I decembernumret av den utmärkta tidskriften Axess skriver Henrik Nilsson om några böcker han läst på temat vandring (Nr 9, 2016). Vandringskulturen har fått ett uppsving på senare tid, utan tvekan. Vi ser det, läser om det och eventuellt så sugs vi också med av detta nygamla sätt att ta sig fram.

Nilsson refererar till flera av klassikerna: de gamla grekerna, Kant, Nietzsche, Kierkegaard och Baudelaire. Huvudintresset ägnar han dock boken On Trails, skriven av amerikanen Robert Moor. Moor berättar här om vandringar runt om i världen, men Nilsson uppskattar mest hans skildring av de amerikanska vandringarna, särskilt den längs Appalachian Trail, en av världens längsta på 350 mil. Här möter han andra långvandrare - "sekulära pilgrimer" - och filosoferar över erfarenheterna längs stigarna som en blandning av "lera och tanke".

För det är som resa inåt mot sitt eget centrum, som vurmen för vandrandet bör förstås:

Många är alltså de vandrare som genom historien konstaterat att vandringen erbjuder ett annat sätt att vara med sig själv - inte nödvändigtvis enklare, men ibland grundligare. 

Och så slutar han artikeln med att referera till en av de senaste årens mest inspirerande författare - norrmannen Tomas Espedal. Hans fantastiska bok Gå: eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv, har förmågan att driva den mest inbitne hemmasittaren ut på en långpromenad. Espedal har vi som bekant behandlat förr på dessa sidor, exempelvis här: Världen enligt Tomas Espedal. Eller här: Att studera Goyas pinturas negras. 

Storstadsvandringar är nu den variant som vi föredrar här på TT, vilket flitiga läser förstått. Om detta och några av ovanstående klassiska vandrare kan du avslutningsvis läsa här: Den gående känner friheten.

Nån som känner för en promenad?

"Folk reser för att lära sig något. De flesta borde lära sig resa innan de startar."

​George Bernard Shaw

Äntligen är det färdigt! Hamburgs nya konserthus - Elbphilharmonie - är invigt med vederbörlig pompa och ståt. Vi har nu ytterligare en god anledning att besöka denna obegripligt förbisedda storstad som vi har i vår närhet. Det tog tio år att få ihop bygget (tre år var ursrpungsplanen) och notan stannade på nätta 866 miljoner euro (tio ggr mer än beräknat). Det placerar detta kulturhus på plats nr 12 i listan över världens dyraste byggnadsverk. Det anses dessutom vara en av de tre största byggskandalerna i det moderna Tyskland (Berlins nya flygplats är ytterligare en, ombyggnadsprojektet Stuttgart 21 den tredje).

Läget är enastående, i kanten av UNESCO-skyddade Speicherstadt och floden Elbe. Förutom tre konsertsalar innehåller den enorma huskroppen ett hotell, ett 40-tal lägenheter, butiker, restauranger och parkeringsgarage. Den stora konsertsalen är så utformad att ingen i publiken sitter mer än 30 m från dirigentpulten. Scenen finns således i mitten av salen, vilket framgår av bilder på hemsidan. Det är flott värre, inget snack om saken.  

Vid invigningen var både Mutti Merkel och president Gauck på plats, och alla var förstås idel leenden. Räkningen tycks tillfälligt ha gömts undan. Kultur måste få kosta, tycker också vi på TT, som naturligtvis tänker åka dit så fort det är möjligt. Konserterna i stora salen är dock utsålda ett bra tag framåt. Men den som väntar på något gott...

"Sevärdheter hör till de hårdaste plikter som kulturen har lagt på europeiska resenärer."
​
Peter Bamm