Det var ingen nöjesresa. Omständigheterna förde oss till Umeå, en stad på 120 mils avstånd från hemmet. Färdas man lika långt i motsatt riktning – vilket vi då och då gör - kan man välja mellan München och Freiburg som mål. Eller varför inte Lindau, vid Bodensjöns norra strand? Då är vi nära gränsen till Schweiz. 

Till Umeå har vi aldrig rest förr. För undertecknad markerar detta ett rekord vad gäller färder norrut. Och då återstår ändå över 70 mil till Abisko och Riksgränsen. Dit kommer jag nog aldrig.
​ 
Umeå är som stad betraktad en behaglig anblick. De berömda björkarna står där man förväntar sig. Arkitektur från äldre tider finns kvar i tillräcklig omfattning för att det ska sätta en kulturhistorisk touch på staden. Läget vid älven innebär fantastiska promenadstråk. Det nya kulturkvarteret – Väven – med fint bibliotek och en behaglig innergård med restaurang och butiker, är imponerande.  Hit återvänder vi gärna.

En resa i corona-tider är förstås något speciellt. Vi valde flyg, för att det kändes säkrare – alltså med avseende på punktligheten. Vill man verkligen nå sin destination i tid väljer man bort tåget. Är det överdrivet och galet? Kanske. 

De första biljetterna bokade vi hos Norwegian. De erbjöd fördelaktiga priser, men ställde plötsligt in alla sina flyg i Sverige. Norwegian är sannolikt ett flygbolag som vi inte kommer att känna igen den dag pandemin är över. Vi hoppas nu att vi får våra pengar tillbaka och att de inte gör konkurs innan dess.

Det hela framstod plötsligt som ett alldeles felaktigt strategiskt val – att välja flyget före statliga SJ. SJ bör inte gå i konkurs åtminstone. Med nattåget från Stockholm hade vi kunnat göra en behaglig entré, tidigt på morgonen. Det blev ett annat flyg, denna gång med SAS. Man hör inte så tydliga konkurshot beträffande SAS, som med det norska bolaget, bara lite vagt mullrande. Två nordiska stater står som garanter, det kan ju inte gå omkull. Intalar vi oss.

I ottan, långt innan det ljusnat tar vi oss in på Kastrup, Köpenhamns flygplats, vår närmaste och en av Europas trevligaste. Eller rättare, så var det förr, pre-corona. Incheckningsdiskarna i terminal 2 – där vi trängts och köat så många gånger – är helt övergivna. Faktum är att hela den gigantiska hallen är tom. Det är visserligen tidigt, men det här har vi aldrig upplevt. Vi fotograferar med våra mobiler, tillfället måste förevigas. 

Vi är blixtsnabba igenom säkerhetskontrollen. Det finns utrymme för både artigheter och skämt. De stackars kontrollanterna står väl och har tråkigt, tänker vi. Plötsligt har vi oceaner av tid över, att se oss omkring. Nej just det, nästan allt är stängt. Vi intar dagens första kaffe och en ost och skink-toast därtill. 

Kastrup är normalt en arbetsplats för nästan 3 000 personer. Redan i augusti började massuppsägningarna. Passagerarantalet var nere på en tredjedel under årets första halva. Nu i november reser i genomsnitt ca 5 500 personer om dagen från Kastrup, mot förra årets nivå på ca 83 000. Först framåt 2024 räknar flygplatsledningen med att vara tillbaka på 2019 års volymer. 

Vi flyr undan ödsligheten och boardar planet. Det är mask på som gäller förstås, i terminalen liksom på planet, som visar sig bli tämligen fullt. I informationen berättar man om det högeffektiva fläktsystem som planen är utrustade med, som ska skydda oss från smitta. Luften i kabinen byts ut helt och hållet inom loppet av några minuter, enligt uppgift. Filtren fångar allt virus! Så maskerna är väl mer eller mindre meningslösa då, tänker vi klentroget. Vi hör ingenting om smittspridning i flygplan dessa dagar, eller hur? Vi känner oss faktiskt helt lugna, men maskeländet kliar, och glasögonen immar igen.

Arlanda är nästan lika ödsligt och nedstängt som Kastrup. Några butiker är öppna. Två av dem som vi besöker är betjänade av en och samma person. Hon springer mellan betaldiskarna. Det är rea på kläderna, 50 procent på utvalda grejer. Det är näringsverksamhet på dekis, utan tvekan.

Arlanda har en riktigt bra restaurang, Pontus in the sky. Annars är utbudet magert, alltså även i normala fall. Stockholms storflygplats har inte en chans vid en jämförelse med Kastrup, så är det bara. På Pontus sjunker vi ner och intar en lunch på lamm respektive viltskav. Vi sköljer ner med en flaska rött från Toscana. Det går an, nej det smakar jättebra! Vi sitter länge, njuter av vinet, läser medhavda böcker och nyinköpta tidningar, pratar. Kyparna – korrekta och trevliga – har inte alltför mycket att göra. Bevakar oss uppmärksamt, serverar oss vinet i alldeles rätt tid. 

På Arlanda är det många som tycker att det blir lite fånigt med ansiktsmasken. Det är enorma avstånd mellan människor här! Masken åker av och på, och den används säkert på helt felaktigt sätt. Och Tegnell har ju ändå sagt att masken inte hjälper… Men när grupptrycket blir hårt åker den på igen.

Nästa etapp tar oss de slutliga 600 kilometerna till Umeå. Flygplatsen är så liten och behändig att vi är ute i den svala luften på tio minuter. Vi finner snabbt en taxi och körs in till de centrala delarna av staden. Efter några dagar finner vi att alla taxiresor i Umeå tar ca tio minuter och kostar någonstans mellan 200 och 300 kr. Bara som upplysning. Umeås taxichaufförer är trevliga och pratsamma. 

Stora hotellet i Umeå ligger i en 1800-talsfastighet mitt i den centrala staden, granne med nya Väven och med det gamla rådhuset, som hyser Brasserie Rex med mera. Framför rådhuset beskådar vi bysten av Gustav II Adolf, det egentliga Umeås grundare (det hade funnits bosättningar här långt tidigare) på 1620-talet vilket bland annat innebar en modern, rätvinklig stadsplan – som fortfarande präglar staden.  

I Umeå möter vi den annalkande vintern. Det blir genast oerhört vackert, och på kvällen gnistrande kallt. Det känns lägligt med riktig vinter i ett mentalt utkylt corona-drabbat land.

Peter Nilsson från Malmö, som har nämnts tidigare på dessa sidor, hyser en varm och intensiv kärlek till Italien. Här lägger han ut texten om den kärleken, medan han sitter hemma och längtar - liksom flertalet av oss andra. Peter hann dock göra en liten utflykt, innan senhöstens nya corona-våg gjorde allt resande olämpligt.

Kärleken kan bete sig och uttrycka sig hur spretigt som helst. Min kärlek till Italien gjorde att jag nästan blev deprimerad under våren när pandemin tog liv, spred skräck och försökte slå ett land, ja hela världen i spillror. 
 
Min hustru Susann såg situationen mer med sansade ögon. "Lugn, tiden kommer snart tillbaka när vi kan resa vart vi vill igen". Den tiden kom i slutet av augusti då det äntligen bar iväg ner till vårt kära Italien. Vilda och tokiga ansågs vi av en del men det fungerade väldigt bra. Trots masktvång på flyg, flygplatser och i det offentliga rummet på plats var det en befrielse och en enorm eufori att vara tillbaka på platser som vi hade längtat efter, träffa vänner, äta god mat och njuta av goda viner.
 
Vinets historia är väldokumenterad och det är enkelt att följa hur användandet har skiftat genom tiderna. Syftet var kanske rent medicinskt från början för att sedan få varierande betydelser genom århundradena. Vinet har helat, berusat, mättat och rättfärdigat mänskligt beteende sedan långt tillbaka i tiden.  På senare år har vinet och dess exponering blivit högsta status. Vin är helt enkelt ett viktigt kulturarv. 
 
Min egen fascination handlar om hur de olika druvsorterna påverkar vinets fyllighet, doft och smak. Jag befinner mig fortfarande på barnstadiet i min vinkunskap. Faktorer som umgänge, tillfälle och plats har stor betydelse för mig. 
 
Vin provas i mitt fall gärna på en plats vid namn Vaglio Serra, en liten by med 300 invånare belägen på en av Piemontes många kullar i provinsen Asti. Här hittade undertecknad och några vänner en ruin (mer eller mindre) av ett Castello som den aktade familjen Stella en gång i tiden haft i sina ägor. Här bedrevs vinframställning och linspinneri i kombination med jordbruk i olika former. Familjen tvingades lämna allt av okänd anledning i början av 1950-talet och skänkte fastigheten till kommunen som inte hade råd med underhåll. Förfallet blev ett faktum.
 
Under hela renoveringen fantiserades det om att ha vinprovningar i den majestätiska matsalen. Låta Barbera-druvan kittla i gommen medan man iakttog de gamla takmålningarna från början av 1700-talet som konservatorn Daniella jobbade med under flera månader liggande på rygg på en byggställning. Efter fyra års hektiskt arbete med att följa alla krav från den italienska motsvarigheten till vårt länsantikvariat och ta fram alla detaljer i det nu varsamt renoverade gamla Castellot så var det äntligen dags att skrida till verket. 
 
Den stora frågan blev nu vilken vingård som skulle få favören att tillfredsställa vår dröm om premiärprovningen. Det blev ingen lätt nöt att knäcka. 
 
Under renoveringstiden och många besök på plats har det också varit tid över att köra runt i det böljande vinlandskapet. Trakten har över 700 vinbönder. Det ena vinet är bättre än det andra. Landskapet är så unikt att det numera ingår i UNESCOS världsarvslista. Vi bestämde oss för en närliggande producent som har lyckats få fram viner med det där lilla extra. 
 
Traktens matspecialiteter köptes in. Självklart skulle plockmat av fräscha frukter, ost, skinka, salami och bröd stå på bordet. Nu var det bara att invänta vinet. Smaklökarna sattes verkligen på prov. Rose, vitt, spumante och rött vin från Piemontes berömda druvor. Där satt vi 12 personer och tyckte vi var de lyckligaste i världen. 
 
Venturino Vini på vingården La Serra har genom generationer hanterat sina vindruvor med fingertoppkänsla och stor entusiasm. Deras vinmakeri är sedan länge helt ekologiskt och arbetet har resulterat i att många av deras viner är DOCG-märkta, den hösta klassificeringen i Italien.
 
Fyra av vinerna utmärkte sig under provningen. Detta ledde till att vi efter tuffa förhandlingar lyckades få vingården att etikettera en av favoriterna med vårt namn Castello di Vaglio Serra. Det är numera vårt röda ”slottsvin” Det är en Barbera D’Asti som enbart produceras i ca 2000 flaskor per år. Detta ledde även till att vi valde ett vitt ”slottsvin” gjort med druvan Arneis dock från en annan vingård vid namn Marco Bonfante. Arneis-druvan är väldigt svårodlad men ger ett mycket smakrikt välbalanserat vin.
 
Är inte detta kärlek så säg. 
 
Lite vinfakta 
Man räknar med att det finns över 2000 druvsorter i Italien. Landet står för ca 15 procent av världsproduktionen av vin, vilket gör det till nummer två i världen efter Frankrike. Med sin uråldriga vinhistoria är Italiens vinlandskap mer variationsrikt än flertalet andra vinländers. Vinodlingens historia går tillbaka nästan 3000 år, med rötter hos Italiens greker (södra Italien) och etrusker (nordvästra Italien). 
 
Den högsta kvalitetsklassen i landets klassificerings-system är DOCG (Denominazione di Origine Controllata e Garantita), vilken över 70 olika distrikt runt om i landet tillhör idag. 
 
Piemontes dominerande druvor är Barbera (som i och för sig odlas över hela Italien), Nebbiolo, Dolcetto, Glera och Moscato. De mest kända vinerna i Piemonte är Baroloviner (Nebbiolo) samt de mousserande Asti-vinerna. Men dominerande är alltså Barberadruvan, vilken ligger bakom hälften av vinerna härifrån. I barberaodlingarnas centrala delar finner vi distrikt som Alba, Asti och Monferrato. I Piemonte tillverkas bara vin av de två högsta klassificeringarna (DOCG och DOC).

Så var det dags för fjärde delen av Tommy Josefssons skildring av orter och städer, människor och möten i Marocko. Fler texter av Tommy  följer, håll utkik!

​En bekant mässande sång hörs inifrån en byggnad. Skylten över porten bekräftar det som jag söker - ett bönehus för den sufiska Tijaniyya-orden. Egentligen får inte icke-muslimer gå in i moskéer i Marocko, men några väl valda ord på arabiska gör att portvakten bjuder in mig. Jag tar farväl av min berbiska guide, tar av mig skorna och beger mig på de färggranna mattorna längre in i den vackert dekorerade helgedomen, i riktning mot ljudet av det taktfasta mässandet. Tre böneledare (dhikr) sitter i mitten framför uppställda boktexter och leder reciterandet av vad som inte kan vara korantexter (så mycket kan jag utläsa), utan antagligen dikter och visdomsord från Ahmed Tijani, den sufiske 1700-tals imamen och grundare till Tijaniyye-orden.

Det sitter ett sjuttiotal män på golvet längs med väggarna och sjunger texterna utantill med djup inlevelse. Ingen dans eller rytmiska rörelser förekommer, vilket annars är vanligt vid sufiska dhikr och som jag mött både i Huseinmoskén i Kairo, och hos de dansande dervischerna i Konya och hos Naqshibendi-hakkaniordern i Lefke på Cypern. En vaktmästare upptäcker den nyfikne främlingen och välkomnar mig att sitta ner. Jag tvekar (jag kan ju inte sångerna), men han insisterar. Min ankomst verkar på intet sätt störa sammankomsten, det känns som om jag bara smälter in i mängden. 

Efter en stunds andäktigt lyssnade ändras takten och tonläget i sången, då böneledarna vänder blad. Sångskaran följer efter med hängivenhet. Vaktmästaren kommer fram till mig med en tekanna och tekopp som han fyller och serverar mig och några andra som just anlänt. Jag dricker snabbt upp det söta örtteet, varefter vaktmästaren kommer tillbaka med en flaska heligt vatten som han skvätter över mig. Jag tackar och tar emot. Ritualen upprepas för de andra nykomlingarna. 

Jag undrar om det var denna känsla av sammanhang som attraherade imamen i Eskilstuna - Abdul Haq Kielan (Leif Karlsson) - att bli en anhängare av Tijaniyye-orden?  

Undrar om sjukdomen fortfarande existerar - dromomani? Jo, i milda former kanske… Det är ett tillstånd som innebär en sjuklig upptagenhet vid att resa bort. Tillståndet går också under andra namn: fugue (franska för ”flykt, rymning”), apodemialgi, poriomani, vandraremani. 

Jo, men det lider ju jag av, tänker du kanske? Eller inte, vid en närmare betraktelse av tillståndet. Den av läkarvetenskapen först noggrant studerade ”fugeuren” var fransmannen Albert Dadas. Det Dadas gjorde, och inte kunde sluta upp med, var att plötsligt och utan förvarning lämna familj, arbete och hemort för att ge sig ut på vägarna på en till synes planlös vandring, ibland med dagsetapper om 70 km. Hemmahörande i Bordeaux, kunde han påträffas i Amsterdam, Wien eller Prag, men också vid något tillfälle i Moskva eller Konstantinopel. Fixeringen vid resan kombinerades med kraftiga minnesluckor – han kom inte ihåg var han kom ifrån eller när han givit sig iväg. Hans tillstånd uppmärksammades år 1886 av en nyfiken läkare som fann honom tröstlöst, gråtande på en sjukhussäng efter ännu en ”utflykt”. Han grät över att han betedde sig så här, och gjorde sina nära och kära olyckliga. Enligt det sena 1800-talets föreställning var detta fenomen lite av en epidemi.

Det är Karin Johannisson som lägger ut texten om detta fascinerande tillstånd i sin bok Melankoliska rum – om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid (Bonnierpocket, 2010). Sammanhanget är talande, dromomani är en aspekt på melankoli, det vill säga ett tillstånd där sinnet förmörkas av känslor av oro och dystra tankar. Ett sätt att skingra dem är att fly – i detta fall genom att helt enkelt dra ut på vägarna. Johannisson skriver så här:

Den plötsliga och planlösa flykten är ett eget melankoliskt rum och ett återkommande tema i melankolins uttrycksformer, den nämns särkilt i samband med acedia och ennui. Den kan beskrivas som eruptiv förlösning, rymning, ångestfylld rastlöshet eller rastlöst kringflackande mellan kur- och turistorter, men alltid som en depressionsavvärjande strategi. 

Dadas blick är turistens, skriver Johannisson vidare. Efteråt kan han i stor detalj återge vad han sett och upplevt i Europas stora kulturstäder, medan vissa självbiografiska minnen är utsuddade. Vid den noggranna undersökning som vidtas om hans fall framgår också att det börjat tidigt. Redan som tolvåring beger han sig iväg på sin första ”resa”. Han återfinns då i grannbyn, och tycks liksom vakna upp som ur en dröm, när han blir kontaktad av sin bror. Vad var det som fascinerade människor i denna historia? Johannisson placerar intresset i dåtidens spända förhållande mellan socialt accepterat resande (en turism i stark framväxt) och en socialt hotfull variant (lösdriveri).

Nu är ju allting inte sjukligt, vi är väl många som känner rätt starka impulser ”att bara dra”, men som inte gör det. En position på skalan som är mer acceptabel – för alla inblandande – är flanörens. Vi känner honom (jo, det är oftast en man) kanske främst i romaner och noveller av Hjalmar Söderberg. Men han är inte ensam att skildra denna typ förstås, just vid sekelskiftet 1900 var det många som gav gestalt åt den, och som säkert delade flanörsdriften själva. Johannisson exemplifierar med Thomas Mann och Walter Benjamin. Alltså också här – flanörsyndromet - en påtaglig epidemi och Johannissons huvudtes är ju, att alla samhällen och kulturer skapar sina egna sjukdomstillstånd eller åtminstone varianter av sådana. Ämnet är flitigt kommenterat i vår tid, i takt med att alltfler människor drabbas av psykisk ohälsa.  

Flanören trivs inte i sitt eget sällskap utan söker sig till massan, där han kan gömma sig. Att betrakta andra blir ett effektivt sätt att fly från sig själv och den inre tomheten. Han föredrar ensamheten, man bara om han kan dela den med andra, för vilket det myllrande stadsrummet erbjuder oanade möjligheter. 

Flanören infogas i den kategori som hos Johannisson kallas ”den lilla ledan”, som alltså betecknar en socialt mer accepterad form av flykt från det plågsamma nuet. Det finns förvisso moderna former av typen, exempelvis kan man tänka så om alla dem som tar med sig datorn ut på kafé för att arbeta där. Så gjorde sekelskiftets flanörer också, satt på kafé, mer eller mindre sysselsatta med någon sorts aktivitet – disputera, dricka kaffe, kverulera, arbeta, dagdrömma...  

Diagnosen dromomani försvann i början av 1900-talet för att uppgå i mer generella kategorier. Men fortfarande finns enligt uppgift beteckningen ”dissociativ fugue” i Socialstyrelsens klassifikationsmanualer. Vår tids behov av flykt tillfredsställs som bekant på en lång rad andra sätt. Det finns gott om droger i vår tid, i både bildlig och konkret bemärkelse. Det som vår tid tycks dela med det sena 1800-talet – också en tid av uppbrott, av snabb omställning – är dock flyktbehovet. Vi vantrivs i kulturen, skrev Freud. Detsamma gäller många människor i vår egen tid, fylld av psykiatriska diagnoser och förvirrade, sökande människor.

​För närvarande kan resandet inte erbjuda oss denna socialt högt värderade flyktmöjlighet. Coronan gör det misstänkt att resa. Vilka flyktmedel tar vi till då?

För den som är ytterligare intresserad refererar Johannisson till Ian Hackings Mad travellers, en bok från 2002. Dessutom kan man om man så vill intressera sig för den svenske konstnären Johan Furåker (hemsida här) som har gjort Dadas livsöde och sjukdomstillstånd till en utgångspunkt för sitt konstnärskap. 

"Bland de stora städerna i Europa var Paris den första som kom till medvetande om sig själv."

​Karlheinz Stierle

Följ med på en promenad i Köpenhamn i Søren Kierkegaards fotspår! Denna spännande person, Skandinaviens främste filosof, är en utmärkt kritisk vän och skarp iakttagare av allt mänskligt beteende. Han älskar människan, men är rätt klar över hennes allmänna tillkortakommanden.

Kierkegaard tillbringade i stort sett hela sitt liv i den danska huvudstaden. Vi besöker under promenaden några av hans platser, exempelvis där han föddes 1813, dog och begravdes 1855. Vill du låta dig utmanas av honom och hans påstridiga frågor? Följ med till Köpenhamn den 17 oktober för ett samtal om mening och möjlighet, livsval och ångest. Med mera.

Anmälningsuppgifter finner du här - Arrangemang.