Många människor får en obetvinglig lust att skriva när de befinner sig på resa. Hur ska man se på detta spridda fenomen? Hur kommer det sig att mängder med ”vanliga” människor plötsligt drabbas av intensiva författardrömmar? Svaret är ju tämligen enkelt. Det är naturligtvis så att vi alltid grips av behov att uttrycka oss, berätta, förmedla våra upplevelser osv, när vi är uppfyllda av något. De inre reservoarerna räcker helt enkelt inte till att hålla allt på plats, så att säga. Alla de tankar och känslor som byggts upp genom våra upplevelser måste ut. De flesta nöjer sig med att berätta muntligt, inför inte alltid så entusiastiska lyssnare.

Mötet med de avoga åhörarna kan göra hemkomsten till en besvikelse. Många är de som vistats längre perioder utomlands och kommer hem, bara för att finna det mesta som vanligt och omgivningens nyfikenhet begränsad. Själv upplever man sig förvandlad samt att man har något värdefullt att förmedla, medan omgivningen efter några artiga frågor snart återgår till att bekymra sig om sitt eget. Det kan bli en chock att oförberedd uppleva detta, vilket kan vidareutvecklas till både depression och resignation.
 
Vi som vill förmedla våra reseupplevelser på olika sätt gör snabbt en upptäckt. På något sätt är det skillnad på det inre och det yttre. När upplevelsen ska kläs i ord och förmedlas till någon annan, tycks det hela blekna något. Yttrycket blir inte lika starkt som den känsla som finns inombords. Den som inte är en skolad (eller gudabenådad) skribent finner i regel att det är svårt att i ord göra upplevelsen rättvisa.
 
Men några av oss kan trots dessa utmaningar inte låta bli att försöka sätta något av känslan från den främmande platsen på pränt. Frågan om publicering är mer öppen. Det mesta kanske stannar i dagboken, för egen senarelagd njutning och minneskonsumtion. Den digitala eran bjuder dock enkla former för publicering, vilket vissa gör något av. Denna hemsida där du nu läser är ju ett exempel på det!
 
Reseskildringen i bok- och artikelform är urgammal. I själva verket är det en av världslitteraturens grundformer. Flera av litteraturens stora klassiker hör till genren: Iliaden och Odysséen, Don Quijote, Robinson Crusoe, Skattkammarön, Mörkrets hjärta - titlarna är många.
 
Arne Melberg, som rett ut frågan om reselitteraturen ordentligt, gör en lång rad kategoriseringar och indelningar (Resa och skriva - en guide till den moderna reselitteraturen, Daidalos 2005). Utforskande eller kartläggande imperialism kallar han mycket av 1700- och 1800-talets reseskildringar. Flanören är en lite senare typ, som i regel håller till i storstaden och som öppnar sig poetiskt för omgivningen och därmed inbjuder till en mer litterär gestaltning. Under 1930-talet blir reseskildringen i högre grad politiskt medveten, menar Melberg och exemplifierar med författare som Graham Greene, Harry Martinsson, Cora Sandel med flera.
 
Den skrivande vagabonden har kommit att bli en stark romantisk kliché. När vi betraktar vissa historiska författarskap så är det ofta författaren på främmande ort som vi tänker på. Men i vår tid har den klassiska reseskildringen förlorat i värde och funktion. Det är ju så vanligt att resa, att det måste till betydligt mer än bara en vistelse på platsen, för att berättelsen och dess text ska bli intressant. Nyhetsrapportering eller litterär gestaltning är väl huvudvägarna att välja mellan för den som vill etablera sig som relevant skribent på resande fot. I dagspressens välskrivna reportage möter vi väl en god kombination av dessa strategier.
 
Dagens guideböcker drar mot ren konsumentupplysning och kan gärna läsas i annan (digital) form. Vad blir kvar? Jo, kanske en sorts anti-litteratur där man bråkar med själva premisserna. Sånt gillar vi i denna blogg, vilket flitiga följare vet: Jenny Diski som egentligen inte tycker om att förflytta sig över huvud taget, är en favoritförfattare. Vi kan också odla inställningen att vissa (många?) platser inte alls är värda några besök, eller att det strängt taget inte spelar någon roll vart man reser. Och så skriver man om det. Melberg illustrerar denna tendens att problematisera resandet själv. Hans förord inleds med meningen: ”Någon stor resenär är jag inte.” Efter det går han alltså vidare och gör en 200-sidig systematisk kartläggning av 1900-talets reselitteratur. Här finner vi alltså ett intressant avslöjande: reselitteraturen har inte mycket med resandet i sig att göra. 
 
Men för att återvända till utgångspunkten, vi kan konstatera att resandets kreativa motor i alla fall är ett faktum. När vi byter miljö och därmed perspektiv, händer något med oss. Världen träder fram på nya sätt, vi får ny energi och skrivandet flyter på lite lättare. Det är ju för övrigt inte bara skrivarbete som går lättare. All kreativitet stärks av en omtumlande förflyttning. Det är ju därför alla professionella kan ha glädje av en liten studieresa då och då.
 
En uppskattad författare som illustrerar fenomenet på ett roligt sätt är en av TTs favoriter - Søren Kierkegaard. Han är väl mest känd för sin djupa kärlek till hemstaden Köpenhamn. Men han gjorde faktiskt några resor. I åtminstone ett par fall var de förknippade med stora och genomgripande förändringar i hans liv. Den första är ungdomsresan till Gilleleje, genomförd i tjugoårsåldern, det vill säga i den tid då de flesta människor står inför vägskäl av olika slag. Det är nu som Kierkegaard ”finner sin sanning”, alltså förstår och accepterar vad som är hans bestämmelse i livet. Vistelsen i Gilleleje, vandringar i naturen i grannskapet, allt bidrar till att driva på hans mentala utforskningar.
 
Som längst reste Kierkegaard till Berlin. Han besökte staden sammanlagt fyra gånger, men det var den första vistelsen som varade längst, från oktober 1841 till mars 1842. När han kommer hem har han med sig manuset till sitt första och kanske största verk - Antingen eller. Det är drygt 800 sidor i två band, ett mastodontverk bara detta, och det ska följas av mycket mer. Det är Berlinvistelsen och de händelser som föregått den som ger honom den explosiva energin att färdigställa verket på extremt kort tid. 
 
Ändå hinner han med att följa föreläsningarna på Berlins universitet, det som idag heter Humboldt-universitetet. Staden i övrigt gör inga djupare intryck. Vid ett senare besök är han helt och fullt upptagen med sitt skrivande. Han hinner knappt gå ut från hotellrummet, inte ens för att äta. Så här skriver han till sin bäste vän, Emil Boesen under den andra vistelsen i Berlin:
 
Jag har blivit färdig med ett arbete, som är av vikt för mig, jag är i full färd med ett nytt, och mitt bibliotek är mig nödvändigt, liksom även ett tryckeri. I början var jag sjuk, nu är jag i övrigt frisk, det vill säga, min ande svullnar och tar förmodligen livet av min kropp. Jag har aldrig arbetat så hårt som nu. Om morgonen går jag ut lite grann. Därefter kommer jag hem, sitter på mitt rum oavbrutet till klockan är bortåt 3. Jag kan knappt se. Därefter smyger jag mig iväg med min käpp bort till restaurangen, men är så svag, att jag tror att om någon ropade mitt namn högt, så skulle jag falla ned och dö. Därefter går jag hem, och börjar igen. Under de gångna månaderna hade jag i indolens pumpat upp en mäktig dusch, nu har jag dragit i snöret, och idéerna ramlade ner över mig, sunda, glada, frodiga, muntra, välsignade barn, lätt födda och ändå alla med min personlighets födelsemärke.
 
(Ur Søren Kierkegaard – en biografi, Joakim Garff, Nya Doxa 2002)
 
I dessa fenomen finner vi det allra bästa med resandet, den inre förvandlingen, de nya perspektiven, energiflödet och lyckoruset som följer på djupare insikter om och bättre förståelse av sig själv och världen. Därför fortsätter vi att resa. Vi blir aldrig färdiga som människor och den som vill ta aktiv del i sin egen utveckling, blir därför aldrig mätt. Och så fyller vi ännu en anteckningsbok. Vart ska vi resa nästa gång?

Tyke har nu kommit till den stad i Indien som har en extra god förmåga att skaka om en västerländsk besökare - på gott och ont. Kor och heliga ritualer hör till det som Tyke fäster sig vid. Är det vackert eller fult, fascinerande eller förfärligt? Läs hans reflektioner här...

Min syster Anna vet allt om kor – hon har skrivit en bok om kors beteende. Jag tänker att hon skulle uppskatta ett besök i Varanasi. Åtminstone för kornas skull. I Varanasi är de överallt, i de trångaste gränderna, på de mest trafikerade gatorna, på gårdar, på flodstranden och badande i floden. De är mer framträdande i stadsbilden än i de andra indiska städer jag besökt. Men så är de ju på något sätt heliga och Varanasi är ju Indiens heligaste stad. Så det hänger kanske samman. 

När jag skickar bilder på några kor i Varanasi till Anna svarar hon att de ser välmående ut och så får jag en rad följdfrågor, en del som jag också funderat på. Vem äger korna? Tar någon hand om dem och mjölkas de? Jag har inga bra svar. Ibland kan man se någon som verkar känna ansvar för ett par kor, men mest verkar de sköta sig själva. 

Att de rör sig överallt får ju naturligtvis en del konsekvenser, särskilt för den som gärna promenerar mycket. Det gäller att hela tiden vara uppmärksam så att man inte halkar i färsk kodynga. Det gör man ändå förr eller senare. Kornas högst påtagliga närvaro förstärker på något sätt den återkommande bilden av Varanasi – den motsägelsefullhet som karaktäriserar platsen: fascinerande men förfärligt, vackert men smutsigt. Underbart på håll – obehagligt och ibland nästan otäckt i närbild.

På ett par ställen vid floden pågår kremering av de döda i det närmaste hela dygnet. För en hindu är det en högsta önskan att bli bränd och få sin aska spridd i Ganges. Därmed ska en bättre position uppnås för nästa liv. Det känns en aning overkligt att betrakta det som pågår på platsen, fast när en kropp placeras på ett bål, bara någon meter bort, inser jag realiteten och att det är första gången i mitt liv jag ser en nyligen avliden människa. Förvisso är bara huvudet synligt, men ändå. Elden tänds och snart är hela kroppen omsluten av lågorna. Jag får frågan hemifrån om det var vackert. Nej, för mig var det långt ifrån vackert, snarare tvärtom. Varken själva hanteringen, ritualen eller platsen – en lerig slänt vid en smutsig flod, där hundar springer lösa och kor bökar runt bland skräp och sopor. Det är bara män där förutom några enstaka kvinnliga turister. Sammantaget en ganska svårsmält upplevelse. 

På kvällarna händer alldeles jämte något helt annat. Fast med samma religiösa föreställningar som grund. Då fylls de breda stentrapporna – som kallas ghats – ner mot Ganges med tusentals människor. Det är egentligen bara då som korna inte är direkt närvarande utan trängs bort av folkmassorna. Nedanför trapporna som sträcker sig ett par kilometer längs floden pågår efter solnedgången en ceremoni med musik, dans, eld och rökelse - Ganga aarti. Det är för den oinvigde svårtolkade religiösa ritualer – jag upplever det som en kombination av ett spektakulärt skådespel och en förtrollande mystisk rit. Men det är vackert. Ceremonin är en hyllning till floden – till gudinnan Ganges – och det är elden som är offergåvan. För en hindu är det en reningsprocess att delta och lämna ett ljus och lite blommor i det grumliga vattnet. 

Den kväll då jag anländer till Varanasi pågår Dev Deepawali, en festival som endast firas i Varanasi. Den inträffar vid fullmåne 15 dagar efter Diwali, en av hinduismens och Indiens främsta högtider. Festivalen lockar människor från hela Indien och gatorna och gränderna är så packade med människor att min rikscha ger upp och jag får gå den sista biten till hotellet, alldeles vid floden. Överallt finns levande ljus. Trapporna ner mot Ganges lyses upp av hundratusentals små lågor. Det är en magisk upplevelse. Sanslöst vackert. Men förmodligen mest störigt för de enstaka kossor som dröjt sig kvar.

För fjärde gången får vi följa med Tyke Tykesson, hemmahörande i Malmö, på hans resa i Indien. Den här gången skriver han från Agra, som hyser en av Indiens mest kända besöksmål - Taj Mahal. 

När jag var färdig med de så kallade sevärdheterna, hittade jag min favoritplats i Agra. Jag spenderade hela eftermiddagen på Mumtaz cafe and roof top restaurant. Inte uppkallad efter ägaren utan efter den drottning som fick Taj Mahal som gravplats. Tog en lätt brunch med en aloo paratha, det vill säga ett platt bröd som steks i stekpanna, i det här fallet med potatis  i degen (aloo). Med en vy mot Taj Mahal över takterasserna – som var apornas domäner – en lätt bris och lagom avstånd från den bullriga gatumiljön var det lätt att bli sittande. ​

"Alltid menar man på resor att man fullständigt har förändrat sig. Att ingenting längre är vad det var. Hemma väntar det gamla självet i fåtöljen och bereder en ett glupskt mottagande."

​Juli Zeh

"De verkliga landskapen är de som vi själva skapar, eftersom vi, som deras gudar, ser dem som de verkligen är, precis som de skapades. Jag är inte intresserad av världens sju världsdelar och inte heller kan jag verkligen se någon av dem; jag reser i den åttonde, som är min egen." 

​Fernando Pessoa

​Tyke Tykesson har nu rest 50 mil norrut i Indien och kommit till delstaten Gujarat. Där njuter han av uppseendeväckande arkitektur av både gammalt och nytt datum, i delstatens huvudstad. 

Det känns som om jag är den enda västerlänningen i Ahmedabad. Det är en känsla som jag trivs med. Har upplevt det på ett antal platser runt om i världen.

Ahmedabad har en lång historia och är den största staden i delstaten Gujarat. Ändå är det inte ett mål för många indienresenärer. Om man inte är särskilt intresserad av modern arkitektur. Och då är det inte staden som sådan som är intressant utan ett fåtal byggnader. 

Nu är den första omgången med reselitteratur på plats. Vi börjar med bokhyllans Berlin-böcker och listan omfattar ca 30 titlar - det är ju fråga om en favoritstad! Vi har kommenterat och rekommenderat några av de bästa. 

Vad har du för egen favoritläsning när det gäller Berlin? Skicka några tips!