Strindbergs förhållande till Rom går tillbaka åtminstone till 1870, då han färdigställde dramat I Rom, som handlar om den danske bildhuggaren Berteld Thorvaldsen. Den senare är kanske den mest kända av alla de nordiska kulturpersoner som besökte och ibland bosatte sig i den eviga staden under loppet av 1800-talet. 

Strindbergs första plan för ett besök i Rom slutade illa. Under våren 1884 var målet för familjen Strindbergs resa just Rom, men man kom inte längre än till Genua. Se tidigare artikel om detta debacle här!

Upprört beskrev Strindberg i ett flertal brev det misslyckade mötet med landet som alla nordeuropeer höjde till skyarna. Han fick mothugg förstås, bland annat av sin förläggare, Albert Bonnier:

Ni reste dit med full avsikt att finna fel där, därför att så många andra funnit så stort behag där, och fast Ni mången gång blev gripen av naturens skönhet där (ty det lyser fram emellan raderna) vill Ni ej erkänna det.

Nej, Strindberg lurades inte så bra men hade en obetvinglig lust att vara motvalls. Året därefter, våren 1885 kom han så till slut till Rom. Denna gång utan familj, men med sällskap av paret Verner och Emilia von Heidenstam. Formuleringarna som naglades fast är förväntat negativa, och storartade på klassiskt strindbergskt manér:

"Rom byggdes inte på en dag, men kan expedieras på en." Forum Romanum beskrivs som en "ganska vacker grop, litet skräpig bara".

​Som tidigare höll inte den främmande orten för en jämförelse med det vackra hemlandet. Strindberg led som vanligt av hemlängtan. Vid midsommartiden 1885 skrev han till Heidenstam:

Det är ju fan att man skall sakna sådan vidskepelse som kyrkpinglor och bonddrängar i rena skjortor, en stång med löv och urblåsta ägg!

Trots denna hemlängtan så var den radikala författaren ständigt på kant med svenska mentaliteter. En av dem, som han angrep hårt dessa år, var "svenskheten". Om det var just mötet med Rom som födde tankarna på en europeisk gemenskap hos honom är väl tveksamt, men faktum är att tankar om ett förenat Europa går igen i ett flertal sammanhang under dessa år i Strindbergs skrifter: 

Vi skola bli Européer alla! Det är en större uppgift än att vara svensk! Men jag vill ha till uppgift att göra Svenskarna till Européer.

Han lyckades väl knappast med den föresatsen. Har någon lyckats, någonsin?

(brevcitaten är hämtade ur Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012)

Det nya året började med en rejäl uppgång i bokningar för resebranschen. Vaccinernas ankomst väckte människors hopp. Nu rapporteras dock att vurmen klingat av. Den försiktiga optimism som många upplevde i början av året har förbytts i lite mer skepsis. Totalt sett ligger bokningarna på ca tio procent, jämfört med ett vanligt år, säger Adam Györki, kommunikationschef på Tui (SvD Näringsliv, 210219). 

Branschens företrädare tror dock på en växande optimism under våren, i takt med att vaccineringarna fortsätter. Också införandet av vaccinationspass skulle eventuellt kunna bättra på reslusten en smula. Det talas mycket om dessa pass i dagarna. Flera svenska myndigheter har fått i uppdrag att ta fram en fungerande lösning till sommaren och att samordna den på EU-nivå.

Sydeuropas turistländer vill alla skynda på framtagnignen av ett gemensamt intyg i EU, allt för att underlätta för sina krisande turistindustrier. Samma instrumentella syn har väl alla vi som snarast vill kunna resa ut i världen. Bara jag får en möjlighet så är jag nöjd!

Den principiella diskussionen om dessa pass, eller intyg, lyser dock med sin frånvaro, åtminstone hos oss. En kritiker skulle kunna hävda att det strider mot EUs regler om fri rörlighet för alla. Det motsägs av exempelvis Anna Wetter Ryde, forskare vid Svenska institutet för Europapolitiska studier. Diskriminering är det enbart om regler riktar sig mot alla invånare i ett särskilt land (Fokus, 25/2). Wetter Ryde pekar på att det för närvarande råder vilda västern på EUs marknad. Med stöd av undantagsregeln för hot mot folkhälsan, har unionens länder vidtagit alla möjliga regler och inskräkningar i människors vardagsliv. Det finns helt klart utrymme för kommissionen att strama upp situationen. Inte minst beträffande den rika floran av gränsregleringar, kan väl tilläggas. 

Ytterligare en invändning är ju att ett vaccinationspass i praktiken skulle innebära ett vaccinationstvång, vilket strider mot än mer grundläggande lagstiftning. Den svenska grundlagen skyddar medborgarna mot ”påtvingat kroppsligt ingrepp från det allmänna” (2 kap 6 § Regeringsformen). Också Europakonventionen för mänskliga rättigheter ger ett sådant skydd. Undantag kan dock göras, om det kan anses proportionerligt i förhållande till hot mot folkhälsan. Upplagt för juridiska processer alltså, något vi redan sett på många håll i Europa beträffande andra corona-åtgärder. 

Kritikerna menar att ett nytaget coronatest bör fungera lika bra som intyg, och att vaccinationspass därför inte behövs. I Tyskland - med en utbredd vaccinationsskepsis - rasar debatten sedan en tid över om det över huvud taget bör göras skillnad på vaccinerade och icke-vaccinerade. Det hörs mycket ilskna röster emot att de vaccinerade skulle kunna åtnjuta några som helst fördelar.

Sen är ju frågan fortfarande öppen om huruvida vaccinerade kan sprida smittan. Vi vet ju inte detta helt enkelt. En lång och oförutsägbar vår väntar alla som längtar ut i världen. 

På södra centrala Kreta, på en höjd som bjuder på en enastående utsikt över den omgivande Messara-slätten, ligger en av det minoiska Kretas centralorter – Phaistos. Den arkeologiska fyndorten rymmer ett palats i sedvanlig minoisk stil, vars främsta representant är det mer kända Knossos utanför Heraklion. 

Den minoiska kulturen är Europas första högkultur vars utbredning i tid omfattar ett brett spann med början under tredje årtusendet (3000 – 2000 f Kr). Storhetstiden inföll ungefär 2000 – 1500 f Kr, vilket placerar kulturen tydligt i bronsåldern. Med järnålderns inträde i östra Medelhavsområdet sker omfattande förändringar, med folkomflyttningar och politisk oro, vilket för Kretas och högkulturens del innebär en nedgångsperiod. För Phaistos del innebar det att palatset härjades av eld och övergavs ca 1500 f Kr, eller möjligen något senare. 

En av många märkligheter är att Kretas fyndorter uppvisar så få spår av vapen och försvarsanläggningar. Inga orter är befästa, på det sätt som blev vanligt i Grekland under senare epoker. Det har lett till en bild av ett fredsälskande folk med ett utvecklat sinne för estetik och religiös ceremoniel. Kulturen har fått namn efter mytens kung Minos, som ägde ett stort palats på Kreta och i vars källare han höll ett fruktansvärt monster – Minotaurus – som till hälften var människa, till hälften tjur. 

Palatset i Phaistos uppvisar i princip samma labyrintiska layout som det större Knossos. Runt en stor rektangulär centralgård, utbreder sig ett komplicerat system av korridorer och större eller mindre rum, vars funktion det bara delvis går att tolka. Teorierna om vad dessa palats egentliga var för något, vilka som bebodde dem, vilken ekonomisk, religiös och ceremoniell funktion de kan tänkas ha haft är ännu inte helt klarlagt. I en del mindre rum är det uppenbart att man lagrat matvaror som oliver, olja och spannmål. Bilder av de märkliga ”tjurhoppningslekarna” har fått många att se den öppna centralgården som en plats för religiösa ceremonier. 

Vad som står helt klart, här och på andra platser runt om på Kreta, är dock minoernas framstående arkitektoniska, tekniska och estetiska förmågor. Kanske mest anslående i Phaistos är den breda trappan som leder in i palatsets centrala delar. Fantasin går snabbt igång när man vandrar uppför den. Vad hade man upplevt då, när det begav sig, när man rörde sig här? 

Bland de minoiska fynden som grävts fram från mitten av 1800-talet till våra dagar, är det särskilt några som sticker ut i fråga om estetiska värden eller mystik, som fortfarande omgärdar vår kunskap om de gamla minoerna. Mest kända är kanske "Ormgudinnan" eller den rhyton (dryckeskärl) i form av ett tjurhuvud, vilka numera kan studeras på det arkeologiska museet i Heraklion, ett av Greklands finaste museer. 

På detta museum finns också ett av de märkligaste fynden från Phaistos, en liten (15 cm) rund lerskiva med en samling hieroglyf-liknande tecken ordnade i en spiral. I över hundra år har forskare försökt lista ut vad tecknen betyder och vad lerskivans funktion skulle ha varit, utan framgång. Italienaren Luigi Pernier var den som upptäckte lerskivan 1908. Annars är engelsmannen Arthur Evans den nu mest kände utforskaren av det minoiska Kreta.

Du som är intresserad av att besöka platsen tillsammans med TT - kolla här!

"Varje gång jag beskriver en stad säger jag något om Venedig."

Italo Calvino