Har du varit i Greenwich village så har du säkert varit här. Det är stadsdelens största torg, som New York-borna (myndigheterna?) envisas med att benämna ”park”, trots att det inte alls liknar någon park. Det är inte enda exemplet på den lustigheten i New York.
Det är ett rymligt och behagligt torg där man gärna vistas en stund. Här finns rekreationsmöjligheter – bänkar att sitta på, fontäner att njuta av, planer för bollspel, bord för schackspel. Här finns också monument och minnen. Bland mycket annat finns här en staty av den italienske frihetshjälten Garibaldi, som faktiskt bodde i staden en tid innan han for hem till Italien för att ena landet.
Ursprungligen låg platsen förstås en bit bort från "allt", och tjänstgjorde länge som begravningsplats. Man räknar med att ca 20 000 människor är begravda här. Efter ett kort mellanspel som excersisplats blev torget en åtråvärd plats att bo på. Vi är då framme vid 1830-talet nån gång. Bland de namnkunniga finner vi författaren Henry James, som växte upp i kvarteren och som skildrat miljön (det fysiska/geografiska inte så detaljrikt får man säga) i romanen Washington square (1880). Edward Hopper bodde också vid torget större delen av sitt liv.
Det som kanske mest väcker besökarens reaktion är torgets vackra triumfbåge. En och annan blir nog förvånad också över att finna detta monument här, men amerikanerna har ju också triumfer att fira. I det här fallet gäller det hundraårsminnet av George Washingtons tillträde som president 1789. Bågen kom alltså till 1889, först i trä och sedan i marmor (1892). Designen stod Stanford White för och förebilden var L’arc de Triomphe i Paris.
Det finns en rolig anekdot med koppling till triumfbågen och som berör stadsdelens ryktbarhet som tillhåll för allsköns bohemer, samhällskritiker och konstnärer. En sen kväll år 1917 klättrade en grupp konstnärer upp på sagda triumfbåge och utropade ”den fria och oberoende republiken Greenwich village”. De firade det ståtliga tillkännagivandet genom att dricka whisky, skjuta av knallpulverpistoler och högtidligt läsa upp en oavhängighetsförklaring. Upptåget var inte långlivat, det levde till gryningen då polisen anlände och avbröt det hela.
Deras allmänna syfte var – får man förmoda – att ha kul, samt att reta upp stadens borgerskap, eller ”allt som är tabu i Mellanvästern”. Säg det kulturfenomen i vår tid som är helt nytt…
Vid ditt nästa besök i The big apple, gå till torget och låt dig inspireras till egna protester mot vår samtids dumheter och trivialiteter. Det lär inte var svårt att komma på någon. När du tröttnat på det så kolla runt efter en trevlig restaurang eller bar med historisk touch i kvarteren, det finns gott om dem.
Berättelsen om bohemerna på torget återges i Alain de Bottons eminenta bok Statusstress (2004).
Det är ett rymligt och behagligt torg där man gärna vistas en stund. Här finns rekreationsmöjligheter – bänkar att sitta på, fontäner att njuta av, planer för bollspel, bord för schackspel. Här finns också monument och minnen. Bland mycket annat finns här en staty av den italienske frihetshjälten Garibaldi, som faktiskt bodde i staden en tid innan han for hem till Italien för att ena landet.
Ursprungligen låg platsen förstås en bit bort från "allt", och tjänstgjorde länge som begravningsplats. Man räknar med att ca 20 000 människor är begravda här. Efter ett kort mellanspel som excersisplats blev torget en åtråvärd plats att bo på. Vi är då framme vid 1830-talet nån gång. Bland de namnkunniga finner vi författaren Henry James, som växte upp i kvarteren och som skildrat miljön (det fysiska/geografiska inte så detaljrikt får man säga) i romanen Washington square (1880). Edward Hopper bodde också vid torget större delen av sitt liv.
Det som kanske mest väcker besökarens reaktion är torgets vackra triumfbåge. En och annan blir nog förvånad också över att finna detta monument här, men amerikanerna har ju också triumfer att fira. I det här fallet gäller det hundraårsminnet av George Washingtons tillträde som president 1789. Bågen kom alltså till 1889, först i trä och sedan i marmor (1892). Designen stod Stanford White för och förebilden var L’arc de Triomphe i Paris.
Det finns en rolig anekdot med koppling till triumfbågen och som berör stadsdelens ryktbarhet som tillhåll för allsköns bohemer, samhällskritiker och konstnärer. En sen kväll år 1917 klättrade en grupp konstnärer upp på sagda triumfbåge och utropade ”den fria och oberoende republiken Greenwich village”. De firade det ståtliga tillkännagivandet genom att dricka whisky, skjuta av knallpulverpistoler och högtidligt läsa upp en oavhängighetsförklaring. Upptåget var inte långlivat, det levde till gryningen då polisen anlände och avbröt det hela.
Deras allmänna syfte var – får man förmoda – att ha kul, samt att reta upp stadens borgerskap, eller ”allt som är tabu i Mellanvästern”. Säg det kulturfenomen i vår tid som är helt nytt…
Vid ditt nästa besök i The big apple, gå till torget och låt dig inspireras till egna protester mot vår samtids dumheter och trivialiteter. Det lär inte var svårt att komma på någon. När du tröttnat på det så kolla runt efter en trevlig restaurang eller bar med historisk touch i kvarteren, det finns gott om dem.
Berättelsen om bohemerna på torget återges i Alain de Bottons eminenta bok Statusstress (2004).
