"Städer är snälla, länder är elaka."

Bobo Karlsson (Urban Safari.2)

Nu är vi avundsjuka på alla resenärer som har möjlighet att ta sig till London dessa dagar. Sedan den 26 januari kan man nämligen besöka en utställning på Two Temple Place som behandlar konstnären, kritikern och författaren John Ruskin (1819-1900). Two Temple Place är huvudkvarter för en välgörenhetsinstitution (The Bulldog Trust) som också arrangerar utställningar och hyr ut delar av sitt magnifika viktorianska hus.

Adressen är Nr 2 Temple Place och är belägen öster om Covent garden, mellan The Strand och floden för att ge en ungefärlig beskrivning. Detta är för övrigt trevliga kvarter att promenera i, rikligt försedda med intressant historisk arkitektur. Det är domstolarnas och juristernas kvarter sedan länge. 

Vi har som minnesgoda läsare vet skrivit om den intressanta 1800-talsmänniskan John Ruskin ett flertal gånger redan. Den aktuella utställningen om honom omfattar 190 målningar, teckningar, dagerrotypier och gipsavgjutningar.

​Ruskin har formulerat en rad intressanta tankar som berör en resenär och turist, inte minst i vår egen  uppskruvade tid. Redan på 1850-talet tog han upp bruket av kameror på resor, hur vi missar det verkliga objektet och helt fokuserar på bilden av det. Att problematiken kvarstår och har förstärkts i vår tid är väl ett påstående som kvalar in som ”århundradets truism”.

Han varnade konstant för den uppskruvade hastigheten, och tänkte i första hand då tågresor. Ska man resa ska man göra det med häst och vagn, och man ska stanna ofta för att studera omgivningarna, menade han. Rädslan för att den förhöjda hastigheten berövar oss på något centralt fanns alltså med oss redan tidigt. Så här kunde han uttrycka det:

”Det riktigt värdefulla är tanke och syn, inte hastighet. Det skadar inte (…) människan – om hon är en sann människa - att färdas långsamt. För det som förädlar människan är inte alls att färdas, utan att vara.”

För Ruskin handlade det om att lära sig att se. Därför ägnade han sig åt måleri och teckning, för att den aktiviteten tvingade fram en skärpt blick. Och därför engagerade han sig i teckningsutbildningar för fattiga arbetare i Londons Eastend på 1800-talet. Att inte kunna se ordentligt, är att avstå från livets och tillvarons skönhet. Har han ett budskap som berör oss?

Utställningen pågår till den 22 april. Gratis inträde.

"Vid Passau känner resenären att floden i sitt lopp längtar efter havet... Eller tror jag bara att jag kände det eftersom jag nu försöker beskriva det vid mitt bord på Caffè San Marco?"

Claudio Magris - Donau (1986)

Har du någon kritisk vän? Alltså, en person som vill dig väl men som inte drar sig för att ifrågasätta dina livsval och ställningstaganden i övrigt. Søren Kierkegaard, Skandinaviens främste filosof, är en utmärkt kritisk vän. Han älskar människan, men är rätt klar över hennes allmänna tillkortakommanden.

Vill du låta dig utmanas av honom och hans påstridiga frågor? Följ med på en promenad i Köpenhamn i hans fotspår! Den 7 april bär det iväg. Anmälningsuppgifter finner du här - Arrangemang. 

Vad är det som inte stämmer på bilden här ovan? Jo, det saknas ju ett slott! Platsen är välkänd för varenda Paristurist. Det här är ju Tuilerierna, en parkanläggning i centrala Paris, placerad mellan Musée du Louvre och Place de la Concorde. Har det inte alltid sett ut så här? Nej, det har ju inte det…

​Tuilerierna var alltså ett slott innan det blev en park. Det uppfördes 1564, men i en ganska begränsad skala. De följande århundradena byggdes det ut i etapper. Så småningom byggdes Tuilerierna helt ihop med Louvren, som sträcker två långa armar till huskroppar västerut. De båda slotten på platsen skapade en helt sluten rektangulär innergård, som idag består av Place du Carrousel och Louvrens spektakulära entré med mera. Men då är vi en bra bit inne på 1800-talet, en kort tid innan Tuilerierna gick mot sitt slutgiltiga fall.

Tuilerierna var alltså beläget alldeles bakom den triumfbåge vi ser i bildens mitt. Denna lilla triumfbåge uppfördes av Napoleon 1805, som en förövning inför den stora bågen vid Place Charles de Gaulle. Slottets mest uppmärksammade gästspel i historieböckerna sammanhänger med  händelserna den 10 augusti 1792. Den minnesgode vet att detta är början på franska revolutionens mest radikala period. Kungafamiljen residerade dessa dagar just här i Tuilerierna. Så hade det varit alltsedan hösten 1789, då revolutiones mest radikala grupper förlorade tålamodet med det som skedde ute vid Versailles.

I augusti 1792 nådde alltså de politiska spänningarna i Paris kokpunkten. Anledningen var främst att övriga stormakter i Europa hade förklarat krig mot det revolutionära Frankrike veckorna innan och ett flertal arméer marscherade mot Paris. I detta desperata läge, med konkreta hot om död och undergång, skedde snabbt en radikalisering av staten och samhället. Kungen sågs som en potentiell förrädare av den franska nationen – en inte helt förflugen tanke. Beslutet fattades - var, hur och av vem är oklart – att kungaparet skulle arresteras. Det radikala nationalgardet, med stöd av tillresta revolutionärer från Marseille och Bretagne tog på sig uppgiften att genomföra beslutet.

Kungafamiljen vaktades av en särskild livvakt – schweizergardet. Förr i tiden fanns det schweizergarden på flera platser runt om i Europa. I vår tid tänker vi förstås på Rom och Vatikanstaten, när begreppet förs på tal. I augusti 1792 var ca 800 schweiziska legosoldater på sin post, i och runt omkring Tuilerierna – fast beslutna att fullgöra sitt uppdrag, att skydda kungafamiljen mot vem som än ville dem ont.

Den franske kungen – Ludvig XVI – var helt oförmögen att ta tag i situationen och avstyra de hotande våldsamheterna. I detta läge då allt stod och vägde, hade ett kraftfullt framträdande kunnat vända situationen. Men kungen var tafatt och vek och gjorde bara saken värre med sin osäkra framtoning. Hans drottning – Marie Antoinette - hade nog förmågan och viljan, men konventionerna hindrade henne från att ta kommandot. Åtminstone om man ska tro hennes biograf, Stefan Zweig.

Det franska nationalgardet och en stor, rasande folkmassa stormade till slut slottet men möttes av motstånd från de beslutsamma livgardisterna. Kungafamiljen hade då redan flytt in till nationalförsamlingens lokaler ett stycke därifrån. Som det verkar dock utan att ge de stackars schweizarna tydliga order. När den revolutionära styrkan närmade sig palatset uppstod en kort paus. Schweizergardet uppmanades att ge sig och lämna över sina vapen. De vägrade. Strax efter klockan åtta på morgonen inleddes den meningslösa striden. Efter ett par timmar var allt över. Åttahundra gardister låg döda eller sårade runt omkring eller inne i palatset. Flertalet av dem som gav sig, klubbades ihjäl av den ursinniga folkmassan. Kungafamiljen fängslades och fördes till den gamla fängelset Le Temple.

Den fasansfulla striden chockerade en ung Napoleon, som befann sig i staden. Hans dåvarande bostad låg bara ett par kvarter norr om slottet. När han kom ner till La Caroussel, skriver han, fick han en chock. För första gången i sitt liv såg han vad han senare skulle komma att bevittna många, många gånger: ett slagfält täckt av döda och sargade kroppar. Något som förhöjde chockverkan hos honom var åsynen av anständiga kvinnor som begick de mest oanständiga handlingar mot de döda gardisternas kroppar.

Det förstörda slottet stod kvar ytterligare en tid. Det restaurerades och kom till användning igen, och beboddes periodvis av Napoleon, av dennes brorson Napoleon III med flera. Under Pariskommunens dagar, en annan revolutionärt galen tid i stadens historia, brändes slottet ner. 

De kämpande schweizergardisterna är inte bortglömda. Den som reser till Luzern, bör inte missa att besöka stadens mest kända monument – Löwendenkmal – årligen besökt av 1,4 miljoner människor. Här har man efter en idé av Berteld Thorvaldsen skulpterat fram ett gigantiskt döende lejon i bergssidan. Ovanför läser vi en latinsk inskription: Helvetiorum Fidei ac Virtuti – Till de lojala och modiga schweizarna.

Men minnet av deras sista strid bevaras också på en av de heligaste platser den franska nationen känner – Invaliddomen i Paris. Inne i en av de smala sidogångarna i kryptan hänger en enkel minnestavla. Den har sällskap med många andra, som hyllar andra franska hjältar. Viktigast på denna plats är förstås Napoleon, som vilar här i en sarkofag, i hjärtat av byggnaden under dess kupol.  

Här kan vi alltså läsa ett hedersomnämnande om 800 schweiziska soldater som gjorde sin plikt den där sommardagen 1792 och betalade för det med sina liv. För de flesta som passerar platsen idag, existerar de inte. Det gör inte heller det slott som de var satta att försvara. Allt som återstår är en grusplan med ett  ett gulaktigt damm som lägger sig på besökarens skor. Och vi påminns om ett enkelt faktum - att allt kött är hö. 

Är du nyfiken på ovanstående gestalter? De var alla aktiva under den epok som har kallats dansk guldålder. I första hand associeras nog begreppet till måleri - vilket för övrigt uppmärksammas i en nyöppnad utställning på Nationalmuseum i Stockholm. 

Men epoken födde en lång rad stora kulturpersonligheter, varav några alltså uppmärksammas under vår promenad den 16 mars. Följ med till ett vårligt Köpenhamn och slit sulorna längs gator som inte förändrats mycket sen början av 1800-talet.

Det blir en härlig tur från Christianshavn till Fredrikstaden och tillbaka igen till medeltiden kring Gammeltorv och Nytorv via de glänsande guldåldersfasaderna på Kronprinsengade. Läs om anmälan under Arrangemang!

Vågar du tro på våren? TT genomför regelbundet reflektionspromenader i Malmö och Köpenhamn. Nu är det dags för säsongsstart. Datum ligger ute - ta en titt under Arrangemang!

Äventyrliga Maria Wagner från Malmö skickar här en hälsning från en pågående resa på södra halvklotet. Färden går över Sydatlanten från Kapstaden i öster till Natal i Brasilien i väster. Det sker medelst segelbåt, med enbart kvinnor i besättningen.

Hälsningen kommer från ett stopp på vägen - St Helena. Vi på TT gillar allt med anknytning till Napoleon, och som många vet var det här han tillbringade sina sista år i livet, som Storbritanniens fånge. Han bodde på det lilla godset Longwood, utanför huvudstaden Jamestown. Ett tjugotal år efter hans död fördes hans kvarlevor hem till Paris.

Vi är mycket glada för dessa bilder från en plats som få av oss får en möjlighet att besöka... Maria gör regelbundet seglatser på närmare håll, exempelvis i Öresund. Läs om detta på hennes hemsida här. 

Tack Maria och lycka till med den fortsatta seglatsen!

Ja, vem längtar inte till Rom, hela tiden? Men, ska du resa och tänker att du vill förstå lite mer av stadens tvåtusenåriga historia, som är så påtagligt närvarande i stadsbilden, så kan det vara bra med ett par pålitliga böcker i bagaget.

TTs litteraturlista är nu uppdaterad med några böcker om den eviga staden - Rom.