Det är ju inte så lätt att resa nu. Så att säga. För några gör det ingenting, tillvaron kan istället bjuda på ett behagligt lugn i familjens och hemmets trygga vrå. Är man inte någon flitig resenär kanske inte livet ter sig så annorlunda jämfört med normala dagar - förutsatt att man drar ner på mediekonsumtionen. Vi i Sverige genomför ju - enligt vissa - ett riskfyllt experiment genom att låta skolor och arbetsliv pågå som vanligt. Utrikesdepartementet avråder från alla utlandsresor på grund av pandemin. Det är lätt att förstå. Vem vill bli till en börda för ett överlastat utländskt sjukvårdssystem om något skulle hända?

För andra utgör reseförbudet ett utpräglat ångesttillstånd. Världen har krympt ihop och blivit liten. Plötsligt är den full av ogenomträngliga gränser som hindrar mig från att vidga mina vyer, göra upptäckter och komma bort ifrån min vardag. För några av oss handlar detta verkligen om liv och död - eller nästan i alla fall...

Det är mörkt vid horisonten således. Kan vi trösta oss på något sätt? Jo, visst kan vi. Här är några längre eller kortare artiklar som kanske kan hjälpa till:

 ​Staycation och hemester - en moralisk och miljömässig nödvändighet?

Att resa i fåtöljen

Judith Schalanskys kartbok

Om inte detta hjälper så kan vi ta till filmen och litteraturen - lite kulturmedicin alltså. Läs om några filmer och böcker här:

Agincourt - historiskt slagfält i ny film

Att bjuda motstånd i Berlin

Var och en dör för sig

Ytterligare ett tips, utan artikel den här gången: Lars Andersson, den värmländske författaren, publicerade 1988 en roman om en resa, med sällsynt poetisk och suggestiv kraft - Pestkungens legend. Den handlar om en tid då pesten härjar i Sverige och den svenske kungen Magnus Eriksson i sin förtvivlan ger sig ut på en vandring längs med Klarälven upp mot norska gränsen. Där möter han en ensam överlevare, som också räddar livet på honom.

Den tror jag passar nu, i coronans tid!  

'De flesta som befunnit sig på Piazza di Spagna i Rom har sett skylten - Babington's tearooms. Den sitter på husfasaden ett litet stenkast till vänster om Spanska trappan om du står och tittar uppåt denna välbesökta attraktion. Om inte turisthoparna står ivägen vill säga, vilket de ofta gör här. Vad är detta? Det låter som ett engelskt théhus mitt i Roms hjärta. Hur kan det komma sig? Jo, visst är Babingtons engelskt, och inrättningen har bevarat mycket av sin ursprungliga stil allt sedan anno dazumal. 

Babington's grundades när två engelska damer kom till den eviga staden på 1890-talet, när också väldigt många andra utlänningar slog sig ner där. I och för sig hade Rom vid den här tiden börjat förlora mot andra uppstickare som Paris, London och Berlin, när det gäller urban attraktionskraft. De båda damerna Cargill och Babington satsade dock på ett théhus i engelsk stil, med avseende på stadens anglofila publik, vilket snabbt blev en succé.  Och på den vägen är det. Verksamheten leds idag av en fjärde generation arvtagare efter de ursprungliga grundarna. 

Den som dristar sig till att gå in för att inspektera stället och kanske slå sig ner, blir inte besviken. Här möter vi stiliga lokaler i en serie smårum möblerade för ändamålet. Det är i första hand thé som gäller, men givetvis serveras även andra drycker samt ett visst utbud av mat utöver de vanliga thé-tillbehören.

Vid borden förs diskreta och lågmälda samtal, stämningen är inte som på en vanlig romersk trattoria, utan just rätt brittisk känns det som. Vi kommer i samtal med ett trevligt amerikanskt par och snabbt hamnar vi i en uppfriskande politisk diskussion. Publiken är ytterst internationell, precis som den bör ha varit alltsedan starten. Här har man det bra, utan tvekan. Gå dit, om du vill bryta mönstret lilte i Rom, och skaffa lite avkoppling från den brusande staden och de mer konventionella miljöerna. Hemsida här.

Den 15 mars 44 f Kr mördades diktatorn, politikern och aristokraten Gajus Julius Caesar vid ett senatsmöte i Rom, av en sammansvuren grupp senatorer. Källorna anger att de var 60 stycken, beväpnade med svärd och dolkar. De hjälptes alla solidariskt åt att sticka ihjäl honom och han föll blodig till marken invid foten av en byst av sin forne konkurrent, Pompejus Magnus.

Värderingen av denna handling har varit föremål för debatt i århundraden och synen på dådet var under medeltiden i Italien en tydlig skiljelinje mellan olika politiska grupper. Alltsedan denna vårdag i Rom har datumet haft en alldeles särskild laddning.

En månad före mordet hade Marcus Antonius vid Lupercalie-festen ”lockat” diktatorn med en Corona – förlåt, ”krona” – i form av ett diadem i akt och mening att antyda att han borde utses till kung (Rex) av Rom, en titel som var förhatlig i de flesta romerska aristokraters ögon. Caesar var säkert mycket nöjd med sin maktposition, men det är osäkert om han också eftersträvade denna titel. Icke desto mindre, Caesars makt var för stor för att fungera i en fri republik av jämlika män ansåg hans motståndare. De sammansvurna kunde helt enkelt inte tolerera honom.

Var någonstans begicks detta epokgörande mord? Finns platsen kvar? Jodå, det är ganska klart var det skedde men det finns få spår kvar av den historiska miljön i dagens Rom och först för några sedan kunde man mer bestämt belägga var platsen finns. Vid den här tiden sammanträdde senaten i lokaler som tillhörde Pompejus stora teateranläggning på marsfältet, väster om stadens centrum. Teatern var i själva verket ett stort komplex med ett flertal byggnader och trädgårdar.

Largo di Torre Argentina heter platsen i dag, och är en liten utgrävd del av Roms innerstad och ett populärt tillhåll för många av stadens katter. Området ska enligt uppgift snart öppna för allmänheten efter att länge ha varit avskärmat. Andra halvan av 2021 öppnar man området,  och renoveringar pågår. 

Ytterligare en kulturhistorisk vandring har nu fått ett datum. Det är nr 4 i listan, Omkring Köpenhamns hamn.  Häng med!

Vårens promenader som nu lagts ut är:

1. Malmös 1900-tal - heldagsvandring från hamnen till Hyllie: 28 mars
2. Epoken Struensee - maktspel i 1700-talets Köpenhamn - halvdagsvandring i Köpenhamn: 19 april
3. Kierkegaard och stadier på livets väg - halvdagsvandring i Köpenhamn: 9 maj
4. Resor, sjöfart, idéutbyte - omkring Köpenhamns hamn - halvdagsvandring med Tyke och Lars: 30 maj

Kierkegaardspromenaden håller på att bli full. Skynda att anmäla! 

Så har den årliga prestigekampen avgjorts. Den 17/2 stod det klart hur läget är beträffande Nordens bästa krogar, vilka som får nya och vilka som får behålla eller förlorar sina Michelinstjärnor. Vid utdelningen i Trondheim var många glada, exempelvis Kim Mikkola vars restaurang Inari i Helsingfors, fick sin första stjärna. ”Jag har tappat håret i väntan på det här”, berättade han skrattande enligt uppgift.

Danmark slår som helhet Sverige med 32 stjärnor jämfört med 25. Ingen större skillnad kan tyckas, men säkert retar det en och annan stockholmare. Eller jo, det är stor skillnad, anmärkningsvärt stor skillnad. Norge ligger en bra bit efter med 12 stjärnor, fördelade på orter som Oslo, Bergen, Stavanger och Trondheim.  Finland kommer ytterligare ett stycke efter,  med sex enstjärniga krogar i Helsingfors.

Ledande i Norden alltså Danmark, som det brukar vara i dylika rankningar. Det är förstås intressant, med tanke på den betydligt mindre befolkningen i vårt kära grannland. Köpenhamn står sig också som ledande restaurangstad, med framför allt fler två- och enstjärniga krogar än Stockholm och övriga orter.

Det finns två trestjärniga krogar i Norden, Frantzéns i Stockholm och Geranium i Köpenhamn.

Liten sammanställning från Sverige o Danmark:

Tre stjärnor: Frantzén Stockholm, Geranium, Köpenhamn

Två stjärnor i Stockholm: Oaxen, Gastrologik, Aloë
Övriga Sverige: Volmers i Malmö, Daniel Berlins Krog i Skåne-Tranås

Två stjärnor i Köpenhamn: Alchemist, AOC, Kadeau, Noma
Övriga Danmark: Henne Kirkeby kro vid Henne strand, Jylland

En stjärna i Stockholm: Ekstedt, Operakällaren, Sushi Sho, Agrikultur, Etoile,
En stjärna i Göteborg: Bhoga restaurant, Koka, SK Mat & Människor, Thörnströms kök, 28+
Övriga Sverige: SAV i Malmö, PM & vänner i Växjö

En stjärna i Köpenhamn: Kiin Kiin, Kokkeriet, Kong Hans kælder, Marchal (d’Angleterre), Relæ, 108, Alouette, Clou, Formel B, Jordnær
En stjärna i Aarhus: Fredrikshøj, Domestic, Gastromé
Övriga Danmark: MeMu i Vejle, Fredriksminde i Præstø (södra Själland), Slotskøkkenet på Dragsholms slott, Hørve (västra Själland), Søllerød Kro (Själland, norr om Köpenhamn), Kadeau på Bornholm, Ti Trin Ned i Fredericia

Narbonne (latin Narbo) är en av många vackra, trivsamma och historiskt fascinerande städer som späckar landskapet i södra Frankrike. När man färdas längs vägarna i denna region så ser man snabbt de uråldriga strukturer som här satt sin prägel på landskapet. Byar och städer är byggda täta som befästningar och också ofta belägna på kullar och höjder. I dalgångarna mellan tätorterna är det vinodling som dominerar.

Narbonne har ännu äldre rötter än flertalet andra städer. På denna plats möttes när det begav sig tre romerska landsvägar - Via Domitia från Italien, Via Augusta som ledde söderut in i Spanien, samt Via Aquitania som ledde in i Gallien åt nordväst. Narbonne är den äldsta romerska staden utanför Italien, det vill säga den äldsta stad som är romersk från början. Romarna ockuperade med tiden alla befintliga städer i Medelhavsområdet, och romaniserade dem. Många av dem var grekiska, som Neapel (Neapolis) eller Marseille (Massilia) till exempel.

Grundandet kan fastställas till 118 f Kr, det vill säga kort efter att Roms viktigaste motståndare i västra Medelhavet – Karthago – slutgiltigt besegrats. Det är det sönderfallande karthagiska riket som blir bryggan ut från Italien för romarna. Det är exempelvis en karthagisk besittning – Sicilien – som blev den allra första romerska provinsen. Narbo blev senare huvudstad i provinsen Gallia Narbonensis och även en viktig flottbas för romarna. Viktigt var också bosättningen av veteraner från Caesars tionde legion (Legio X Equestris) som fick jordbruksmark att bruka i området efter inbördeskrigen.

Vid sin glans dagar bör staden haft lika många invånare som idag (ca 50 000), men det kan ha varit ännu fler. En olycksdiger brand 150 e Kr gjorde så småningom att stadens betydelse minskade. År 462 överlämnade sig staden till Visigoterna, som inte var att leka med vid denna tid. Därmed var den romerska eran över.

Under högmedeltiden blomstrade staden igen, vilket är högst synligt i form av biskopspalats och en imponerande domkyrka. Den senare blev dock aldrig färdig, endast halva kyrkan är på plats. Men vårt intresse fokuseras på det romerska. Här finns ett mycket fint museum under jord, som visar nyfunna (nåja) spår av den gamla romerska staden. Det är lämningarna av ett romerskt horreum, som besökarna får beskåda. Horrea (plur.) var en typ av lagerhus som återfinns i alla större romerska städer. Lagringsytor kombinerades ofta med utrymmen för försäljning av typiskt snitt (tabernae), med utrymmen för handlare av olika storlek och dignitet. De största och viktigaste av dessa lagerhus var de statliga lagren för säd, vin och olja som fanns i själva Rom, med en kapacitet som imponerar än idag (ex Horrea Galbae med 21 000 kvadratmeter).

Horreum i Narbonne är förstås mindre. Men intressanta likväl. De upptäcktes i modern tid 1838 av historiskt intresserade invånare. Under 1930-talet gjordes vissa utgrävningar, men från och med 1970-talet har det skett mer systematiskt. Ännu är inte hela komplexet utgrävt dock. Det finns en kartlagt nordflygel och västflygel, och en bara partiellt undersökt sydflygel. Om det också finns en östflygel, som skulle innebär att hela komplexet är kvadratiskt i sin grundplan, är oklart. Flyglarna har en central mittgång, som flankeras av små, celliknande utrymmen. Anläggningen har daterats till de senare åren av första århundradet f Kr, alltså till kejsar Augustus regeringstid.

Det märkliga med detta horreum är att det ligger under marknivån (alltså även i romersk tid), vilket förmodligen tyder på en anläggning i flera plan. Så ser de stora horrea i Rom och Ostia inte ut, de är alla enplansbyggnader i markhöjd.

Att vandra i de grusade gångarna under de låga valven känns spännande och fascinerande. Vilka höll till och arbetade här nere, och med vilket syfte? Vi kan gissa och fantisera samtidigt som vi beundrar, också på denna plats, det gamla Roms storslagna skapelser. 

Vi vet ju detta sen länge. Att svenskarna är ett lustigt folk. Men ibland krävs det en resa för att få syn på det. En som gjort det och berättar om det är Henrik Brandao Jönsson, känd för läsare av Sydsvenska Dagbladet för sina trevliga krönikor från Brasilien, närmare bestämt Rio de Janeiro. 

Jönsson berättar i artikeln Svenskarnas matvanor får kockarna att koka (Sydsvenskan 1/2 2020) om en vistelse i Lissabon, där svenska turistgrupper utgör en utmanande prövning för restaurangerna och deras kockar. Svenskarna är nämligen så petiga med maten. Med detta vanvördiga uttryck avses alltså allergier, annan matkänslighet samt preferens för diverse dieter. Inga andra folkslag beter sig som svenskarna, vittnas det om. 

Och detta är ju ingen överraskning för den som varit ute i världen en sväng. Vi har udda idéer. Vetenskapen bekräftar ju detta i spridda undersökningar som World Value Survey, exempelvis. Svenskarna är folket i landet lagom, som uppvisar en hel del extremism. Så att säga. 

Vi som inte är så petiga med maten har säkert annat som är jobbigt, så vi får alla förlita oss på de toleranta människorna i de länder vi besöker. Jönsson är dock lite bekymrad. Han avslutar sin krönika så här: 

Om vi inte skärper oss kommer svenskar bli kända som världens jobbigaste folk när det gäller mat.

Måhända en smula hårt? Jönsson är för övrigt hård också på andra områden: När det gäller att klä sig har svensken den tråkigaste klädstilen i Europa. Aj aj aj, den sved! Kanske för att den är sann?

Är det medicinska skäl bakom matpetigheten kan man ju tycka att Jönsson är alltför hård. Då kan man ju inte rå för det? Men, kanske är det kultursjukdomar? Såna har vi ju stött på några stycken de senaste decennierna. Varje folk har sitt, och en resa ut i världen (eller en blick kanske räcker) har potential att lära oss massor. Eller hur?

Den som törstar efter kulturhistoriska vandringar kan nu glädja sig åt tre datum under våren. Då vandrar vi tillsammans i Malmö respektive Köpenhamn. Häng med!

Det är för TT väletablerade teman som står i fokus:

1. Malmös 1900-tal - heldagsvandring från hamnen till Hyllie: 28 mars
2. Epoken Struensee - maktspel i 1700-talets Köpenhamn - halvdagsvandring i Köpenhamn: 19 april
3. Kierkegaard och stadier på livets väg - halvdagsvandring i Köpenhamn: 9 maj

Jag hoppas på många pigga och bildningshungrande vandrare! Anmäl nu, först till kvarn!

Vad sägs om en utflykt till Rom, när sommaren står för dörren? Den 3 - 7 juni promenerar vi tillsammans längs gränder och avenyer i  den eviga staden, under intensiva och upplyftande samtal. 

Tillsammans i gruppen ska vi försöka skaffa oss lite bildning, det vill säga lära oss något om oss själva och våra rötter, samtidigt som vi bekantar oss med platsen.

Vi bor på centralt beläget gästhem, gör tre tematiska vandringar tillsammans (ca 9.00 - 13.00) och återsamlas för goda middagar tre kvällar. Eftermiddagarna tillbringar vi på egen hand.

För anmälan och mer info läs här!

Ett närmare studium av franska kyrkor i gotisk stil, leder snabbt till uppsluppna upptäckter av gargoyler. En gargoyle är en vattenkastare i form av en figur. Det lustiga ordet kommer förmodligen av det franska ordet för strupe - gargouiller. Men ordlikhet föder en annan tanke, åtminstone när det regnar - de gurglar! 

Medeltidens arkitekter och skulptörer med sinne för humor måste ha stortrivts när en ny gotisk katedral skulle färdigställas. Här i de praktiskt-funktionella delarna på utsidan fanns äntligen ett tillfälle att släppa allvaret ett slag och ha lite kul! Gargoyler kallas ibland för grotesker, och det är lätt att förstå. Vilken underbar uppfinning gargoylen är! 

Bilderna ovan är från katedralerna i Dijon och Narbonne.