När vi avsiktligt beträder främmande mark för att uppleva något speciellt, uppstår ibland en känsla av ”wow”… Vi kan kalla det förundran med ett mer etablerat begrepp.
I själva verket är väl detta en huvudanledning till att vi reser över huvud taget. Vi vill drabbas av förundran. Vi söker kickar som ger oss energi och som får oss att se världen med nya ögon. Att känna förundran är positivt, det innebär en förhöjd livskänsla. Detta är enklare på främmande platser, där habitueringen inte hunnit ta bort skärpan i vår blick när vi riktar den mot omgivningen.
I New York är det lätt att förundras. Det är också lätt att förbryllas, det vill säga reagera kritiskt över saker… Det kan ske i New Yorks tunnelbana, som är dyster och sliten. Perrongerna känns farligt trånga och sällan ser man nåt som retar ens estetiska sinnelag. Vi konstaterar att New Delhis tunnelbana är mycket snyggare (och nyare) än den i New York.
Men, vid stationen 14th street/Eighth Avenue sker det. Vi förundras här över en serie miniskulpturer med namnet Life Underground, av amerikanske Tom Otterness. Konstnären har här placerat ut mängder av 30 cm stora bronsgubbar, i olika roliga och stimulerande situationer. Några smiter in i tunnelbanan genom att krypa under staketet, en annan sover, en tredje blir nerdragen i en brunn av en krokodil! Det är ingen hejd på infallen och fantasin. Lekfullheten blommar på ett underbart sätt ut i Otterness verk.
Konstnären är född 1952 och är välkänd för sina offentliga verk, varav detta är ett av de bästa (säger man). Life Underground färdigställdes 2001. Otterness säger själv att det finns ett delvis politiskt budskap, ett om utsatthet och fattigdom. Eller om korruption och polisvåld. Många gubbar har pengapåsar som huvuden. Sammantaget handlar det om ”the impossibility of understanding life in New York.” Otterness har uppgett serietecknaren Thomas Nast som inspirationskälla och hans avbildningar av Boss Tweed och andra från Tammany hall, aktuellt vid den tid då New Yorks tunnelbana först kom till under 1800-talet.
Verket omfattar ca 100 individuella figurer. Den ursprungliga beställningen var på 20 st, men Otterness kunde inte sluta! Hela projektet tog ca tio år att färdigställa från beställning till färdig installation. Figurerna dräller lite överallt, också på de mest överraskande ställen. I den del fall tycks de betrakta eller försöka kommunicera med de mänskliga besökarna. Ibland är de helt inneslutna i sig själva eller upptagna med varandra.
Förundran var ordet. Vi lämnar stationen med ett brett leende på läpparna!
I själva verket är väl detta en huvudanledning till att vi reser över huvud taget. Vi vill drabbas av förundran. Vi söker kickar som ger oss energi och som får oss att se världen med nya ögon. Att känna förundran är positivt, det innebär en förhöjd livskänsla. Detta är enklare på främmande platser, där habitueringen inte hunnit ta bort skärpan i vår blick när vi riktar den mot omgivningen.
I New York är det lätt att förundras. Det är också lätt att förbryllas, det vill säga reagera kritiskt över saker… Det kan ske i New Yorks tunnelbana, som är dyster och sliten. Perrongerna känns farligt trånga och sällan ser man nåt som retar ens estetiska sinnelag. Vi konstaterar att New Delhis tunnelbana är mycket snyggare (och nyare) än den i New York.
Men, vid stationen 14th street/Eighth Avenue sker det. Vi förundras här över en serie miniskulpturer med namnet Life Underground, av amerikanske Tom Otterness. Konstnären har här placerat ut mängder av 30 cm stora bronsgubbar, i olika roliga och stimulerande situationer. Några smiter in i tunnelbanan genom att krypa under staketet, en annan sover, en tredje blir nerdragen i en brunn av en krokodil! Det är ingen hejd på infallen och fantasin. Lekfullheten blommar på ett underbart sätt ut i Otterness verk.
Konstnären är född 1952 och är välkänd för sina offentliga verk, varav detta är ett av de bästa (säger man). Life Underground färdigställdes 2001. Otterness säger själv att det finns ett delvis politiskt budskap, ett om utsatthet och fattigdom. Eller om korruption och polisvåld. Många gubbar har pengapåsar som huvuden. Sammantaget handlar det om ”the impossibility of understanding life in New York.” Otterness har uppgett serietecknaren Thomas Nast som inspirationskälla och hans avbildningar av Boss Tweed och andra från Tammany hall, aktuellt vid den tid då New Yorks tunnelbana först kom till under 1800-talet.
Verket omfattar ca 100 individuella figurer. Den ursprungliga beställningen var på 20 st, men Otterness kunde inte sluta! Hela projektet tog ca tio år att färdigställa från beställning till färdig installation. Figurerna dräller lite överallt, också på de mest överraskande ställen. I den del fall tycks de betrakta eller försöka kommunicera med de mänskliga besökarna. Ibland är de helt inneslutna i sig själva eller upptagna med varandra.
Förundran var ordet. Vi lämnar stationen med ett brett leende på läpparna!
