|
"Att gå till fots är ett sätt att upprätthålla ett bålverk mot denna underminering av tankarna, kroppen, landskapet och staden, och varje vandrare är en patrullerande väktare som skyddar det outsägliga."
Rebecca Solnit - Wanderlust (2014) The King heter filmen, som nyligen haft premiär på Netflix. Den skildrar de första åren av engelske kung Henrik Vs regeringstid (1413 - 1422). Han ärvde en konflikt med den franske kungen, även om filmen inte gör någon djuplodande skildring av detta historiska förhållande. Filmen förmedlar snarare bilden av att elaka människor vid det franska hovet provocerar fram en konflikt, som den unge Henrik helst inte vill kännas vid.
Det här är ju uppenbar historieförfalskning, men i konsten är sånt förvisso tillåtet... "När man går till fots kan kroppen och själen samarbeta, vilket gör att tankeverksamheten nästan blir en fysisk och rytmisk handling - ajöss med den cartesianska uppdelningen mellan kropp och själ."
Rebecca Solnit - Wanderlust (2014)  Vingården Vergelegen, Kapprovinsen, Sydafrika - utsikt mot Hottentott-Holland-bergen Var äter du bäst turkisk mat i Berlin? Var bor du bäst i New Delhi? Vilka barer i Köpenhamn har bäst atmosfär? Vilken butik får du inte missa i Hamburg? Är du nyfiken på sånt, kanske du vill ta del av Tertulia Travels tipssidor? Vi har tillsammans med våra vänner samlat en lång rad tips och förslag på hotell, restauranger, barer och sevärdheter som vi uppskattar. Sidan innehåller för närvarande namn och länkar för 35 olika destinationer runt om i världen, från New York till New Delhi.
För en årsprenumeration på 300:- får du tillgång till dessa tips, samt våra promenadkartor och litteraturlistor. Vill du själv bidra med dina bästa tips tar vi gärna emot dem! Detta material växer ständigt - håll dig informerad! Våra sista gemensamma dagar på subkontinenten firar indierna Diwali. Det är en urgammal ljusfest till guden Ramas ära. En huvudort för firandet är staden Ayodhya, fokus för komplicerade konflikter mellan Indiens muslimer och hinduer. Vi befinner oss dock i Delhi, på vårt favorithotell, där vi kopplar av och vårdar våra förkylningar - som möjligen förvärras något av luftkvaliteten som de senaste dagarna passerat gränsen för ”mycket hälsovådlig”. Här nere på slätten har vi återigen 32 grader i skuggan, en respektingivande värme som kontrasterar väldigt mot våra veckor i bergen i Uttarakhand.
Lunchen intogs idag på Hotel Savoy i Mussoorie. Det blev en club sandwich och indisk öl av märket Kingfisher (för övrigt kan noteras att det inte konsumeras mycket alkohol alls när man är i Indien). Savoy är förstås ett ståtligt ställe, inte överrenoverat utan med gamla dagars stil och charm bevarad. Vissa tycker det är fint, medan andra förmodligen tycker att det känns daterat. Träpanel, bonade golv, stora fåtöljer i grupp i baren och i andra fria ytor. Långa, tomma korridorer där väggarna pryds av svartvita foton från anno dazumal. Känslan är klart kolonial. Jag var ensam i matsalen, som säkert kunde härbärgera 200 personer. Det var jag och en 7-8 personer ur personalen. Hotellet är från 1900-talets början, men har alltså nyligen renoverats och ingår nu i lyxhotellkedjan ITC.
 La Villa Bethany, där vi bor under våra dagar i Mussoorie, har en tydlig hållbarhetsprofil och har vunnit många utmärkelser för detta. Man samlar regnvatten och lever delvis på solenergi. Den sociala hållbarhetstanken gestaltas väl under middagarna kvällstid, då människor kommer samman och underbara samtal och möten uppstår. Regeln är att alla gäster äter tillsammans vid långbord kl 7.30. ”Rekordet är 11 olika nationaliteter en och samma kväll”, berättar vår värdinna och husets ägare Sunita. 7.30 pm gäller alltså, fast vi - svenskarna - kommer alltid först. Vad kan detta bero på? Människorna som bebor det trevliga pensionatet utgör en spännande samling. Den största gruppen består av studerande vid Landour language school, en skola som funnits här sen slutet av 1800-talet. Vi har franskättade Camille, som bor här i hela fyra månader för att studera hindi. Hon sysslar annars med internationella utvärderingar och valövervakning och har nyligen tagit sin doktorsexamen. Bland övriga språkstuderande finner vi unga Diane, från Schweiz. Hon vill jobba som översättare av indisk poesi och romaner, men ska först göra klart sin universitetsexaman. Sen har vi senaste nykomlingen, en trevlig ung engelsman som jobbar på UD i London och framgent ska jobba med att studera Pakistan och dess politik. Urdu är därmed det språk han studerar. Bland indierna på pensionatet finner vi ett urtrevligt par med vuxen dotter, från Bangalore. De är oerhört beresta, mannen jobbar mestadels utomlands inom en internationell skokoncern. De är lika trötta på indisk trängsel som vilken västerlänning som helst (som vi!). Den unga dottern jobbar på Google och räknar så småningom med en internationell karriär. Dessutom har vi det unga paret från Bombay, som också pustar ut i bergen och egentligen inte vill tillbaka till sin megastad. När de semestrar åker de oftast till Europa, berättar de. De verkar ha varit överallt! Till jul räknar de med London, men vi försöker kontra med någon av de tyska städerna - där juldekorationerna ofta är extra fina ju. En kväll festar vi på indisk whisky och vin från Sula. Vi har jättekul, men när indierna fått lite innanför västen och sätter riktig fart med sin indo-engelska, får åtminstone undertecknad anstränga sig rätt hårt - och ta det lugnt med whiskyn - för att följa med i snacket. Vi missar middagstimmen, och skäms lite när vi sätter oss till bords. Fast vi är så engagerade i att reda ut de indiska äktenskapssederna och miljöproblemen, att fadäsen inte klandras särskilt hårt… Vår trevliga värdinna underhåller dagligen med historiska och andra anekdotiska uppgifter om Indien, förutom att hon hjälper till med utflykter och föreslår trevliga promenadvägar. Hennes familj och personalstab finns hela tiden runt omkring oss. Hennes mor förrättar morgon och kväll traditionell hinduisk puja - vi hör hennes sång och ljudet från bjällrorna. Hennes dotter leker med städerskans lille son så det står härliga till. Till fastigheten hör också fem hundar, som emellanåt låter som tio. De vaktar mot apor och andra intränglingar, föreslår vi. Nej, de är mer rädda för aporna än tvärtom, hävdar Sunita. Som också berättar om de enstaka men dock förekommande besöken av leoparder i trakten. De livnär sig sannolikt helt på hundar! Idag på eftermiddagen hoppade aporna ner på husets tak. Fram plockades luftgeväret! Man får hoppas att en träff bara stinger till, tillräckligt för att de ska bli rädda och försvinna bort. De gulliga aporna är både smarta och fräcka. De knycker allt de kan, som de tror är ätbart. De kan angripa människor som ser lite veka ut, enligt uppgift, för att ta deras grejer. Man vill inte ha dem nära, helt enkelt. För djurens egen skull måste rimligt avstånd hållas…  I Landour upplever man flera saker som annars är bristvaror i Indien: gröna omgivningar och stillhet till exempel. Våra trevliga grannar på hotellet kommer från Bombay, ett ungt indiskt par i karriären. De beskriver hur svårt det är att finna just detta där de bor. Många gånger flyger de helt enkelt utomlands, ofta till Europa. Indien är trångt och stimmigt nästan överallt. Men inte här i Landour. Skälet är att det råder stränga regler för hur mark ägs och exploateras just här. Området tillhörde från början brittiska armén. Kontrollen övergick 1947 till indiska armén, vilket gör det till en så kallad cantonment. Armén fortsätter att ställa krav på att fastigheterna inte får styckas och säljas till vem som helst. Det gör att det finns ett mycket begränsat antal fastigheter, enligt uppgift bara ca 25 stycken. De flesta befintliga hus är gamla. Turisterna som flockas i Mussoorie tar sig inte hit. Här händer för lite. Det råder också förbud att servera alkohol i hela området, vilket nog är rätt viktigt för en del indiska storstadsturister som lagt sig till med västerländska vanor. Vägen runt Landours tre kullar är smal och därför enkelriktad. Trafiken är gles och består mestadels av tvåhjulingar. Här går att strosa lugnt på egen hand utan risk för att bli påkörd. På vår promenad får vi sällskap av hundar av allehanda slag. Såna som man ser i alla städer i Indien och som man inte vet om de är vilda eller tillhör någon. De är alla mycket snälla och ofta kelsjuka. Apor träffar vi också. De förefaller inte lika snälla, utan rätt nervösa och ser ut att hela tiden spana efter om man bär på något intressant, som de kan sno och äta upp. Aporna här är av två slag, dels den vanliga Rhesusmakaken, som finns i stort antal överallt i Indien, dels den lite större Languren, med grå päls, långa svansar och svarta ansikten. Lunch intar vi på Rokeby manor. Det är ännu ett hus från 1800-talet som byggts om till ett bättre hotell med restaurang. Det ägdes under en lång period av en av traktens och historiens mest intressanta personer: Pahari Wilson. Denna äventyrare och entreprenör, med det egentliga förnamnet Frederick, kom som 17-åring till Indien för att bli soldat. Efter några år befinner han sig på flykt undan myndigheterna, lite oklart varför. På plats i Mussoorie lär han känna landskapet, gifter sig med en inhemsk kvinna och slår sig på allehanda lukrativa företag. Av oklara skäl tas han till nåder av myndigheterna och påbörjar en fantastisk karriär som timmerleverantör och storviltsjägare, eller snarare som guide för dem som vill jaga och inte känner trakten. Med en stor förmögenhet på fickan köper han mark och hus på flera platser i området. Rokeby manor lär han ha gett som present till sin hustru. Hon ska ha vägrat att flytta in på grund av att läget var lite avsides - det som gör att vi gillar det idag! Wilson var den som införde en modern ekonomi i området kring Mussoorie. Bland annat införde han en egen lokal valuta, som kunde bytas mot riktiga pengar när tillgången på sådana blev mer frekvent. Han införde också odling av bland annat äpplen, vilket än idag är en viktig gröda för regionen. Lokalbefolkningen verkar ha uppskattat honom, och gav honom namnet ”pahari” - mannen från bergen. Denna äventyrare är för övrigt förebilden för huvudpersonen i Kiplings novell Mannen som ville bli kung. Novellen blev till en film av John Huston 1975 med Sean Connery och Michael Caine i huvudrollerna. En klart sevärd film! Pahari Wilson och hans hustru ligger begravda på den lilla kyrkogården i Landour. Den ligger än mer avsides får man säga, på den terrasserade sluttningen ovanför vägen som slingrar längs bergssidan. Grinden är låst när vi kommer fram, vi får inte se hans grav. Men det är uppenbart att kyrkogården används, eller åtminstone har använts långt fram i tiden. Flera gravstenar är i fint skick och bär en fullt läslig text. Platsen är ödslig, återigen konstigt nog, och suggestiv. Ljuden från cikadorna, den fuktiga, svala luften, åsynen av de av grönska täckta gravstenarna inne bland träden - allt bidrar till en bra, men svårbestämd känsla. Till saken hör att vi just varnats för att gå denna väg efter mörkers inbrott, leoparder kan dyka upp! Ett annat landmärke vi passerar på vår promenad är Landour language school, där man sedan slutet av 1800-talet, undervisar utlänningar i hindi, urdu och i sanskrit. Här samlas studenter från hela världen som av en mängd olika anledningar vill lära sig något av de större indiska språken. När vi tar oss ner för den branta stigen till vårt lilla pensionatet, är vi trötta men nöjda. Också pensionatets byggnad har en intressant historia. Det byggdes som hem för missionärer i början av 1900-talet. Men nu är vi mätta på historia. Nu vill vi dricka thé, bläddra i dagens nummer av Hindustan Times och titta på bergen.  Dag två denna resa bjuder på en riklig meny av indiska kontraster. Det handlar exempelvis om kontrasten mellan vackert och fult, modernt och traditionellt, fattigt och rikt samt varmt och kallt klimat. Några av dessa kontraster vänjer man sig vid medan andra är svårare att smälta.
Vi tar flyget norrut mot delstaten Uttarakhand, Indiens senast tillkomna delstat vilken skiljdes från Uttar Pradesh så sent som år 2000. Efter 45 minuter landar vi i delstatens huvudstad Dehradun. Den som tänker att det är onödigt att flyga en så kort sträcka har aldrig avverkat den på vägen. Det har vi, en gång. En gång räcker. Med bil tar vi oss från flygplatsen till Derhadun, som ligger vackert inbäddat i rikligt grönska på 700 meters höjd i Doon-dalen. Men detta är inte vårt mål, utan färden fortsätter gott och väl en timmes tid, längs serpentinvägar som bjuder på hisnande utsikter. På 2000 meter ligger Mussoorie och intilliggande Landour, två småorter med rötter i 1800-talet och den indo-brittiska eran. En av de nämnda kontrasterna som vägen upp bjuder rikligt av, är de tvära kasten mellan vackert och fult. Till det vackra hör landskapet, de skogsklädda kullarna, de hisnande branterna och sjoken av dimma som stiger upp längs med bergssidan. Till de fula hör massturismens verkningar i området: den groteska trafiksituationen, den förfärliga nedskräpningen och en vulgärreklam (gigantiska posters utmed hela vägen) som verkar rätt avtändande på oss. Vi får försöka svälja detta förstås, och när vi nått vårt lilla hotell (eller snarare pensionat eller B&B) är det trots allt skönheten som dominerar. Landour är en oerhört lugn och behaglig del av den bergskam där huvudorten Mussoorie breder ut sig. Det gör den sedan början av 1800-talet ungefär, då britterna började anlägga skolor här och konvalescenthem för sjuka och skadade soldater. Med tiden blev hela trakten med Deradunn nere i dalen och Mussoorie uppe på berget en form av utbildningscentrum. Fortfarande finns här ett otal skolor med hög status och klass, bland andra en mängd ”boardingschools” efter engelskt snitt som fortfarande är populärt bland bättre bemedlade indiern. Väl mottagna med honungssötat thé, börjar vi slå oss till ro på denna plats. Ytterligare en kontrast tar tag i oss ordentligt. Vi lämnade ett Delhi i 32 graders värme, och har nu 17-18 grader på dagen. Mot kvällen faller temperaturen till 10-12 och vi skruvar oroligt på oss inför den stundande natten och håller desperat fast vid våra varma thékoppar. Ett behändigt värmeelement installeras dock snabbt på begäran och vi somnar hur gott som helst. |
Välkommen till Tertulia travels! Här läser du om resor, turism och spännande platser.
Häng med! Arkiv
November 2019
|
RSS-flöde