Vi fortsätter här följa Jakob Jonas Björnståhls resa i 1770-talets Europa och Orienten. Nu, sommaren 1778 har han anlänt till det Osmanska väldets huvudstad – Konstantinopel. Om turkarna har han en hel del intressant att berätta.
 
Tidigare inlägg ur Björnståhls reseberättelse finner du här:

Björnståhl på resande fot #1
Björnståhl på resande fot #2
​Björnståhl på resande fot #3

Ett upp-och-nervänt Europa

"Vi finne, i allt, deras bruk underliga; de, våra. Deras levnad och seder röja ännu deras uråldriga ursprung ifrån Österlanden. De komma ännu i dag det simpla naturens tillstånd nog nära. De hava en stor osmak för alla nya moder och nya kunskaper; de hata allt utländskt. Deras fördomar, ja deras medfödda förakt för europeerna i synnerhet och allt, som kommer därifrån, utestänga dem ifrån all hyfsning och förändring i deras enfald. Redan denna allmänna grundritningen, så liten den ock är, sätter turkarnes porträtt i en stor antites emot våra  bruk i Europa, till vilka de formera de besynnerligaste pendanger; och kan man aldrig göra sig ett bättre begrepp om Turkiet, än då man föreställer sig en Europe reversée. Jag vill med några drag avskildra för M. H. den målningen; men jag vill likna en landskapsmålare, som ritar uppå papperet vad som förekommer honom utan att följa någon annan ordning.

Vi bruke korta och stympade kläder; turkarne långa och fotsida. Våra kläder äro trånga och sitta nätt åt kroppen; deras äro vida och oviga. Vår huvudbonad är svart; deras vit eller grön. Vi bruke hatt; de mössa. Jag kan icke få något bättre svensk namn på deras avlånga och med bomull uppstoppade kavuk, om vilken de linda i flera slag deras fina nättelduk eller bomullstyg, varav den vackraste och dyraste kommer ifrån Persien och Indien. Den kallas dylbend på bruten persiska, varav vi sedan gjort det fördärvade ordet turban, för att därmed beteckna turkarnes huvudbonad, då det dock icke betyder annat än en fin och tunn bomullsväv, som fransoserne kalla muslin, vilket säkert härleder sig ifrån staden Musil eller Mosul vid Tigris, icke långt ifrån det gamla Nineve. (…)

Vi blotte vårt huvud, när vi vele hedra någon; hos dem skulle det vara den största skymf, alldeles lika som om någon toge av sig peruken hos oss eller lade av sig kläderna i sällskap. Vi tage av hatten, när vi vele gå in till en hederlig person; turkarne taga av sin tofflor. Vi älske att gå med bart huvud; turkarne kläda det allra varmast, ehuru i de varma länderna. Vi bruke krusat hår; de raka av sitt. Vi rake däremot av vårt skägg och våra mustascher; de låta gemenligen växa sitt, åtminstone mustascherne; de tycka, att utom dem är man antingen barn eller kvinna, eller ännu värre än kvinnlig, jag menar en italiensk musico."

(Konstantinopel, 3 juni 1778)

Sydafrika är sedan några decennier tillbaka en av nya världens största vinproducenter, enligt senaste listan ungefär på plats tio (av världens alla vinländer). I Västra Kapprovinsen ligger vindistrikten tätt, dels i nära anslutning till Kapstaden på Taffelbergets sydöstra sida, dels uppe vid sluttningarna till Hottentott-Holland-bergen några mil nordost om staden. I det senare området finner vi exempelvis Stellenbosch, den kanske mest kända av en lång rad orter som är framträdande inom vinproduktionen.
 
Vingårdarna i Kap är små underverk av behaglig lyx i underskön natur, ibland snyggt tuktad av människohand till parkliknande paradis. I flera fall är känslan för stil och design ytterst sofistikerad. Här förvaltas också en rik och intressant historia, gårdarna är i många fall grundade i slutet av 1600-talet av de första generationerna holländska och franska invandrare. Klädsamt nog upplyser de förekommande historiska utställningarna ofta utförligt för ekonomin på den tiden, som var helt beroende av slavarbetskraft. Den delen av historien är omöjlig att negligera i dagens Sydafrika.
 
Här kan man verkligen njuta av sin semester, och det är knappast förvånande att Sydafrika sen flera år är en kraftigt växande turistnation med flera miljoner turister årligen. Till saken hör förstås det fantastiska vädret med temperaturer som en bra svensk sommardag och undersköna omgivningar med bergen som njutbar fond.
 
I många fall är lyxen höggradig, och man blir följaktligen serverad mat av absolut toppklass i världen, men fortfarande till ett facilt pris för en europé. Att många lokala invånare får nöja sig med att drömma om ett besök, hör förstås till saken vilket kan vara tufft att svälja för en besökare med samvete. Sydafrika är helt enkelt ett land med enorma inkomstskillnader.
 
Groot Constantia är den allra äldsta vingården i Kapstadens omgivningar, och därmed äldst i hela Sydafrika. Under stora delar av 1800-talet var vinet härifrån hett eftertraktat av den internationella aristokratin och omnämns exempelvis i böcker av Austen och Dickens. Napoleon lär ha haft det som standardvin under sin långa fångenskap på St Helena. Gården är idag stiftelseägd, med staten som huvudintressent och får därför tjäna lite som museum över vintillverkning och lantbrukens historia i trakten. Här får man följaktligen utöver vinprovning och god lunch en guidad tur som behandlar vintillverkningens olika steg, instruktivt och trevligt för den som inte redan är expert.
 
En lördag eftermiddag på Steenbergs vingård på restaurangen 1682 (jo, den heter så, uppkallad efter gårdens grundarår) är en extraordinär utflykt i vinets och den vällagade matens förlovade land. Publiken verkar domineras av burget folk från Kapstadens välbärgade kretsar, uppblandad med en del turister.
 
På gården med det poetiska namnet Vergelegen (”förlagt långt bort”) innebär vyerna mot bergen med en fantastisk blomsterprakt i förgrunden, en skönhetsupplevelse utöver det vanliga. Här är besökarskarorna av mer blandad natur. Här finns vackert restaurerade byggnader från förr, ofta med äldre inredning bevarad. Här finns också en berömd plantering av kamferträd, med sisådär 300 år på nacken.
 
Gården grundades av holländaren och guvernören Willem Adriaan van der Stel år 1700, med pengar från holländska ostindiska kompaniet. Denna Stel har betytt mycket for trakten och bland annat gett namn åt staden Stellenbosch. Den lugna och stiliga miljön på Vergelegen har lockat många prominenter genom åren. I utställningen kan vi se bilder av besökare som drottning Elisabeth, paret Clinton och - naturligtvis - Nelson Mandela, med flera andra.
 
På La Motte påminns vi om områdets franska historia. I slutet av 1600-talet fick ett par hundra franska hugenotter tillåtelse att bosätta sig i denna del av kapprovinsen, och deras vinkunskaper hjälpte till att stärka vinproduktionen. La Motte, som grundades 1695, tar sitt namn från en by i Provence varifrån många av invandrarna kom. Här vilar vi ut i skuggan av träden med svala vita viner och en lätt tapas-lunch. 
 
Fransmännens viktigaste ort i området blev Franshoek (”franska hörnet”), en idyllisk liten stad som har gott om turistbutiker och trevliga serveringar. Här finns också flera topprestauranger som lockar en internationell publik.
 
Kulmen i serien av kulinariska upplevelser når vi i Beau Constantia, som till lunch serverar en åttarätters avsmakningsmeny av sällan skådat slag. Till det dricker vi ett par av gårdens signaturviner. Inledningsvis är serveringspersonalen mer flertalig än gästerna, men när väl den svenska lunchtimmen passerats väller gästerna in och borden tas snabbt i anspråk. De välsnaggade och artiga unga männen som står för servicen, får alla jobba hårt och fokuserat.
 
Vi är djupt imponerade av denna stiliga lyx, men också förvirrade eftersom vi är informerade om den sydafrikanska ekonomins utveckling i stort. Vi vet att arbetslösheten i landet är skyhög och att stora grupper lever under mycket knappa omständigheter. Det är bara inte särskilt uppenbart här. Dessa ekonomiska och historiska fakta söker vingårdarnas miljö få oss att glömma bort. Och när vi upptäcker det, får vi dåligt samvete. Å andra sidan konstaterar vi snabbt att vi med vår konsumtion naturligtvis bidrar till jobb inom turistnäringen och servicebranschen, vilket skapar mängder av arbetstillfällen. Under fortsatt flitig debatt om världens inneboende orättvisor tar vi ut kursen mot nästa vackra vingård.

Tyke Tykesson från Malmö är ute på en lång ensamresa i Asien. Han har nu lämnat Indien, som han skrivit om flertalet gånger här på TT, för ett kortare besök i Myanmar. 

Det är bara två veckor sedan jag lämnade Udaipur. Men Indien känns ändå väldigt avlägset. Alla som rest har väl känt av hur påtaglig tidens relativitet blir av resan. Tidsuppfattningen förvrängs helt enkelt. Å ena sidan går tiden fort eftersom det ständigt händer något. Å andra sidan kan ju en vecka kännas flera gånger längre än i vardagen. Och intrycken trängs i hjärnan. För mig blir dagboksanteckningar nödvändiga för att hålla isär platser, människor och händelser. Och paus.

​Efter Indien stannade jag ett par dagar i Bangkok – en för mig välbekant stad där jag känner mig ganska hemtam – och gjorde nästan ingenting.  Men jag har rest vidare. Lagt ett nytt land till den långa listan av besökta länder. Myanmar.

​I den vackra parken Company's Gardens i centrala Kapstaden står en staty av Cecil John Rhodes. Parken är mycket välskött och behaglig att vandra i en het sommardag i slutet av december. Den är en nutida påminnelse om den ”köksträdgård” som de holländska invandrarna anlade här vid mitten av 1600-talet. Det ”company” som namnet minner om var det holländska ostindiska kompaniet. 

Här står den gamle imperiebyggaren Rhodes kvar, men så är det inte över allt i Sydafrika...

Tertulia Travels önskar alla följare och entusiastiska resenärer en riktigt God Jul! Sedvanligt julfirande sker för vår del i pittoreska Vadstena, säkerligen en av Sveriges vackraste städer. Var ni än befinner er hoppas jag ni får en vilsam helg. Långa helger lämpar sig utmärkt för fåtöljresor av olika slag och odlandet av fina reseminnen, i ensamhet eller tillsammans med andra. Så medan brasan sprakar i kaminen och glöggen värmer i bröstet - bon voyage. På återseende inom kort!