En hemester bör ju omfatta en del organiserade utflykter, till exempel ett besök i en slottspark. Landets enda existerande baroni med anor från 1700-talet är godset Adelsnäs på den lilla orten Åtvidaberg, undanstoppad djupt inne i de östgötska skogarna.

Bruksorten Åtvidaberg är faktiskt en riktig kulturhistorisk pärla, med utgångspunkt i dess historia av gruvort, status som mönstersamhälle och som platsen för en framgångssaga inom modern svensk företagshistoria (läs Facit). Under några år var det fotboll som överskuggade det mesta som var känt om denna ort. Men här finns, för den som söker, en rik och gammal historia att upptäcka.

Gruvbrytningen och de metallurgiska processerna var motorn i ortens ekonomi under flera hundra år. I slutet av 1800-talet gick den epoken snabbt mot sitt slut. Gruvorna sinade och den internationella konkurrensen blev allt svårare. In på scenen klev dessa år en ung entreprenör och tillika arvtagare till godset Adelsnäs - Theodor Adelswärd. Redan på 1880-talet kopplade han ett fast grepp om brukets ledning och påbörjade därmed en serie näringslivssatsningar och experiment av mångahanda slag. En känd arvtagare bland dessa satsningar blev den senare företagskometen Facit. Då var Adelswärdarna dock redan bortkopplade. Bland satsningarna finner vi kreatursavel, mejeri, slakteri, bryggeri, skogsbruk och tillverkning av vagnshjul och kontorsmöbler. Av alla dessa verksamheter är det idag skogsbruket som återstår. 

Theodor Adelswärd hade energi för mycket. Under många år var han riksdagsman, och även minister i två omgångar, längst som finansminister i Karl Staaffs liberala regering, åren 1911-1914. Ett viktigt led i satsningarna i Åtvidaberg var byggnadsverksamheten. Först lät han anlägga ”Villan” vid kanten av Bysjön, den vackra sjö som dominerar delar av den lilla orten. I den bodde han och den växande familjen (han fick så småningom sex barn med sin hustru Louise Douglas), medan han planerade och byggde sitt nya hem, på andra sidan sjön på platsen för baroniets gamla huvudbyggnad. De äldre byggnaderna revs eller monterades ner och återuppbyggdes på annan plats.

Delar av den gamla herrgårdsbyggnaden blev till huvudsäte för den framväxande trärdgårdsskolan, som leddes av Rudolf Abelin, senare grundare av Norrvikens trädgårdar i Båstad (läs mer om honom här). Till saken hör att denna byggnad nu i egenskap av golfhotell är hjärtat i Åtvidabergs vackert belägna golfbana, i dagarna föremål för expansion och nysatsningar.

Abelin var också inblandad i anläggningen av den nya slottsparken, som andades engelsk stil. Själva slottet invigdes år 1917, efter ritningar av Isak Gustaf Clason. "Slott" var i och för sig en beteckning som inte uppskattades av baronen själv. "Det stora huset", var benämningen som föredrogs. Det ritades i en avskalad nationalistisk stil. I bakgrunden till skapandet av både park och hus fanns en mäktig estetisk rörelse med stor påverkan på tidens konstnärliga och arkitektoniska skapelser - arts and crafts-rörelsen.

Parken är idag en underskön upplevelse av lätt tuktad natur. Promenadstråket tar oss runt en halvö som sticker ut i sjön och bjuder på idel vackra vyer. Godset hyser färre byggnader än den gamla 1800-talversionen. Det är endast orangeriet som drar blickarna till sig av dessa. ”Det stora huset” är ståtligt, men stramt och ganska diskret uppe på sin bergknalle. Vi känner inte dess interiör, men Anna Sparre - dotter i huset - kan ge vissa besked. Hon har i en rad böcker under 1900-talet skildrat Åtvidaberg, Adelsnäs och omgivande nejder. I boken Men sjön är densamma (1970) kan man läsa om hennes uppväxt på det nya Adelsnäs:

Adelsnäs är ett stort hus - för nutida förhållanden alldeles för stort. Men den gången levde det, Trots storleken slogs en vänlig atmosfär emot en redan i den höga hallen. Trappor och korridorer genljöd av glada skratt. Vi visste, att vi alltid kunde bjuda våra vänner till oss, alltid var det några gäster, oftast många. Också senare i tiden visste vi, att vi när som helst kunde komma med barn och vänner. På trappan stod alltid Mamma med öppen famn. (...)
 
Betjänten Caster bör nämnas, av många skäl. Han tillhörde den perfekta butlertypen. Allt inom sitt område behärskade han suveränt. Snabbt och tyst rörde han sig i trappor och rum. Han talade språk, såg mycket bra ut och sist men inte minst, han skötte min far under hans sista år med en tillgivenhet och kunnighet, som vi inte glömmer. (...)

Huset ansågs oerhört modernt och märkvärdigt och vi fick alltid gå husesyn med gäster. Då lärde vi oss också svara på vissa oundgängliga frågor.
Hur många badrum? 9 st.
Hur hög är hallen? 8 m.
Hur långt är biblioteket? 27 m.
(...)

Åk dit! I Åtvidaberg och det angränsande Adelsnäs slottspark, väntar dig ett underskönt svenskt sommar-landskap med ett rejält stycke underskattad kulturhistoria.

På Bokhandlargårdens kafé i Båstad råder ett behagligt lugn. Lågmälda samtal förs vid borden runt omkring oss. Unga flickor pilar runt med beställda smörgåsar och bortplockad disk från övergivna bord. ”Strindberg!?” ropar plötsligt någon ur personalen, följt av ”CS Lewis!?”. På detta kafé med bokälskaren som ideal, används författarnamn istället för neutrala och meningslösa nummer, för att identifiera de olika beställningarna!

Det finns hopp om mänskligheten, konstaterar vi inför denna kreativitet. Idéen kan ju lätt utvecklas föreslår vi snabbt, kanske ska man räkna upp tre valfria verk av den aktuella författaren för att verkligen få sin beställning? Eller nej, vid närmare eftertanke en lite sämre idé… Lagom är bäst.

På detta kafé, som är ortens finaste, serveras utmärkta bakverk och också lunchsmörgåsar och sallader. Till detta dricker man lokala fruktdrycker eller kaffe/thé. Allt är tillrett med omsorg och håller hög kvalitet. Kaffet serveras i presskanna. Inte alls dumt.

Miljön här är sommar-Sverige när det är som bäst. På en kullerstensbelagd gård står ett blomstrande träd, vilket ger flertalet kafébord fin skugga. Det behövs en dag som denna, med högsommarvärme och klarblå himmel. Det ska vara så varmt att skuggan lockar, menar ju vissa. Andra låter sig hellre stekas lite till och behåller solglasögonen på. Allt funkar här, det finns bord i solen med.

De svala marmorborden som är det äkta kaféets signum återfinns här, liksom klassiska svenska stolar. Servisen är en blandning av modern design och shabby-chic. Inget har lämnats åt slumpen - det hela är mycket smakfullt och trevligt.

På den här platsen njuter vi i fulla drag och begrundar stillsamt hur märkligt avlägsna och små, samtidens alla bekymmer ter sig. Tron på Sverige som semesterland återställs långsamt. Semestervila är inte heller ett ouppnåeligt tillstånd, finner vi, under våra långsamma timmar på Kafé bokhandlargården.

Vill du åka dit, finner du stället invid torget i Båstad, bakom bokhandeln (som är värd ett besök i sig). Hemsida här.

​Så var det dags igen. Rankinglistan över världens 50 bästa restauranger är nu fastställd för 2019, sen några dagar tillbaka. Många människor reser för matens skull, utan tvekan. Det måste i och för sig inte vara matkultur på den nivå som listan representerar som lockar oss, de flesta nöjer sig med mer vardagsnära anrättningar än dem som serveras på listans krogar. Men, kanske säger listan något om matens ställning i allmänhet på de platser som den aktualiserar. Kanske vill en och annan låta rankinglistan vara avgörande vid valet av resmål.

Årets lista bjuder som vanligt på både nyheter och bekräftade misstankar. En sådan är att Köpenhamn kvarstår som Nordens matstad nummer ett. Med två restauranger på topp tio (Noma (plats nr 2) och Geranium (plats nr 5)) är Köpenhamn en av världens intressantaste matstäder, helt enkelt. Fler misstankar motsvaras genom listans etta - franska Mirazur i Menton.  Frankrikes ställning som matkulturens högborg får här sin bekräftelse. Ytterligare en fransk restaurant finns på topp tio – Arpège i Paris (plats nr 8).

Annars är Spanien det land som dominerar topp tio, med tre placeringar - Asador Etxebarri i Atxondo (plats nr 2), Mugaritz i San Sebastian (plats nr 7) och Disfrutar i Barcelona (plats nr 9). Liksom tidigare framträder Lima som en världsstad beträffande mat, och utmanar därmed våra fördomar. I Lima återfinns Central (plats nr 6) och Maido (plats nr 10). Italien då, undrar någon.. Jodå, beträffande listan som helhet gör Italien bra ifrån sig, förstås. 

Övriga Norden representeras av Frantzén i Stockholm (plats nr 21). Annars är det tomt på våra nordliga breddgrader. En resa ut i världen är det alltså som gäller om man vill nå mer stjärntäta platser. Världen börjar i Köpenhamn!
​
Hemsidan med hela listan och info om utmärkelsen finner du här.

Ett tiotal vänner ägnade nyligen några soliga försommardagar åt promenader och samtal i Wien. Här kommer en skildring av första dagens promenad med temat cafékultur.

Vad är ett kafé? Ett ställe där man dricker kaffe förstås. Men den definitionen är varken klargörande eller uttömmande. Vi befinner oss i Wien, där kaféet är så mycket mer. Det är kultur och kulturhistoria, det är nostalgi och försäljningsargument i turistbroschyrernas glättade bilder av staden. Vi reser hit bland annat för att vi gillar kaféer. Vårt första sammanträde äger följaktligen rum på Café Landtmann på Universitetsring 4, ett av de klassiska kaféerna i Wien med grundarår 1873. Detta var Sigmund Freuds favoritkafé.

För att förstå det här med Wiens kaféer bättre, kan vi börja med att ta hjälp av en som kunde ämnet, Stefan Zweig:

”Wienerkafeet är något fullkomligt särpräglat, som inte återfinns någon annanstans i världen. Det är egentligen ett slags demokratisk klubb, tillgängligt för varje gäst som betalar för en billig kopp kaffe och efter denna lilla utgift får sitta i timtal och diskutera, skriva, spela kort, ta emot post och framför allt sluka ett obegränsat antal tidningar och tidskrifter. (…) Kanske har ingenting i så hög grad bidragit till österrikarens intellektuella rörlighet och internationella orientering som att han på kaféet kunde skaffa sig en sådan god utblick över världshändelserna och på samma gång diskutera dem i vänkretsen. (Ur Världen av igår, 1942)

Bakgrunden till framväxten av de många kafeerna i Wien under 1800-talet handlar i hög grad om trångboddhet och andra besvärligheter kopplat till boendet. Behovet av en kravfri mötesplats, gärna försedd med en del bekvämligheter (bord, stolar, tidningar, värme!) drev på utvecklingen. Den stora kafédöden under 1950- och 1960-talen handlar i gengäld om allt bättre boendeförhållanden, och kanske en hel del om TV?

Grundfakta om denna speciella kontext avslöjar vår vurm för det klassiska kaféet som en nostalgisk dröm. Det blir aldrig som förr. Men, vi törstar också efter något annat, som också skymtar fram ur de litterära skildringarna av det gamla kafélivet. I vår tid längtar vi främst efter samtal, inte efter kaffe eller lite ombonad värme. Det vi lider brist på är tid tillsammans – fysiskt – med plats för samtal och reflektion över seriösa ting.

Därför har gänget från Sverige rest till Wien, för att umgås och prata om intressanta saker som kafékultur, arkitektur, psykolanalys med mera. Det är samtal som sker litegrann efter William Isaacs modell för dialogen och den ”opersonliga gemenskapen”. Vi behöver inte känna varandra särskilt väl, för att kunna uppleva en stark känsla av gemenskap, som Isaacs skriver i sin bok Dialogen. Inte om mötet präglas av respekt och äkta nyfikenhet – möjligen också det bristvaror i vår tid.

På Café Landtmann är det trångt om saligheten. Här samlas främst de bättre bemedlade ur den wienska befolkningen, sånt ser man på klädsel och hållning och en mängd andra vaga attribut. Hundar tas väl omhand, serveras vatten ur stora skålar. Det är inte billigt här, men inte dyrt så man ruinerar sig. Menyn är väldigt omfattande, här saknas ingenting. Samtalen vid kaféborden är intensiva, men det läses också en hel del på Café Landtmann. Tidningsställen är välfyllda förstås, liksom montern med konditorivaror. Vi går dock in för lunch: korv, gulasch, sallader, sparris, öl och vin därtill. 

Sen börjar vår promenad. Vår rutt går längs med den breda Ringstrasse, den gata som var själva symbolen för det habsburgska väldets prakt i slutet av 1800-talet. Bebyggelsen tog fart efter 1869 på initiativ av kejsaren själv. Bakgrunden var rivningen av stadens omoderna befästningsvallar. Det här är en förändring som ett flertal av Europas större städer genomgick vid mitten av 1800-talet, på grund av av de militärtekniska förändringarna. 

Vilka kaféer har haft betydelse i våra egna liv, frågar vi oss? Tillsammans drömmer vi oss tillbaka till en svunnen ungdomstid och studenttid. Många av våra gamla favoritkaféer finns inte kvar längre. Varför har vi inte ork och intresse att bevara ens de mest klassiska miljöerna i vårt hemland? Varför har vi helt enkelt inte samma rika kafétradition som folken på kontinenten? Vi är för få! Vi har för snygga och ombonade hem! Vi är inte sociala nog, något som grundlades redan under skiftesrörelsens tid när byarna sprängdes och ensamheten bredde ut sig i det svenska landskapet. Hos oss ska allt gammalt begravas och glömmas bort illa kvickt. Våra kaféer är amerikanska i upplägget: det är kaffe i pappmugg och snabbt ut på gatan igen i något angeläget ärende. Svensken har liksom amerikanen ständigt bråttom. Underbart spekulativa teorier som dessa, om svensk kontra kontinental mentalitet växer fram under glada tillrop, där vi vandrar längs Wiens gator.

Landtmann är ett bra exempel på den omvända tendensen i synen på tradition och arv. Här stannar innehavarna kvar, länge. Familjen Querfeld som äger inte bara Café Landtmann utan också ett flertal andra inrättningar i Wien, har vårdat traditionerna sedan 1976. Före dess var det paret Zauner som var innehavare av Landtmann. Deras period gick tillbaka till 1926, det vill säga 50 år! Inredningen som är på plats idag stammar från deras första år, även om renoveringar givetvis har skett.

Den ena magnifika byggnaden efter den andra vänder sig mot oss där vi vandrar gatan fram. Det är Burgtheater (1869) till vänster och universitetets huvudbyggnad till höger. Därefter följer Neues Rathhaus till höger och det stora Hofburgkomplexet till vänster. Vi glider snabbt över gatan, korsar spårvagnsspåren och tar oss genom floden av cyklar och människor, och vandrar in mellan två magnifika museibyggnader – på ena sidan Konsthistoriska museet och på andra Naturhistoriska. Den praktfulla platsen pryds i mitten av en staty av kejsarinnan Maria Theresia, en av habsburgs mer namnkunniga härskare.

Mitt emot oss, i ett kvarter som utgörs av kejsarpalatsets gamla stallar, har vi Museumsquartier, ett kluster av ca 20 institutioner ägnade modern konst och arkitektur. Hela detta museiområde är i sin geografiska koncentration och innehållsliga kvalitet ett av världens främsta. Kanske slår enbart  Museumsinsel i Berlin det här området?

Vi lämnar de turisttäta stråken i Wien och vandrar västerut, genom de småskaliga kvarteren runt Spittelberg, som ger ett helt annat intryck än de tidigare. Här möter vi smala gågator med 1700-talsprägel. Borta är den monumentala prakten. Vi korsar den stora affärsgatan Mariahilferstrasse, som verkar ha fått en uppryckning på senare år. Här är gott om plats för fotgängarna och raderna av träd som kantar det stycke vi passerar, ger en varm känsla.

Vidare några kvarter söderut når vi snart vårt mål, anrika Café Sperl, anno 1880 med adress Gumpendorferstrasse 11. Här blir det snabbt uppenbart - vilket förstås är lätt att räkna ut - att Wiens kaféer lockar olika typer av publik, socialt, ekonomiskt och kulturellt. Här känns det lite som vardag, och som den där demokratiska klubben som Zweig talar om. Vi är dock inte de enda turisterna. Vi får faktiskt köa en liten stund för bord. Café Sperl ligger ganska högt upp på listan över berömda kaféer, och har i likhet med Café Landtmann ett ”Denkmalschutz”, det vill säga en kulturminnesmärkning. Inredningen och möbleringen är mycket välbevarad och typisk, alltifrån marmorborden och biljarden, till kassadisken mitt emot entrén. Stället lockar alltså långväga besökare, men det domineras av vanliga wienare utan tydlig social härkomst. Här samtalas och umgås, mer eller mindre stillsamt, här läses och bedrivs studier. Hundar är också ytterst välkomna här. 

Huruvida kaféets ”detaljer” är betydelsefulla, är en fråga där åsikter går isär, både i vår grupp och hos andra. Det viktigaste är gott kaffe, säger nån. Möblemanget avgör om vi går dit, tycker nån annan. Bakverken förstås, säger någon som är övertygad kakentusiast. Men för den som älskar Wiens kaféer är det möjligen helt andra saker än just dessa som drivit fram känslorna. Språket är exempelvis en underbar aspekt av den wienska upplevelsen. I en tid då den italienska kaffevokabulären har invaderat varenda ort världen över, är det skönt att se att wienarna fortfarande bjuder motstånd och dricker ein Kleiner Schwartzer, ein Grosser Brauner, Verlängerter, Einspänner, Kapuziner, eller Melange med eller utan Schlagobers. Nåja, det finns översättningar på menyerna, man är inte okänslig för turistinvasionen som drabbat staden.

En annan väldigt viktig detalj - för vissa - är det självklara faktum att man blir serverad vid borden. Att studera de strama servitörerna på ett wienerkafé, är ett stort nöje. Männen dominerar, mogna män, inte ungdomar som extraknäcker, som hos oss. De är välklädda, i regel i svarta kostymer med slips eller fluga. De rör sig över golvet med en betydande gravitas och en uppenbar stolthet, samtidigt som de inte låter en sekund gå förlorad. Effektiviteten är högt uppdriven, utan att de tappar stilen. På våra breddgrader torde detta vara en omöjlig ekvation.

På Café Sperl tar vi ut svängarna. Det blir Sacher och Apfelstrudel och kaffet spetsas till och med av vissa. Det är ju trots allt semester. Efter en god stund drar vi åter in mot Wiens centrala delar, korsar Ringstrasse i höjd med operan och vimlar en stund med turisthoparna på Kärtnerstrasse, innan vi når vårt hotell.

​Under våra dagar i Wien hinner vi också med att slinka in på Café Museum och på Café Imperial. Café Museum är avspänt och tillåtande, Café Imperial är en del av det välkända lyxhotellet och därmed ett gott stycke dyrare och flottare. De mest kända ställena, som därmed är kraftigt överbefolkade, Café Central, Café Sacher och Café Demel, går bort denna gång. Vi är framme och tittar, men vänder igen. Massturismen har sitt pris. Det gör inget, vi är mer än nöjda med våra caféer denna gång. Vi håller med Peter Altenberg, den meste kafé-bohemen av dem alla:

Har du bekymmer, ett eller annat – till kaféet. Hon kan av någon om än trovärdig anledning inte komma till dig – till kaféet! Du har trasiga stövlar – kafé! Du har 400 Kronon i lön och gör av med 500 – kafé! Du planerar självmord – kafé! Du hatar och föraktar människorna och kan inte vara utan dem – kafé! Du får inte längre kredit någon annanstans – kafé!

(översättning Daniel Hjort)

Den gångna helgen var ett gäng kulturhistoriskt intresserade vänner på en utflykt till Wien. Samtalen behandlade ämnen som cafékultur, arkitektur, nazismens politiska rötter samt Freud och psykoanalysen. Plus en hel del annat. 

Vi besökte också några trivsamma barer, restauranger och caféer där vi njöt av allt från Wiener melange till Tafelspitz. Musik och museer tog vi också del av förstås, helt nödvändigt i denna stad som dignar av levande kultur. Tack alla trevliga deltagare för en riktigt bra tertulia!

Den som vill läsa om Wien på denna sajt kan kolla här:

Tidigmodernistiskt barhäng i Wien
​Är du centralist?

Fler artiklar med anknytning till Wien kommer snart. Håll utkik!

Du som är medlem av TT kan ta del av tips på restauranger, caféer och barer under Tips! Du finner också några Google-kartor med förslag på promenadstråk, om du klickar på Kartor ovan.