blå.
Ur Gå vilse. En fälthandbok, av Rebecca Solnit (2005)