Ett tiotal vänner ägnade nyligen några soliga försommardagar åt promenader och samtal i Wien. Här kommer en skildring av första dagens promenad med temat cafékultur.

Vad är ett kafé? Ett ställe där man dricker kaffe förstås. Men den definitionen är varken klargörande eller uttömmande. Vi befinner oss i Wien, där kaféet är så mycket mer. Det är kultur och kulturhistoria, det är nostalgi och försäljningsargument i turistbroschyrernas glättade bilder av staden. Vi reser hit bland annat för att vi gillar kaféer. Vårt första sammanträde äger följaktligen rum på Café Landtmann på Universitetsring 4, ett av de klassiska kaféerna i Wien med grundarår 1873. Detta var Sigmund Freuds favoritkafé.

För att förstå det här med Wiens kaféer bättre, kan vi börja med att ta hjälp av en som kunde ämnet, Stefan Zweig:

”Wienerkafeet är något fullkomligt särpräglat, som inte återfinns någon annanstans i världen. Det är egentligen ett slags demokratisk klubb, tillgängligt för varje gäst som betalar för en billig kopp kaffe och efter denna lilla utgift får sitta i timtal och diskutera, skriva, spela kort, ta emot post och framför allt sluka ett obegränsat antal tidningar och tidskrifter. (…) Kanske har ingenting i så hög grad bidragit till österrikarens intellektuella rörlighet och internationella orientering som att han på kaféet kunde skaffa sig en sådan god utblick över världshändelserna och på samma gång diskutera dem i vänkretsen. (Ur Världen av igår, 1942)

Bakgrunden till framväxten av de många kafeerna i Wien under 1800-talet handlar i hög grad om trångboddhet och andra besvärligheter kopplat till boendet. Behovet av en kravfri mötesplats, gärna försedd med en del bekvämligheter (bord, stolar, tidningar, värme!) drev på utvecklingen. Den stora kafédöden under 1950- och 1960-talen handlar i gengäld om allt bättre boendeförhållanden, och kanske en hel del om TV?

Grundfakta om denna speciella kontext avslöjar vår vurm för det klassiska kaféet som en nostalgisk dröm. Det blir aldrig som förr. Men, vi törstar också efter något annat, som också skymtar fram ur de litterära skildringarna av det gamla kafélivet. I vår tid längtar vi främst efter samtal, inte efter kaffe eller lite ombonad värme. Det vi lider brist på är tid tillsammans – fysiskt – med plats för samtal och reflektion över seriösa ting.

Därför har gänget från Sverige rest till Wien, för att umgås och prata om intressanta saker som kafékultur, arkitektur, psykolanalys med mera. Det är samtal som sker litegrann efter William Isaacs modell för dialogen och den ”opersonliga gemenskapen”. Vi behöver inte känna varandra särskilt väl, för att kunna uppleva en stark känsla av gemenskap, som Isaacs skriver i sin bok Dialogen. Inte om mötet präglas av respekt och äkta nyfikenhet – möjligen också det bristvaror i vår tid.

På Café Landtmann är det trångt om saligheten. Här samlas främst de bättre bemedlade ur den wienska befolkningen, sånt ser man på klädsel och hållning och en mängd andra vaga attribut. Hundar tas väl omhand, serveras vatten ur stora skålar. Det är inte billigt här, men inte dyrt så man ruinerar sig. Menyn är väldigt omfattande, här saknas ingenting. Samtalen vid kaféborden är intensiva, men det läses också en hel del på Café Landtmann. Tidningsställen är välfyllda förstås, liksom montern med konditorivaror. Vi går dock in för lunch: korv, gulasch, sallader, sparris, öl och vin därtill. 

Sen börjar vår promenad. Vår rutt går längs med den breda Ringstrasse, den gata som var själva symbolen för det habsburgska väldets prakt i slutet av 1800-talet. Bebyggelsen tog fart efter 1869 på initiativ av kejsaren själv. Bakgrunden var rivningen av stadens omoderna befästningsvallar. Det här är en förändring som ett flertal av Europas större städer genomgick vid mitten av 1800-talet, på grund av av de militärtekniska förändringarna. 

Vilka kaféer har haft betydelse i våra egna liv, frågar vi oss? Tillsammans drömmer vi oss tillbaka till en svunnen ungdomstid och studenttid. Många av våra gamla favoritkaféer finns inte kvar längre. Varför har vi inte ork och intresse att bevara ens de mest klassiska miljöerna i vårt hemland? Varför har vi helt enkelt inte samma rika kafétradition som folken på kontinenten? Vi är för få! Vi har för snygga och ombonade hem! Vi är inte sociala nog, något som grundlades redan under skiftesrörelsens tid när byarna sprängdes och ensamheten bredde ut sig i det svenska landskapet. Hos oss ska allt gammalt begravas och glömmas bort illa kvickt. Våra kaféer är amerikanska i upplägget: det är kaffe i pappmugg och snabbt ut på gatan igen i något angeläget ärende. Svensken har liksom amerikanen ständigt bråttom. Underbart spekulativa teorier som dessa, om svensk kontra kontinental mentalitet växer fram under glada tillrop, där vi vandrar längs Wiens gator.

Landtmann är ett bra exempel på den omvända tendensen i synen på tradition och arv. Här stannar innehavarna kvar, länge. Familjen Querfeld som äger inte bara Café Landtmann utan också ett flertal andra inrättningar i Wien, har vårdat traditionerna sedan 1976. Före dess var det paret Zauner som var innehavare av Landtmann. Deras period gick tillbaka till 1926, det vill säga 50 år! Inredningen som är på plats idag stammar från deras första år, även om renoveringar givetvis har skett.

Den ena magnifika byggnaden efter den andra vänder sig mot oss där vi vandrar gatan fram. Det är Burgtheater (1869) till vänster och universitetets huvudbyggnad till höger. Därefter följer Neues Rathhaus till höger och det stora Hofburgkomplexet till vänster. Vi glider snabbt över gatan, korsar spårvagnsspåren och tar oss genom floden av cyklar och människor, och vandrar in mellan två magnifika museibyggnader – på ena sidan Konsthistoriska museet och på andra Naturhistoriska. Den praktfulla platsen pryds i mitten av en staty av kejsarinnan Maria Theresia, en av habsburgs mer namnkunniga härskare.

Mitt emot oss, i ett kvarter som utgörs av kejsarpalatsets gamla stallar, har vi Museumsquartier, ett kluster av ca 20 institutioner ägnade modern konst och arkitektur. Hela detta museiområde är i sin geografiska koncentration och innehållsliga kvalitet ett av världens främsta. Kanske slår enbart  Museumsinsel i Berlin det här området?

Vi lämnar de turisttäta stråken i Wien och vandrar västerut, genom de småskaliga kvarteren runt Spittelberg, som ger ett helt annat intryck än de tidigare. Här möter vi smala gågator med 1700-talsprägel. Borta är den monumentala prakten. Vi korsar den stora affärsgatan Mariahilferstrasse, som verkar ha fått en uppryckning på senare år. Här är gott om plats för fotgängarna och raderna av träd som kantar det stycke vi passerar, ger en varm känsla.

Vidare några kvarter söderut når vi snart vårt mål, anrika Café Sperl, anno 1880 med adress Gumpendorferstrasse 11. Här blir det snabbt uppenbart - vilket förstås är lätt att räkna ut - att Wiens kaféer lockar olika typer av publik, socialt, ekonomiskt och kulturellt. Här känns det lite som vardag, och som den där demokratiska klubben som Zweig talar om. Vi är dock inte de enda turisterna. Vi får faktiskt köa en liten stund för bord. Café Sperl ligger ganska högt upp på listan över berömda kaféer, och har i likhet med Café Landtmann ett ”Denkmalschutz”, det vill säga en kulturminnesmärkning. Inredningen och möbleringen är mycket välbevarad och typisk, alltifrån marmorborden och biljarden, till kassadisken mitt emot entrén. Stället lockar alltså långväga besökare, men det domineras av vanliga wienare utan tydlig social härkomst. Här samtalas och umgås, mer eller mindre stillsamt, här läses och bedrivs studier. Hundar är också ytterst välkomna här. 

Huruvida kaféets ”detaljer” är betydelsefulla, är en fråga där åsikter går isär, både i vår grupp och hos andra. Det viktigaste är gott kaffe, säger nån. Möblemanget avgör om vi går dit, tycker nån annan. Bakverken förstås, säger någon som är övertygad kakentusiast. Men för den som älskar Wiens kaféer är det möjligen helt andra saker än just dessa som drivit fram känslorna. Språket är exempelvis en underbar aspekt av den wienska upplevelsen. I en tid då den italienska kaffevokabulären har invaderat varenda ort världen över, är det skönt att se att wienarna fortfarande bjuder motstånd och dricker ein Kleiner Schwartzer, ein Grosser Brauner, Verlängerter, Einspänner, Kapuziner, eller Melange med eller utan Schlagobers. Nåja, det finns översättningar på menyerna, man är inte okänslig för turistinvasionen som drabbat staden.

En annan väldigt viktig detalj - för vissa - är det självklara faktum att man blir serverad vid borden. Att studera de strama servitörerna på ett wienerkafé, är ett stort nöje. Männen dominerar, mogna män, inte ungdomar som extraknäcker, som hos oss. De är välklädda, i regel i svarta kostymer med slips eller fluga. De rör sig över golvet med en betydande gravitas och en uppenbar stolthet, samtidigt som de inte låter en sekund gå förlorad. Effektiviteten är högt uppdriven, utan att de tappar stilen. På våra breddgrader torde detta vara en omöjlig ekvation.

På Café Sperl tar vi ut svängarna. Det blir Sacher och Apfelstrudel och kaffet spetsas till och med av vissa. Det är ju trots allt semester. Efter en god stund drar vi åter in mot Wiens centrala delar, korsar Ringstrasse i höjd med operan och vimlar en stund med turisthoparna på Kärtnerstrasse, innan vi når vårt hotell.

​Under våra dagar i Wien hinner vi också med att slinka in på Café Museum och på Café Imperial. Café Museum är avspänt och tillåtande, Café Imperial är en del av det välkända lyxhotellet och därmed ett gott stycke dyrare och flottare. De mest kända ställena, som därmed är kraftigt överbefolkade, Café Central, Café Sacher och Café Demel, går bort denna gång. Vi är framme och tittar, men vänder igen. Massturismen har sitt pris. Det gör inget, vi är mer än nöjda med våra caféer denna gång. Vi håller med Peter Altenberg, den meste kafé-bohemen av dem alla:

Har du bekymmer, ett eller annat – till kaféet. Hon kan av någon om än trovärdig anledning inte komma till dig – till kaféet! Du har trasiga stövlar – kafé! Du har 400 Kronon i lön och gör av med 500 – kafé! Du planerar självmord – kafé! Du hatar och föraktar människorna och kan inte vara utan dem – kafé! Du får inte längre kredit någon annanstans – kafé!

(översättning Daniel Hjort)

Den gångna helgen var ett gäng kulturhistoriskt intresserade vänner på en utflykt till Wien. Samtalen behandlade ämnen som cafékultur, arkitektur, nazismens politiska rötter samt Freud och psykoanalysen. Plus en hel del annat. 

Vi besökte också några trivsamma barer, restauranger och caféer där vi njöt av allt från Wiener melange till Tafelspitz. Musik och museer tog vi också del av förstås, helt nödvändigt i denna stad som dignar av levande kultur. Tack alla trevliga deltagare för en riktigt bra tertulia!

Den som vill läsa om Wien på denna sajt kan kolla här:

Tidigmodernistiskt barhäng i Wien
​Är du centralist?

Fler artiklar med anknytning till Wien kommer snart. Håll utkik!

Du som är medlem av TT kan ta del av tips på restauranger, caféer och barer under Tips! Du finner också några Google-kartor med förslag på promenadstråk, om du klickar på Kartor ovan. 

En sista kulturhistorisk Köpenhamnspromenad innan semestern? Följ med och vandra i Kierkegaards fotspår den 16 juni! Info om anmälan med mera under Arrangemang, ovan.

I så fall kan du nu ta del av en behändig litteraturlista som bör tillfredsställa alla med kulturhistoriska ambitioner! Du hittar den under fliken Litteratur. (Obs! Endast för medlemmar i TTs community)

Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, mannen till vänster ovan, är en av Danmarks viktigaste historiska gestalter. Med idéer om en folkkyrka, folkhögskolor som säkrar utbildningen för de breda befolkningslagren, och med betydande vetenskapliga och poetiska alster, utgör Grundtvig en av förgrundsgestalterna i det danska 1800-talet. Hans insatser hör till dem som format det moderna Danmark, helt enkelt. 

Utöver den grundläggande titeln som präst, förtjänar han också beteckningar som författare, poet (psalmer), historiker och politiker. Han stod bland annat bakom de första översättningarna av Saxo Grammaticus, Snorre Sturlasons kungasagor och Beowulfskvädet. Han tjänstgjorde som präst på flera platser i Köpenhamn, men viktigast var och blev basen i sjukhuskyrkan i Vartovs hospital (där han står staty). Han tjänstgjorde där från 1839 till sin död 1872. 

Den fysiskt bräcklige Kierkegaard hade svårt för denna "gigant", inte minst i kroppsligt hänseende. För Kierkegaard var Grundtvigs tal om en gemenskapskyrka ytligt, ett hot mot den enskildes innerlighet och ett djupare möte med Gud: "...Grundtvig är och var och förblir en stojande, till och med i evigheten kommer han att vara mig obehaglig. Inte så att Grundtvig inte har gått igenom någonting, jo visst, men alltid stojande." Det kunde bli ännu värre: "en joddlande hurtbulle", eller "en brölande grovsmed". 

Grundtvig gav igen när han reagerade på Kierkegaards rabiata utbrott mot den danska statskyrkan, i slutet av sitt liv. Kierkegaard beskrivs då av Grundtvig som en av "de iskalla hädare, som alltid hänger som istappar under kyrktaket".

Det finns många platser som påminner om Grundtvig i den danska huvudstaden. Gården inne på Vartov är en, den fina Grundtvig-kyrkan - byggd till hans minne - en annan. 

I dagarna kan vi läsa (SvD 190428) att Victor Hugos hem på kanalön Guernsey har snyggats upp till sin forna glans. Författaren bodde här 15 år av sitt liv, en period då han bland annat skrev Samhällets olycksbarn (Les Miserables). Renoveringen har bekostats av givmilda mecenater och har varit omfattande i tid och hantverkarinsatser.

Det är nåt särskilt med författarhem och konstnärshem. Det kan vi konstatera här hemma, hos Strindberg i Blå tornet eller hos Carl Larsson på Sundborn. Många gånger får vi starkare och mer inspirerande bilder av dessa kreativa människor genom att betrakta deras lyor, snarare än deras framställda verk. Många gånger möter man ett hem som i lika hög grad är ett verk i egen rätt. Så är det definitivt exempelvis i fallet Vittoriale, D'Annunzios hem vid Garda. Men så lär det också vara beträffande Hauteville House - Hugos hem - åtminstone i fall vi ska tro dess chef Gérard Audienet. 

Victor Hugo förvärvade Hautville House 1856 efter att ha flytt först från sitt hemland Frankrike och sedan från Belgien. Bakgrunden var hans aktiva motstånd mot Frankrikes nya maktfigur  -  Louis Bonaparte, sedermera kejsar Napoleon III. Han återvände till hemlandet först efter återinförandet av republik i samband med kejsarens fall 1870.

Hugo hade förvisso flera boplatser. Flitiga Paris-besökare vet exempelvis att en av dessa finns på Place de Vosges som bilden ovan kommer ifrån. Här bodde han före exilen, åren 1832 - 1848. Hans forna bostad är nu ett museum över hans liv och verk. En gemensam hemsida för Victor Hugos hem på Guernsey och Paris finns - kolla här. Att döma av bilderna där är en resa till Guernsey klart värd sin möda. 

Epoken Struensee – maktspel i 1700-talets Köpenhamn

Pendlingen mellan realism och idealism präglar mycket mänsklig strävan. Att hålla balansen är inte alltid lätt. Följ med på en promenad där vi återstiftar bekantskapen med epoken Struensee och de dramatiska händelserna vid det danska hovet åren runt 1770. Det är en grym historia om maktspel och om idealisten som inte lärde sig detta spel. 

För anmälan läs här!

Vi får plötsligt för oss att vi befinner oss långt inne i en skånsk eller dansk lövskog. Det är riktigt märkligt, med tanke på att vi istället vistas mitt i en europeisk storstad. Berlins gröna lunga i stadens mitt – Tiergarten – är en enorm parkanläggning, som det nästan är möjligt att gå vilse i.

Längst in är de grusade promenadvägarna tomma och öde. Man tänker att detta borde vara en populär plats för vila, men det är nog för långt att gå för de flesta berlinare på lunch, att ta sig till den mest avlägsna vrån av Tiergarten. Här hörs ljudet från trafiken först om uppmärksamheten skärps. En solig vårdag i april är en promenad här en njutning av högsta rang. Det går också att bli körd i rickshaw, vilket ett gäng trötta turister vittnar om, i och för sig ivrigt diskuterande historiska frågor med sina välinformerade och hippa cykelförare.

Det ser alltså ut som en skog. Större delen av parken utgörs helt enkelt av fritt växande lövträd. Då och då kommer vi dock fram till en liten anlagd damm eller en staty av klassiskt snitt, omgiven av en plätt gräsmatta. Initierade människor säger att det finns gott om djur i parken, till och med rävar. Vi ser inte Mickel, men väl en sävlig sköldpadda, som långsamt släpar sig upp för en omkullvält trädstam. Någon fick för sig att släppa lös ett par sköldpaddor här för ett antal år sedan, och de kallblodiga djuren har mot all förmodan lyckats med bedriften att övervintra. Enligt uppgift fortplantar de sig inte, det är för kallt för det. Men glada djurvänner fortsätter att sätta ut paddor så gruppen växer.

Framme vid Grosser Stern, mitt i parken, är vi tillbaka på turistrutten och knappast ensamma längre. Den 67 meter höga Siegessäule uppmärksammar den storslagna segern över Frankrike 1871. Fast egentligen handlade det om segern över danskarna 1864. Inte mycket att vara stolt över kan man tycka. Och det var inte dåtidens tyskar heller, och så lade man till den tjusiga guldkvinnan i toppen - efter segern i det fransk-tyska kriget. Ett oskyldigt avlägset krig? Kanske, eller så var det i samband med detta krig som allting började. Storhetsvansinnet växte snabbt i vissa ledande kretsar i Tyskland efter 1871. Sen gick det som det gick. Hur som helst återfinner vi här några av tidens stora män, majestätiskt blickande in mot kolonnen från sina höga socklar: Bismarck, Roon, Moltke…  Bara män, men på toppen av kolonnen finner vi alltså en kvinna, Gold-Elsa kallad i berlinsk folkmun. 

Bort från folkmassorna igen tänker vi och vandrar mot sydväst utmed Fasanerieallé. Vilket namn på en grusgång! Men vi förstår vad man jagat för byte här. Snart får vi ytterligare bilder av jakt serverade, då vi kommer förbi ett par grandiosa pjäser föreställande rävjakt medelst hundar och gevär. Churfürstliche Fuchsjagd eller Die Fuchsjagd zur Kaiserzeit är namnet på två tjusiga skulpturgrupper från 1904. Wilhelm Haverkamp är upphovsmannens namn.

Vid slutet av Fasanerieallé återfinns en av den gröna oasens många vattenhål – Cafe am Neuen See. Här finns på berlinskt manér bänkar och bord av robust tillverkning, där man intar öl och enkel mat som bratwurst med surkål och potatissallad. I en riktig biergarten är det självservering som gäller men för den late finns en riktig restaurang vägg i vägg där maten kommer till bordet, med hjälp av uppmärksamma kypare. Vi kan här tillägga att det finns fler fina serveringar i parken. En favorit är Teehaus im Englischen Garten i parkens norra del. Här kan det vara gott om folk en solig lördag, tänk på det. Jämfört med Cafe am Neuen See har vi också hoppat upp ett par pinnhål på prisskalan. Ett ställe där det alltid är mycket folk är Berlin Pavillon uppe i parkens nordöstra hörn, vid riksdagshuset. Denna enkla, men på tyskt manér mycket effektiva inrättning, har det mesta, till rimliga priser. 

Vi tuggar i oss vår bratwurst med god aptit. Här kan vi sitta en stund och begrunda en del av parkens intressanta historia. Allt började med att de preussiska kungarna, som höll hov några kvarter bort i öster, behövde en rejäl skog att jaga i. Sånt var på den tiden en självklarhet. Skogen i stadens västra utkant passade bra som kunglig monopoliserad jaktmark, och därmed var Tiergarten (”Djurgården”) född. Riktig stadspark blev området först i och med att industrialiseringens effekter på stadens innevånare började bli tydliga, så som det är i alla storstäder med europeisk bakgrund. 1800-talets arbetarmassor behövde gröna områden i sin närhet som rekreationsplatser helt enkelt.

Under slutstriden i Berlin i april 1945 förstördes parken fullständigt. På fotografier från sommaren 1945 kan vi se hur människor har plöjt upp marken i parken och börjat odla grönsaker. Inte ett träd så långt ögat når. Vi vet alltså att alla träd i parken är maximalt så där 75 år. Mycket tragiskt kan man tycka, men ack vilken växtkraft som här ådagalagts! Så kan vi väl också se på saken.