Visserligen är det dyrtider. Men så illa kan det inte vara, bokningarna av vårens och sommarens solresor flyter på utmärkt, enligt branschen. I en artikel i Sydsvenskan 8 mars av Martina Karpmyr (Trots dyra tider bokar svenskarna solresor) uttalar sig representanter för Tui, Ving och Apollo. Samtliga vittnar om den positiva överraskning som årets första månader har inneburit sett till bokningsläget. 

Uppenbarligen finns det pengar undanstoppade för detta ändamål, trots att räntor, elräkningar och matpriser gör slut på dem i högt tempo. Vi kan också se detta som en signal om prioriteringar. Att resa är helt enkelt viktigt för svenskarna. I synnerhet gäller detta resor till solen. Grekland och Spanien ligger bra till rapporteras det. Turkiet tappar dock i attraktivitet, som det verkar. Erdogan, med sitt politiska dribblande, kommer inte undan svenskarnas stilla vrede. Eller så är det helt andra faktorer som fått soldyrkande svenskar att rikta om uppmärksamheten. 

Samtidigt rapporterar Swedavia att flyget också återhämtar sig i snabb takt. Från och med sportloven i år har bokningarna skjutit i höjden, berättar bolagets koncernchef i ett pressmeddelande som refereras av TT. Det är i första hand Arlanda som står för den massiva ökningen. Nivån motsvarar totalt sett 75 procent av det pandemifria året 2019. Som referenspunkt kan vi titta på det totala antalet utlandsresor. Före pandemin var siffran på 12 miljoner resor.  År 2022 var antalet 9,6 miljoner. Och det ökar alltså, så vi lär snart vara tillbaka på förpandemiska nivåer. 

Är det månne andan i författaren Gustave Flauberts uttalande om resandet som driver på svenskarna? Eller är det vädret? Vem vet?

"Resor gör dig ödmjuk. Du upptäcker vilken liten plats i världen som du själv bebor."

När min salig mor någon gång uppfattade att Alexander den store kom på tal, så utropade hon spontant ”slaget vid Issos 333”! Hon var knappast någon överdängare på historia och visste inte särskilt mycket alls om den makedonske härskaren, möjligen kunde hon inte ens avgöra om det var 333 före eller efter Kristus som slaget utkämpades.

Kunskapen var mest av det där slaget som vi kallar rabbelkunskap inhämtad i en avlägsen skoltid, ungefär som kunskapen om Hallands floder eller om tyska prepositioner som påverkar ordböjningen på mystiskt vis, och som de flesta av oss släpar på i lösryckta bitar genom livet.

Nå, inget ont om detta. Onödig kunskap är roligt. Och slaget vid Issos är det över huvud taget få som kommer ihåg. Hela denna associationssekvens dyker upp i huvudet en varm sommardag i Faunens hus, i det utgrävda Pompeji. Framför oss i en dunkel avdelning av komplexet – vi söker konsekvent efter skugga – finner vi den fantastiska Alexander-mosaiken. På en ca tre gånger fem meter stor golvyta ligger en mosaik bestående av 1,5 miljoner olikfärgade delar med motivet – slaget vid Issos!

Eller rättare sagt, mosaiken visar en liten detalj, ett fruset avgörande ögonblick under slaget. En barhuvad, ung och vital Alexander till häst, tränger beslutsamt fram emot en skakad perserkung – Darius III – i sin vagn. Alexander är en erfaren soldat och skicklig ryttare. Han svingar en lans i högra handen. Inom några sekunder kommer han kunna nå perserkungen och utdela en livsfarlig lansstöt. Det är slagets höjdpunkt, ögonblicket efter sviker modet perserkungen, som vänder vagnen och lämnar slagfältet. Varvid hela hans armé faller samman och flyr. Alexanders seger är fullständig.

Det är ett underbart konstverk, tyvärr en smula skadat. Det upptäcktes här på platsen, redan år 1831. Det togs ganska omgående in på nationalmuseet i Neapel, det vi ser här är en kopia. Faktum är att vi söker upp mosaiken på museet också, där det hänger på en vägg, tyvärr lite för skuggat för att man ska kunna njuta fullt ut av den häpnadsväckande dramatiken i bilden. Vi antar att den behöver skydd mot starkt ljus, så vi känner oss toleranta.

Faunens hus är ett av ett flertal rikemanshus i Pompeji. Inget är känt om ägaren, mer än indirekt att han bör ha varit mycket välbeställd samt hade en utmärkt smak vad gäller konstnärliga ting. Mosaiken är inte det enda storverket här. Det var det våldsamma vulkanutbrottet år 79 som gjorde att vi idag kan se allt detta, vilket är ett knepigt faktum att begrunda. Många dog här. Men inte så många som man kan tro. Till skillnad från alla stackars offer i årets jordbävning i Turkiet/Syrien fick människorna här gott om förvarningar. Vulkanen mullrade och pyste i flera dygn före det stora och farliga utbrottet. De flesta hade redan satt sig i säkerhet.

Den som söker en förstklassig skildring av Vesuvius utbrott gör bäst i att söka upp och läsa Plinius den yngres brev (VI.16 samt V.20 – C. Plinius hälsar sin Tacitus), där han gör en mycket noggrann beskrivning av de dramatiska timmarna den 23 augusti år 79 e Kr.

Och den som vill se en realistisk och spännande skildring av Alexander och hans makedoner i strid med perserna, gör bäst i att se några scener ur Oliver Stones storslagna film Alexander från 2004. Det är inte Issos som skildras där utan slaget vid Gaugamela 331 f Kr, det sista mellan de två kontrahenterna. Efter segern vid detta slag låg hela Perserriket öppet för Alexanders armeer och hans storhet var därmed etablerad.

Det är vår i luften, åtminstone i södra Sverige! Livsandarna vaknar, man vill ut i världen! Tertulia travels arrangerar i vår en resa till Berlin och en till Rom. Kommande dagar är sista chansen att anmäla sig. Hoppas du vill komma med! Klicka på länken och läs mer!

Berlin: 19 - 23 april 
Rom: 3 - 7 maj 

Hör av dig med frågor och förslag!

Nyhetsrapporterna från jordbävningen i Turkiet och Syrien droppar in under dagen. Dödsoffren är redan över ett tusen och räddningsarbetet pågår för fullt. En märklig slump gör följande text av Tyke Tykesson från Malmö, skrämmande aktuell.

​Tyke har skrivit mycket på Tertulia travels - kolla särskilt här beträffande texter från hans många resor i Asien. 

Många platser har formats och påverkats av naturkatastrofer av olika slag. På Sicilien är återkommande vulkanutbrott och jordbävningar levande i befolkningens minnen och medvetenhet. På en del platser är spåren av en katastrof påtagliga. Andra har fått en särpräglad stadsbild genom att de uppfördes på kort tid  efter att den ursprungliga staden totalförstörts.

Staden Noto är en av de mest berömda av dessa platser och ett välbesökt turistmål. Vid niotiden på kvällen onsdagen den 11 januari år 1693 drabbades östra Sicilien, Kalabrien och Malta av en kraftig jordbävning. Störst blev förödelsen i Val di Noto, en dalgång belägen några mil söder om Syracusa. Omkring 60 000 personer beräknas ha omkommit.

Staden Noto raserades och en ny stad byggdes upp i närheten av ruinerna. Vid 1600-talets slut var barocken den förhärskande arkitekturstilen. Följaktligen fick de nya eller återuppbyggda städerna stadsmiljöer som präglas av byggnader i barock. Noto är en förhållandevis liten stad men den stoltserar med en monumental öppen central plats som domineras av en magnifik barockkyrka. Runt om i staden hittar man flera andra exempel på den särpräglade sicilianska barocken som kännetecknas av ett kraftfullt samspel mellan konkava och konvexa former i fasaden.

I januari 1968 inträffade en katastrofal jordbävning i Belicedalen i de västra delarna av Sicilien. Några hundra av invånarna i flera småstäder omkom och sammanlagt blev omkring 100 000 mänskor hemlösa. Staden Poggioreale lämnades i ruiner och på 1980-talet byggdes en ny stad upp några kilometer därifrån.
​
Varken ruinerna eller den nya platsen är välbesökta mål men likväl intressanta. Att betrakta en jordbävningsdrabbad stad som lämnats åt sitt öde i över 50 år är fantasieggande och väcker tankar kring livet som levdes där ända fram till att katastrofen drabbade. Skolbänkar står kvar i skolsalar, bilar täckta med murstenar har lämnats i garagen.

När man därefter besöker den nya staden Poggioreale Nuova inser man svårigheten i att återskapa stadslivet i en historiskt framvuxen stad – århundraden av historia, traditioner och vanor låter sig inte enkelt reproduceras i en helt ny miljö. Den nya staden utformades på modernistiskt vis med bilen som utgångspunkt. I Poggioreale Nuova finns inte gränder, gårdar och platser som i den ursprungliga Poggioreale där invånarna kunde mötas. Det nya Poggioreale kan också kännas som en livlös spökstad om än på ett totalt annorlunda sätt än ruinstaden.

En annan ort som förstördes 1968 var Gibellina. Även här lämnades ruinerna. Men på 1980-talet skapade den italienska konstnären Alberto Burri ett monumentalt konstverk som kallas Cretto di Burri. Han lät helt enkelt gjuta in ruinerna i betong. Bländande vit betong brer ut sig – på ett nästan absurt vis – över en sluttning och återger den ursprungliga stadens gatunät.

De här olika platserna påminner alla, men på helt olika sätt, om hur katastrofer snabbt och förkrossande kan förändra livet totalt – för en hel stads invånare.

Ämnet tar förvisso aldrig slut - Strindbergs resor. Han reste mer än de flesta och vistades utomlands många år. Det var ömsom flykt, ömsom nyfikenhet och rastlöshet som drev honom. Men där fanns också, åtminstone då och då, de mest ädla resemotiv bland drivkrafterna: genuina och djupt liggande intressen att lära nytt om platser och människor. Ändå kunde han aforistiskt brista ut i sådant som detta:

Att resa tål jag ej alls. Men när jag suttit tre månar på en fläck och ögat äcklas åt allt, så måste jag resa. Om man kunde hitta på rörliga landskap! Det är nog nostalgi bakom allt det där. 'Dort wo Du nicht bist, dort ist Dein Land!'
​
En av hans många resor, som också gav upphov till reportageboken Bland franska bönder, ägde rum sensommaren 1886. Bakgrunden var en strävan efter att förstå förändringar i samtiden – snabb industrialisering och urbanisering - och hitta nya utgångspunkter för den samhällskritik – med växlande fokus - som bubblade inom Strindberg under hans mest aktiva år. Han var vid den här tidpunkten av åsikten att tidens progressiva krafter överbetonade betydelsen av industrialiseringen och industriarbetarklassen. Han vill genom sina studier och sin bok istället rikta fokus på ”det sanna folket” – bönderna.

Med på resan fanns den unge mineralogen och tillika socialdemokraten Gustav Steffen, som hyste en stor beundran för den radikale författaren. Resan i Frankrike avverkades under några intensiva veckor medelst tåg (mest), diligens och till fots. Paret  tog sig genom hela landet i en vid cirkel från Alsace i öster via Picardie i väster till Atlant- och sedan Medelhavskusten i söder.

De gör ett stort antal stopp och besöker inalles 87 byar. De gör okulära observationer, tecknar, fotograferar, intervjuar, och läser. I Nimes i södra Frankrike avpolleteras dock reskamraten och assistenten, vagt anklagad för stöld och bristande kompetens. Strindberg var aldrig lätt att tas med. 

Inför resan skriver han till Carl Larsson:

Jag vill skriva om hur bonden lever och vad han tänker, hur han har det och hur han och hans landskap, hans åkrar och ängar ser ut; Jag vill höra vad han menar om kulturen och framtiden!

Bokens slutord sammanfattar fint trossatserna bakom projektet:

Alltså framtiden åt bonden! Är den önskan och den förhoppning som uttalats av alla samhällsförbättrare.

Många av hans läsare blev missnöjda och konfunderade. Så exempelvis Hjalmar Branting som i en recension av Bland franska bönder, avfärdade Strindbergs synsätt. Framtiden fanns hos industrialiseringens fotfolk och socialisterna gjorde bäst i att ty sig till den snabbt växande arbetarklassen. Att vurma för Europas småbönder kändes bakåtsträvande.

Resan och dess resultat avslöjar en stark oro över samtidens omvandlande krafter hos Strindberg. Här framkommer nostalgiska och konservativa drag som också var en del av vår komplexa författares personlighet. Han kommer också ut som miljökämpe och som en 1800-talets Rousseau, helt i linje med vår egen tids ideal. Det gäller för den moderna människan att lära sig använda ”naturens gratiskrafter”, som vind-, sol- och vattenkraft.

Hur gick det till sist med resandet då? Nedanstående rader skrivna några år in på 1900-talet fångar stämningen därvidlag i slutet av hans liv:

Jag undrar om jag skall ta vandringsstaven igen och gå ut i villande värld? Men jag är 60 år, trött, och hatar snusk på hotell och snuskiga vanor. Bara en resa lockar mig, den allra sista, och jag vill dö i mitt land."

Fler texter om Strindberg på resande fot finner du här!

Källor: Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012), Bland resenäraer och kosmopoliter, M Kylhammar, (2017)

I framtiden får ingen bli myndig förrän han rest jorden runt en gång.

Harry Martinsson, 1934

Här kommer ytterligare en text av Ann-Christin Berglund från Malmö. Denna gång handlar det om Varanasi, en av Indiens absolut mest spännande städer. Du kan läsa mer om denna stad om du letar här!

Vilken stad! Det är nog om denna stad som jag flest gånger sagt: ”Kan inte beskrivas, måste upplevas”. Människorna, byggnaderna, gatorna, floden, trafiken, ljuden, intensiteten. Enligt mig är det en fantastisk plats med myllret utmed Ganges, de smala gatorna och gränderna ner mot gatherna - trapporna och avsatserna nere vid floden.

Där var ännu mer myller och trångt i höstas, vid mitt senaste besök, eftersom gatherna var översvämmade och svåra eller omöjliga att ta sig fram över. Ganges vatten stod högt och hade gjort det en längre tid. Det är i och för sig ingen ovanlighet. Under mitt besök i staden förra våren var gatherna lugnet självt om man promenerade där tidiga eftermiddagar. Det saknade jag när jag var där i höstas.

Trots den intensiva trafiken och mängden av människor och djur så kan man plötsligt mitt i staden också hitta andra, helt lugna platser. Ett sådant område är BHU Banares Hindu University, grundat 1916 och med många fakulteter, fint bibliotek och hög status. Jag fick vid mitt besök möjlighet att se universitetets fantastiska konstsamling. Jag beskådade bland annat fina målningar av Nicholas Roerich (1874-1947). Läs gärna här - Vem var Nicholas Roerich? - om ett besök vid hans hus i Naggar i Himachal Pradesh för några år sedan.  Vilken konstnär, mångsysslare och äventyrare han var. Men det är en helt annan historia. 

Den mest berömda och mest besökta av Roms många vackra trappor är onekligen Spanska trappan. Den leder upp från det långsmala torget Piazza di Spagna, österut upp mot kyrkan Trinita dei Monti som är belägen uppe på Monte Pincios södra del. Trappan illustrerar än en gång för oss hur kuperat Rom är, och att här finns långt fler kullar än de klassiska sju. Torget och trappan är belägna i det historiska Roms norra del, i det område som brukar kallas il Tridente, av de tre gator som strålar ut från Piazza del Popolo och formar en treudd. Dessa kvarter har en lång historia som turistmagnet, bland annat för att det här är nära till den norra porten, där resenärerna från andra delar av Europa oftast gjorde sin entré. Inte minst nordiska besökare under 1800-talet stannade här i kvarteren. Håll utkik efter minnestavlor på husfasaderna, här finns mycket att upptäcka!

Spanska trappan har nästan blivit själva sinnebilden för Rom. Den kommer högt upp på stadens topp tio-lista. För några år sedan fick myndigheterna nog av de enorma folksamlingar som uppstod här, i och nedanför trappan. Horder av ungdomar samlades för att inta medhavd panini eller annan snabbmat, eller bara för att hänga, som det heter på nysvenska. Det blev för trångt och skräpigt helt enkelt. Följaktligen är det numera förbjudet att sitta och/eller inta mat och dryck i trappan – en rimlig nyordning i massturismens tidevarv.

Om vi för ett ögonblick ägnar oss åt den arkitektur och de övriga attraktioner som finns här, så konstaterar vi snabbt att listan är lång. Först och främst har vi själva trappan, med sina avsatser, balustrader och svängda passager. Den färdigställdes av 1720-talet av den italienske arkitekten Francesco di Sanctis. Trappan är på sätt och vis en slutpunkt i de enastående arkitektoniska och konstnärliga satsningar som skedde under barocken, med stark uppmuntran från påvar som Urban VIII (Maffeo Barberini) och Alexander VII (Fabio Chigi).

Uppstigningen uppför trappan kan vara en ganska svettig affär sommartid. Vattenförsäljarna där uppe vet att ta betalt, se upp! Vi undrar förstås varför trappan är ”spansk”. Anknytningen till Spanien kommer av det faktum att spanska ambassaden hade sina lokaler här vid torget under 1600-talet. Vid trappans krön möter vi den lilla kyrkan Trinita dei Monti med rötter i 1400-talet. Man kan undra om den inte är vackrast som fond, när man står därnere och tittar upp? Väl däruppe rycks vår uppmärksamhet lätt bort från kyrkan av den hänförande utsikten. Men vill vi trots allt besöka den så påminns vi snabbt om att minsta kyrka i Rom kan hysa en skatt. Här kan vi bland annat beskåda verk av Daniele da Volterra, en elev till Michelangelo.

Däruppe på den lilla piazzan kan vi också vältra oss i lite lyx. Här ligger det berömda Hotell Hassler, med flotta rum och en omtalad takrestaurang som lämpar sig väl för romantiska middagar. Om vi tittar ner på torget från trappan så har vi i dess förlängning Roms förnämsta shoppinggata – Via Condotti. Det varumärke av rang som inte funnit lokaler här eller på angränsande gator får skämmas.

Är man inte intresserad av att titta på eller handla lyxartiklar så bjuds här annan lyx. På Via Condotti nr 86 finner vi klassiska Café Greco från 1700-talet. Ett besök är nästan obligatoriskt om man frågar undertecknad, som är kaféfantast. Som vanligt är det billigt att dricka ”al banco” – vid disken. Väljer man att sitta ner och bli serverad av någon av de många frackklädda kyparna så får man betala ordentligt för sig. Men, priserna har den fördelen att här oftast är ledigt. Medan man sitter där och filosoferar och kollar in de andra tjusiga besökarna, så kan man också minnas att här har många berömdheter passerat: Casanova, Goethe, Strindberg, Wagner, Byron, Grieg, HC Andersen och många fler. I filmatiseringen av Henry James roman Ett porträtt av en dam” finns en lång scen som skildrar ett möte här och man får en fin känsla av hur det kan ha gått till i dessa miljöer i slutet av 1800-talet.

För den som föredrar thé finns en klassisk thésalong i närheten. Gå tillbaka till torget och sikta på huset till vänster om trappan. Där finner vi Babbington’s tearooms, en skapelse av två engelska systrar i slutet av 1800-talet. Väl så snyggt som Café Greco och lyxigt glest befolkat och med hederlig engelsk atmosfär. Här kan den trötte njuta en rejäl kopp thé, eller varför inte lite scones med ”clotted cream” också. Läs mer om detta ställe här!

Vill man vara ännu mer brittisk plockar man kanske fram sin bok med samlade dikter från den engelska romantiken. Så kan man just till théet läsa högt för varandra, ett stycke av den unge poeten Percy Shelley, som var här och som sedan drunknade på en segeltur utanför Pisa 1822, 29 år gammal. Eller, varför inte en strof ur Ode to a grecian urn av John Keats. Diktaren hänförs här av en vacker bild som smyckar en antik urna. Vi känner igen oss – i Rom är det lätt att bli hänförd! Som här i diktens sista strof:

O Attic shape! Fair attitude! with brede
         Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
         Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral!
         When old age shall this generation waste,
                Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
         "Beauty is truth, truth beauty,—that is all
                Ye know on earth, and all ye need to know."
 
Varför all denna poesi vid spanska trappan? Jo, för på motsvarande plats som Babbington’s, på andra sidan trappan, finner vi en liten pärla i form av ett museum. Här bodde under en tid i början av 1800-talet poeten John Keats, författare till denna dikt om den grekiska urnan, som var undertecknads första omskakande gymnasiala möte med tanken på det oförgängliga i konsten.

Keats dog här, och hans hem har bevarats för eftervärlden, även om det inte innehåller särskilt mycket i original. Keats var som alla bildade människor vid den tiden klassicist och kunde inte avstå från Rom. Det viktigaste skälet till att han kom hit var emellertid att han led av lungsot och trodde möjligen att den gick att kurera här. Tyvärr gick inte detta så bra, och han dog 1821 endast 25 år gammal. En fin skildring av hans unga liv och hans kärlek till grannflickan Fanny Brawne är Jane Campions film Bright Star (2009).

Mitt emellan spanska trappan och Via Condotti har vi ett annat givet fokus – den förtjusande Fontana della Barcaccio – en liten båtformad fontän ritad av den store Bernini, eller möjligen hans pappa, vid 1620-talet. Det är en given samlingspunkt och man får sällan plats att slå sig ner vid fontänen. Kom en tidig morgon, då kan du få tillfälle att njuta här för dig själv ett ögonblick.

Medan vi begrundar de unga engelska poeternas tragiska levnadsöden, vänder vi ryggen till trappan och rör oss söderut. Vi lämnar strax Piazza di Spagna för det lite mindre Piazza Mignanelli. På vägen dit, till vänster kan vi återigen trösta oss med lite lyx. Här ligger en välsorterad butik – Pier Caranti - som specialiserat sig på väskor och andra lädervaror. Om plånboken är tunn i dyrtider som våra, finns mindre anspråksfulla varor. Det går att finna skönheten också i en liten nyckelring. Beauty is truth - truth beauty.

Läs om fler trappor i Rom här - Roms vackraste trappor I: La Cordonata och här - Roms vackraste trappor II: Aracoeli-trappan.