Det finns klassiska besöksmål också hemmavid. Deras namn klingar nostalgiskt i medvetandet hos den som varit med ett slag, och hämtar sina barndomsminnen från det ”Gamla Sverige”, det som många fortfarande drömmer om.

Båstad är ett sådant klassiskt besöksmål, på riktigt så att säga. Runt denna lilla ort finns en mängd trevliga platser som ofta också bär på stora kulturhistoriska värden. Resandet till Båstad och Bjärehalvön tog sin början för länge sedan, någonstans i semesterresornas och pensionatslivets barndom. Järnvägarnas expansion i slutet av 1800-talet var en viktig milstolpe i denna utveckling, badkulturens framväxt vid samma tid en annan. 

Ludvig Nobels (1868-1946) intresse för orten i början av 1900-talet var ytterligare en viktig del av etableringen av Båstad som sommarort, ofta för folk med pengar eller anor. Denne Nobel (brorson till Alfred) förärade Båstad tjusiga bostäder (Skånegården med flera hus i västra Båstad), tennis- och golfbanor. Inte för inte gick han under namnet ”Båstad-kungen”. 

Men det var ju också någonting särskilt med platsens väder och natur. Naturförhållandena på och omkring Hallandsåsen innebär särskilt goda möjligheter för odling. Årets första potäter kommer som bekant ofta från Bjärehalvön, likaså jordgubbarna. 

Dessa exceptionella förhållanden uppmärksammades av en annan profil från det tidiga 1900-talet, Rudolf Abelin. Han kom till Båstad samma år som Nobel, uppenbarligen lockad av denne och av andra bekanta. På en vacker plats väster om Båstad skapade han ”ett levande trädgårdsmuseum” som han kallade Norrviken. Sedan dess är Norrvikens trädgårdar en av de lokala höjdpunkter som trakten är så rik på. 

Man kan undra över namnet. Det var ju så att Abelins första trädgårdsanläggning anlades på 1880-talet på en helt annan plats, nämligen vid Bråvikens norra strand, en bit utanför Norrköping. Denna plats hette faktiskt Norrviken. Anläggningen i Båstad fick heta samma sak, helt enkelt. Abelin var uppenbarligen svag för sitt förstlingsverk i Östergötland, som fick läggas ner när järnvägen skulle dras fram över området. 

Innan han lämnade Östergötland hann Abelin dock lämna ytterligare spår. Han startade i samarbete med baron Theodor Adelswärd på Adelsnäs, en trädgårdsskola i Åtvidaberg, som småningom gav den lilla orten tillnamnet ”trädgårdsstaden”. Lärjungarna på Abelins skola fick nämligen öva sin trädgårdskonst i villaträdgårdarna runt om i bygden.
 
Abelins intresse för trädgårdar handlade både om deras nyttoaspekter och om deras estetiska och hälsobringande aspekter. Han var en driven fruktodlare, men också en begåvad trädgårdsdesigner, vilket ett besök på dagens Norrviken fortfarande tydligt visar. 

Abelin valde en enastående vacker plats för sina trädgårdar, vid foten av Hallandsåsen invid det brusande havet. Han uppförde här ett storslaget hus för sig och sin familj – Villa Abelin. Dessutom tillkom under åren som gick ett flertal trädgårdar, bland annat en renässansträdgård, en klosterträdgård, en japansk trädgård och en barockträdgård. Det mesta finns kvar, vårdat och utvecklat med omsorg och respekt för Abelins verk. 

Så förefaller det i alla fall idag, då anläggningen tagits över av ”det starka näringslivet” på orten. Vår tids Båstad-kungar är två bröder från bygden som genom framgångsrikt företagande skaffat sig ett betydande inflytande över denna del av världen. En besökare idag ser snabbt uppenbara försök att göra Norrviken ekonomiskt bärkraftigt efter moderna linjer, något som det inte var aktuellt under den gamla regimen. Kanske saknades kunskap och kompetens om den saken. Bråket om ”kultur” kontra ”kapital” pågick under några år och var bitvis rätt infekterat, verkar det för en utomstående. 

Huruvida pratet om det svenska näringslivets kulturfattigdom bara är en illvillig historia eller ej, låter vi vara osagt. Från och med de nya ägarnas inträde 2013 har hur som helst betydande investeringar gjorts på platsen, bland annat i ett storstilat växthus som invigs innevarande sommar. Här finns nu också ett trivsamt kafé och en bra restaurang, vilket är nödvändiga inslag för att locka dagens moderna turistströmmar. 

Villa Abelin innehåller idag nämnda kafé och restaurang samt utställningslokaler. Här arrangeras årligen mässor, konferenser, konserter med mera. Guidningar om Abelins trädgårdsvision förekommer regelbundet. Platsen är med andra ord väl värd ett besök. Verksamhetens hemsida finner du här.

Vi är många som vill fortsätta hålla nostalgiska drömmar vid liv på denna behagliga plats, på säkert avstånd från diskodunket och de materialistiska och hedonistiska excesserna inne i Båstad under de så kallade ”tennisveckorna”. Skönt att det finns platser som denna att fly till.  

Finns det en trevligare institution än ett äkta Wienerkafé? En plats för paus och vila undan stadens brus, platser för lågmälda samtal eller stillsam läsning. Många vurmar för dessa institutioner, som på många sätt är en anomali i vår tid. ADHD-samhället går inte väl ihop med de klassiska kaféerna. Samtidigt drömmer många om den romantiserade kafé-tillvaron. Det är alldeles uppenbart att många av oss i tanken gärna vill slå oss fria, plötsligt en eftermiddag och bara sitta och titta, småprata och bläddra. Och läppja på vårt kaffe. Men, kraven på tempo och effektivitet förstör denna dröm. 

Det sociala livet i Venedig

Sammanlevnaden i Venedig är mycket fri och nöjsam. Adelsdamerna gå på vissa kaffehus, som knappt brukas annorstädes. Här går den förnämsta fru, beledsagad av sin man, men mestadels av en annan herre på promenaderna och kaffehusen om aftnarna. Där diskutera de med alla som inkomma, vilket gör att de äro mycket otvungne, belevade, frie och muntre. Mest alle adelslmän hyra sig en sal eller ett apartement, som de kalla casino, vid och omkring platsen av San Marco. Dit de gå om aftnarna, med sina vänner av båda könen, och där äre de tillsammans, roa sig, språka m. m. till midnatten och längre. När en utlänning är väl rekommenderad och för en god conduite, så blir han antagen som barn i huset, får var med i alla deras sällskaper och blir instruerad om allt, samt kan göra många och goda connaissancer i hela staden med de förnämste. Man går i dessa casini en negligé utan att kläda sig en gala, även så fruntimmerne.

Vi frekventera dagligen Deras Excellenser, senatorerne Granedigo, Quirini, Grimani etc. Somlige hålla konserter nästan alla aftnar; ty musiken är mycket avhållen härstädes. Och är det ibland Venedigs besynnerligheter, att man här i vissa hospitaler, kallade Conservatorii, uppföder flickebarn uti musiken, så att de spela på alla slags instrumenter, även att blåsa på valthorn, flöjt, spela på violin m. m. och anställa de ofta musik, ja den skönaste man någonsin vill höra, utan att en enda mansperson hjälper till. Själve kapellmästaren är ock ett fruntimmer. Så uppfödas hittebarn, tiggarflickor m. m. De hållas uti desse Conservatorii, som är 4 till antalet, såsom nunnor; de lära sig ock andra slöjder, sy, brodera, göra vaxblommor, m. m. När de sedan bliva fullväxta, giftas de bort och få av communitetet en ansenlig dot uti penningar.

(Venedig den 10 september 1772) 

Jacob Jonas Björnståhl gjorde under åren 1767 - 1779 en omfattande bildningsresa av klassiskt snitt. Vi följer honom här i spåren genom några nedslag i hans resedagbok:

Den eviga staden i vårt inre 

"Ty jag hade förr läst om Rom, än jag kände Stockholm. Det är medelst denna stadens historia, som jag först började lära mig tänka; och här vistades jag, långt innan jag kom hit. Ingen är alldeles främmande i Rom, utom den som är alldeles främmande i vackra och fria konster, samt okunnig om allt vad de förre världens behärskare gjort. Vad känner man icke för rörelser, när man stiger uppföre den Tarpejiska klippan, går på Mons Palatinus, far över Tibern, går över Campus Martius, spatserar på Forum Romanum, ser Templum Pacis och Titi triumfport, och längre fram Vespasiani stora amfiteater samt på den andra sidan Capitolium, Jovis Tempel och på en annan nejd Jani portiker!"

(Rom den 24 februari 1772)

Danskarna är ett bra folk. Nästan allt som danskarna gör är snyggt, smart och kul eller åtminstone annorlunda. I våra tidningar kan man i och för sig i dagarna läsa om att ”som danskarna vill vi inte bli…”. Fast då handlar det om politik. I nästan alla andra fall vill vi svenskar gärna vara som danskar. Åtminstone tycker vi om att prata på det viset, när vi är på självplågarhumör så att säga. Frågan är väl om vi menar allvar…

I den hippa stadsdelen Ködbyen i centrala Köpenhamn svämmar exemplen på stimulerande och eftersträvansvärd danskhet nästa över. Här finns mängder av krogar och spännande barer med mycket folk en varm sommarkväll. Paté Patés stora uteservering är proppfull. Personalen jobbar hårt, öl och vin flödar.

Folk har det bra här, det är danskt hygge när det är som bäst. Lite friare, lite varmare och lite mer avslappnat och levnadsglatt än motsvarande svenska miljöer. Det är nåt med blandningen på folk som avviker från gängse jämförelseobjekt. Segregation tycks vara en svensk paradgren. Och nåt med tilltal och bemötande, om man får lov att fortsätta med de grova generaliseringarna. Det är för övrigt ett sant nöje att generalisera. Inget sätter fart på middagskonversationen bättre än några fördomsfulla generaliseringar.

Alltså, tilltal och bemötande. Danskarna ser på dig med fast blick, de kan le, de kan skämta, till och med lite elakt, men det finns alltid en värme i blicken eller rösten. De är inte socialt skygga, som många är hemmavid. Sånt gillar man ju.

Annat i denna stadsdel som skakar om en besökande svensk är den allmänna skräpigheten och de ibland något slitna lokalerna. Det här är ju gammalt slaktområde, till råga på allt kulturskyddat. Det har ju stått ett tag, i regel utan funktion och användning. Följden blir en viss förslitning förstås. Men det här är inget som bekymrar danskarna, tycks det. ”Så skulle det aldrig kunna se ut i ett svenskt restaurangkök”, säger någon i sällskapet, som har kikat in bakom disken. Det finns regler för sånt hemma. Nån kan ju bli magsjuk, eller nåt. Fast man hör väldigt sällan talas om att det sker.

”Narkomanerna har väl pissat i planteringen”, är kommentaren inför en vissnad blomma. Det är vår danska vägvisare för dagen som skämtar lite. Vi står utanför en av Köpenhamns mathus många verksamheter, ett skolkök för skolklasser. Ungefär hemkunskap fast mer på riktigt, i en verklig restaurangmiljö. Vi är fortfarande i den brokiga Koedbyen och ja, här finns också ett sprutbytescenter där många brukare av droger samlas. Kvarteren norr om Koedbyen med Halmtorvet har alltid varit hem och tillhåll för dessa vinddrivna individer.

Det verkar finnas plats för alla i dessa kvarter. Det är en viktig aspekt på danskt hygge, om någon. Det är skillnad på danskt och svenskt utan tvekan, fast inte så mycket och på alla de områden vi pratar om. Byråkrati och regler till exempel, sånt är nog värre i Danmark säger de initierade. Politisk korrekthet, jo den finns i Sverige i mycket högre grad än här, fast alla danskar tycker ju inte om den flåsiga frispråkigheten förstås. Det kan ha ett värde att folk känner gränser och skärper sig en smula, kan också en dansk tycka.

En annan trevlig aspekt på det danska är respekten för tradition och omsorgen av kulturarvet. Det gestaltas exempelvis i mycket fasta seder och bruk kring mat och dryck. Det finns förvisso fler danska krogar i Danmark än svenska krogar i Sverige, fast det inte borde det. Fast nu är det nog bäst att avsluta denna lilla betraktelse, för nu har vi säkert retat upp nån gammal relativist som kanske tycker att spagetti och köttfärssås är svensk mat. Vilket det ju är nu, men bara sen sisådär 50 år och det räknas inte.

Letar du efter Koedbyen nästa gånger du kommer till Köpenhamn så finner du Google-länken här.

Det underbara vädret lockar oss ut på upptäcktsfärd, eller hur? Varför inte följa med på en promenad i Köpenhamn, med kulturhistoriskt tema. Lördagar eller söndagar, vi startar kl 9.00, innan staden riktigt vaknat. Vi avslutar till 13.00 så att du och ditt sällskap får tid till lunch och annat viktigt efteråt.

De teman, titlar och datum som är aktuella är följande:

- Epoken Struensee – maktspel i 1700-talets Köpenhamn - 17 juni
- Gestalter från den danska guldåldern - 30 juni
- Kierkegaard och stadier på livets väg - 11 aug
- Resor, sjöfart, idéutbyte - omkring Köpenhamns hamn - 1 sept  (Obs! Samarbete med Tyke Tykesson)
- Ledarskapets grundbegrepp – om Helmuth von Moltke - 8 sept

Läs mer om de olika promenaderna under Våra arrangemang ovan! 

För närvarande är stora delar av centrala Odense en jättelik byggarbetsplats. Det märker den besökare mycket snabbt som vill ta sig fram till HC Andersens födelsehus till exempel. Man leds längs smala slingrande gångar intill byggropar och får följa skyltar, då det vanliga gatunätet delvis är blockerat.
 
Det tycks vara två större projekt som skapar denna situation. För det första har stadens fäder beslutat att den stora huvudgatan - Thomas B. Thriges gade - ska läggas igen och bebyggas, vilket säkert är ett helt korrekt beslut. Tanken är att skapa en tätare stadsmiljö, med mindre plats för biltrafiken. Ett mycket modernt påfund alltså. Det andra stora projektet berör Odense-turismens primära dragplåster - Hans Christian Andersen.
 
Ett helt kvarter intill de gamla gator och hus som var Andersens födelsehem är uppgrävt för att omvandlas till ett nytt Eventyrshus (Sagohus) som ska uppstå i tidigare Lotzes have. Det är en prestigefull japansk arkitektfirma som fått uppdraget att gestalta detta nya hus. Två tredjedelar av anläggningens totala yta på 5600 kvadratmeter kommer att ligga under jord, för att inte den känsliga stadsmiljön ska förlora sin prägel. Det antas bli en attraktion av högsta rang.
 
De stora byggprojekten delar Odenses stadskärna i två delar, i öster och väster. Lite knöligt är det allt, men den som väntar på något gott… Förutom det centrala utbyggnadsområdet pågår mycket annat i staden: tillkomsten av ett nytt sjukhus, hamnens fortsatta exploatering, en spårväg som korsar staden diagonalt från nordväst till sydost, med mera.
 
Det är ett fascinerande faktum hur Andersen redan idag sätter sin prägel på staden: museer och utställningar behandlar hans liv och berättelser, butiker är uppkallade efter honom, turistshopparnas försäljning av diverse krimskrams, skulpturerna i gatumiljön som avbildar många av sagans figurer.
 
HC Andersen är alltså redan en viktig motor i Odenses utveckling, för att inte tala om hela den danska turistindustrin. Sagohuset blir ytterligare ett steg i satsningen på att attrahera fler besökare till staden. Det är möjligen så att man hoppas på att dagturisterna från Köpenhamn ska lockas att stanna lite längre och övernatta i den behagliga lilla staden mitt på Fyn. Odense tycks gå en ljus framtid till mötes.