Sommarledigheten 2024 går mot sitt slut. Det är förhoppningsvis många soliga och varma dagar kvar, men den sammanhängande ledigheten är över för den här gången. Det är ok. Vid det här laget är undertecknad mätt och belåten beträffande lättjefull vila. Som jag skrivit på annan plats, så behövs det egentligen bara några sammanhängande dagar om kravlöshet, väl tilltagna volymer fri tid, lättja och sysslolöshet, för att semestern ska göra susen.
Visst finns utrymme för aktivitet, men den bör inte vara för krävande eller för systematisk. Jag stryker några plankor på fasaden, slipar lite på utemöblerna, oljar en trädgårdsbänk, klipper gräset - men inte allt på en gång, det blir för mycket. Varför stressa idag med sånt som kan slutföras imorgon? Se där ett gott motto för en bra semester. Jo, jag vet, alla människor funkar inte på det här sättet! Att kunna lämna saker halvfärdiga är inte alla människor förunnat. Men jag vidhåller, under semestern är detta en viktig regel att hålla fast vid.
Det lyckades mig denna gång också - uppenbarligen - att vila ut ordentligt och samla kraft för en ny aktiv period. Nu väntar således en övergång från Vita contemplativa till Vita activa. Den ser jag fram emot. Själva övergången kan dock bjuda på lite problem, det har den gjort förr. I början är man ju påfallande dum. Minnet sviker, man anar bara vagt vad det var man hetsade upp sig så mycket över dagarna före midsommar.
Resorna då? Är det riktig sommarsemester utan utlandsresan? Du häpnar möjligen, kära läsare, över att möta inställningen att resor inte är nödvändiga - förkunnat på en resesajt som denna! Men, det handlar ju inte om resans betydelse generellt, det handlar ju om när man ska göra den. Mitt i den vackra svenska sommaren? Inte nödvändigt. Alltså, var trygg i förvissningen om att undertecknad fortsätter att vara gravt beroende av att resa.
Faktum är ju att tidens tecken ger mig rätt. Det talas allmänt om överfulla turistorter, både här hemma och utomlands. Det protesteras mot överturism, och den vill man ju inte bidra till (fast man gör det ändå). Det är också hiskeligt varmt på många ställen i Europa. Hur lätt är det att vara bildningstörstande turist i Europas stora kulturländer i fyrtio graders värme? Nej, det funkar bättre andra tider på året.
En neologism beskriver en ny trend på grund av det förändrade vädret: coolcation. Folk reser hit till den kalla nord för att undgå värmen i Sydeuropa. Ja, varför inte? Men så klagas det också i Sverige på överturism. Fast det är mest kommunrepresentanter som klagar tycks det, för att de måste röja undan extra mycket skräp. Och sånt kostar pengar… Stackars kommungubbar. Månne de besinna att deras huvuduppgift är att förbruka pengar (våra skattepengar), inte spara pengar. Jo jo, jag vet, de ska räcka till mycket. Men det är väl i så fall detta som är problemet - det offentliga har inte pengar till allt som ska göras. Inte att sommarturisterna hälsar på.
Då får man prioritera och städning borde prioriteras högt. Liksom kollektivtrafik, ett sätt att resa som bör uppmuntras och underlättas så mycket som möjligt. Så tänkte undertecknad till och med under resor med sommarens överfulla skånska tåg. Trångt och varmt, svetten lackar. Men man ler så gott man kan mot sina stackars medresenärer. Man tänker stillsamt att turtätheten kanske skulle utökas dessa intensiva sommardagar… Men, det är förstås lätt att klaga, som sagt. Resor till och inom Sverige är absolut något vi ska vara glada för och inte gnälla på. Eller hur?
För att avslutningsvis slå an en lite mer seriös ton: sommaren har gett upphov till en hel del bra reflektioner kring resandet och turismen av idag. Exempelvis skrev Josefin de Gregorio en utmärkt artikel i SvD den 25 maj (”Är resande en mänsklig rättighet?”), där hon bland annat konstaterar att
Turismen blir skärningspunkten för flera av vår tids ödesfrågor: klimatet, själviskheten, begäret, kapitalismen. Och det är svårt att undvika känslan av att när vi hatar massturismen är det egentligen oss själva vi hatar.
Ann Heberleins semesterreflektioner den 22 juli (Sverige borde vägra bygga turistparadis) innehöll också några djupare resonemang:
Anpassningen till turismen skapar känslor av alienation hos lokalbefolkningen, som om det som är mitt hem mest tjänar som en tillrättalagd kuliss för andras drömmar – och hur ska min vardag kunna rymmas i andras drömmar?
Men nu hörni, börjar det bli alldeles för allvarligt… Det är ju trots allt fortfarande semester, för några av oss några dagar till.
Visst finns utrymme för aktivitet, men den bör inte vara för krävande eller för systematisk. Jag stryker några plankor på fasaden, slipar lite på utemöblerna, oljar en trädgårdsbänk, klipper gräset - men inte allt på en gång, det blir för mycket. Varför stressa idag med sånt som kan slutföras imorgon? Se där ett gott motto för en bra semester. Jo, jag vet, alla människor funkar inte på det här sättet! Att kunna lämna saker halvfärdiga är inte alla människor förunnat. Men jag vidhåller, under semestern är detta en viktig regel att hålla fast vid.
Det lyckades mig denna gång också - uppenbarligen - att vila ut ordentligt och samla kraft för en ny aktiv period. Nu väntar således en övergång från Vita contemplativa till Vita activa. Den ser jag fram emot. Själva övergången kan dock bjuda på lite problem, det har den gjort förr. I början är man ju påfallande dum. Minnet sviker, man anar bara vagt vad det var man hetsade upp sig så mycket över dagarna före midsommar.
Resorna då? Är det riktig sommarsemester utan utlandsresan? Du häpnar möjligen, kära läsare, över att möta inställningen att resor inte är nödvändiga - förkunnat på en resesajt som denna! Men, det handlar ju inte om resans betydelse generellt, det handlar ju om när man ska göra den. Mitt i den vackra svenska sommaren? Inte nödvändigt. Alltså, var trygg i förvissningen om att undertecknad fortsätter att vara gravt beroende av att resa.
Faktum är ju att tidens tecken ger mig rätt. Det talas allmänt om överfulla turistorter, både här hemma och utomlands. Det protesteras mot överturism, och den vill man ju inte bidra till (fast man gör det ändå). Det är också hiskeligt varmt på många ställen i Europa. Hur lätt är det att vara bildningstörstande turist i Europas stora kulturländer i fyrtio graders värme? Nej, det funkar bättre andra tider på året.
En neologism beskriver en ny trend på grund av det förändrade vädret: coolcation. Folk reser hit till den kalla nord för att undgå värmen i Sydeuropa. Ja, varför inte? Men så klagas det också i Sverige på överturism. Fast det är mest kommunrepresentanter som klagar tycks det, för att de måste röja undan extra mycket skräp. Och sånt kostar pengar… Stackars kommungubbar. Månne de besinna att deras huvuduppgift är att förbruka pengar (våra skattepengar), inte spara pengar. Jo jo, jag vet, de ska räcka till mycket. Men det är väl i så fall detta som är problemet - det offentliga har inte pengar till allt som ska göras. Inte att sommarturisterna hälsar på.
Då får man prioritera och städning borde prioriteras högt. Liksom kollektivtrafik, ett sätt att resa som bör uppmuntras och underlättas så mycket som möjligt. Så tänkte undertecknad till och med under resor med sommarens överfulla skånska tåg. Trångt och varmt, svetten lackar. Men man ler så gott man kan mot sina stackars medresenärer. Man tänker stillsamt att turtätheten kanske skulle utökas dessa intensiva sommardagar… Men, det är förstås lätt att klaga, som sagt. Resor till och inom Sverige är absolut något vi ska vara glada för och inte gnälla på. Eller hur?
För att avslutningsvis slå an en lite mer seriös ton: sommaren har gett upphov till en hel del bra reflektioner kring resandet och turismen av idag. Exempelvis skrev Josefin de Gregorio en utmärkt artikel i SvD den 25 maj (”Är resande en mänsklig rättighet?”), där hon bland annat konstaterar att
Turismen blir skärningspunkten för flera av vår tids ödesfrågor: klimatet, själviskheten, begäret, kapitalismen. Och det är svårt att undvika känslan av att när vi hatar massturismen är det egentligen oss själva vi hatar.
Ann Heberleins semesterreflektioner den 22 juli (Sverige borde vägra bygga turistparadis) innehöll också några djupare resonemang:
Anpassningen till turismen skapar känslor av alienation hos lokalbefolkningen, som om det som är mitt hem mest tjänar som en tillrättalagd kuliss för andras drömmar – och hur ska min vardag kunna rymmas i andras drömmar?
Men nu hörni, börjar det bli alldeles för allvarligt… Det är ju trots allt fortfarande semester, för några av oss några dagar till.