Narbonne (latin Narbo) är en av många vackra, trivsamma och historiskt fascinerande städer som späckar landskapet i södra Frankrike. När man färdas längs vägarna i denna region så ser man snabbt de uråldriga strukturer som här satt sin prägel på landskapet. Byar och städer är byggda täta som befästningar och också ofta belägna på kullar och höjder. I dalgångarna mellan tätorterna är det vinodling som dominerar.

Narbonne har ännu äldre rötter än flertalet andra städer. På denna plats möttes när det begav sig tre romerska landsvägar - Via Domitia från Italien, Via Augusta som ledde söderut in i Spanien, samt Via Aquitania som ledde in i Gallien åt nordväst. Narbonne är den äldsta romerska staden utanför Italien, det vill säga den äldsta stad som är romersk från början. Romarna ockuperade med tiden alla befintliga städer i Medelhavsområdet, och romaniserade dem. Många av dem var grekiska, som Neapel (Neapolis) eller Marseille (Massilia) till exempel.

Grundandet kan fastställas till 118 f Kr, det vill säga kort efter att Roms viktigaste motståndare i västra Medelhavet – Karthago – slutgiltigt besegrats. Det är det sönderfallande karthagiska riket som blir bryggan ut från Italien för romarna. Det är exempelvis en karthagisk besittning – Sicilien – som blev den allra första romerska provinsen. Narbo blev senare huvudstad i provinsen Gallia Narbonensis och även en viktig flottbas för romarna. Viktigt var också bosättningen av veteraner från Caesars tionde legion (Legio X Equestris) som fick jordbruksmark att bruka i området efter inbördeskrigen.

Vid sin glans dagar bör staden haft lika många invånare som idag (ca 50 000), men det kan ha varit ännu fler. En olycksdiger brand 150 e Kr gjorde så småningom att stadens betydelse minskade. År 462 överlämnade sig staden till Visigoterna, som inte var att leka med vid denna tid. Därmed var den romerska eran över.

Under högmedeltiden blomstrade staden igen, vilket är högst synligt i form av biskopspalats och en imponerande domkyrka. Den senare blev dock aldrig färdig, endast halva kyrkan är på plats. Men vårt intresse fokuseras på det romerska. Här finns ett mycket fint museum under jord, som visar nyfunna (nåja) spår av den gamla romerska staden. Det är lämningarna av ett romerskt horreum, som besökarna får beskåda. Horrea (plur.) var en typ av lagerhus som återfinns i alla större romerska städer. Lagringsytor kombinerades ofta med utrymmen för försäljning av typiskt snitt (tabernae), med utrymmen för handlare av olika storlek och dignitet. De största och viktigaste av dessa lagerhus var de statliga lagren för säd, vin och olja som fanns i själva Rom, med en kapacitet som imponerar än idag (ex Horrea Galbae med 21 000 kvadratmeter).

Horreum i Narbonne är förstås mindre. Men intressanta likväl. De upptäcktes i modern tid 1838 av historiskt intresserade invånare. Under 1930-talet gjordes vissa utgrävningar, men från och med 1970-talet har det skett mer systematiskt. Ännu är inte hela komplexet utgrävt dock. Det finns en kartlagt nordflygel och västflygel, och en bara partiellt undersökt sydflygel. Om det också finns en östflygel, som skulle innebär att hela komplexet är kvadratiskt i sin grundplan, är oklart. Flyglarna har en central mittgång, som flankeras av små, celliknande utrymmen. Anläggningen har daterats till de senare åren av första århundradet f Kr, alltså till kejsar Augustus regeringstid.

Det märkliga med detta horreum är att det ligger under marknivån (alltså även i romersk tid), vilket förmodligen tyder på en anläggning i flera plan. Så ser de stora horrea i Rom och Ostia inte ut, de är alla enplansbyggnader i markhöjd.

Att vandra i de grusade gångarna under de låga valven känns spännande och fascinerande. Vilka höll till och arbetade här nere, och med vilket syfte? Vi kan gissa och fantisera samtidigt som vi beundrar, också på denna plats, det gamla Roms storslagna skapelser. 

Vi vet ju detta sen länge. Att svenskarna är ett lustigt folk. Men ibland krävs det en resa för att få syn på det. En som gjort det och berättar om det är Henrik Brandao Jönsson, känd för läsare av Sydsvenska Dagbladet för sina trevliga krönikor från Brasilien, närmare bestämt Rio de Janeiro. 

Jönsson berättar i artikeln Svenskarnas matvanor får kockarna att koka (Sydsvenskan 1/2 2020) om en vistelse i Lissabon, där svenska turistgrupper utgör en utmanande prövning för restaurangerna och deras kockar. Svenskarna är nämligen så petiga med maten. Med detta vanvördiga uttryck avses alltså allergier, annan matkänslighet samt preferens för diverse dieter. Inga andra folkslag beter sig som svenskarna, vittnas det om. 

Och detta är ju ingen överraskning för den som varit ute i världen en sväng. Vi har udda idéer. Vetenskapen bekräftar ju detta i spridda undersökningar som World Value Survey, exempelvis. Svenskarna är folket i landet lagom, som uppvisar en hel del extremism. Så att säga. 

Vi som inte är så petiga med maten har säkert annat som är jobbigt, så vi får alla förlita oss på de toleranta människorna i de länder vi besöker. Jönsson är dock lite bekymrad. Han avslutar sin krönika så här: 

Om vi inte skärper oss kommer svenskar bli kända som världens jobbigaste folk när det gäller mat.

Måhända en smula hårt? Jönsson är för övrigt hård också på andra områden: När det gäller att klä sig har svensken den tråkigaste klädstilen i Europa. Aj aj aj, den sved! Kanske för att den är sann?

Är det medicinska skäl bakom matpetigheten kan man ju tycka att Jönsson är alltför hård. Då kan man ju inte rå för det? Men, kanske är det kultursjukdomar? Såna har vi ju stött på några stycken de senaste decennierna. Varje folk har sitt, och en resa ut i världen (eller en blick kanske räcker) har potential att lära oss massor. Eller hur?