Tyke Tykesson är på Filippinerna och bestiger en vulkan. Han reflekterar här över hur våra förväntningar och föreställningar ibland bråkar med oss på resan. Möjligen blev detta en vulkan för mycket...
Att för högt ställda förväntningar kan vara ett fördärv för upplevelsen av en resa eller ett utflyktsmål kan nog många resenärer vittna om. Turistbroschyrer och bilder på internet visar ofta upp en retuscherad eller i värsta fall helt falsk bild av verkligheten. Även vi själva skapar oss ibland en bild av resmålet som inte visar sig stämma med realiteterna.
Jag trivs bäst i storstäder. Inte så sällan överträffar faktiskt mina upplevelser där de eventuella förväntningar jag har haft. Till och med i en kaotisk — och för många helt ointressant och outhärdlig — megastad som Manila, där jag nu befinner mig.
Men ibland ger jag mig ut i naturen. Det ska då helst inte vara vilken skogsbacke som helst. Gärna något spektakulärt och dramatiskt. Det är väl därför jag lockas av vulkaner. För ett par år sedan besteg jag Mount Rinjani på ön Lombok i Indonesien, en vulkan som för omkring 800 år sedan hade ett av det senaste årtusendets största utbrott. Den är fortfarande aktiv. Det var en rejält ansträngade klättring till kraterkanten. Därifrån var utsikten magnifik över kratersjön och ön.
Jag har också tidigare tagit mig halvvägs upp på Anak Krakatau, en annan högst aktiv vulkan i Indonesien. När svavelångorna blev för starka var vi tvungna att vända. Krakataus stora utbrott på 1880-talet påverkade hela klotet. Nyligen vaknade vulkanen till liv ordentligt och en stor del av vulkanön kollapsade. Den plats jag befann mig på finns inte längre. Tsunamin som följde på utbrottet orsakade död och förödelse längs kusten på Java.
I norra Filippinerna, några mil nordväst om Manila, ligger vulkanen Pinatubo. Jag har varit i Manila flera gånger tidigare men inte förrän nu haft möjlighet att se Pinatubo och dess krater. Vulkanen hade ett mycket stort utbrott så sent som på 1990-talet. Det räknas som 1900-talets näst kraftigaste eruption. Siffrorna är obegripliga. Tio miljarder ton magma kastades upp ur vulkanen. Och ändå betraktas utbrottet som ett av Pinatubos mindre, sett i det riktigt långa historiska perspektivet.
När solen är på väg upp kommer jag fram till samlingsplatsen för turen till Pinatubo. Den första etappen sker i en fyrhjulsdriven öppen jeep över en för årstiden torrlagd flodbädd. Det är en lång, långsam och dammig förflyttning som inte kan rekommenderas för den som vill ha en bekväm och avkopplande transport. Därefter vidtar några kilometers vandring genom en ravin. Den sista biten har försetts med trappor av sten och betong. Utsiktsplatsen är en tillrättalagd liten park med gräsmattor och planteringar. Den är i mitt tycke inte helt adekvat för den våldsamma naturkraft som platsen bär inom sig.
Jag får erkänna att jag blir lite lätt besviken. Nivåskillnaden känns inte i benen. Det finns inga betagande utblickar över omlandet. Det finns ingen rykande krater och det luktar inte svavel. Förvisso är landskapet längs flodbädden spektakulärt och visst är kratersjön och de omgivande branterna vackra. Fast det kunde ju varit vilken bergssjö som helst.
Nej, för att höja värdet av upplevelsen får man istället reflektera över platsens historiska betydelse i närtid. Det senaste utbrottet är i hög grad levande i befolkningens minne, åtminstone bland dem som är i medelåldern eller äldre. Genom att många kunde evakueras i tid var dödstalen förhållandevis låga men hundratusentals blev hemlösa och flera samhällen förintades. Med fantasins hjälp försöker jag föreställa mig de oerhörda krafter som utlöstes av vulkanutbrottet och de förödande konsekvenser det fick för mönniskorna som bodde på bergets sluttningar. Det ger platsen den extra dimension som gör den värd att besöka. Även utan svavelos.
Att för högt ställda förväntningar kan vara ett fördärv för upplevelsen av en resa eller ett utflyktsmål kan nog många resenärer vittna om. Turistbroschyrer och bilder på internet visar ofta upp en retuscherad eller i värsta fall helt falsk bild av verkligheten. Även vi själva skapar oss ibland en bild av resmålet som inte visar sig stämma med realiteterna.
Jag trivs bäst i storstäder. Inte så sällan överträffar faktiskt mina upplevelser där de eventuella förväntningar jag har haft. Till och med i en kaotisk — och för många helt ointressant och outhärdlig — megastad som Manila, där jag nu befinner mig.
Men ibland ger jag mig ut i naturen. Det ska då helst inte vara vilken skogsbacke som helst. Gärna något spektakulärt och dramatiskt. Det är väl därför jag lockas av vulkaner. För ett par år sedan besteg jag Mount Rinjani på ön Lombok i Indonesien, en vulkan som för omkring 800 år sedan hade ett av det senaste årtusendets största utbrott. Den är fortfarande aktiv. Det var en rejält ansträngade klättring till kraterkanten. Därifrån var utsikten magnifik över kratersjön och ön.
Jag har också tidigare tagit mig halvvägs upp på Anak Krakatau, en annan högst aktiv vulkan i Indonesien. När svavelångorna blev för starka var vi tvungna att vända. Krakataus stora utbrott på 1880-talet påverkade hela klotet. Nyligen vaknade vulkanen till liv ordentligt och en stor del av vulkanön kollapsade. Den plats jag befann mig på finns inte längre. Tsunamin som följde på utbrottet orsakade död och förödelse längs kusten på Java.
I norra Filippinerna, några mil nordväst om Manila, ligger vulkanen Pinatubo. Jag har varit i Manila flera gånger tidigare men inte förrän nu haft möjlighet att se Pinatubo och dess krater. Vulkanen hade ett mycket stort utbrott så sent som på 1990-talet. Det räknas som 1900-talets näst kraftigaste eruption. Siffrorna är obegripliga. Tio miljarder ton magma kastades upp ur vulkanen. Och ändå betraktas utbrottet som ett av Pinatubos mindre, sett i det riktigt långa historiska perspektivet.
När solen är på väg upp kommer jag fram till samlingsplatsen för turen till Pinatubo. Den första etappen sker i en fyrhjulsdriven öppen jeep över en för årstiden torrlagd flodbädd. Det är en lång, långsam och dammig förflyttning som inte kan rekommenderas för den som vill ha en bekväm och avkopplande transport. Därefter vidtar några kilometers vandring genom en ravin. Den sista biten har försetts med trappor av sten och betong. Utsiktsplatsen är en tillrättalagd liten park med gräsmattor och planteringar. Den är i mitt tycke inte helt adekvat för den våldsamma naturkraft som platsen bär inom sig.
Jag får erkänna att jag blir lite lätt besviken. Nivåskillnaden känns inte i benen. Det finns inga betagande utblickar över omlandet. Det finns ingen rykande krater och det luktar inte svavel. Förvisso är landskapet längs flodbädden spektakulärt och visst är kratersjön och de omgivande branterna vackra. Fast det kunde ju varit vilken bergssjö som helst.
Nej, för att höja värdet av upplevelsen får man istället reflektera över platsens historiska betydelse i närtid. Det senaste utbrottet är i hög grad levande i befolkningens minne, åtminstone bland dem som är i medelåldern eller äldre. Genom att många kunde evakueras i tid var dödstalen förhållandevis låga men hundratusentals blev hemlösa och flera samhällen förintades. Med fantasins hjälp försöker jag föreställa mig de oerhörda krafter som utlöstes av vulkanutbrottet och de förödande konsekvenser det fick för mönniskorna som bodde på bergets sluttningar. Det ger platsen den extra dimension som gör den värd att besöka. Även utan svavelos.
RSS-flöde