 Ja, vem längtar inte till Rom, hela tiden...!? Men, ska du resa och tänker att du vill förstå lite av stadens tvåtusenåriga historia, som är så påtagligt närvarande i stadsbilden, så bör du fundera på vilka böcker du plockar med dig.
TTs litteraturlista är nu uppdaterad med några böcker om den eviga staden - Rom.  Tyke Tykesson är på Filippinerna och bestiger en vulkan. Han reflekterar här över hur våra förväntningar och föreställningar ibland bråkar med oss på resan. Möjligen blev detta en vulkan för mycket...
Att för högt ställda förväntningar kan vara ett fördärv för upplevelsen av en resa eller ett utflyktsmål kan nog många resenärer vittna om. Turistbroschyrer och bilder på internet visar ofta upp en retuscherad eller i värsta fall helt falsk bild av verkligheten. Även vi själva skapar oss ibland en bild av resmålet som inte visar sig stämma med realiteterna. Jag trivs bäst i storstäder. Inte så sällan överträffar faktiskt mina upplevelser där de eventuella förväntningar jag har haft. Till och med i en kaotisk — och för många helt ointressant och outhärdlig — megastad som Manila, där jag nu befinner mig. Men ibland ger jag mig ut i naturen. Det ska då helst inte vara vilken skogsbacke som helst. Gärna något spektakulärt och dramatiskt. Det är väl därför jag lockas av vulkaner. För ett par år sedan besteg jag Mount Rinjani på ön Lombok i Indonesien, en vulkan som för omkring 800 år sedan hade ett av det senaste årtusendets största utbrott. Den är fortfarande aktiv. Det var en rejält ansträngade klättring till kraterkanten. Därifrån var utsikten magnifik över kratersjön och ön. Jag har också tidigare tagit mig halvvägs upp på Anak Krakatau, en annan högst aktiv vulkan i Indonesien. När svavelångorna blev för starka var vi tvungna att vända. Krakataus stora utbrott på 1880-talet påverkade hela klotet. Nyligen vaknade vulkanen till liv ordentligt och en stor del av vulkanön kollapsade. Den plats jag befann mig på finns inte längre. Tsunamin som följde på utbrottet orsakade död och förödelse längs kusten på Java. I norra Filippinerna, några mil nordväst om Manila, ligger vulkanen Pinatubo. Jag har varit i Manila flera gånger tidigare men inte förrän nu haft möjlighet att se Pinatubo och dess krater. Vulkanen hade ett mycket stort utbrott så sent som på 1990-talet. Det räknas som 1900-talets näst kraftigaste eruption. Siffrorna är obegripliga. Tio miljarder ton magma kastades upp ur vulkanen. Och ändå betraktas utbrottet som ett av Pinatubos mindre, sett i det riktigt långa historiska perspektivet. När solen är på väg upp kommer jag fram till samlingsplatsen för turen till Pinatubo. Den första etappen sker i en fyrhjulsdriven öppen jeep över en för årstiden torrlagd flodbädd. Det är en lång, långsam och dammig förflyttning som inte kan rekommenderas för den som vill ha en bekväm och avkopplande transport. Därefter vidtar några kilometers vandring genom en ravin. Den sista biten har försetts med trappor av sten och betong. Utsiktsplatsen är en tillrättalagd liten park med gräsmattor och planteringar. Den är i mitt tycke inte helt adekvat för den våldsamma naturkraft som platsen bär inom sig. Jag får erkänna att jag blir lite lätt besviken. Nivåskillnaden känns inte i benen. Det finns inga betagande utblickar över omlandet. Det finns ingen rykande krater och det luktar inte svavel. Förvisso är landskapet längs flodbädden spektakulärt och visst är kratersjön och de omgivande branterna vackra. Fast det kunde ju varit vilken bergssjö som helst. Nej, för att höja värdet av upplevelsen får man istället reflektera över platsens historiska betydelse i närtid. Det senaste utbrottet är i hög grad levande i befolkningens minne, åtminstone bland dem som är i medelåldern eller äldre. Genom att många kunde evakueras i tid var dödstalen förhållandevis låga men hundratusentals blev hemlösa och flera samhällen förintades. Med fantasins hjälp försöker jag föreställa mig de oerhörda krafter som utlöstes av vulkanutbrottet och de förödande konsekvenser det fick för mönniskorna som bodde på bergets sluttningar. Det ger platsen den extra dimension som gör den värd att besöka. Även utan svavelos.  I centrala Kapstaden finns ett litet museum med det föga poetiska namnet District Six. Museet är inrymt i en före detta metodistkyrka och dess centrala rum är luftigt och ljust. Utställningen på detta amatördrivna museum är innehållsrik och varierad, och på många sätt djupt allvarsam och upprörande. Golvet är helt täckt av en stadskarta över stadsdelen District Six, som den såg ut fram till 1960-talet. Museet är ett försök att bevara minnet av en stadsdel som är nedriven och borta för alltid. Med början hösten 1966 började myndigheterna en omfattande process för omlokalisering av invånarna och rivning av större delen av bebyggelsen i District Six. Projektet pågick fram till 1982, då de flesta invånare var borta och rivningstomter behärskade stadslandskapet. Sammanlagt tvingades ca 60 000 människor bort. Museet öppnade 1994, samma år som Sydafrikas nya, demokratiska, regim tillträdde. Bakgrunden till detta brutala saneringstilltag var att den dåvarande apartheidregimen hyste ett ont öga till de multietniska kvarteren. Den officiella förklaringen till saneringen var att området skulle omdefinieras som ett ”vitt område” och därför måste rensas. Det var dessutom ett relativt fattigt och nedgånget område i centrala Kapstaden. Sanningen, enligt projektets motståndare, var att den mångkulturella samlevnaden i District Six utgjorde en direkt utmaning av regimens grundpolicy som sa att det är inte bra att folk och raser lever blandat. De tusentals människor som tvingades flytta fick istället bo på regeringens anvisade mark en bra bit ifrån stadskärnan. Det var i många fall fråga om uråldriga familjehem, som nu bryskt revs ner inför ögonen på de tidigare invånarna. Smärtan och desperationen inför denna oblyga styrkedemonstration är lätt att förstå. En som hjälper oss att förstå är museets engagerade guide och medgrundare Noor Ebrahim, som med stor inlevelse berättar en knippe historier från apartheidtidens mörka dagar åren 1948 till 1994. Vid regimskiftet 1994 utlovades samtliga av de bortkörda kompensation i form av nya, likvärdiga bostäder. Som på ganska många andra punkter har regimen i detta sammanhang varit en besvikelse. Ebrahim berättar att han ännu väntar på den utlovade bostaden, 25 år efter apartheidregimens fall: - Jag kommer nog aldrig att få uppleva detta under min levnad, säger han bittert. Jag har förlorat tron på alla politiker, oavsett deras etniska bakgrund eller parti. De är alla likadana, tänker bara på egen vinning. Ett av de märkligaste upptäckter vi gör när vi tagit de första kliven runt salen, är att District Six-museet har ett samarbete med Malmö Museum. PÅ en stor roll-up kan vi se bilder från Lugnet, en central stadsdel i Malmö som mötte samma öde som District Six, vid ungefär samma tid. Dock av andra orsaker naturligtvis. Detta var rivningsraseriets och det storskaliga byggprojektens (läs Miljonprogrammet) tid i vårt land. Våra politikertilltag hade också sin brutalitet, även om jämförelsen kan reta. Än idag saknar Lugnet i Malmö charmen och trivseln hos en välintegrerad innerstadsdel. Kvarteret är tämligen anskrämligt ur arkitektonisk och stadsplanemässig synpunkt. I Kapstaden har det avröjda området haft svårt att finna intresserade byggherrar. Mycket är fortfarande obebyggt, trots att området på papperet borde vara högintressant. Det är som om händelserna där har förgiftat marken och skapat ett stigma som gör att människor håller sig borta. Många noterar snabbt att händelserna i District Six har inspirerat till en moden Sydafrikansk film – District 9 (2009) – som med ironisk hållning behandlar samma tema. En del av Johannesburg blir i filmen en vacker dag ockuperad av en grupp utomjordingar. Myndigheterna får stora problem med området som givetvis snart måste saneras och röjas upp av olika mer eller mindre välfunna skäl. Huvudpersonen i filmen, med det otacksamma uppdraget att meddela invånarna om den snara evakueringen, identifierar sig mer och mer med dem och har i slutet av filmen helt enkelt förvandlats till en av dem. Se ett klipp ur filmen här. Vi lämnar detta fina museum med en fördjupad förståelse för den mörka epok som ännu kastar sina långa skuggor över dagens Sydafrika och det lidande som den innebar för en stor del av Sydafrikas folk. Museets adress är 25A Albertus St & Buitenkant St. Öppettider månd-lörd 9-16. Hemsida här.   Då får man gratulera, för Kapstaden är ett fantastiskt resmål. Men, ta och läs ett par böcker först, så blir det lättare att tolka intrycken.
TTs litteraturlista är nu uppdaterad med några böcker om Sydafrika och Kapstaden.  Tyke har kommit till Laos, närmare bestämd till den berömda djungelstaden Luang Prabang. Vi har skrivit om staden tidigare - kolla här: Den transformerande massturismen Men börja med att läsa Tykes intressanta artikel som tar upp frågor om äkthet och genuinitet.
När jag som tioåring lärde mig alla världens huvudstäder fanns det några länder som hade två — en administrativ och en kunglig. Nederländerna var ett av dem, med Amsterdam och Haag. Laos var ett annat. I Vientiane fanns regeringen och i Luang Prabang kungen. Det lät spännande. Laos var alltså en monarki i början av 1970-talet. Så är det inte längre. I likhet med Vietnam är Laos en kommunistisk enpartistat. "Resan är inte sen att bevisa att den är självtillräcklig. Man tror att man ska göra en resa men strax är det resan som gör dig, eller kör över dig."
Nicolas Bouvier Tyke färdas vidare österut i Asien. Från Indien, Myanmar och Thailand har turen nu kommit till Vietnam. Det sätter igång spännande reflektioner kring kombinationen av asiatiskt och västerländskt i Vietnam, samt om de personliga reaktionsmönster som en bra resa alltid sätter fingret på.
Jag kommer till Hanoi en mulen eftermiddag i början av januari. Jag har rest i 75 dagar. Jag har begett mig norrut igen och det är vinter. Kyligt. Kanske knappt 15 grader. Checkar in på hotellet nära järnvägsstationen och beger mig ut i staden. Jag får omedelbart en oväntad och märklig känsla av att ha kommit hem. Vad är detta? Vi fortsätter här följa Jakob Jonas Björnståhls resa i 1770-talets Europa och Orienten. Nu, sommaren 1778 har han anlänt till det Osmanska väldets huvudstad – Konstantinopel. Om turkarna har han en hel del intressant att berätta.
Tidigare inlägg ur Björnståhls reseberättelse finner du här: Björnståhl på resande fot #1 Björnståhl på resande fot #2 Björnståhl på resande fot #3 Ett upp-och-nervänt Europa "Vi finne, i allt, deras bruk underliga; de, våra. Deras levnad och seder röja ännu deras uråldriga ursprung ifrån Österlanden. De komma ännu i dag det simpla naturens tillstånd nog nära. De hava en stor osmak för alla nya moder... ...Sydafrika är sedan några decennier tillbaka en av nya världens största vinproducenter, enligt senaste listan ungefär på plats tio (av världens alla vinländer). I Västra Kapprovinsen ligger vindistrikten tätt, dels i nära anslutning till Kapstaden på Taffelbergets sydöstra sida, dels uppe vid sluttningarna till Hottentott-Holland-bergen några mil nordost om staden. I det senare området finner vi exempelvis Stellenbosch, den kanske mest kända av en lång rad orter som är framträdande inom vinproduktionen.
Vingårdarna i Kap är små underverk av behaglig lyx... Tyke Tykesson från Malmö är ute på en lång ensamresa i Asien. Han har nu lämnat Indien, som han skrivit om flertalet gånger här på TT, för ett kortare besök i Myanmar.
Det är bara två veckor sedan jag lämnade Udaipur. Men Indien känns ändå väldigt avlägset. Alla som rest har väl känt av hur påtaglig tidens relativitet blir av resan. Tidsuppfattningen förvrängs helt enkelt. Å ena sidan går tiden fort eftersom det ständigt händer något. Å andra sidan kan ju en vecka kännas flera gånger längre än i vardagen. Och intrycken trängs i hjärnan. För mig blir dagboksanteckningar nödvändiga för att hålla isär platser, människor och händelser. Och paus. Efter Indien stannade jag ett par dagar i Bangkok – en för mig välbekant stad där jag känner mig ganska hemtam – och gjorde nästan ingenting. Men jag har rest vidare. Lagt ett nytt land till den långa listan av besökta länder. Myanmar. |
Välkommen till Tertulia travels! Här läser du om resor, turism och spännande platser.
Häng med! Arkiv
Februari 2019
|
RSS-flöde