Statistiska undersökningar kan förtälja att den grupp som spenderar mest pengar på svenska hotell är turister från Singapore, som i genomsnitt lägger hela 1.413:- per natt för ett rum. De knep förstaplatsen före amerikaner och mexikaner. Förra året var det kineserna som var mest spendersamma. 

Bottennoteringarna går till turister från Polen, Estland och Ryssland. Ur hotellekonomisk synvinkel är en singaporean värd lika mycket som två polacker, nästan, skulle man kunna säga. Det är inte mycket som överraskar i listan. Jo, kanske att tyskarna inte spenderar särskilt mycket. Ungefär detsamma som letter och spanjorer, trots att genomsnittstysken nog skulle ha råd med mer. Man anar här att tyskarna har en vurm för det småskaliga och enkla, när de besöker Sverige. De väljer boende därefter. 

Antalet utländska övernattningar ökade med tio procent förra året. Svag kronkurs anges som huvudorsaken. Uppgifterna kommer från Hotels.com.
 

"​Det finns inga främmande länder. Det är bara resenären som är främmande."
​
Robert Louis Stevenson

​På Kretas sydkust finns en liten by invid havet. Den är belägen på en plats som var en viktig hamnstad under antiken. Från hamnen ledde en landsväg till öns huvudstad, Gortyn. Spåren av vägen finns kvar, om än svåra att upptäcka för ett otränat öga. 

Sveriges radios Godmorgon världen har den 15 maj ett reportage om vår tids stora bränder. På senare tid har vi hört om förödande bränder i Kanada, i däckkyrkogårdar utanför Madrid och på Gotland. Bränderna blir fler allt eftersom klimatet blir varmare och markerna torrare, berättar en intervjuad Annika Ekman, professor i meteorologi. 

En förödande brand som hon bevittnade personligen drabbade den populära nationalparken Torres del Paine, i södra Chile. Det var år 2005 som en tjeckisk backpacker lyckades starta en brand som på tio dagar förstörde 155 kvadratkilometer av den värdefulla skogen. Sen dess är "tjeck" ett skällsord i Patagonien, och det trots att den tjeckiska regeringen skänkte en miljon US-dollar till skogsplantering. 

Historien förtäljer inte om det bildats nya skällsord i Patagonien på senare tid. Några år efter den tjeckiske turistens fadäs (december 2011), lyckades en israelisk backpacker (ständigt dessa backpackers!) starta en brand som förstörde hela 176 kvadratkilometer, inklusive 36 kvadratkilometer urskog. Han ville enligt uppgift elda upp lite toalettpapper. Han sa efteråt att det inte var hans fel, och domstolen friade honom. Han fick dock betala en del böter. 

Inte utan att man funderar på hur det ser ut i den där nationalparken nuförtiden. National Geographic har i alla fall en gång placerat den på plats nummer fem i en lista över världens vackraste platser. Men var det före eller efter tjecken och israelen, undrar vän av ordning. 

​Under rubriken Allting går igen (Axess, nr 4 2016), skriver författaren, kulturhistorikern och rabbinen Dan Korn, en krönika som utgår ifrån en grupp franska resenärer i Sverige på 1600-talet. Det är ju på det viset att en nation många gånger är blind för sina egenheter, på samma sätt som en person kan vara oförmögen att hos sig själv se det som är uppenbart för en utomstående betraktare. 

Våra främmande besökare, både de som stannar länge och kanske till och med bosätter sig här, och de som lämnar lika hastigt som de kom, kan formulera iakttagelser om oss som vi bör lyssna extra noga på. För att lära oss nåt! Besökare i Sverige säger många samma saker om vårt exotiska land. "Var är alla människor?", är en reaktion som fanns på 1600-talet och som fortfarande är ganska typisk. Dan Korn har personliga erfarenheter av den. 

Kärnan i de franska 1600-talsbesökarnas syn på Sverige handlar om svenskarnas dåliga självförtroende, om mindervärdeskomplexet. Det som kan ge upphov till förbluffande uttalanden om att "Sverige har ingen kultur, åtminstone inte någon genuin, inhemsk sådan." Dan Korn ser Sveriges strävan efter att vara världsamvete och moralisk stormakt som den motsatta sidan av myntet: vi måste eftersträva perfektion!

Det är det senare som fick Ellen Key - en flitig resenär - att tala om "ett Don Quijote-drag i nationen", när hon beskrev Sverige. Att strida för en god sak även om det är hopplöst och kan få ödesdigra konsekvenser är alltså ett nationellt särdrag i den svenska kulturen som på intet sett är nytt. 

Är det inte fascinerande hur de perspektivförskjutningar som resor ger oss, kan leda till träffande observationer?

​Den lilla ön Pitcairn, belägen 2000 km från Tahiti, mitt i Stilla havet, väcker lätt våra fantasier. Det är en av de femtio öar som Judith Schalansky skriver om i sin uppmärksammade kartbok, och som hon aldrig kommer att besöka. Vi har skrivit om henne tidigare, kolla här. Nu dyker den omskrivna ön upp i en artikel i SvD 160519. I den senare artikeln handlar nyfikenheten om det faktum att ön hade en för sin tid väldigt demokratisk konstitution. Kvinnor hade samma politiska rättigheter som män. Året var 1838. Vilka progressiva krafter ligger bakom denna egenhet, kan man undra.

Historien om Pitcairn är inte särskilt romantisk. Befolkningen - som enligt Schalansky idag uppgår till 48 själar - härstammar från de engelska sjömän som gjorde myteri på Bounty, år 1790. Det var åtta män, som tillsammans med 12 tahitiska kvinnor och sex män, steg i land på den lilla ön, under det att skeppet brändes upp, för att göra beslutet definitivt. 

Männen från Bounty kom inte överens. Inom några få år vara alla män utom en döda. De slog helt enkelt ihjäl varandra. Den siste överlevande mannen, engelsmannen John Adams, mjuknade med åren och ångrade sitt våldsamma förflutna. När Russell Eliot, kapten på HMS Fly, anlände till ön och ombads av invånarna att skriva en konstitution till dem, fanns där alltså bara en vuxen man. 

Trots en modern författning var inte våldsamheterna slut för det. Så sent som 2004 avslutades en rättegång, i vilken sex män på ön dömdes för våldtäkt. De hade under decennier utsatt kvinnor och barn för sexuella övergrepp. En av de dömda var Steve Christian, borgmästare och ättling till Fletcher Christian från Bounty. Männen hävdade att deras beteende var gammal sedvänja. 

Öborna har en tid sökt frivilliga som vill flytta dit. Se exempelvis denna artikel i The Telegraph. Den som längtar efter livet på en paradisö kommer att välkomnas på Pitcairn med öppna armar. 

Mannen är lång och ståtlig. En mustasch och en ymnig hårman avslöjar att det inte är en romare vi betraktar. I själva verket är det en gallisk krigare vi ser. Hans ansikte utstrålar en trotsig stolthet. Men vid hans fötter sjunker en kvinna ihop och  svärdet har han riktat mot sin egen kropp. Det är de sista sekunderna i livet för dessa två, så dramatiskt skildrat i en marmorskulptur som brukar kallas Ludovisi-gallern, och som man kan beskåda på ett litet museum i Rom.

​Det charmiga lilla Buddenbrookhaus i hjärtat av Lübeck är väl värt ett besök. Det är familjen Manns gamla hem i staden, närgånget skildrat i Thomas Manns berömda genombrottsroman Buddenbrooks (1901). I verkligheten bebodde familjen Mann huset mellan åren 1842 och 1891. Både Thomas Mann och brodern  Heinrich växte upp här. Huset bombades under kriget, liksom de flesta andra centrala byggnader i denna stad. Men det är återuppbyggt och inrett som museum och utgör en liten kulturinstitution med plats för temporära utställningar och events av olika slag. Museishopen är välförsedd med tyska och engelska utgåvor av Thomas Manns verk, biografiskt material, filmatiseringar samt prylar och småplock av den typiska museishop-karaktären. 

Thomas Manns författarkarriär och levnadslopp står förstås i centrum, men hela familjen med dess mer eller mindre berömda medlemmar - Klaus Mann, Golo Mann etc - finns skildrade i bilder, dokument och texter. Ett par av rummen ut mot gatan, med utsikt mot Marienkirche, har inretts i biedermeierstil, exakt så som rummen skildras på inledningssidorna i romanen:

Möblerna var inte många i förhållande till rummets storlek. Det runda bordet med de smala, raka och lätt guldornamenterade benen stod inte framför soffan utan vid motsatta väggen, mittför den lilla kammarorgeln på vars lock det låg ett flöjtfodral. Förutom de längs väggarna jämnt fördelade, rakryggade karmstolarna fanns där bara ett litet sybord vid fönstret och mittemot soffan en bräcklig lyxsekretär, täckt med nipper. 

Genom en glasdörr mittför fönstren blickade man ut i en kolonnhalls halvdunkel, medan den höga vita dubbeldörren till matsalen befann sig till vänster om den inträdande. Men vid den andra väggen, i en halvcirkelformad nisch och bakom en konstfullt genombruten grind av blankt smidesjärn, sprakade brasan i kakelugnen. 

Små skyltar på möblerna hänvisar till textpartier i romanen så att man själv kan kontrollera hur möbleringen är skildrad. I montrar förevisas delar av hemmets service m m. För den verkliga bibliofilen finns en omfattande avdelning med olika utgåvor av den berömda boken. Här finns utrymme för nörden, således. 

För den som planerar en sommar med klassikerläsning på temat Thomas Mann, är det inte fel att börja med en utflykt till Lübeck och det lilla museet. Inte fel alls. Länk till museets hemsida finner du här.

"En man reser världen runt på jakt efter det han önskar och hittar det när han kommer hem."

​George Moore

Det är glädjande att så många utlänningar vill turista i Sverige. Siffrorna från årets tre första månader visar enligt SCB på 2,3 miljoner gästnätter, vilket är en ökning med åtta procent jämfört med förra året. Det är särskilt kineser och spanjorer som står för ökningen. 

Naturen och livsstilen uppges vara det som skapar intresse. Sen är svenska aktörer inom turistnäringen duktiga på marknadsföring, och allt annat som måste till. Visit Sweden har räknat fram att det finns hela 81 miljoner människor som skulle vilja resa till Sverige. De flesta av dem är tyskar, vilket inte förvånar. Många tyskar ser fortfarande på Sverige med idealiserande blick som har drag av Bullerby-romantik. 

​Många intressenter finns också i Storbritannien, där man nu lanserar en speciell kampanj för att locka hit dem. Visit Sweden jobbar alltså på, och vem kan motstå de förföriska bilderna på vårt kära hemland? Kolla här! För att inte tala om texten. Vem kan avstå från ett besök i ett Malmö som beskrivs så här:

The 2.5 km long beachfront at Ribersborg is packed with restaurants, bars, cafés and nightclubs and Ribersborg Kallbadhus is where you can become a naked beach bum (a seawater bathing facility with saunas and naked bathing options. Ooooh. Exciting).