Strindbergs förhållande till Rom går tillbaka åtminstone till 1870, då han färdigställde dramat I Rom, som handlar om den danske bildhuggaren Berteld Thorvaldsen. Den senare är kanske den mest kända av alla de nordiska kulturpersoner som besökte och ibland bosatte sig i den eviga staden under loppet av 1800-talet. 

Strindbergs första plan för ett besök i Rom slutade illa. Under våren 1884 var målet för familjen Strindbergs resa just Rom, men man kom inte längre än till Genua. Se tidigare artikel om detta debacle här!

Upprört beskrev Strindberg i ett flertal brev det misslyckade mötet med landet som alla nordeuropeer höjde till skyarna. Han fick mothugg förstås, bland annat av sin förläggare, Albert Bonnier:

Ni reste dit med full avsikt att finna fel där, därför att så många andra funnit så stort behag där, och fast Ni mången gång blev gripen av naturens skönhet där (ty det lyser fram emellan raderna) vill Ni ej erkänna det.

Nej, Strindberg lurades inte så bra men hade en obetvinglig lust att vara motvalls. Året därefter, våren 1885 kom han så till slut till Rom. Denna gång utan familj, men med sällskap av paret Verner och Emilia von Heidenstam. Formuleringarna som naglades fast är förväntat negativa, och storartade på klassiskt strindbergskt manér:

"Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en." Forum Romanum beskrivs som en "ganska vacker grop, litet skräpig bara".

​Som tidigare höll inte den främmande orten för en jämförelse med det vackra hemlandet. Strindberg led som vanligt av hemlängtan. Vid midsommartiden 1885 skrev han till Heidenstam:

Det är ju fan att man skall sakna sådan vidskepelse som kyrkpinglor och bonddrängar i rena skjortor, en stång med löv och urblåsta ägg!

Trots denna hemlängtan så var den radikala författaren ständigt på kant med svenska mentaliteter. En av dem, som han angrep hårt dessa år, var "svenskheten". Om det var just mötet med Rom som födde tankarna på en europeisk gemenskap hos honom är väl tveksamt, men faktum är att tankar om ett förenat Europa går igen i ett flertal sammanhang under dessa år i Strindbergs skrifter: 

Vi skola bli Européer alla! Det är en större uppgift än att vara svensk! Men jag vill ha till uppgift att göra Svenskarna till Européer.

Han lyckades väl knappast med den föresatsen. Har någon lyckats, någonsin?

(brevcitaten är hämtade ur Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012)

Det nya året började med en rejäl uppgång i bokningar för resebranschen. Vaccinernas ankomst väckte människors hopp. Nu rapporteras dock att vurmen klingat av. Den försiktiga optimism som många upplevde i början av året har förbytts i lite mer skepsis. Totalt sett ligger bokningarna på ca tio procent, jämfört med ett vanligt år, säger Adam Györki, kommunikationschef på Tui (SvD Näringsliv, 210219). 

Branschens företrädare tror dock på en växande optimism under våren, i takt med att vaccineringarna fortsätter. Också införandet av vaccinationspass skulle eventuellt kunna bättra på reslusten en smula. Det talas mycket om dessa pass i dagarna. Flera svenska myndigheter har fått i uppdrag att ta fram en fungerande lösning till sommaren och att samordna den på EU-nivå.

Sydeuropas turistländer vill alla skynda på framtagnignen av ett gemensamt intyg i EU, allt för att underlätta för sina krisande turistindustrier. Samma instrumentella syn har väl alla vi som snarast vill kunna resa ut i världen. Bara jag får en möjlighet så är jag nöjd!

Den principiella diskussionen om dessa pass, eller intyg, lyser dock med sin frånvaro, åtminstone hos oss. En kritiker skulle kunna hävda att det strider mot EUs regler om fri rörlighet för alla. Det motsägs av exempelvis Anna Wetter Ryde, forskare vid Svenska institutet för Europapolitiska studier. Diskriminering är det enbart om regler riktar sig mot alla invånare i ett särskilt land (Fokus, 25/2). Wetter Ryde pekar på att det för närvarande råder vilda västern på EUs marknad. Med stöd av undantagsregeln för hot mot folkhälsan, har unionens länder vidtagit alla möjliga regler och inskräkningar i människors vardagsliv. Det finns helt klart utrymme för kommissionen att strama upp situationen. Inte minst beträffande den rika floran av gränsregleringar, kan väl tilläggas. 

Ytterligare en invändning är ju att ett vaccinationspass i praktiken skulle innebära ett vaccinationstvång, vilket strider mot än mer grundläggande lagstiftning. Den svenska grundlagen skyddar medborgarna mot ”påtvingat kroppsligt ingrepp från det allmänna” (2 kap 6 § Regeringsformen). Också Europakonventionen för mänskliga rättigheter ger ett sådant skydd. Undantag kan dock göras, om det kan anses proportionerligt i förhållande till hot mot folkhälsan. Upplagt för juridiska processer alltså, något vi redan sett på många håll i Europa beträffande andra corona-åtgärder. 

Kritikerna menar att ett nytaget coronatest bör fungera lika bra som intyg, och att vaccinationspass därför inte behövs. I Tyskland - med en utbredd vaccinationsskepsis - rasar debatten sedan en tid över om det över huvud taget bör göras skillnad på vaccinerade och icke-vaccinerade. Det hörs mycket ilskna röster emot att de vaccinerade skulle kunna åtnjuta några som helst fördelar.

Sen är ju frågan fortfarande öppen om huruvida vaccinerade kan sprida smittan. Vi vet ju inte detta helt enkelt. En lång och oförutsägbar vår väntar alla som längtar ut i världen. 

På södra centrala Kreta, på en höjd som bjuder på en enastående utsikt över den omgivande Messara-slätten, ligger en av det minoiska Kretas centralorter – Phaistos. Den arkeologiska fyndorten rymmer ett palats i sedvanlig minoisk stil, vars främsta representant är det mer kända Knossos utanför Heraklion. 

Den minoiska kulturen är Europas första högkultur vars utbredning i tid omfattar ett brett spann med början under tredje årtusendet (3000 – 2000 f Kr). Storhetstiden inföll ungefär 2000 – 1500 f Kr, vilket placerar kulturen tydligt i bronsåldern. Med järnålderns inträde i östra Medelhavsområdet sker omfattande förändringar, med folkomflyttningar och politisk oro, vilket för Kretas och högkulturens del innebär en nedgångsperiod. För Phaistos del innebar det att palatset härjades av eld och övergavs ca 1500 f Kr, eller möjligen något senare. 

En av många märkligheter är att Kretas fyndorter uppvisar så få spår av vapen och försvarsanläggningar. Inga orter är befästa, på det sätt som blev vanligt i Grekland under senare epoker. Det har lett till en bild av ett fredsälskande folk med ett utvecklat sinne för estetik och religiös ceremoniel. Kulturen har fått namn efter mytens kung Minos, som ägde ett stort palats på Kreta och i vars källare han höll ett fruktansvärt monster – Minotaurus – som till hälften var människa, till hälften tjur. 

Palatset i Phaistos uppvisar i princip samma labyrintiska layout som det större Knossos. Runt en stor rektangulär centralgård, utbreder sig ett komplicerat system av korridorer och större eller mindre rum, vars funktion det bara delvis går att tolka. Teorierna om vad dessa palats egentliga var för något, vilka som bebodde dem, vilken ekonomisk, religiös och ceremoniell funktion de kan tänkas ha haft är ännu inte helt klarlagt. I en del mindre rum är det uppenbart att man lagrat matvaror som oliver, olja och spannmål. Bilder av de märkliga ”tjurhoppningslekarna” har fått många att se den öppna centralgården som en plats för religiösa ceremonier. 

Vad som står helt klart, här och på andra platser runt om på Kreta, är dock minoernas framstående arkitektoniska, tekniska och estetiska förmågor. Kanske mest anslående i Phaistos är den breda trappan som leder in i palatsets centrala delar. Fantasin går snabbt igång när man vandrar uppför den. Vad hade man upplevt då, när det begav sig, när man rörde sig här? 

Bland de minoiska fynden som grävts fram från mitten av 1800-talet till våra dagar, är det särskilt några som sticker ut i fråga om estetiska värden eller mystik, som fortfarande omgärdar vår kunskap om de gamla minoerna. Mest kända är kanske "Ormgudinnan" eller den rhyton (dryckeskärl) i form av ett tjurhuvud, vilka numera kan studeras på det arkeologiska museet i Heraklion, ett av Greklands finaste museer. 

På detta museum finns också ett av de märkligaste fynden från Phaistos, en liten (15 cm) rund lerskiva med en samling hieroglyf-liknande tecken ordnade i en spiral. I över hundra år har forskare försökt lista ut vad tecknen betyder och vad lerskivans funktion skulle ha varit, utan framgång. Italienaren Luigi Pernier var den som upptäckte lerskivan 1908. Annars är engelsmannen Arthur Evans den nu mest kände utforskaren av det minoiska Kreta.

Du som är intresserad av att besöka platsen tillsammans med TT - kolla här!

"Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig."

Italo Calvino

Är det förhastat att planera resor och utflykter för 2021? Kanske, men några av oss kan inte låta bli! För TT ser det för närvarande ut som nedan.

Ge mig gärna respons i stort och smått, ställ frågor, föreslå förändringar!

Historiska Kreta (23 - 30 september): denna vistelse var ju planerad till samma tid förra året, men fick ställas in. Nu satsar vi på hösten 21 istället! Det blir långa vandringar utmed kusten och kring intressanta arkeologiska fyndorter. Läs mer här! 

Tre dagar i Berlin: inget datum är bestämt ännu, men det kommer snart. Ni är ett gäng som bevakar, vet jag. Fortsätt med det! Det blir ett intensivt promenadprogram i världens trevligaste stad, som vi ständigt längtar till! Berlin är enkelt, vad gäller färdmöjligheter och boende, så vi lär inte få några större problem med detta. Vi hoppas på sommaren nån gång!

Bildningsresa till Rom: samma som ovan, inget datum ännu, men det kommer upp snart. Det blir tidig höst med stor sannolikhet. Här måste jag kolla lite noggrannare med hotell och restauranger etc, så att inte coronan slagit ut för många av favoritställena. Här är ni en stor grupp som var inbokade förra året, och jag hoppas verkligen ni är med denna gång också!

Mina förberedelser för Rom omfattar för närvarande svenske journalisten Eskil Fagerströms böcker om staden och landet. När du satt upp dig på intresselistan får du tillgång till hela min läslista för Rom! 

Två veckor i Indien: planeringen går vidare och jag laborerar för närvarande med ett par olika alternativ. Som några av er redan vet, är det fokus på norra Indien, med utgångspunkt i Delhi. 

Förutom ovanstående sätter jag i dagarna ihop några enkla bilturer i norra Europa. Tanken är att du gör dem på egen hand, eller tillsammans med mig! Vi får se, mer detaljer kommer!

​Promenader ligger ute nu för maj månad - kolla här! Det blir förstås Köpenhamn (vi håller tummarna!) med bekanta  teman som 

Kierkegaard: förstärkt med några perspektiv och frågor från Pia Søltoft - Kunsten at vælge sig selv om Kierkegaard, coaching och lederskap, samt Johannes Sløk - Kierkegaards univers, en guide till geniet. 

Tragedi och triumf - HC Andersen i Köpenhamn: det finns mycket som är välkänt om gamla HC, men också mycket som är okänt. Vi ska försöka spegla oss lite i honom och hans erfarenheter. Samt berätta sagor för varandra.

Dansk guldålder: inget konstigt här, svårt bara med urvalet historiska figurer. Fru Heiberg måste vi ta  upp, som vanligt, liksom Thorvaldsen. Ja, några till. 

Sen blir det Malmö, den kära hemstaden, och Lund! Läs här för detaljer! 

Arbetets mening: en promenad jag gjorde med några entusiaster förra våren, nu utvecklat och starkt påverkat av Roland Paulsens böcker.

Om det värdefulla i livet: temat speglar min kritik av vår tids instrumentalisering. Var står du nånstans i detta? Det ser jag fram emot att få höra! Utgångspunkt hos en utmärkt dansk psykolog och författare: Svend Brinkmann.

Esaias Tegnér och diagnosens betydelse: ja, vi får se om detta tema går att få ihop! Jag litar på dig som deltar! Nej, men Tegnér har vi försökt diagnostisera länge (melankoli, depression, cynism?) och i vår tid kämpar många på gott och ont med självdiagnostisering och med att placera etiketter på andra. Inspiration bland annat från Espen Hammer, Karin Johannisson, Stewe Claeson och Fredrik Svenaeus. 

​Vid Grosser Stern i hjärtat av Berlin ägnar man sig åt ett stycke traditionell, nationalistisk hjältedyrkan. Det är något tämligen ovanligt i den tyska huvudstaden, där människor under långa tider har fått betala ett mycket högt pris för en urspårad och perverterad, tysk nationalism. Alla minnen från tiden före den stora tyska katastrofen (läs nazieran 1933-1945) som andas denna nationalism, är i viss mån stigmatiserade. Men här på denna plats finns alltså minnen kvar, förunderligt välbevarade. Och det går att närma sig den tyska nationalismen och dess huvudrollsinnehavare med bevarat förnuft. Det är inte farligt att syssla med detta stoff, om nu någon skulle tro det. Det gäller i extra hög grad oss som står utanför den tyska historien, även om vi också berörts och berörs av den. 

Således kan vi vid Grosser Stern, mitt i Tiergarten i Berlin... 

"En ensam vandrare är både närvarande i omvärlden och isolerad från den, mer än en åskådare men mindre än en deltagare. Att vandra lindrar eller rättfärdigar det här utanförskapet: man är en smula mindre kontaktbar på grund av att man vandrar, inte för att man är oförmögen till kontakt."

Rebecca Solnit

En av de intressantaste platserna i Berlins omnejd är Potsdam, delstaten Brandenburgs huvudstad och en ort med rikt, framförallt kungligt, kulturarv. Du tar dig ledigt hit från centrala Berlin med tåg.
 
Det är i första hand de brandenburgska/preussiska kungarnas aktiviteter som avsatt spår här, men också senare historia förknippas med orten. Exempelvis ligger det lilla slottet Cecilienhof i Potsdam, platsen för Potsdam-konferensen i juli 1945. Slottet rymmer idag en utmärkt ambitiös utställning om det dramatiska mötet som formade mycket av Europas efterkrigshistoria.

Nu fokuserar vi dock på ett centralt beläget torg i staden, närmare bestämt Alter markt, en vacker plats som hyser ett par arkitektoniska pärlor förutom ett par intressanta museer. Torget är det gamla Potsdams centrala plats, med rötter i medeltiden. Den mest anslående byggnaden är Nikolaikircke, från 1830-talet, med sin tunga kvadratur och imponerande kupol. Arkitekt var – just det – Karl Friedrich Schinkel, som ligger bakom ett flertal praktbyggnader i Berlin från denna tid (Altes museum, Schauspielhaus, Friedrichswerdersche kirche m m). Stilen är således nyklassicism, en stil som Schinkel behärskade till fulländning. Schinkel levde dock med en fot i det framväxande industrisamhället och konstruktionen som håller kupolen uppe är således helt i järn. Byggnadens komposition med den kvadratiska huskroppen saknar också helt förebilder i det gamla Grekland, detta är Schinkels kreativa skapelse. Som det mesta annat här var kyrkan kraftigt skadad efter kriget och renoveringarna har varit omfattande. 

Men här finns mer: Potsdams stadsslott, en rekonstruktion som stod färdig 2014 och som nu rymmer Brandenburgs delstatsparlament, Museum Barberini i det likaledes återuppförda Barberini-palatset, och stadens gamla rådhus med sitt torn och gyllene Atlas-figur på taket, och som nu hyser Potsdam Museum – Forum für Kunst und Geschichte. 

Samtliga dessa byggnader uppfördes ursprungligen under 1700-talet då Fredrik den store (1740-1786) – Alter Fritz - huserade i Potsdam. Kungens främste arkitekt var Georg Wenzeslaus von Knobelsdorff och han ligger bakom torgets obelisk liksom barockfasaden på stadsslottet och ytterligare ett hus vid torget. Carl von Gontard är mannen bakom Barberini-palatset. 

Platsen var som sagt rejält förstörd, främst efter de allierades bombräd den 14 april 1945 och slutstriden om Berlin i slutet av månaden. Men även DDR-regimen gjorde sitt för att utradera detta kulturarv. Men genom generösa mecenater och kloka företrädare för tyska staten har platsen återfått sin forna glans. Det gäller särskilt sen det förfärligt anskrämliga DDR-huset vid torgets nordvästra sida äntligen revs härom året. 

Noteras bör alltså att både Barberini-palatset och slottet var helt jämnade med marken efter beslut av DDR-regimen, och har återuppförts från grunden, med enbart fasaderna trogna de gamla originalen. Interiört är det helt moderna byggnader, på samma sätt som man har gjort inne i centrala Berlin med Stadtschloss, eller Humboldt Forum som det nya namnet lyder. 

Det gamla rådhuset som också var skadat, byggdes däremot upp av den östtyska regimen i början på 60-talet, liksom huset till höger (en modern byggnad sammanbinder de två husen), ett bostadshus ritat av ovan nämnda Knobelsdorff. 

Potsdam rymmer som sagt mycket mer, vilket framtida artiklar får vittna om.