En mild septembersol smeker våra ansikten när vi vandrar längs Karlshamns behagliga gator, på vår väg mot havet, hamnen och det berömda utvandrarmonumentet. Staden visar verkligen upp sin bästa sida i det gnistrande solljuset. Tempot är nedtonat, en känsla av off-season belägrar staden.
Vi konstaterar snabbt att gamle Erik Dahlberg gjort ett förträffligt jobb med stadsplanen, när det begav sig i slutet av 1600-talet. Den rätvinkliga planen gör det enkelt att navigera i den centrala delen av staden. Vid vattnet visar grosshandlarvillorna på stadens storhetstid i slutet av 1800-talet, när mängder av råvaror och jordbruksprodukter skeppades ut mot hamnarna på kontinenten.
De långväga förbindelserna gjorde också Karlshamn till utskeppningshamn för många under den svenska emigrationen på 1800-talet.
När vi når ner till hamnen ser vi bronsskulpturen av de båda hjältarna Karl-Oskar och Kristina hämtade från Vilhelm Mobergs böcker. Det är en enkel skulptur, anspråkslös i gesterna, men värdig och rogivande. Den är skapad av Axel Olsson och uppförd 1959, på beställning av de styrande i Karlshamn. Visserligen har konstnären nekat till att det är specifikt huvudpersonerna i Mobergs roman han avsåg att skildra. Han ville snarare gestalta alla de tusentals av emigranter som kommit denna väg. Eftervärlden, och redan Vilhelm Moberg själv, gjorde dock en direkt koppling till de båda romangestalterna.
På en höjd i Hamnparken står de båda på en stensockel, Karl-Oskar blickande ut mot det öppna havet, och Kristina som vänder blicken bakåt, mot det gamla hemmet i de småländska skogarna – som de aldrig mer ska återse. Verket fångar ögonblicket då vägen bakåt håller på att stängas. En sista blick och sedan aldrig mer… För den känslige är det rörande, utan tvekan. En inskription på monumentet lyder:
I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.
Som ett led i det mytiska har många velat se de två gestalterna som representanter för två svenska grundhållningar. Karl-Oskar står för det rationella, framåtblickande i svensk mentalitet. En hållning vars baksida är historielösheten och rotlösheten, rentav motviljan mot allt gammalt och fornt - traditioner som artefakter. Kristina i sin tur står för kärleken till hemmet och den lilla världen, familjeliv och traditioner. Baksidan här är uppenbar: främlingsrädsla och en ovilja att ta till sig nya och större perspektiv.
Men vill man inte spekulera i dylika banor räcker det långt att ta in de allmänmänskliga aspekterna av skulpturens gestaltning: det ödesmättade i samband med ett avgörande, kanske oåterkalleligt beslut, sorg över det man lämnar och förväntan och en smula osäkerhet inför det nya som kommer.
Skulpturen finns i fler kopior och har också inspirerat liknande kompositioner. Gipsoriginalet finns på Utvandrarnas hus i Växjö och på torget i Lindstrom city i Minnesota finns en liknande skulptur. I Bremerhaven finns också en motsvarande skulptur av en familj på väg ut över haven.
Vi konstaterar snabbt att gamle Erik Dahlberg gjort ett förträffligt jobb med stadsplanen, när det begav sig i slutet av 1600-talet. Den rätvinkliga planen gör det enkelt att navigera i den centrala delen av staden. Vid vattnet visar grosshandlarvillorna på stadens storhetstid i slutet av 1800-talet, när mängder av råvaror och jordbruksprodukter skeppades ut mot hamnarna på kontinenten.
De långväga förbindelserna gjorde också Karlshamn till utskeppningshamn för många under den svenska emigrationen på 1800-talet.
När vi når ner till hamnen ser vi bronsskulpturen av de båda hjältarna Karl-Oskar och Kristina hämtade från Vilhelm Mobergs böcker. Det är en enkel skulptur, anspråkslös i gesterna, men värdig och rogivande. Den är skapad av Axel Olsson och uppförd 1959, på beställning av de styrande i Karlshamn. Visserligen har konstnären nekat till att det är specifikt huvudpersonerna i Mobergs roman han avsåg att skildra. Han ville snarare gestalta alla de tusentals av emigranter som kommit denna väg. Eftervärlden, och redan Vilhelm Moberg själv, gjorde dock en direkt koppling till de båda romangestalterna.
På en höjd i Hamnparken står de båda på en stensockel, Karl-Oskar blickande ut mot det öppna havet, och Kristina som vänder blicken bakåt, mot det gamla hemmet i de småländska skogarna – som de aldrig mer ska återse. Verket fångar ögonblicket då vägen bakåt håller på att stängas. En sista blick och sedan aldrig mer… För den känslige är det rörande, utan tvekan. En inskription på monumentet lyder:
I hemlandet har deras utvandrings äventyr ingått i sagan och legenden.
Som ett led i det mytiska har många velat se de två gestalterna som representanter för två svenska grundhållningar. Karl-Oskar står för det rationella, framåtblickande i svensk mentalitet. En hållning vars baksida är historielösheten och rotlösheten, rentav motviljan mot allt gammalt och fornt - traditioner som artefakter. Kristina i sin tur står för kärleken till hemmet och den lilla världen, familjeliv och traditioner. Baksidan här är uppenbar: främlingsrädsla och en ovilja att ta till sig nya och större perspektiv.
Men vill man inte spekulera i dylika banor räcker det långt att ta in de allmänmänskliga aspekterna av skulpturens gestaltning: det ödesmättade i samband med ett avgörande, kanske oåterkalleligt beslut, sorg över det man lämnar och förväntan och en smula osäkerhet inför det nya som kommer.
Skulpturen finns i fler kopior och har också inspirerat liknande kompositioner. Gipsoriginalet finns på Utvandrarnas hus i Växjö och på torget i Lindstrom city i Minnesota finns en liknande skulptur. I Bremerhaven finns också en motsvarande skulptur av en familj på väg ut över haven.
