"En ensam vandrare är både närvarande i omvärlden och isolerad från den, mer än en åskådare men mindre än en deltagare. Att vandra lindrar eller rättfärdigar det här utanförskapet: man är en smula mindre kontaktbar på grund av att man vandrar, inte för att man är oförmögen till kontakt."

Rebecca Solnit

En av de intressantaste platserna i Berlins omnejd är Potsdam, delstaten Brandenburgs huvudstad och en ort med rikt, framförallt kungligt, kulturarv. Du tar dig ledigt hit från centrala Berlin med tåg.
 
Det är i första hand de brandenburgska/preussiska kungarnas aktiviteter som avsatt spår här, men också senare historia förknippas med orten. Exempelvis ligger det lilla slottet Cecilienhof i Potsdam, platsen för Potsdam-konferensen i juli 1945. Slottet rymmer idag en utmärkt ambitiös utställning om det dramatiska mötet som formade mycket av Europas efterkrigshistoria.

Nu fokuserar vi dock på ett centralt beläget torg i staden, närmare bestämt Alter markt, en vacker plats som hyser ett par arkitektoniska pärlor förutom ett par intressanta museer. Torget är det gamla Potsdams centrala plats, med rötter i medeltiden. Den mest anslående byggnaden är Nikolaikircke, från 1830-talet, med sin tunga kvadratur och imponerande kupol. Arkitekt var – just det – Karl Friedrich Schinkel, som ligger bakom ett flertal praktbyggnader i Berlin från denna tid (Altes museum, Schauspielhaus, Friedrichswerdersche kirche m m). Stilen är således nyklassicism, en stil som Schinkel behärskade till fulländning. Schinkel levde dock med en fot i det framväxande industrisamhället och konstruktionen som håller kupolen uppe är således helt i järn. Byggnadens komposition med den kvadratiska huskroppen saknar också helt förebilder i det gamla Grekland, detta är Schinkels kreativa skapelse. Som det mesta annat här var kyrkan kraftigt skadad efter kriget och renoveringarna har varit omfattande. 

Men här finns mer: Potsdams stadsslott, en rekonstruktion som stod färdig 2014 och som nu rymmer Brandenburgs delstatsparlament, Museum Barberini i det likaledes återuppförda Barberini-palatset, och stadens gamla rådhus med sitt torn och gyllene Atlas-figur på taket, och som nu hyser Potsdam Museum – Forum für Kunst und Geschichte. 

Samtliga dessa byggnader uppfördes ursprungligen under 1700-talet då Fredrik den store (1740-1786) – Alter Fritz - huserade i Potsdam. Kungens främste arkitekt var Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff och han ligger bakom torgets obelisk liksom barockfasaden på stadsslottet och ytterligare ett hus vid torget. Carl von Gontard är mannen bakom Barberini-palatset. 

Platsen var som sagt rejält förstörd, främst efter de allierades bombräd den 14 april 1945 och slutstriden om Berlin i slutet av månaden. Men även DDR-regimen gjorde sitt för att utradera detta kulturarv. Men genom generösa mecenater och kloka företrädare för tyska staten har platsen återfått sin forna glans. Det gäller särskilt sen det förfärligt anskrämliga DDR-huset vid torgets nordvästra sida äntligen revs härom året. 

Noteras bör alltså att både Barberini-palatset och slottet var helt jämnade med marken efter beslut av DDR-regimen, och har återuppförts från grunden, med enbart fasaderna trogna de gamla originalen. Interiört är det helt moderna byggnader, på samma sätt som man har gjort inne i centrala Berlin med Stadtschloss, eller Humboldt Forum som det nya namnet lyder. 

Det gamla rådhuset som också var skadat, byggdes däremot upp av den östtyska regimen i början på 60-talet, liksom huset till höger (en modern byggnad sammanbinder de två husen), ett bostadshus ritat av ovan nämnda Knobelsdorff. 

Potsdam rymmer som sagt mycket mer, vilket framtida artiklar får vittna om. 

Medan många av oss forfarande tänker allvarligt på resandets miljöaspekter och pandemins påverkan, kör det brittiska resemagasinet Condé Nast Traveller på i sedvanlig stil. Det är i alla fall känslan som deras mailutskick förmedlar. Följaktligen tipsar man så här års under konventionella rubriker som "The best holiday destinations for 2021", "Where our editors are travelling for easter 2021". "Where to ski in April", "This is where it is hot in April"! Osv.

Det är inte vurmen för resor som får en att studsa något, den delar vi ju många av oss. Men, kanske snarast den gladlynta tonen och den tillsynes totala omedvetenheten om pandemins verkningar. Den sistnämnda är spelad förstås, men det känns ändå som ett märkligt marknadsföringsknep.

Läser man ett par rader i artiklarna så framkommer förstås att pandemin faktiskt existerar, också här. Förutsägelser görs om att vi kommer att resa mer eftertänksamt framgent. Vi kommer också att känna desto mer av "sanden mellan tårna" och annat fint, eftersom vi kommer att vara mer medvetna och närvarande. Vi kommer dessutom att läsa på mer inför resan och också ta reda på resandets miljöpåverkan på vår destination. Allt enligt käcka Lizzie Pook - som brukar täcka  "wildlife, wellness and adventure travel around the globe". Tro sjutton att Lizzie längtar ut i världen igen!

Nu ska vi  inte vara alltför mycket surkart utan istället förmedla några punkter från en av CNTs många listor: "The best holiday destinations for 2021". Listan domineras av europeiska resmål (åtta av 21), följt av amerikanska (sju av 21, för Nord- och Sydamerika tillsammans), medan Afrika får nöja sig med två tips, Asien tre och Oceanien ett enda. Urvalsprinciperna är som vanligt något oklara, och det blandas vilt mellan orter, regioner och hela länder. Således är "Vietnam" och "Sydafrika" "heta tips" för 2021, liksom "Charleston" i USA. 

För oss nordbor är det kanske roligt att "Helsinki" finns med på listan. "The Scandi city emerges as a cultural hotspot" utbrister tidningen, och syftar på de senaste årens stora kultursatsningar. De gör att staden gott och väl tävlar med Köpenhamn och Stockholm - allt enligt CNT. Här nämns institutioner som det nya konstmuseet Amos Rex, Kiasma (ett annex till nationalgalleriet), men också framtidssatsningen Hanasaari B, en kraftstation som görs om till kulturell hub och som ger Tate Modern-vibbar. Beskrivningen av sevärdheterna i Helsingfors avslutas med Suomenlinna, den stora fästningen i Helsingfors skärgård som idag hyser mysiga kaféer och restauranger samt ett utmärkt mikrobryggeri. Tänk att Sveaborg och kriget 1808-1809 skulle leda till detta!

Finns det mer som lockar TT på listan? Jo då, vi åker gärna till Shetlandsöarna, Yorkshire eller varför inte till lilla Melides, ett avsides surfparadis några mil söder om Lissabon. Ja, vi brukar inte surfa, men det finns säkert annat att göra här. Som att sitta och titta på havet exempelvis, en mycket angenäm syssla.

Hur funkar listor som denna? Hjälper de oss att välja våra resmål? Nej inte alls, blir vårt svar, men de kanske bidrar lite till våra drömmar och de nämner förvisso några konkreta tips. Det är också kul att studera hur attraktivitet och "hotspots" motiveras och skrivs fram inom dagens reseindustri. Utan överdrift kan nog mat nämnas som den kanske avgörande faktorn i försöken att locka iväg oss. Och det är ju inget dåligt researgument.

Alla skulle nog inte skriva under på ovanstående klämkäcka rubrik. Vi vet ju så lite ännu, om hur 2021 kommer att gestalta sig. Kommer vaccinet att räcka? Hur fortlöper distributionen? Vilka restriktioner får vi lära oss att leva med? Och, vilka vanor har vi lagt bort, eller vilka har vi lagt oss till med?

Det senare har ju stor potential att påverka resandets kultur. Många ser ju corona-året som ett genombrott för en ny livsstil, med mindre miljöpåverkan. Det handlar förstås i hög grad om flygresor. Men vi som gärna åker tåg ett stycke söderut i Europa står benhårt fast: så fort det är möjligt så reser vi ut i världen! För oss alla som har gjort resandet till en väsentlig del av våra liv, innebär sommaren 2021 de uppdämda behovens sommar.  

Charterbranschen spår redan goda tider, men det kan i och för sig vara maskerad marknadsföring. I Svenska Dagbladet 31/12 (Vaccinframgångar lyfter resebolagen - fler bokar charter redan i maj) skriver Jonas Grönvik om hur Vinggruppen och Tui redovisar ett kraftigt förbättrat bokningsläge för sommaren och kommande vinter. Visserligen från låga nivåer och med ytterst generösa avbokningsmöjligheter - men ändå. 

Det är klassiska resmål som dominerar: Mallorca, Kreta, Cypern, Rhodos och Thailand. Sol och värme med andra ord, är det som lockar. Förvånansvärt många bokar redan i maj, vilket möjligen vittnar om desperation. Eller, så anar många ett litet fönster av lugna resmål, innan den stora floden väller in? Det är en god tanke. 

Vart går den första resan postcorona för TT? Till Köpenhamn naturligvis. Är någon förvånad?

"I Berlin var allt snusk och strunt, och man kände sig i harmoni."

Vilhelm Ekelund

Elaina och Tommy Josefsson från Jönköping tillbringar gärna ledig tid på norra Cypern, i den lilla staden Yeni Iskele. Därifrån är det inte långt till arkeologiskt intressanta Enkomi. Elaina skriver här om ett besök på denna ort.

Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på första gången vi upptäckte Enkomi – ett center för bronsålderns kopparindustri på Cypern, och öns gamla huvudstad. Denna oexploaterade arkeologiska skatt ligger någon mil inåt landet från öns östkust, invid en dunge med 30 meter höga cypresser och ännu högre eukalyptusträd. Träden skänker lite skugga åt den trötte museivakten. Det är gratis inträde för turkcyprioter denna dag, så vi visar honom våra turkcypriotiska id-handlingar och han släpper in oss med ett leende. 

Utgrävningarna har stått stilla sedan 1974. Det man ser i det omhägnade elva hektar stora arkeologiska området, är resultatet av engelska och svenska arkeologers utgrävningar under tidigt 1900-tal. Rika gravfynd finns utställda både på British Museum och Medelhavsmuseet i Stockholm. Mycket information om Enkomi finns också på kilskriftstavlor, i handelsbrev och diplomatiska texter, upptäckta i syriska Ugarit, men också i Egypten, i de så kallade Amarna-breven, från tiden strax efter Moses exodus och före Tutanchamon. Det finns även hieroglyfiska inskriptioner om Alasias (Cypern) på väggarna i egyptiska gravkammare.  

När vi promenerar genom de smala, raka gatorna i den 3500 år gamla välplanerade staden väcks lämningarna av bostadshus, tempel, affärer, smältugnar och deglar till liv. Där rörde sig bagare, kopparslagare, skräddare, allehanda skickliga hantverkare och många busiga barn tillsammans med affärsmän från det hettitiska Anatolien, greker från Peloponnesos, fenicier från Ugarit i Syrien och Byblos i Libanon, kananéer från Akko och egyptier från uppströms Nilen. Intresset gällde kvalitén på den koppar som staden producerade och exporterade i mängd. Kopparmalmen bröts i gruvor längs med Troodosbergens sluttningar och fördes med dragdjur och vagn till skickliga hantverkare som luttrade metallen i stadens smältdeglar.

Koppartackor och bronsföremål i mängd producerades för export till olika hörn av östra Medelhavet. Då det begav sig sträckte sig en vik fram till staden i vars hamn exportvaror lastades på skepp. Där hängde stadens ungdomar och hoppades på dagsverken som skeppslastare. Fascinerat kunde de följa de exotiska handelsmännen och höra nu utdöda språk som hettitiska, feniciska, egyptiska, kananeiska och arameiska, men även grekiska och möjlighen hebreiska. Var det här som det olycksaliga Ulu Burun-skeppet hämtade sin stora last av koppartackor, cypriotisk keramik och oljelampor samt en uppsjö av andra värdefulla föremål på sin väg mot det grekiska fastlandet? Skeppet hamnade i sjönöd och sjönk strax utanför den turkiska kusten för ca 3300 år sedan. Där ligger regalskeppet Vasa i lä. Vraket upptäcktes för några decennier sedan och resultatet av utgrävningarna finns nu på Bodrum Museum of Underwater Archeology. 

När vi tittar ut över det stora arkeologiska området ser vi att bara ett par hektar hittills har utgrävts. Vad mer döljer sig under marken i ett Enkomi som invaderats av utländska makter eller förstörts av jordbävningar? Vad försiggick här när Moses satt på Sinai berg och högg ut de tio budorden på stentavlor? Vi undrar också vad som döljer sig i en igenbommad lada under de höga cypresserna och eukalyptusträden, vars grekcypriotiska ägare fick lämna hals över huvud 1974. Vi försöker kika mellan springorna där vi ser några stenar, men museivakten vill inte släppa in oss. 

Vi tar farväl, kör mot havet som numera ligger en mil bort och passerar Salamis på vår väg hem till Iskele, ivriga att en annan dag fortsätta leta smultronställen på norra Cypern.