"Vandringsrytmen alstrar ett slags tankerytm, och färden genom ett landskap efterliknar eller stimulerar färden genom en rad tankar. Detta skapar en märklig samklang mellan den inre och yttre färden, som antyder att tankarna också är en sorts landskap och att vandring är ett sätt att färdas i dem."

Rebecca Solnit, Wanderlust - att gå till fots (2014)

Här kan du läsa andra delen av Tommy Josefssons artikelserie från Marocko. Tommy, språkligt intresserad Jönsköpingsbo, är en flitig resenär i Nordafrikas och Mellanösterns länder.  

Under mitt sökande efter sufiska helgedomar i Marrakesh tusenåriga medina (gamla stan), viker jag in på en färgglad bakgata. En skylt - ”Kvinnomuseum” - på en nyrenoverad byggnad fångar min uppmärksamhet och jag går in. Receptionisten vaknar ur sin slummer, ursäktar sig och skrattar lite generat. Tjugo kronor kostar inträdet. Väggarna är täckta av utställningar om framstående marockanska kvinnor genom historien: författare och deras verk, poeter, vetenskapskvinnor, hjältar från befrielsekriget mot Frankrike, politiker och kvinnors centrala roll i religionsutövningen och kulturen.

När jag lämnar museet ska det just stänga. Receptionisten, en extraknäckande lingvistikstudent från universitetet i Marrakech, erbjuder sig på utmärkt engelska att visa mig runt i basarområdets labyrinter. Hon har aldrig varit utanför Marocko, men är väl förtrogen med engelsk litteratur och Sidenvägens fortsatta expansion genom kinesiska motorvägsbyggen mellan Algeriet och Marocko. Med målet att bli turistguide studerar hon nu koreanska för att därmed lägga till ytterligare en sträng på sin redan sjusträngade lingvistiska lyra.

Några spanska turistande arkeologistudenter från Barcelona gör oss sällskap. De ger ett vilset, nästan oroligt intryck där vi strövar fram genom de exotiska gränderna. Vår berbiska guide understryker kvinnors fri- och rättigheter i landet, medan vi tar en kopp pepparmintthé på ett kafé vid Jamaa al Fnaa. Två män med banjo och tamburin stannar till och spelar för kaféets gäster för en slant.

- Jag känner mig trygg att obeslöjad gå omkring här långt in på natten, understryker hon, samtidigt som en slöjbeprydd kvinna på en vespa susar förbi in i de trånga gränderna och får fotgängare att hoppa åt sidan. En stund senare passerar en skäggprydd man med sin hijab-täckta hustru på pakethållaren. På bara några minuter utspelas en kavalkad av den marockanska mångfalden, där alla klär sig efter eget tycke.

Tankarna går till studenten som jag passerade för två år sedan på en soffa i Lale-parken i Teheran. Hennes sjal hade liksom glidit av och jag ville diskret få en bild som visade på lite islossning i den strikta tillämpningen av de islamska lagarna i Iran. Hon upptäckte mig bakom buskarna, fäste sjalen panikartat snabbt och tittade förskräckt på mig som om hon trodde att jag var från sedlighetspolisen. Lika förskräckt ser praktiserande muslimer som känner sig trygga under sjalen på pratet om slöjförbud i Europa. Marocko följer däremot inte någon förbudslinje i denna fråga, utan bejakar kvinnors roll i samhället, med eller utan slöja.

Kulturhistoriskt inskott - berber
Berber, eller Amazighs som de själva kallar sig, är Marockos ursprungsbefolkning och utgör ungefär en tredjedel av landets invånare. Liksom kurderna i norra Mellanöstern lever de i ett samhälle präglat av klaner, vilket kanske är skälet till att de inte har lyckats att skapa en egen nation.

De återfinns över hela Nordafrika. Samtidigt är språkfamiljen uppdelad i ett antal dialekter vilket inte heller främjar sammanhållningen. Klanernas lojalitet gäller främst dem själva. Om fördelar kan vinnas skapas allianser med andra klaner, men även med andra religiösa grupper eller utländska makter. Man kan därför finna både islamska extremister och ateister, sufier, shiiter, sunniter, judar och animister bland berberna, men också inflytelserika personer som Ibn Rushd Averroes.

Det är ändå de två medeltida berbiska dynastierna Almoraviderna (1060–1147) och Almohaderna (1147–1248) som utgör höjdpunkten av berbiskt inflytande i Marocko, även om de sinsemellan var ärkefiender. Spänningen mellan det systematiskt ökande arabiska inflytandet i Marocko och dess berbiska ådra har följt landet sedan 700-talet in i våra dagar. Araberna har dominerat statsapparaten sedan Alaouite-dynastin tog makten på 1600-talet, av vilken den nuvarande monarken är en ättling. Därför är kung Mohammed VI:s reformer i och med den arabiska våren med utökade mänskliga rättigheter för berberna av historisk betydelse. Många berber möter emellertid fortfarande trakasserier från statstjänstemän som vägrar erkänna att berbiska är ett nationellt språk. Turkiet ser ett blomstrande kurdiskt språk och litteratur som ett nationellt hot och gör allt för att motarbeta det. Frågan är om Marockos berber kommer att gå in i en militant återvändsgränd som kurderna har gjort, eller ta tillfället i akt att nu utveckla sitt språk och litteratur på alla nivåer och därmed överbrygga sina dialektala skillnader och stärka sin etniska identitet.

Det är många som pratar om det nu. Kommer vi att återgå till vårt vanliga resande när väl corona-pandemin är över? Det är inte lätt att veta, men frågan stimulerar oss förstås. Det hela beror på en lång rad saker, bland annat hur det kommer att sluta. Om det slutar. Kanske kommer pandemin få ett mycket längre förlopp än någon av oss kunnat räkna med. I sådana fall kommer väldigt mycket att förändras, på oöverskådliga sätt. Finns det kvar nån reseindustri då? Förvisso går det snabbt att återstarta bolag om bara pengarna och infrastrukturen finns. Och hotellen lär väl stå kvar, liksom järnvägarna och motorvägarna. Vad gäller flygbolagen får vi vänta och se.

Om coronan å andra sidan försvinner ganska snabbt, är väl chansen stor att saker och ting återgår i gamla spår. Med förbehåll kanske för ökande krav på renlighet, trygghet och allmänna säkerhetsåtgärder (ansiktsmasker!). Kryssningsresandet kan få svårt att över huvud taget komma tillbaka, efter alla otäcka berättelser. Å andra sidan, människors minne är kort.

En avgörande fråga i sammanhanget är förstås varför vi reser över huvud taget. Att resandet har etablerats som en grundläggande del av en modern livstil, gör resebeteendet segt och uthålligt gentemot förändringar, det torde stå klart. En annan faktor är de enorma summor som turist- och reseindustrin omsätter. En marknad av denna dignitet försvinner inte bara, om inte våra samhällen förändras in i det okända. 

Några faktorer är givna att fundera över redan nu. Hur många flygbolag kommer att finnas kvar efter krisen och vad kommer det att kosta att flyga? Det finns anledning att tro att det inledningsvis kommer att vara ganska dyrt att flyga, i och med att utbudet kan vara mer begränsat. Exklusivitet är status och det lockar. Men kanske kommer inte lika många människor att lockas, om resandet blir för dyrt. 

Kommer miljövinsterna som uppenbarats under krisen få folk att ändra sitt beteende? Jag är skeptisk till det, lockelsen i resandet är så stark. Kommer coronan att ändra våra värderingar, så att det lilla livet här hemma, nära inpå, får vår uppmärksamhet på samma sätt som fjärran länder tidigare? Återigen är jag skeptisk, fjärran länder handlar för våra svenska förhållanden mycket om sol och bad, något som vi helt enkelt inte har tillgång till "inpå knuten" under tio av årets tolv månader. 

En som funderat på resandet efter coronan och som tror på omfattande förändringar, är Ola Thufvesson som forskar om platsers attraktivitet vid institutionen för service management och tjänstevetenskap, vid Lunds universitet (Vår syn på den goda resan blir en annan efter corona - Kristina Lindgärde, Lunds universitets Nyheter 20/4).

Thufvesson tror att vår lojalitet mot det lokala har väckts genom corona-krisen och att det kommer att leva vidare. Han hävdar att det finns två sorters resande, en där målet är fördjupade upplevelser och en annan där klimatombyte och en ytlig lista av sevärdheter är lockelsen. Detta torde vara en brutal förenkling, men ok. Poängen hos Tufvesson är att det är relativt få människor som egentligen är verkligt intresserade av resmålet, den första kategorin. De övriga reser mest av vana, en form av inlärt beteende: 

– Vi har anammat ett beteende och gör såsom det förväntas av oss. Vi är en del av en norm där en resa har ansetts vara den bästa upplevelsen, menar han.

Detta känns också som en långtgående förenkling. Jag tror istället att resor ger verkliga upplevelser av betydelse, även om det kanske inte handlar så mycket om platsen. Solen och värmen räcker långt. Eller den annorlunda maten, som inmundigas utan någon djupare eftertanke, den är bara - annorlunda.

Om lokalsamhället kan ersätta detta genom att presentera sitt eget "annorlunda" återstår ju att se. Det beror i och för sig på de lokala förmågornas kreativitet. Min nuvarande hypotes om resandet efter coronan kan sammanfattas på följande sätt:

Jo, vi kommer att fortsätta resa ungefär på samma sätt som tidigare, men det kommer att vara lite dyrare och följaktligen blir det lite mindre av resande för många. Jo, det lokala kommer att bli intressantare, liksom vandrandet och cyklandet och tågresandet. Det här är trender som var på gång redan före coronan, men som nu får en rejäl skjuts. Men, resandet till andra länder bär på potentiella upplevelser som det lokala helt enkelt inte kan mäta sig med. Pengarna kommer tillbaka, och den aggressiva marknadsföringen likaså. Så ser vår framtidsprognos ut just nu. 

Men vi får se. Corona-krisen är möjligen på väg mot "the end of the beginning". Vem vet vad som egentligen väntar oss?

Det är ju inte så lätt att resa nu. Så att säga. För några gör det ingenting, tillvaron kan istället bjuda på ett behagligt lugn i familjens och hemmets trygga vrå. Är man inte någon flitig resenär kanske inte livet ter sig så annorlunda jämfört med normala dagar - förutsatt att man drar ner på mediekonsumtionen. Vi i Sverige genomför ju - enligt vissa - ett riskfyllt experiment genom att låta skolor och arbetsliv pågå som vanligt. Utrikesdepartementet avråder från alla utlandsresor på grund av pandemin. Det är lätt att förstå. Vem vill bli till en börda för ett överlastat utländskt sjukvårdssystem om något skulle hända?

För andra utgör reseförbudet ett utpräglat ångesttillstånd. Världen har krympt ihop och blivit liten. Plötsligt är den full av ogenomträngliga gränser som hindrar mig från att vidga mina vyer, göra upptäckter och komma bort ifrån min vardag. För några av oss handlar detta verkligen om liv och död - eller nästan i alla fall...

Det är mörkt vid horisonten således. Kan vi trösta oss på något sätt? Jo, visst kan vi. Här är några längre eller kortare artiklar som kanske kan hjälpa till:

 ​Staycation och hemester - en moralisk och miljömässig nödvändighet?

Att resa i fåtöljen

Judith Schalanskys kartbok

Om inte detta hjälper så kan vi ta till filmen och litteraturen - lite kulturmedicin alltså. Läs om några filmer och böcker här:

Agincourt - historiskt slagfält i ny film

Att bjuda motstånd i Berlin

Var och en dör för sig

Ytterligare ett tips, utan artikel den här gången: Lars Andersson, den värmländske författaren, publicerade 1988 en roman om en resa, med sällsynt poetisk och suggestiv kraft - Pestkungens legend. Den handlar om en tid då pesten härjar i Sverige och den svenske kungen Magnus Eriksson i sin förtvivlan ger sig ut på en vandring längs med Klarälven upp mot norska gränsen. Där möter han en ensam överlevare, som också räddar livet på honom.

Den tror jag passar nu, i coronans tid!  

'De flesta som befunnit sig på Piazza di Spagna i Rom har sett skylten - Babington's tearooms. Den sitter på husfasaden ett litet stenkast till vänster om Spanska trappan om du står och tittar uppåt denna välbesökta attraktion. Om inte turisthoparna står ivägen vill säga, vilket de ofta gör här. Vad är detta? Det låter som ett engelskt théhus mitt i Roms hjärta. Hur kan det komma sig? Jo, visst är Babingtons engelskt, och inrättningen har bevarat mycket av sin ursprungliga stil allt sedan anno dazumal. 

Babington's grundades när två engelska damer kom till den eviga staden på 1890-talet, när också väldigt många andra utlänningar slog sig ner där. I och för sig hade Rom vid den här tiden börjat förlora mot andra uppstickare som Paris, London och Berlin, när det gäller urban attraktionskraft. De båda damerna Cargill och Babington satsade dock på ett théhus i engelsk stil, med avseende på stadens anglofila publik, vilket snabbt blev en succé.  Och på den vägen är det. Verksamheten leds idag av en fjärde generation arvtagare efter de ursprungliga grundarna. 

Den som dristar sig till att gå in för att inspektera stället och kanske slå sig ner, blir inte besviken. Här möter vi stiliga lokaler i en serie smårum möblerade för ändamålet. Det är i första hand thé som gäller, men givetvis serveras även andra drycker samt ett visst utbud av mat utöver de vanliga thé-tillbehören.

Vid borden förs diskreta och lågmälda samtal, stämningen är inte som på en vanlig romersk trattoria, utan just rätt brittisk känns det som. Vi kommer i samtal med ett trevligt amerikanskt par och snabbt hamnar vi i en uppfriskande politisk diskussion. Publiken är ytterst internationell, precis som den bör ha varit alltsedan starten. Här har man det bra, utan tvekan. Gå dit, om du vill bryta mönstret lilte i Rom, och skaffa lite avkoppling från den brusande staden och de mer konventionella miljöerna. Hemsida här.

Den 15 mars 44 f Kr mördades diktatorn, politikern och aristokraten Gajus Julius Caesar vid ett senatsmöte i Rom, av en sammansvuren grupp senatorer. Källorna anger att de var 60 stycken, beväpnade med svärd och dolkar. De hjälptes alla solidariskt åt att sticka ihjäl honom och han föll blodig till marken invid foten av en byst av sin forne konkurrent, Pompejus Magnus.

Värderingen av denna handling har varit föremål för debatt i århundraden och synen på dådet var under medeltiden i Italien en tydlig skiljelinje mellan olika politiska grupper. Alltsedan denna vårdag i Rom har datumet haft en alldeles särskild laddning.

En månad före mordet hade Marcus Antonius vid Lupercalie-festen ”lockat” diktatorn med en Corona – förlåt, ”krona” – i form av ett diadem i akt och mening att antyda att han borde utses till kung (Rex) av Rom, en titel som var förhatlig i de flesta romerska aristokraters ögon. Caesar var säkert mycket nöjd med sin maktposition, men det är osäkert om han också eftersträvade denna titel. Icke desto mindre, Caesars makt var för stor för att fungera i en fri republik av jämlika män ansåg hans motståndare. De sammansvurna kunde helt enkelt inte tolerera honom.

Var någonstans begicks detta epokgörande mord? Finns platsen kvar? Jodå, det är ganska klart var det skedde men det finns få spår kvar av den historiska miljön i dagens Rom och först för några sedan kunde man mer bestämt belägga var platsen finns. Vid den här tiden sammanträdde senaten i lokaler som tillhörde Pompejus stora teateranläggning på marsfältet, väster om stadens centrum. Teatern var i själva verket ett stort komplex med ett flertal byggnader och trädgårdar.

Largo di Torre Argentina heter platsen i dag, och är en liten utgrävd del av Roms innerstad och ett populärt tillhåll för många av stadens katter. Området ska enligt uppgift snart öppna för allmänheten efter att länge ha varit avskärmat. Andra halvan av 2021 öppnar man området,  och renoveringar pågår. 

Ytterligare en kulturhistorisk vandring har nu fått ett datum. Det är nr 4 i listan, Omkring Köpenhamns hamn.  Häng med!

Vårens promenader som nu lagts ut är:

1. Malmös 1900-tal - heldagsvandring från hamnen till Hyllie: 28 mars
2. Epoken Struensee - maktspel i 1700-talets Köpenhamn - halvdagsvandring i Köpenhamn: 19 april
3. Kierkegaard och stadier på livets väg - halvdagsvandring i Köpenhamn: 9 maj
4. Resor, sjöfart, idéutbyte - omkring Köpenhamns hamn - halvdagsvandring med Tyke och Lars: 30 maj

Kierkegaardspromenaden håller på att bli full. Skynda att anmäla! 

Så har den årliga prestigekampen avgjorts. Den 17/2 stod det klart hur läget är beträffande Nordens bästa krogar, vilka som får nya och vilka som får behålla eller förlorar sina Michelinstjärnor. Vid utdelningen i Trondheim var många glada, exempelvis Kim Mikkola vars restaurang Inari i Helsingfors, fick sin första stjärna. ”Jag har tappat håret i väntan på det här”, berättade han skrattande enligt uppgift.

Danmark slår som helhet Sverige med 32 stjärnor jämfört med 25. Ingen större skillnad kan tyckas, men säkert retar det en och annan stockholmare. Eller jo, det är stor skillnad, anmärkningsvärt stor skillnad. Norge ligger en bra bit efter med 12 stjärnor, fördelade på orter som Oslo, Bergen, Stavanger och Trondheim.  Finland kommer ytterligare ett stycke efter,  med sex enstjärniga krogar i Helsingfors.

Ledande i Norden alltså Danmark, som det brukar vara i dylika rankningar. Det är förstås intressant, med tanke på den betydligt mindre befolkningen i vårt kära grannland. Köpenhamn står sig också som ledande restaurangstad, med framför allt fler två- och enstjärniga krogar än Stockholm och övriga orter.

Det finns två trestjärniga krogar i Norden, Frantzéns i Stockholm och Geranium i Köpenhamn.

Liten sammanställning från Sverige o Danmark:

Tre stjärnor: Frantzén Stockholm, Geranium, Köpenhamn

Två stjärnor i Stockholm: Oaxen, Gastrologik, Aloë
Övriga Sverige: Volmers i Malmö, Daniel Berlins Krog i Skåne-Tranås

Två stjärnor i Köpenhamn: Alchemist, AOC, Kadeau, Noma
Övriga Danmark: Henne Kirkeby kro vid Henne strand, Jylland

En stjärna i Stockholm: Ekstedt, Operakällaren, Sushi Sho, Agrikultur, Etoile,
En stjärna i Göteborg: Bhoga restaurant, Koka, SK Mat & Människor, Thörnströms kök, 28+
Övriga Sverige: SAV i Malmö, PM & vänner i Växjö

En stjärna i Köpenhamn: Kiin Kiin, Kokkeriet, Kong Hans kælder, Marchal (d’Angleterre), Relæ, 108, Alouette, Clou, Formel B, Jordnær
En stjärna i Aarhus: Fredrikshøj, Domestic, Gastromé
Övriga Danmark: MeMu i Vejle, Fredriksminde i Præstø (södra Själland), Slotskøkkenet på Dragsholms slott, Hørve (västra Själland), Søllerød Kro (Själland, norr om Köpenhamn), Kadeau på Bornholm, Ti Trin Ned i Fredericia