Kongeloven, eller Lex Regia, som den hette på dåtidens internationella språk, var inget mindre än det danska enväldets konstitution. Som ett unikum i Europa byggde den danska kungamakten på en lag från 1665 som fastslog att monarken ägde all makt i riket. Inga lagar stod över kungen, inte ens de han stiftade själv. En enda inskränkning beskrevs i lagen: kungen fick inte dela riket. 

Författaren till lagtexten var den senare rikskanslern Peder Griffenfeld, den ståtlige mannen på bilden. Här står han vackert placerad på Slotsholmen i Köpenhamn, intill den fina Bibliotekshave. På platsen finns ett enkelt kafé, där man kan slå sig ner och filosofera en stund över fallgropar som uppstår i en organisation där all makt är samlad hos en enda person, som dessutom ärver sin post.

En fallgrop blev uppenbar under den epok som har kallats Struensees tid (1770-1772). Under en promenad den 17 juni i Köpenhamn fördjupar vi oss i frågor om makt och maktspel, idealism och realism och återstiftar bekantskapen med vad som hände dessa dramatiska år. 

​Mer om denna och andra promenader i Köpenhamn hittar du här.

"Och faktiskt: kanske finns det inget som bättre åskådliggör världens oerhörda tillbakagång efter första världskriget än inskränkningarna i människans personliga rörelsefrihet och rättigheter. Före 1914 hade jorden tillhört alla människor. Var och en reste vart han ville och stannade så länge han ville. Det fanns inga ansökningar, inga tillstånd, och det roar mig alltid att se unga människor förvånas när jag berättar att jag före 1914 kunde resa till Indien och Amerika utan att äga något pass eller ens ha sett ett sådant. Man steg på och steg av utan att fråga och bli frågad, man behövde inte fylla i något av de hundratals papper som i dag avkrävs en. Det fanns inga passersedlar, inga visum, inga besvärligheter."

Stefan Zweig - Värden av i går - En europés minnen

Send a salami to your boy in the army, står det på personalens tröjor och på skyltar överallt, på Katz´s delicatessen på södra Manhattan i New York. Det är en referens till den judiske sångaren och satirikern Tom Lehrer och hans lysande So long Mom – a song for World War III.

På Katz´s deli har man aldrig skämts över sin patriotism. Traditionen att skicka matpaket till soldater i armén har fortsatt ända in i vår tid och krigen i Irak och Afhganistan. Det konservativa anslaget förstärks genom maten i sig, som är den samma som serverats här i decennier. Katz´s är totalt ohippt, och därför givetvis helt fantastiskt charmigt.

Den icke-köttätande delen av människosläktet har inte mycket att hämta här. Det är helt enkelt kött i alla dess former som gäller. Paradnumret är en pastramismörgås som är så tjock av nyskuren pastrami att det är svårt att få ett grepp om den, både med munnen och med händerna. Flottet rinner och sältan kräver stora mängder öl eller läsk. För den som vill ta det lite försiktigt finns vanlig varmkorv eller hamburgare och för den sofistikerade finns alltid en "bagel with lox". Ok, lite fisk o grönt finns alltså, men ställets undertext ljuder högt: "Om du inte gillar kött kan du stanna hemma!" Maten beskrivs som Kosher-style, vilket enligt uppgift inte nödvändigtvis gör den helt kosher, men griskött och skaldjur lyser med sin frånvaro.

De flesta besökare tycks hugga in på pastramimackor eller corned beef- diton med glupande aptit. Veckovolymen av serverad pastrami uppgår till 6800 kg (Wikipepedia). Det är fascinerande att se hur mycket mat en människa kan sätta i sig på kort tid. Det är helt fullt med folk i lokalen, som är enorm, och ljudnivån därefter. Det köas, både i entrén och för att få ett bord när man väl är inne. Den som inte har tålamod att vänta på att bli serverad, kan ställa sig i en av nio, tio köer för självbetjäning.

Katz´s deli har funnits med ett tag, ända sedan 1888. Väggarna är täckta av foton från alla dessa år och det framgår att en lång rad prominenter har tittat in. Som de flesta restauranger, kaféer eller barer med en lång historia, har Katz´s blivit en institution och turistmagnet. Det har de klarat bra, tycker vi på TT, som uppskattar människor som är trogna sina ideal. Naturligtvis figurerar stället i populärkulturen. Mest känd är kanske en scen i When Harry met Sally från 1989, med Meg Ryan och Billy Crystal i huvudrollerna. Bordet där de satt är markerat förstås, med en skylt som säger ”hope you have what she had”. Och vad hon fick, det framgår av klippen på nätet, exempelvis det här. 

Katz´s deli är ett ställe som känns uramerikanskt, och det på ett mycket trevligt sätt. Här är mycket roligare än på hipsterhaken, som trängs runt omkring i kvarteren. Katz´s hamnar högt på vår lista!

Till sist, den underbare Tom Lehrers slutrader i den satiriska antikrigslåten So long Mom, lyder som följer:

Remember Mommy, I'm off to get a Commie, so send me a salami, and try to smile somehow. I´ll look for you when the war is over – an hour and a half from now!”
(1965)

Den som vill besöka Katz´s behöver knappast tänka på tidpunkten, stället är i princip alltid öppet. Sannolikt är det alltid mycket folk också. Adressen: 205 East Houston street, New York.

Som bekant upprättar branschtidningen Drinks international årligen en lista över världens 100 bästa barer. Som vanligt är det typiska världsmetropoler som dominerar de översta placeringarna, med viss slagsida åt anglosaxiska städer. Följaktligen finns fyra av barerna på topp tio i London och tre i New York. De övriga tre på topp tio hittar vi i Athen, Singapore och Shanghai.

För nordiskt vidkommande är listan lite av en besvikelse, bara två nordiska barer finns bland de 50 bästa: Himkok i Oslo på plats 20 och Linje tio i Stockholm på plats 44. TTs egen favorit Ruby bar i Köpenhamn, befinner sig denna gång på plats 58. Här nedan är listans topp tio. För resten hänvisas till Drinks internationals hemsida ovan. 

1. American bar - London
2. Dandelyan - London
3. The Nomad - New York
4. Connaught bar - London
5. The Dead rabbit - New York
6. The Clumsies - Athen
7. Manhattan - Singapore
8. Attaboy - New York
9. Bar Termini - London
10. Speak low - Shanghai

Nej, svarar vissa människor på den frågan. En av dem var den österrikiske författaren Stefan Zweig. Den vilsne och kringirrande Zweig vistades i New York fyra gånger under 1930- och 1940-talen, under längre eller kortare perioder. Han trivdes aldrig riktigt. Det gällde USA som helhet, men i synnerhet New York.

En anledning var bristen på kaféer. Denna märkliga omständighet kräver lite reflektion. Det fanns förstås inrättningar som kallades kaféer och där man kunde dricka kaffe, men det var inga riktiga kaféer. Sådana fanns bara i Europa, ansåg Zweig. Urtypen för ett riktigt kafé finner man förstås i Wien. Det är Café Central, Herrenhof, Museum med flera, som bildar skola här.

Det som saknades i New York var den mänskliga förmågan att bli stilla, att sitta länge och meditera, möjligheten att prata bort några timmar i slumpvisa möten, eller gå igenom en hel veckoskörd av tidningar och tidskrifter. Allt till priset av en kopp kaffe. Så gjorde man inte i The Big Apple. Här hade alla bråttom. Amerikanerna gjorde alltid flera saker på en gång, de multitaskade långt innan begreppet fanns. De åt, drack kaffe och pratade affärer samtidigt. 

"I New York har luffaren ingen rätt att existera - han slungas in i stadens ständiga flöde som ett trästycke i en översvämning!", skrev Zweig. Citatet ekar bekant av Gunnar Ekelöfs beskrivning av Sverige i paraddikten Till de folkhemske. Kanske är det inte så konstigt att vi också saknar riktig kafétradition.

Hur som helst, Zweig reste så småningom vidare till Sydamerika. Där upphörde ganska snart all framtidsplanering. Inför den mörka utvecklingen i hans älskade Europa och inför utsikten att aldrig mer få komma tillbaka, tog all livslust slut. Självmordet, i Petropolis i februari 1942, var det enda som återstod. 

Det är i George Prochniks fina bok om Zweigs år på flykt - Stefan Zweig vid världens ände (Atlantis  2014) - som kan man läsa om New York och bristen på kafékultur. 

På den nya fliken Tips för resenären ovan, hittar du nu ytterligare förslag för New York, Gardone Riviera och Mumbai. Tipsen uppdateras med nytt stoff varje månad. 

Vill du kika på dessa och inte tillhör TTs community, så skicka ett mail till 

info@tertuliatravels.com

så får du en inloggningskod!

Tycker du om att segla? Och att prata om filosofen Søren Aabye Kierkegaards filosofi? Gillar du dessutom staden Köpenhamn, så finns nu en aktivitet tillgänglig där du får allt detta på en och samma gång!

Att segla till Köpenhamn och promenera i Kierkegaards fotspår är en favorit i repris. Precis som förra gången sker detta tillsammans med Maria Wagner - hemsida här - som är skeppare under seglatsen över sundet. Läs mer under "Våra arrangemang"! 

Det är mars 1949 och i New York pågår den internationella Konferensen för vetenskap och kultur. Kalla kriget och kapprustningen håller på att ta fart på allvar och en amerikansk, socialistisk organisation bjuder in intellektuella från östblocket för att försvara freden.

Konferensen är känd också under namnet ”The Waldorf conference” eftersom den hölls på lyxhotellet Waldorf-Astoria, med adressen 301 Park Avenue, en Art deco-dröm från 1931 med över två tusen rum (på den tiden, nu har antalet reducerats till blygsamma 1400). Det hela ska komma att utvecklas till en av de mest tragiska av alla tragikomiska episoder i den ryske kompositören Dimitri Shostakovichs (1906-1975) liv.

Utanför på gatan demonstrerar amerikaner med plakat och slagord. Det förekommer mycket hätsk kommunistkritik – CIA var uppenbarligen inblandade - men också en del specialbudskap riktade till den ryska delegationens mest kände deltagare.

Inför en månghövdad publik på upp till 800 personer tvingas den stackars kompositören läsa upp ett långt tal – som naturligtvis skrivits åt honom – där han går till våldsamt angrepp på USA och väst och dess krigshets. Efter en tredjedel tystnar han och låter tolken ta hand om resten. Han hör sig själv beskriva den sovjetiska kulturpolitiken som långt överlägsen den amerikanska. Och, han riktar dessutom en förödande kritik mot sin egen stora förebild – Igor Stravinskij – som lever i exil i USA sedan många år.

Shostakovich! Jump thru the window!

Så står det på en av demonstranternas plakat. Det är inte en långsökt förhoppning om ryssens snara död, utan i själva verket en uppmaning att hoppa av, att lämna förtrycket i Sovjetunionen, något som Shostakovich verkligen hade fått känna av. En tid innan konferensen hade en rysk kvinna gjort just detta – gått över till amerikanerna genom att kasta sig ut genom ett fönster.

Inför resan till New York blev han uppringd av Stalin själv, som ville försäkra sig om att den världsberömde sovjetmedborgaren ville åka. Det ville han verkligen inte. Men, när han har själve Stalin på tråden tycks han plötsligt inse att han kan förhandla. Den bannbulla som sedan en tid gäller all musik av honom i Sovjetunionen blir upphävd. Stalin påstår sig inte känna till nån bojkott. Något måste ha blivit fel, är hans kommentar.

Väl i New York vill han hur som helst inte alls hoppa av. Han är ryss och han har familj. Dessutom är han rädd och feg. Konferensen och dess många deltagare tonar bort som i en dimma. Men han gillar vissa saker i New York, cigaretterna exempelvis. Amerikanerna är ganska lustiga. Ögonblicket efter att han handlat något bagatellartat i en drug store hänger personalen upp ett anslag: ”Dimitri Shostakovich är kund här!”

Under resten av sitt liv ska han förbanna sig själv för att han förrått sin stora förebild – 1900-talets störste kompositör, Igor Stravinskij. Och att han låtit sig utnyttjas i ett politiskt spel som inte intresserade honom. Waldorf-Astoria är för närvarande stängt för renovering. 
​
Ett lysande porträtt av Dimitri Shostakovich ges i Julian Barnes roman Tidens larm (Forum 2017)

Rolf Larsson, krönikör i SvD Resor, skriver den 25/2 2018 om sitt senaste besök i Kambodja.  Besöket gör honom glad, och det som gör honom riktigt glad vid ankomsten till flygplatsen Siem Reap är storleken på rökavdelningen. Vid födelsedagsbordet som han gästar i detta asiatiska land röker 22 av 24 personer.

Rökrutan på flygplatsen Siem Reap är något helt annat än det trånga akvariet på Arlanda, konstaterar han. Europeiska flygplatsers stinkande glasboxar handlar om moralism, är hans bistra slutsats. Rökarna ska ställas ut ”till allmän beskådan och skam”.
​
Att kontrollera inställningen till rökare på landets flygplatser är Larssons metod för att mäta graden av puritansim. ”Och min metod är oslagbar!”, hävdar han bestämt. Sverige är värst, medan Tyskland är bäst i Europa. Men Tyskland kan ändå inte mäta sig med Kambodja, rökarnas förlovade land. Är det inte härligt med människor som tänker utanför boxen!?