Det är en märklig sommar, på många sätt. Alla större reseplaner är skrinlagda. Några korta lokala turer har genomförts. Det är inte illa, vårt land är vackert och rikt på historia och kultur. Bara man vet vad man ska titta efter och vilka frågor som ska ställas, på de platser man passerar. Det är blicken det kommer an på, således. Återigen.

Men de kanske mest stimulerande resorna denna förkättrade sommar, har skett i litteraturen. Slumpens verkningar har lett till en närmare bekantskap med några norska orter, företrädesvis Kristiansand och Bergen. Ciceronen är Karl Ove Knausgård, i Min kamp del 1 och novellen Fåglarna under himlen. Vi har också vistats flitigt på Österlen, i trakterna av Kivik och Simrishamn. Hit är det Ulf Lundell som guidar, i sina digra dagboksvolymer Vardagar 1-3. På sistone har vi också introducerats till det gamla Växjö och nordtyska Schleswig. Den som leder oss hit är gamle Esaias Tegnér genom förmedling av författaren Stewe Claeson. I Rönndruvan glöder (2002) får vi följa i den gamles fotspår under några år på 1830-talet.

Vad får vi för intryck av de platser som skildras? Det är förstås i hög grad beroende av huvudpersonernas blick och temperament. Det är svårt att få en ”egen” eller ”objektiv” bild av platser som skildras i skönlitteraturen. Skildringen är genomgående ett utflöde av de aktiva subjekt med känslor, tankar och värderingar, som huvudpersonerna utgör. Avgörande är förstås också platsernas och miljöernas funktion och roll, i de respektive böckerna.

Det är hos Lundell som vi möter en mer medveten och ambitiös miljöskildring. Studiet av fåglars liv o leverne, väderleken och vandringar i naturreservatet vid Stenshuvud spelar i själva verket en huvudroll hos Lundell. Känslan är att författaren verkligen är hemma i den här miljön, att den utgör en viktig del av hans liv här, vilket framlevs i självvald ensamhet. Hit är det lätt att längta, i och med att författaren har en så nära och varm relation till platsen.

Knausgårds norska miljöer lockar däremot ingen. Det är 70- och 80-talstristess och ett fåtal bergknallar och molnformationer som skildras, tillsammans med oinspirerande förortsvillor där märkliga och mer eller mindre tragiska familjedramer utspelar sig. Knausgård har svårt för den yngre versionen av sig själv, där han blickar tillbaka mot den från mer mogna ålderspositioner. Det är inte särskilt lustigt att växa upp i Kristiansand, är en rimlig slutsats. Nej, till Norge reser vi mycket hellre tillsammans med Knausgårds kompis Tomas Espedal (läs om honom här, här och här). Hans norska miljöer är betydligt mer lockande.

Ett problem med litteraturens verkningar är att de inte bara kompenserar för vår reslust, utan att den samtidigt också stimulerar den. Det är ju lite tveeggat i tider som dessa. Men, till biskopsgården Östrabo i Växjö kan vi väl resa? Där kommer vi kanske stöta på gamle Tegnérs anda, eller åtminstone hans byst i en korridor. Dit kan vår reslust snart få ta oss, och det är som sagt inte så illa.

Hur är det med reslusten? Är den som hos flertalet tillfrågade i vår omkrets - begränsad? Sedan den 30 juni får vi ju resa utomlands igen, enligt vårt kära utrikesdepartement. Det vill säga, reseavrådan har hävts för flertalet länder. Men nej, nån rusning är inte i sikte.

Visserligen planeras det för hemester här och där, men utlandsplanerna lyser med sin frånvaro. Vi har själva skrinlagt allt inom överskådlig tid, både korta weekend-resor i närområdet (Danmark, Tyskland) och lite större projekt.

Från Paris rapporterar SvD-journalisten Teresa Küchler om ödsliga gator. Inledningsvis är hon väldigt förtjust över det faktum att hon får plats. Inga köer och ingen trängsel nånstans, och det i en turistmagnet av högsta rang. Uppe på första avsatsen i Eiffeltornet förbyts hennes sinnestillstånd från eufori över att få äga storstaden och dessa gator själv, till ”isande skräck över den onaturliga stillheten i 10-miljonerstaden” (SvD 2/7). Man kan förstå henne. Vill man åka dit efter denna rapport? Njaäej…

De glada svenskar som tvunget skulle iväg till Grekland härom dagen blev i vissa fall djupt besvikna. I skrivande stund är det fortfarande något oklart vad som hände. Fick svenskar resa in i Grekland eller inte? Ungefär samma logik och klarhet tycks råda hos grekiska myndigheter, som hos den danska gränspolisen sist förlidna helg. Under några morgontimmar på lördagen kunde skåningar ta sig in i det danska kungariket helt utan förbehåll. Sedan blev det tal om att det krävdes ett löfte att låta testa sig i en snar framtid, vilket intygades medelst ett enkelt formulär som laddades ner från danska rikspolisens hemsida. ”Jag vet inte vad det där är, men du får komma in”, var den danska polisens reaktion när sydsvenskans journalist förevisade det undertecknade formuläret (Sydsvenskan 27/6).

Ytterligare ett par timmar senare var det dock tvärstopp, såvida man inte uppvisade ett färskt testresultat, vilket i praktiken är omöjligt för en sydsvensk. Inget under av professionalitet hos ansvariga danska myndigheter således. Irritationen var mycket stor hos de som fick vända vid gränsen, samt hos de förväntansfulla näringsidkarna i Helsingør, som hade dukat upp kaffe och wienerbröd för att välkomna alla svenskar. Som inte kom.

Några svenskar släpptes trots allt in i Grekland härom dagen. Ett flygplan som chartrats av Tui fick landa, efter klartecken från högsta ort. Anar vi mutor? Nej, då är vi fördomsfulla. Anledningen var tydligen att planet skulle vara fullt av journalister och resebolagsfolk. Ankomsten bevakades av tunga grekiska medier. Bara svenska semesterfirare så långt ögat når. Förvåning och kritiska frågor följer. Enligt senare uppgifter fanns fyra journalister och en resebolagschef med på planet. 

Det som för närvarande gäller i Grekland är att direktflyg från Sverige och ett knippe andra länder, är förbjudna. Om man mellanlandar nånstans i världen går det emellertid bra att komma in. Logiskt och konsekvent? Döm själv. Reglerna ska enligt nuvarande uppgifter gälla fram till 15 juli.

Vill man vara i Grekland dessa dagar? Visserligen är vi väl alla filhellener, men man kan bli betänksam. I Sydsvenska Dagbladet beskrivs idag (4/7) en resort på Rhodos. ”Det är spöklikt”, säger en svensk gäst från Uppsala. ”Det är inte lika roligt som det brukar vara”. Det haglar av förmaningar, regler och påbud. Det är glest mellan gästerna. Nej, Grekland går bort än så länge för undertecknad.

Men nu regnar det här hemma och tankar på en värmande sydeuropeisk sol tränger på och pockar. Kanske ändå…? Det är ett välbekant svenskt sommarregn dessutom, som tycks ha bestämt sig för att stanna länge. Sån var ju alltid de svenska sommarregnen förr.. De ställde sig på långtidsparkeringen. Kanske väntar trots allt nån lagom stor, övergiven italiensk stad, eller nån folktom strand i Grekland på oss. Kanske...

Så har vi kommit till tredje delen i resglada Tommy Josefssons skildring av orter och städer i Marocko. Den här gången handlar det om orter med stor kulturhistorisk betydelse. Fler avsnitt  följer!

Min taxichaufför sitter och väntar på mig i en restaurang som serverar utsökt stengodskokt lammstuvning, typiskt för det marockanska köket. Han tar mig till den romerska staden Volubilis, ett stycke bort, på en av Atlasbergens lägre sluttningar. Även detta är ett av UNESCO utsett världsarv. 

Jag har besökt romerska ruinstäder i princip i vartenda hörn av romarriket: Hadrianus mur i Skottland, Bath, Malaga, Rom, Athen, Efesus, Laodicea, Antakya, Salamis, Zeugma, Aleppo, Samarra, Baalbek, Akko, Tiberias, Amman, Aqaba och Alexandria. Jag upphör aldrig att slås av två saker. För det första hur ett och samma ingenjörskunnande kunde få en sådan spridning, som om varje stadsarkitekt eller byggnadsingenjör hade gått samma utbildning. Akvedukterna, avloppssystemen under gatorna, fontänerna, kupolerna, pelarkonstruktionerna och templen har samma utformning. Det andra är konstutsmyckningarna - inte minst pelarkapitälen och mosaikerna – som ger ett slående bekant intryck.
 
Ett ansikte i mosaiken i en av de många rikemanshusen i Volubilis följer mig med blicken precis som det som fångade min uppmärksamhet i muséerna i Zeugma (Gaziantep) och Antakya. Jag har emellertid aldrig sett så många mosaiker av fiskar som i Volubilis, till och med en stor räka, vilket pekar både mot dåtidens favoritmeny och goda transportvägar ner till Salé vid den fiskrika Atlantkusten. 

Volubilis ligger vid romarrikets frontlinje i provinsen Mauretanien och exploaterades väl av Rom som försågs med olivolja, vete, gladiatorer och slavar. Volubilis var en högst mångkulturell stad där etnicitet, språk, kultur och religion möttes och samspelade. Resterna av en basilika från 500-talet visar på samma arkitektoniska form som de jag sett utanför Aleppo, Antakya och Efesus från samma tid. 

​Strax utanför den gamla romerska regionhuvudstaden ligger Idris I mausoleum. Idris är Marockos främsta helgon, tillika profetens barnbarnsbarn, som flydde undan härskarna i det abbasidiska imperiet till berberna i Atlasbergen någon gång i slutet av 700-talet. Genom sin fromhet och politiska skicklighet lyckades Idris omvända berberna till islam och förena stammarna till en nation under sin ledning. 

Omkring graven har det vuxit upp en blomstrande stad – Moulay Idriss – som utgör en stark kontrast till Volubilis ruiner.  Utsikten är lika hisnande över de gröna och bördiga fälten som rullar ut över kullarna och påminner om Volterra i Toscana. Moulay Idriss är den främsta vallfartsorten för marockaner dit tiotusentals pilgrimer tar sig årligen för att fira sin landsfader. 

När min taxichaufför och jag åter kör över de böljande kullarna mot Meknes och ser Moulay Idriss vita hus på Atlasbergens sluttning frågar jag honom: ”Stämmer det som de säger att fem vallfärder hit till den helige Idris grav inbringar samma välsignelser som en hajj till Mecka?” ”Rappakalja!” utropar han och visar därmed sin avsky för folkislams koranvidriga sedvänjor och bekräftar samtidigt att många människor i Marocko följer det traditionella sunnitiska islam. 

"Jag ville än en gång uppleva den där obeskrivliga känslan när man, vandrande i en tropisk urskog eller betraktande solnedgången i Bengaliska viken, grips av hänförelse och samtidigt längtar hem."

Anton Tjechov

"Vandringsrytmen alstrar ett slags tankerytm, och färden genom ett landskap efterliknar eller stimulerar färden genom en rad tankar. Detta skapar en märklig samklang mellan den inre och yttre färden, som antyder att tankarna också är en sorts landskap och att vandring är ett sätt att färdas i dem."

Rebecca Solnit, Wanderlust - att gå till fots (2014)

Här kan du läsa andra delen av Tommy Josefssons artikelserie från Marocko. Tommy, språkligt intresserad Jönsköpingsbo, är en flitig resenär i Nordafrikas och Mellanösterns länder.  

Under mitt sökande efter sufiska helgedomar i Marrakesh tusenåriga medina (gamla stan), viker jag in på en färgglad bakgata. En skylt - ”Kvinnomuseum” - på en nyrenoverad byggnad fångar min uppmärksamhet och jag går in. Receptionisten vaknar ur sin slummer, ursäktar sig och skrattar lite generat. Tjugo kronor kostar inträdet. Väggarna är täckta av utställningar om framstående marockanska kvinnor genom historien: författare och deras verk, poeter, vetenskapskvinnor, hjältar från befrielsekriget mot Frankrike, politiker och kvinnors centrala roll i religionsutövningen och kulturen.

När jag lämnar museet ska det just stänga. Receptionisten, en extraknäckande lingvistikstudent från universitetet i Marrakech, erbjuder sig på utmärkt engelska att visa mig runt i basarområdets labyrinter. Hon har aldrig varit utanför Marocko, men är väl förtrogen med engelsk litteratur och Sidenvägens fortsatta expansion genom kinesiska motorvägsbyggen mellan Algeriet och Marocko. Med målet att bli turistguide studerar hon nu koreanska för att därmed lägga till ytterligare en sträng på sin redan sjusträngade lingvistiska lyra.

Några spanska turistande arkeologistudenter från Barcelona gör oss sällskap. De ger ett vilset, nästan oroligt intryck där vi strövar fram genom de exotiska gränderna. Vår berbiska guide understryker kvinnors fri- och rättigheter i landet, medan vi tar en kopp pepparmintthé på ett kafé vid Jamaa al Fnaa. Två män med banjo och tamburin stannar till och spelar för kaféets gäster för en slant.

- Jag känner mig trygg att obeslöjad gå omkring här långt in på natten, understryker hon, samtidigt som en slöjbeprydd kvinna på en vespa susar förbi in i de trånga gränderna och får fotgängare att hoppa åt sidan. En stund senare passerar en skäggprydd man med sin hijab-täckta hustru på pakethållaren. På bara några minuter utspelas en kavalkad av den marockanska mångfalden, där alla klär sig efter eget tycke.

Tankarna går till studenten som jag passerade för två år sedan på en soffa i Lale-parken i Teheran. Hennes sjal hade liksom glidit av och jag ville diskret få en bild som visade på lite islossning i den strikta tillämpningen av de islamska lagarna i Iran. Hon upptäckte mig bakom buskarna, fäste sjalen panikartat snabbt och tittade förskräckt på mig som om hon trodde att jag var från sedlighetspolisen. Lika förskräckt ser praktiserande muslimer som känner sig trygga under sjalen på pratet om slöjförbud i Europa. Marocko följer däremot inte någon förbudslinje i denna fråga, utan bejakar kvinnors roll i samhället, med eller utan slöja.

Kulturhistoriskt inskott - berber
Berber, eller Amazighs som de själva kallar sig, är Marockos ursprungsbefolkning och utgör ungefär en tredjedel av landets invånare. Liksom kurderna i norra Mellanöstern lever de i ett samhälle präglat av klaner, vilket kanske är skälet till att de inte har lyckats att skapa en egen nation.

De återfinns över hela Nordafrika. Samtidigt är språkfamiljen uppdelad i ett antal dialekter vilket inte heller främjar sammanhållningen. Klanernas lojalitet gäller främst dem själva. Om fördelar kan vinnas skapas allianser med andra klaner, men även med andra religiösa grupper eller utländska makter. Man kan därför finna både islamska extremister och ateister, sufier, shiiter, sunniter, judar och animister bland berberna, men också inflytelserika personer som Ibn Rushd Averroes.

Det är ändå de två medeltida berbiska dynastierna Almoraviderna (1060–1147) och Almohaderna (1147–1248) som utgör höjdpunkten av berbiskt inflytande i Marocko, även om de sinsemellan var ärkefiender. Spänningen mellan det systematiskt ökande arabiska inflytandet i Marocko och dess berbiska ådra har följt landet sedan 700-talet in i våra dagar. Araberna har dominerat statsapparaten sedan Alaouite-dynastin tog makten på 1600-talet, av vilken den nuvarande monarken är en ättling. Därför är kung Mohammed VI:s reformer i och med den arabiska våren med utökade mänskliga rättigheter för berberna av historisk betydelse. Många berber möter emellertid fortfarande trakasserier från statstjänstemän som vägrar erkänna att berbiska är ett nationellt språk. Turkiet ser ett blomstrande kurdiskt språk och litteratur som ett nationellt hot och gör allt för att motarbeta det. Frågan är om Marockos berber kommer att gå in i en militant återvändsgränd som kurderna har gjort, eller ta tillfället i akt att nu utveckla sitt språk och litteratur på alla nivåer och därmed överbrygga sina dialektala skillnader och stärka sin etniska identitet.

Det är många som pratar om det nu. Kommer vi att återgå till vårt vanliga resande när väl corona-pandemin är över? Det är inte lätt att veta, men frågan stimulerar oss förstås. Det hela beror på en lång rad saker, bland annat hur det kommer att sluta. Om det slutar. Kanske kommer pandemin få ett mycket längre förlopp än någon av oss kunnat räkna med. I sådana fall kommer väldigt mycket att förändras, på oöverskådliga sätt. Finns det kvar nån reseindustri då? Förvisso går det snabbt att återstarta bolag om bara pengarna och infrastrukturen finns. Och hotellen lär väl stå kvar, liksom järnvägarna och motorvägarna. Vad gäller flygbolagen får vi vänta och se.

Om coronan å andra sidan försvinner ganska snabbt, är väl chansen stor att saker och ting återgår i gamla spår. Med förbehåll kanske för ökande krav på renlighet, trygghet och allmänna säkerhetsåtgärder (ansiktsmasker!). Kryssningsresandet kan få svårt att över huvud taget komma tillbaka, efter alla otäcka berättelser. Å andra sidan, människors minne är kort.

En avgörande fråga i sammanhanget är förstås varför vi reser över huvud taget. Att resandet har etablerats som en grundläggande del av en modern livstil, gör resebeteendet segt och uthålligt gentemot förändringar, det torde stå klart. En annan faktor är de enorma summor som turist- och reseindustrin omsätter. En marknad av denna dignitet försvinner inte bara, om inte våra samhällen förändras in i det okända. 

Några faktorer är givna att fundera över redan nu. Hur många flygbolag kommer att finnas kvar efter krisen och vad kommer det att kosta att flyga? Det finns anledning att tro att det inledningsvis kommer att vara ganska dyrt att flyga, i och med att utbudet kan vara mer begränsat. Exklusivitet är status och det lockar. Men kanske kommer inte lika många människor att lockas, om resandet blir för dyrt. 

Kommer miljövinsterna som uppenbarats under krisen få folk att ändra sitt beteende? Jag är skeptisk till det, lockelsen i resandet är så stark. Kommer coronan att ändra våra värderingar, så att det lilla livet här hemma, nära inpå, får vår uppmärksamhet på samma sätt som fjärran länder tidigare? Återigen är jag skeptisk, fjärran länder handlar för våra svenska förhållanden mycket om sol och bad, något som vi helt enkelt inte har tillgång till "inpå knuten" under tio av årets tolv månader. 

En som funderat på resandet efter coronan och som tror på omfattande förändringar, är Ola Thufvesson som forskar om platsers attraktivitet vid institutionen för service management och tjänstevetenskap, vid Lunds universitet (Vår syn på den goda resan blir en annan efter corona - Kristina Lindgärde, Lunds universitets Nyheter 20/4).

Thufvesson tror att vår lojalitet mot det lokala har väckts genom corona-krisen och att det kommer att leva vidare. Han hävdar att det finns två sorters resande, en där målet är fördjupade upplevelser och en annan där klimatombyte och en ytlig lista av sevärdheter är lockelsen. Detta torde vara en brutal förenkling, men ok. Poängen hos Tufvesson är att det är relativt få människor som egentligen är verkligt intresserade av resmålet, den första kategorin. De övriga reser mest av vana, en form av inlärt beteende: 

– Vi har anammat ett beteende och gör såsom det förväntas av oss. Vi är en del av en norm där en resa har ansetts vara den bästa upplevelsen, menar han.

Detta känns också som en långtgående förenkling. Jag tror istället att resor ger verkliga upplevelser av betydelse, även om det kanske inte handlar så mycket om platsen. Solen och värmen räcker långt. Eller den annorlunda maten, som inmundigas utan någon djupare eftertanke, den är bara - annorlunda.

Om lokalsamhället kan ersätta detta genom att presentera sitt eget "annorlunda" återstår ju att se. Det beror i och för sig på de lokala förmågornas kreativitet. Min nuvarande hypotes om resandet efter coronan kan sammanfattas på följande sätt:

Jo, vi kommer att fortsätta resa ungefär på samma sätt som tidigare, men det kommer att vara lite dyrare och följaktligen blir det lite mindre av resande för många. Jo, det lokala kommer att bli intressantare, liksom vandrandet och cyklandet och tågresandet. Det här är trender som var på gång redan före coronan, men som nu får en rejäl skjuts. Men, resandet till andra länder bär på potentiella upplevelser som det lokala helt enkelt inte kan mäta sig med. Pengarna kommer tillbaka, och den aggressiva marknadsföringen likaså. Så ser vår framtidsprognos ut just nu. 

Men vi får se. Corona-krisen är möjligen på väg mot "the end of the beginning". Vem vet vad som egentligen väntar oss?