The King heter filmen, som nyligen haft premiär på Netflix. Den skildrar de första åren av engelske kung Henrik Vs regeringstid (1413 - 1422). Han ärvde en konflikt med den franske kungen, även om filmen inte gör någon djuplodande skildring av detta historiska förhållande. Filmen förmedlar snarare bilden av att elaka människor vid det franska hovet provocerar fram en konflikt, som den unge Henrik helst inte vill kännas vid.

Det här är ju uppenbar historieförfalskning, men i konsten är sånt förvisso tillåtet. I själva verket befinner vi oss ju mitt i Hundraårskriget, och denna episod är således bara en liten tanig del av ett stort drama.

Henrik är dock tacksam i det dramatiska perspektivet, vilket många har insett. Inte minst Shakespeare som skildrar honom i ett par av sina dramer, och låter honom hålla ett av litteraturen mest storslagna tal på slagfältet vid Agincourt (25 oktober 1415), innan det är dags att skrida till verket så att säga. Hos Shakespeare bildar kungen och hans soldater ett "Band of brothers", ett begrepp som ekar genom seklerna.

Inget av Shakespeares storslagna retorik finns återgiven i The King. Istället är ambitionen mer realistisk får man gissa, något man lyckas ganska bra med, om undertecknad får uttrycka en mening. Slaget då, hur lyckad är skildringen av det? Helt ok, blir vårt sammanfattande omdöme. Vi är inte bortskämda med trovärdiga stridsskildringar från äldre epoker på film. Den som ser med nördig blick på militära ting har upptäckt att första och andra världskriget ofta skildras med initierad kunskap. Så är dock inte fallet när det gäller exempelvis antikens eller medeltidens slagfält. Allt för många eftergifter lämnas åt det överdrivet dramatiska, heroiska och självuppoffrande. Hur många gånger har vi inte sett hur vanliga soldater i ledet med utpräglat dödsförakt sprintar mot fiendelinjerna och frimodigt kastar sig mot en vägg av blankt stål. Så kan det inte ha gått till, vilket är självklart om man tänker efter en smula...

Striden har nog anträtts med betydligt större försiktighet och tveksamhet än vad många filmer ger vid handen. De historiska förlustsifforna på den engelska sidan vid Agincourt pekar mot just det - försiktighet och kylig kalkyl. Enligt källorna förlorade engelsmännen några hundra soldater. Fransmännen däremot, som mot alla odds hamnade i ett mycket kärvt läge förlorade tusentals män, i stupade, sårade och tillfångatagna. Agincourt är ett av historiens stora förintelseslag. 

Nyckeln till deras förbluffande seger kan sammanfattas i ett par koncept: god ledning och smarta taktiska överväganden. Fransmännen var i och för sig medvetna om engelsmännens skicklighet i dessa avseenden sedan länge. Inte på flera decennier hade franska styrkor velat ge sig in i öppen batalj med en engelsk armé. De var helt enkelt för överlägsna. Denna oktoberdag fanns dock inte de mest initierade franska ledarna på plats, samtidigt som deras överlägsenhet på papperet (säkert tre gånger så många soldater) gjorde dem övermodiga.

Slagets huvuddrag är välkända: den engelska armen avancerar till ca 200 m från fienden, inom skotthåll för bågskyttarna. En svärm av pilar provocerar fransmännen att anfalla. Franska riddare till häst anfaller på flankerna med avsikten att driva de retliga engelska bådskyttarna från fältet. Det går långsamt på grund av den tunga, blöta underlaget. De lider svåra förluster under framryckningen, och överraskas totalt när de upptäcker att bågskyttarna drivit ner spetsade pålar i marken som ger dem skydd. I panik hejdar riddarna sin attack, men de är nu lätta mål för skyttarna. På så kort avstånd tränger långbågens pil igenom en flera millimeter tjock pansarplåt. Anfallet får en kaotisk avslutning.

Ungefär samtidigt eller strax efter närmar sig i mitten en massiv avdelning franska riddare till fots (6000 man?) sina engelska motståndare, som är ca 1 000 "men-at-arms", också till fots. De halkar och tumlar på varandra och får inte upp nån större offensiv kraft. Engelsmännen biter ifrån ordentligt och anfallet stoppas upp. Fransmännen i fronten trängs av kamrater bakifrån, samtidigt som de har svårt att balansera i leran. När bågskyttarna på flankerna - som nu drivit bort de anfallande ryttarna - ser att fransmännen är oskyddade vid sidorna och i ryggen, rycker de fram och deltar i striden. Den franska truppen är nu illa trängd vid fronten, på sidorna och bakifrån genom det egna trycket. De kan inte värja sig i slagduellerna. Stora mängder franska soldater faller, döda eller sårade, eller helt enkelt bara för att de halkar. Den som faller tar sig inte upp igen, med en 30 kg tung rustning.

Blodbadet är ett faktum. Bland skräckscenerna får man föreställa sig engelska lättklädda bågskyttar som tar sig runt på fältet i små grupper för att sticka ihjäl fallna fransmän med långa vassa knivar, genom visiret eller i oskyddade delar som ljumsken eller armhålan. Riddare av hög rang tas tillfånga, eftersom de kan generera stora lösensummor. 

Det hela bör inte tagit mer än en timme. Stora delar av den franska hären är obrukad, med det saknas helt vilja och mod att fortsätta. Slagfältet tillhör engelsmännen, som vinner en stor seger. 

Den som är militärhistoriskt intresserad bör naturligtvis åka dit. Fältet finns kvar, i stora stycken orört. Det finns också ett fint litet museum på platsen, som är väl värt ett besök. Regionen är västra delarna av Picardie, ett i övrigt inte särskilt intressant landskap, ungefär mitt emellan Amiens och Calais. Platt jordbrukslandskap helt enkelt. Men med detta mål i sikte, känns färden motiverad. Museets hemsida här.

Obs! På franska heter platsen och slaget Azincourt, och inget annat. Engelsmännen hade väl lite svårt med uttalet...?

"När man går till fots kan kroppen och själen samarbeta, vilket gör att tankeverksamheten nästan blir en fysisk och rytmisk handling - ajöss med den cartesianska uppdelningen mellan kropp och själ."

Rebecca Solnit - Wanderlust (2014)

Var äter du bäst turkisk mat i Berlin? Var bor du bäst i New Delhi? Vilka barer i Köpenhamn har bäst atmosfär? Vilken butik får du inte missa i Hamburg? Är du nyfiken på sånt, kanske du vill ta del av Tertulia Travels tipssidor? Vi har tillsammans med våra vänner samlat en lång rad tips och förslag på hotell, restauranger, barer och sevärdheter som vi uppskattar. Sidan innehåller för närvarande namn och länkar för 35 olika destinationer runt om i världen, från New York till New Delhi.

För en årsprenumeration på 300:- får du tillgång till dessa tips, samt våra promenadkartor och litteraturlistor. Vill du själv bidra med dina bästa tips tar vi gärna emot dem! 

Detta material växer ständigt - håll dig informerad!
​

Lunchen intogs idag på Hotel Savoy i Mussoorie. Det blev en club sandwich och indisk öl av märket Kingfisher (för övrigt kan noteras att det inte konsumeras mycket alkohol alls när man är i Indien). Savoy är förstås ett ståtligt ställe, inte överrenoverat utan med gamla dagars stil och charm bevarad. Vissa tycker det är fint, medan andra förmodligen tycker att det känns daterat. Träpanel, bonade golv, stora fåtöljer i grupp i baren och i andra fria ytor. Långa, tomma korridorer där väggarna pryds av svartvita foton från anno dazumal. Känslan är klart kolonial. Jag var ensam i matsalen, som säkert kunde härbärgera 200 personer. Det var jag och en 7-8 personer ur personalen. Hotellet är från 1900-talets början, men har alltså nyligen renoverats och ingår nu i lyxhotellkedjan ITC. ​

Det är och har alltid varit kul att studera det engelska i Indien, dess synliga och osynliga spår. Diskussionen är väl evig, var det bra eller var det inte bra att de var här? De var här, helt enkelt. Inget att göra nånting åt. Indiens problem av idag bör knappast skyllas på historiska oförätter, men - och detta är viktigt - historiska oförätter bör inte heller glömmas bort. Shashi Tharoor, indisk parlamentsledamot och författare gör i sin uppmärksammade bok Inglorious empire - What the british did to India (Penguin books, 2016) rättframt och skoningslöst upp med den historiska epok som dominerades av britterna.

Det hela började med en debattävling i Oxford. Tharoor var kritikern av den engelska kolonialismen, andra försvarade den, eller försökte se den i ett mer positivt ljus. Tharoor vann debatten och upptäckte i dess kölvatten att många människor - inte minst unga britter - inte hade en aning om vad som egentligen hände i Indien under engelsmännen, den tvåhundraåriga period som inleddes 1757 genom slaget vid Plassey och slutade med Indiens självständighet 1947.

Vi förhör oss hos den unge engelsmannen på vårt pensionat, en högutbildad och intelligent man. Han berättar att kolonialväldet inte ingår i den ordinarie undervisningen i historia i engelsk skola. För att närma sig den behöver man läsa specialkurser. Dagens engelsmän, och de flesta andra, är därmed ganska enkla offer för de suggestioner och romantiska, okritiska bilder av kolonialtiden som målas upp i populära TV-serier som Indian summers, eller klassiska romaner som En färd till Indien (Forrester) eller Kim (Kipling).

Tharoor går systematiskt igenom alla argument som apologeter har anfört genom tiderna. Han bryter ner de flesta. De tyngsta momenten i hans kritiska granskning handlar om ekonomisk utplundring, nedmontering av fungerande industrier och handelsvägar (huvudexemplen är tygindustri, skeppsbyggnad och stålindustri), rasistiska attityder, en politik av att söndra och härska, samt skapandet av en byråkrati utan egentlig och fungerande kontakt med de folk den är ämnad att styra.

Mussoorie återkommer flera gånger som ett exempel vid beskrivningen av den perversa situation som rådde under stora delar denna epok. Ett exempel är den apartheid-liknande uppdelningen i  ”svarta” och ”vita” delar av staden. Således finns i många indiska städer områden som benämns "civil lines", som var enklaver för de civila tjänstemännen, och "cantonements", som var motsvarande område för militären, det sistnämnda ett system som den indiska armén tog över och alltså finns kvar. 

Tharoor uppehåller sig en del vid den så kallade ”fiskeflottan”, som är benämningen för de ensamstående kvinnor som kom till Indien för att söka sig ett gott parti, bland de många ensamma män som befolkade den indiska administrationen. Dessa kvinnor var i sin utsatthet och sin beroendeställning, många gånger särskilt hätska i sina fördomar och sin rasism beträffande indierna. Mussoorie - The Queen of hill stations - och andra motsvarande platser, utgjorde intressanta ”jaktmarker” för dessa kvinnor.
​
Andra upprörande moment som Tharoor tar upp rör engelsmännens medvetna exploateringar av de etniska och religiösa skillnader som fanns i den indiska befolkningen. En splittring av motståndaren gjorde honom förstås svagare och lättare att dominera. Engelsmännen införde representationskvoter för de politiska församlingar som skapades för att möta krav på medbestämmande och inflytande. De uppmuntrade minoriteter att ta för sig, med syftet att försvaga den framväxande hindunationalismen och Kongresspartiet, deras farligaste kritiker. Den viktigaste minoriteten var muslimerna, som systematiskt gynnades av britterna de sista decennierna innan självständigheten. De spänningar som på sätt och vis odlades fram fick sin förfärande förlösning i det blodbad som bröt ut i samband med befrielsen 1947. Britternas "söndra och härska-strategi", var så framgångsrik att det till sist blev omöjlighet att hålla ihop landet.

Det är en grym berättelse Tharoor återger, utan tvekan. Han är dock inte ute efter någon kompensation, och försöker inte heller skylla Indiens nutida problem på någon annan.  Han skulle dock önska någon form av brittiskt erkännande, ett försök till försoning. Han nämner labourledaren Jeremy Corbyns förslag att göra kolonialismen till obligatoriskt inslag i engelsk skolundervisning, som exempel på en sådan åtgärd.

Dessa dagar aktualiseras den gamla splittringen mellan hinduer och muslimer genom en domstolsprocess beträffande Ayodhya, den gamla tempelstaden där man stridit om rättigheterna till platsen i decennier. Indiens historia är i högsta grad levande. Och, den koloniala romantiken känns efter läsningen av Tharoor, en smula solkig. 

La Villa Bethany, där vi bor under våra dagar i Mussoorie, har en tydlig hållbarhetsprofil och har vunnit många utmärkelser för detta. Man samlar regnvatten och lever delvis på solenergi. Den sociala hållbarhetstanken gestaltas väl under middagarna kvällstid, då människor kommer samman och underbara samtal och möten uppstår. Regeln är att alla gäster äter tillsammans vid långbord kl 7.30. ”Rekordet är 11 olika nationaliteter en och samma kväll”, berättar vår värdinna och husets ägare Sunita. 7.30 pm gäller alltså, fast vi - svenskarna - kommer alltid först. Vad kan detta bero på?

​Människorna som bebor det trevliga pensionatet utgör en spännande samling. Den största gruppen består av studerande vid Landour language school, en skola som funnits här sen slutet av 1800-talet. Vi har franskättade Camille, som bor här i hela fyra månader för att studera hindi. Hon sysslar annars med internationella utvärderingar och valövervakning och har nyligen tagit sin doktorsexamen. Bland övriga språkstuderande finner vi unga Diane, från Schweiz. Hon vill jobba som översättare av indisk poesi och romaner, men ska först göra klart sin universitetsexaman. Sen har vi senaste nykomlingen, en trevlig ung engelsman som jobbar på UD i London och framgent ska jobba med att studera Pakistan och dess politik. Urdu är därmed det språk han studerar.

Bland indierna på pensionatet finner vi ett urtrevligt par med vuxen dotter, från Bangalore. De är oerhört beresta, mannen jobbar mestadels utomlands inom en internationell skokoncern. De är lika trötta på indisk trängsel som vilken västerlänning som helst (som vi!). Den unga dottern jobbar på Google och räknar så småningom med en internationell karriär. Dessutom har vi det unga paret från Bombay, som också pustar ut i bergen och egentligen inte vill tillbaka till sin megastad. När de semestrar åker de oftast till Europa, berättar de. De verkar ha varit överallt! Till jul räknar de med London, men vi försöker kontra med någon av de tyska städerna - där juldekorationerna ofta är extra fina ju.

En kväll festar vi på indisk whisky och vin från Sula. Vi har jättekul, men när indierna fått lite innanför västen och sätter riktig fart med sin indo-engelska, får åtminstone undertecknad anstränga sig rätt hårt - och ta det lugnt med whiskyn - för att följa med i snacket. Vi missar middagstimmen, och skäms lite när vi sätter oss till bords. Fast vi är så engagerade i att reda ut de indiska äktenskapssederna och miljöproblemen, att fadäsen inte klandras särskilt hårt…
​
Vår trevliga värdinna underhåller dagligen med historiska och andra anekdotiska uppgifter om Indien, förutom att hon hjälper till med utflykter och föreslår trevliga promenadvägar. Hennes familj och personalstab finns hela tiden runt omkring oss. Hennes mor förrättar morgon och kväll traditionell hinduisk puja - vi hör hennes sång och ljudet från bjällrorna. Hennes dotter leker med städerskans lille son så det står härliga till. Till fastigheten hör också fem hundar, som emellanåt låter som tio. De vaktar mot apor och andra intränglingar, föreslår vi. Nej, de är mer rädda för aporna än tvärtom, hävdar Sunita. Som också berättar om de enstaka men dock förekommande besöken av leoparder i trakten. De livnär sig sannolikt helt på hundar!

Idag på eftermiddagen hoppade aporna ner på husets tak. Fram plockades luftgeväret! Man får hoppas att en träff bara stinger till, tillräckligt för att de ska bli rädda och försvinna bort. De gulliga aporna är både smarta och fräcka. De knycker allt de kan, som de tror är ätbart. De kan angripa människor som ser lite veka ut, enligt uppgift, för att ta deras grejer. Man vill inte ha dem nära, helt enkelt. För djurens egen skull måste rimligt avstånd hållas…

Så var vi här igen, i Indiens huvudstad New Delhi. Med en lätt berusningskänsla i kroppen på grund av en kraftfull jetlag (mest pga den udda flygtiden), färdas vi genom megastaden längs en välbekant rutt. Från Indira Gandhi international airport i södra New Delhi delar vi bil med vår trogne hjälpare Sameer, norrut mot vårt hotell.

Återseendet med Sameer är kärt och vi är genast tillbaka ungefär där vi skiljdes, i diskussioner och utläggningar om indisk kultur och politik. Det är två år sedan vi sågs senast, men det känns som igår. Sameer har skött researrangemangen för oss och ett flertal svenska vänner i flera år nu. Det känns tryggt att ha honom på plats, mötet med Indien kan vara tufft utan hjälp, särskilt för en förstagångsbesökare. Nu vet vi att han lätt skyndar till vår hjälp vid minsta problem med flighter, hotell eller transporter.

Bilen färdas längs New Delhis breda och hårt trafikerade gator. Här samsas en välbekant blandning av Tata-bilar, bussar, autorikshaws (i Thailand mer kända som tuk-tuks) och innerst mot trottoaren (om sådan finns) en och annan häst- eller åsnedragen vagn. I sin bästa version täcks dessa boulevardliknande gator av ett vackert, grönt ”tak” av trädgrenar. Träd och parker är viktiga i Delhi, både som givare av skugga och som ”klimatarbetare”. Träd förbrukar som bekant koldioxid och drar också till sig en del av luftens skadliga partiklar.

I dagens nummer av Hindustan Times (191012) (en av Indiens största tidningar) förekommer faktiskt flera artiklar om miljöproblemen i huvudstaden och i Indien generellt. En av dem nämner lustigt nog det område vi kör igenom och som har ett utpräglat ”green cover”. Artikelns rubrik är Revamp won´t impact Lutyens´trees; Puri, eftersom träden i den här delen av staden först planterades av New Delhis store arkitekt - Sir Edwin Lutyens (1869-1944). Det "...gröna täcket kommer att utökas 10 gånger", säger Indiens minister för stadsutveckling - Hardeep Singh Puri - i artikeln. Anledningen till uttalandet är de ombyggnadsplaner som är på gång för vissa delar av Delhi. ”Inte ett enda 100-årigt träd ska gå till spillo.”

I samma tidning läser vi också att luftkvaliteten det senaste dygnet har rört sig från ”poor” till ”very poor”. Vi påminns om att vi faktiskt befinner oss i världens smutsigaste stad, sett till luftkvaliteten. Ja, sett till en rad andra faktorer med faktiskt.

Just luftkvalitet är något som man faktiskt förnimmer. Den tidiga morgonen är disig, men inte riktigt på det sätt vi är vana vid hemma. Vetskapen om vad det skimrande diset beror på - bättre att kalla det smog - gör det mindre romantiskt. Men annars görs synbara framsteg vad gäller miljöarbetet i Indiens huvudstad. Det är allmänt sett renare, man ser mycket folk som arbetar med renhållning. ”Medvetenheten ökar”, menar Sameer, som också kan berätta om försöken med eldrivna bussar. Också privatbilar med eldrift börjar förekomma, även om det är ytterst marginellt.

Indiens bildade medelklass är väl som överallt annars, intensivt klar över situationen. Men frågan är ju här hur man ändrar strukturer och levnadssätt som berör stora befolkningsgrupper, som många gånger saknar tillräcklig utbildning för att förstå eller incitament att agera annorlunda.

Plogging tycks vara en av de senaste statsunderstödda trenderna i Indien. Ordet är en sammandragning av jogging och ”picking up litter”. Tanken är alltså att du under din joggingtur också ska passa på att plocka lite skräp. Det är väl ett bra exempel på positivt tänkande, eller hur? Effektiviteten återstår väl att analysera, men faktum är att detta bara är ett av många exempel på att man faktiskt jobbar hårt med att komma tillrätta med miljöproblemen i megastaden. 

Vi tar adjö av Sameer och efter en stunds vila på vårt hotell tar vi oss till fots bort till områdena kring Kashmir gate och Old Delhis norra delar. Vi väljer medvetet att bege oss ut i några av de mest trånga, intensiva, bullriga och mångfacetterade delarna av denna stad. Det är en självstyrd Indien-chock, för att vi riktigt ska komma i stämning.

När vi efter en stund börjar krokna i hettan och trängseln, där vi stångar oss fram mellan fordon och gående, gatuförsäljare och småföretagare med kontoret på gatan, hundar, kor och apor, samt betydande mängder avfall - så utbrister vi nästan unisont: ”This is India!”.