Så var det gjort, besöket på nya Nationalmuseum i Stockholm. Det var trevligt utan tvekan, men också en något problematisk upplevelse. Förväntningarna var ju tämligen uppskruvade, om man säger... I stort sett motsvaras de väl, och de var höga. Problemet - ett av dem - är väl att vänner och bekanta har varit så översvallande i sitt beröm att det ändå var med lite för höga förväntningar, som besöket genomfördes.

Vi vet redan det mesta om detta museum, en huvudstadens pärla. Det är en av stadens mest praktfulla byggnader. Samlingarna är hör till det allra mest förnäma riket äger. Det som en aldrig så framgångsrik renovering kan göra med dessa utgångspunkter är trots allt marginellt. 

Till detta "marginella" hör således en fantastiskt fin renovering av utställningslokalerna, en mycket trevlig och inbjudande restaurang, en utmärkt serviceavdelning med låsbara skåp och toaletter. Dessutom har ju samlingarna grupperats om och presenteras nu kronologiskt, epok för epok, med alla konstarter företrädda i ett och samma rum. Det är fint, det är stimulerande - inte tu tal om det. 

Ingen kommer att bli besviken vid ett besök, det vill vi framhålla. Men samtidigt, om du är en van museibesökare och någorlunda berest beträffande världens kulturstäder, så är nog de kvaliteter som uppvisas på nya Nationalmuseum ungefär vad du väntar dig. 

​Ett par kritiska anmärkningar får komma med: att gå in i detta museum utan att betala en spänn, känns märkligt. Det är väldigt fint med fria statliga museer, det tycker väl de flesta. Men det gör kanske något med själva auran kring museerna, eller? Till det som ytterligare förstärker den skeptiska känslan är att nästan alla besökare vid den tidpunkt som var aktuell för oss, var utländska turister. Varför ska svenska skattebetalare subventionera dessa penningstinna besökare som lever loppan på den svenska kronkursen? Nej, börja ta betalt!

En till: det har skrivits och diskuterats mycket kring de ibland förnumstiga texter som kommenterar de många verken. Vi kan snabbt konstatera att de texter som vill uppfostra oss ordentligt, inte är särskilt många. De som är där, irriterar förvisso en del. Förutom att de i flera fall kan ifrågasättas i sak (exempelvis den om Cederströms Karl XIIs likfärd) så efterlämnar de en lite fadd smak. Undertexten lyder att vi inte riktigt får vara stolta över vårt nationella kulturarv, trots att vi på detta museum möter de mest praktfulla uttrycken för detsamma. Jag tror jag vill skicka några av museipedagogerna på uppfostringsläger!
​

Det skjulte København (Steenstrup/Dahl, JonGlez 2015) är en bok som presenterar de lite udda sevärdheterna i Byen, bortom turiststråken och det mest konventionella. Det är en typ av bok som finns skriven för de flesta storstäder världen över vid det här laget. Massturismen och dess sysslande med ytan, klichéer och konventioner, tycks med automatik föda motrörelser. Ibland handlar det om "det genuina" i konstrast till turistversionen av en plats, och ibland handlar det helt enkelt om sevärdheter "längre ner på listan", det där man ska se när man tittat på det mest uppenbara.

Köpenhamnsversionen av denna typ av bok skämtar ganska friskt med begreppet sevärdheter, vilket är riktigt kul! En av pärlorna är paternosterhissen i Belysningsvæsendets gamla byggnad - nuvarande Köpenhamns vuxenutbildningscenter. Den imposanta byggnaden med adress Vognmagergade 53 är från 1913, en tid då paternostern var populär.  De första paternosterhissarna installerades på 1880-talet. En snabb googling ger vid handen att de fortfarande installerades en bit in på 1960-talet. 

Att åka paternosterhiss är lite som att åka karusell. Det lilla (mycket lilla) riskmomentet att hoppa på i farten, skapar en välkommen pirrning i maggropen. Glad som ett litet barn kan man inte låta bli att ta kontakt med människor i närheten och deklarera sitt goda humör. Åtminstone var det effekten för undertecknad att åka paternosterhiss i Köpenhamn. Synd alltså, att vår tids överdrivna säkerhetstänk har berövat de flesta av oss ett enkelt vardagsnöje!

Enligt boken finns det fem fungerande paternostrar i Köpenhamn: den aktuella på Vognmagergade, en i Fredriksbergs rådhus, en i Axelborgshuset mitt emot Tivoli, en i Danske banks huvudbyggnad vid Holmens kanal samt en i självaste Christiansborg. Den enklast åtkomliga torde vara just denna på Vognmagergade, och lekfulla köpenhamnsresenärer anbefalls härmed uttryckligen att pröva denna fina uppfinning. 

Och namnet då, varför heter hisskonstruktionen paternoster? Jo, det är konstruktionens yttre likhet med det katolska radbandet - med kulor trädda på snöre - som gett upphov till namnet. Logiskt när man tänker efter...

Den gode vännen Tyke Tykesson - arkitekt från Malmö - har varit ute och rest igen. Senast i denna blogg skrev han om en rad intressanta platser i Syd- och Sydostasien. Nu skildrar han mötet med arkitekturen i städerna Kiev och Lviv, i det östeuropeiska Ukraina, som inte är så avlägset som man kan tro...
 
Jag har besökt Kiev och Lviv i Ukraina. Jag har betraktat städernas varierande arkitektur och reflekterat över vad den uttrycker. Den är i sig själv ofta spännande och vacker i mina ögon. Som all arkitektur speglar den ju samtidigt olika samhällssystem.
 
Jag har också tänkt att det är sällan som jag sett så mycket guld under en resa. Det är väl då i så fall Quito i Ecuador som ger mer guld per rest timme. Delar av Kiev har ett överdåd av gyllene lökkupoler. De mest blänkande har utsetts till världsarv av Unesco. Nåja, det var nog inte det viktigaste kriteriet. Det stora klosterkomplexet Pecherska Lavra, med rötter i 1000-talet är kanske det mest sevärda. De flesta byggnaderna är uppförda på 1700-talet. Fast guldet på kupolerna är säkerligen nytt. Även de många kyrkorna i Lviv flödar av bladguld. Men där är det mer interiört än exteriört.
 
Vad allt guldet representerar kan man ju fundera över. Jag tänker ju mest på makt. Guldet blänker, bländar och förför — samtidigt som det bedrar, förtrycker och förgör. Så kan man väl uppfatta det — åtminstone om man är ateist. Alldeles säkert symboliserar guldet något helt annat för de troende i Kiev och Lviv.
 
Josef Stalin representerade ju som bekant en grymt förtryckande makt. Med stor sannolikhet var han ateist. Stalin har satt tydliga avtryck i Kiev. Dock utan guld. På ömse sidor av Khreshchatyk, Kievs paradgata som byggdes upp efter att bebyggelsen hade förstörts under andra världskriget, ligger byggnader i historicerande stil. Det är ingen rekonstruktion som återuppbyggandet av Warszawas sönderbombade stadsdelar. För den som läst sin arkitekturhistoria kan det kanske förefalla märkligt att arkitekturen inte är modernistisk, eftersom vi lär oss att modernismen dominerade världen efter andra världskriget. Men så var det inte i Östeuropa under Stalin. Han ogillade starkt den modernistiska arkitekturen som utvecklats i i Europa under 1920-talet och beordrade därför arkitekterna som verkade i Sovjetunionen och dess lydstater att anamma klassicistiska formspråk. Resultatet blev ofta en tung och sträng klassicism. Ett kraftfullt uttryck för regimens makt över folket.
 
Likväl som kyrkoarkitektur kan upplevas som magnifik och skön att betrakta så kan den stalinistiska arkitekturen vara vacker för ögat. Den är inte så sällan välproportionerad, elegant och sirligt utsmyckad, ibland med nationalromantiska undertoner. Men den är lika ofta hård, kall och svulstig. I Kiev finns både och — sida vid sida står det bästa och sämsta av den stalinistiska arkitekturen.
 
Att koppla samman en arkitekturstil med en viss politisk ideologi är vanskligt. En arkitektur som på vissa platser fördöms som fascistisk kan i snarlika former förekomma i demokratiska länder. Den av Stalin hatade modernismen blev efter hans död snabbt dominerande i länderna bakom järnridån. Stilen har under senare tid för många blivit något av symbol för kommunismen. I Kievs och Lvivs utkanter finns mängder av det som ofta benämns ”commieblocks”, (gör en bildsökning på Google!). Samtidigt som denna arkitektur förknippas med en förtryckande regim är den lika vanligt förekommande såväl i amerikanska storstäder som i svenska förorter från folkhemmets tid.

Vad vackert är ligger ju i hög grad i betraktarens ögon. På samma sätt är de känslor och associationer som arkitekturen frammanar aldrig oberoende av betraktarens kulturella och sociala bakgrund.

Hemester-temat känns inte uttömt ännu, denna vackra sensommar. Den övergår väl för övrigt snart i indiansommar, om vädret håller i sig. Nåja, de senaste dagarna har en fläkt av höst dragit förbi, eller hur?

Hursomhelst, vid foten av det vackra Omberg återfinns ett klassiskt svenskt pensionat, ett sånt där som får en att bli lite nostalgisk. Det är Ombergs Turisthotell som avses, underskönt beläget med skogen i ryggen och framför sig den underbara slätten och längre bort den glittrande sjön. Det är ett naturskönt och kulturrikt område, som bjuder de flesta besökare på något fint som passar smaken.

En solindränkt och het augustidag firar vi födelsedag här, och platsen är rasande vacker. Vi vill inte gå in, tagna står vi kvar utanför och fotograferar och njuter. Väl där inne konstaterar vi snabbt att en mycket varsam hand vakar över miljön. Det känns som pensionat, men inredningen har vårdats och bytts ut så att tillräcklig fräschör upprätthålls. Vi sätter oss vid ett vackert dukat långbord med stärkta linnedukar och dito servetter. Bubblet slinker ner snabbt, och vi övergår lystet till den vällagade maten – rökt sik från Vättern och en mängd andra godsaker.

Boendet kan vi inte uttala oss om eftersom vi inte stannar över natt. Vi skulle dock inte tveka att prova stället, övrig kvalitet lovar gott. Hotellet hjälper till med intressanta utflykter i grannskapet, upp på det suggestiva berget eller bort längs historiska stigar, till Alvastra eller Ellen Keys Strand. Botanisera själv på hemsidan här.