​​Tertulia travels önskar alla läsare och nyfikna resenärer en riktigt God Jul och så småningom ett Gott Nytt År! 

Efter ett år fullt av intensiva resor är det nu skönt att här hemma få sjunka in i några dagars helgfrid. Inga äventyrligheter planeras. Mer än några mil på motorvägen med en bil från anno dazumal. Modigt, säger somliga. Målet? Östergötland som vanligt! Boktraven är nedpackad, liksom de grova promenadkängorna och den varma koftan. 

Medan vi sjunker ner i fåtöljen med boken och konjakskupan, kanske med vackra toner av Nils Frahm eller Michael Wollny i bakgrunden, börjar fantiserandet om framtiden. Om kommande resor och om nya platser som vi aldrig sett, eller gamla platser som vi längtar tillbaka till. I den dåsiga dagdrömmen blir de resorna perfekta: stimulerande, lärorika, spännande! Det kommer att kännas bra. Framtiden är ljus. 

På återseende inom kort!

Nog är det bristvaror i vår tid: stillhet och inre frid. Och nog är det ett tillstånd som många eftersträvar. Samt, för att fullfölja tanken, nog är förutsättningarna för detta rätt dåliga. Vi lever kanske i det mest uppskruvade samhällsklimat man kan föreställa sig. Ett krävande arbetsliv och radikala livsstilsideal, i kombination med informationssamhällets alla stimulanser – så kan väl bakgrunden tecknas översiktligt. Dessutom har vi i vår sekulariserade kultur stängt av, kopplat bort förbindelser till visdom och erfarenhet på området som var självklara förr.
 
Men denna vår längtan efter stillhet och ro är evig. Den hör nog till människans natur. Inte minst i juletid vill vi gärna komma dit, trots att förutsättningarna egentligen är dåliga. Vi pratar om det, men når det sällan.
 
En som drömde om frid och stillhet och kanske också erfor den, åtminstone korta stunder, var en rastlös själ i början av 1900-talet vid namn Axel Munthe, överklassläkaren, humanisten, djurvännen. Sommaren 2022 bestämmer vi oss för att besöka platsen för dessa hans drömmar. Vi åker följaktligen till Isola di Capri, ett litet stycke utanför Kampaniens kust.
 
Överfarten och ankomsten till Capri andas allt annat än stillhet. Det är varmt och mycket folk. Högsäsong för turismen, och detta är ett hett turistmål. Jag föreställer mig att Capri är ett sånt där turistmål som bara är, dit människor åker utan att helt veta varför. (läs mer om det i en annan artikel här!) Visserligen är här väldigt vackert, men det gäller för många ställen i Italien.
 
I hamnen på Capri är det full aktivitet. Människohopar skyndar fram utmed huvudstråken, shoppar eller intar frukost på en av de många serveringarna. Vandringen upp till huvudorten på ön är dock mer stillsam, inte många delar vår vurm för promenader. Begripligt i den 30-gradiga värmen…
 
Uppe i Capri stad är det återigen trångt. Serveringarna på det lilla torget vid kyrkan är knökfulla och utmed de smala huvudgatorna är det näst intill kö. Här blandas massturismens representanter med de rika och mondäna som kommer för lyxbutikerna eller för att bo en tid på Hotel Quisisana, ett förstaklasshotell med rötter i 1800-talet som ska vara en ”unparalleled oasis of peace and quiet” - enligt hemsidan. Vi tillåter oss att tvivla på den punkten. 
 
Vi tar oss snabbt vidare, denna gång med hjälp av buss. Och nu får vi ta del av den hisnande utsikten, när vi snabbt tar oss ännu högre upp på ön. Platsen där bussen släpper av oss, i den lilla orten Anacapri, är också den helt präglad av vår tids massturism. Men vi vet vart vi ska och bryr oss inte om det.
 
Den smala gångvägen till San Michele är behagligt befriad från biltrafik. Den kantas också den av butiker och barer med sikte på turisterna. Men väl framme upptäcker vi snabbt att de flesta passerar förbi Axel Munthes domän. De har inte alls kommit hit för honom. Vet de ens vem han var? Förmodligen inte, om inte någon guide upplyst dem med en kortfattad anekdot om sjukliga kungligheter eller själslig nöd och leda inom dåtidens (kvinnliga) överklass.
 
Vi har redan sett alltihop på bild, massor av gånger. Ändå är det förstås nåt annat att nu beträda detta hus med vidhängande trädgård. Inne i den märkligt utformade byggnaden är det ganska trångt, små rum med relativt låga tak. Materialen och stämningen talar till oss, liksom möbler och övriga inredningsdetaljer. Det är mycket vackert!
 
Munthe samlade på sig en mängd smakfull konst genom åren, som nu smyckar samtliga miljöer på San Michele. Här finns romerska, etruskiska och egyptiska föremål. En del saker var nog inte så gamla och antika som han trodde, men det är snyggt ändå. Är man det minsta känslig för antiken och medelhavsvärldens klassiska uttryck så är man såld. Vi blir helt klart en smula tagna faktiskt. Bidragande är det faktum att vi är ensamma.
 
Inga (nåja, en liten svensk familj, en ensam danska) andra turister finns här. Vi beträder Munthes vackert möblerade rum och trädgårdens pelargång med fullt fokus på vad sinnena tar in. Den intensiva grönskan är överväldigande, liksom de många vackra konstföremålen. Visuellt har vi som sagt varit här förr. Men ljuden och dofterna, de har vi inte tagit del av tidigare. Ljuden ja, i bakgrunden hör vi en kraftfull sopran sjunga något klassiskt, under ackompanjemang av ett piano. Senare förstår vi att det är Nina Stemme och Roland Pöntinen som övar inför kvällens konsert.

Långsamt skrider vi fram längs gångarna och i den lätt labyrintiska byggnaden. Stämningen är magisk. San Michele är en sann kulturinstitution så här sommartid. Hemsidan beskriver hur det är fullt möjligt att ta sig tillbaka till stora staden Neapel eller Sorrento efter avslutad konsert på kvällen. Storstadens musikälskare behöver alltså inte försaka en konsert på San Michele.
 
Vi beklagar djupt att vi inte kan stanna till kvällen. Jag ser framför mig underbara scener av nattliga båtfärder i Paolo Sorrentinos självbiografiska och underbara film, Guds hand. Jag vill också åka en snabb båt över Neapelbukten i månljuset! En annan gång kanske…
 
Kristina Kappelin - stiftelsen San Micheles direktor - är på plats får vi veta när vi frågar. Vi vill henne ingenting, bara höra att allt är som det ska. Vi intar lunch på den fina serveringen mitt i grönskan och med det brusande havet nedanför oss. Maten och vinet smakar utmärkt. Skuggan skänker lite svalka.
 
Han lyckades verkligen skapa något fint här, Axel Munthe, det måste man säga. Ett stycke bortom turisthoparna, finns nu denna magiska plats där arkitektur, konst och milt tuktad grönska har ingått skön förening. Också vi, på högst tillfälligt besök, erfar faktiskt en liten stund av stillhet och inre frid.

Av någon anledning har jag alltid längtat dit, till Paestum. På samma sätt som jag längtat till Palmyra, Petra, Timgad och några ställen till. Det handlar om ruinstäder från antiken alltså. Varför dessa har lockat, sedan väldigt späd ålder ska sägas, är fortfarande lite grann av ett mysterium.
 
Det är inte så att jag sökt nå dem till varje pris. Det tog ju ett tag innan jag kom till Paestum. Ett par ställen lär jag aldrig få se, det går att slå fast redan nu. Timgad och Palmyra lär ju bli svårt, med avseende på aktuella politiska förhållanden. Men, vem vet…
 
Varför utgör ruiner och ruinstäder en sådan lockelse på många människor. Jag är ju inte ensam om mitt intresse. Svår fråga förstås, men fascinationen är uppenbar i europeisk historia åtminstone sedan 1700-talet. Under romantiken blev ruinerna en väsentlig del av tidens ”längtan bort”, av rörelsens melankoliska grundton.
 
Den senare är ju lätt att sympatisera med, säger vissa, och det är kanske dylika individer som delar undertecknads fascination. Nåväl, ruinen vittnar om forna tiders storhet, mänsklig fåfänga, tidens gång och det oundvikliga slutet för både människa och kultur. Det är bra saker att begrunda ibland.
 
Ankomsten till Paestum känns högtidlig. Hjärtat klappar, ögonen vattnas. Det är så vackert att man blir yr. Möjligen bidrar hettan. Det är nåt med kombinationen av cypresser, pinjer och antika ruiner som får blodet att rusa snabbare hos en melankolisk nostalgiker. Det är inte konstigt att de nordeuropeiska bildningsresenärerna ofta vände i Paestum. Som om de sett färdigt här. Nu räcker det, liksom. Nu kan vi vända hem, nu har vi något att berätta.
 
De imponerande ruinerna i Paestum är anslående i sin monumentalitet och gråbruna allvarstyngd. Inramningen är fin, med havet i väster och en bergskam som fond i öster. Det finns tre stora tempel här som under alla århundraden som gått, har tjusat besökarna. De är - från söder till norr - det stora Hera-templet, även kallat ”basilikan” som utmärks av en okonventionell form. Därefter följer det magnifika Poseidon-templet, som påminner om Parthenon i Athen och alltså utgör en kanonisk variant av ett doriskt tempel. Lite längre mot norr ligger det mindre Athena-templet som är det första som möter den besökare som anländer norrifrån. Det ligger lite upphöjt från den generella marknivån och är idag omgivet av vacker grönska.
 
Templens kolonnordning är genomgående dorisk, vilket bidrar till tyngd och seriositet i uttrycket. Denna ordning tycks åldras bäst av de tre huvudsakliga. Det arkaiska är starkare här, jämfört med hos den smäckra joniska ordningen eller den pyntade korinthiska, som vi är lite mer vana vid från nyklassicism och annat.
 
Det doriska fäster byggnaderna i tiden, från mitten av 500-talet (basilikan) fram emot mitten av 400-talet (Poseidon-templet). Från en experimentell tempelbyggarfas till en kanonisk fas varifrån en kraftfull inspiration till den västerländska arkitekturen har utgått, i synnerhet under tiden 1750 – 1850.
 
Vid sidan av tempelruinerna breder den ”civila” staden ut sig i form av husgrunder och murrester. Det är en fascinerande stor stad vi beträder, det konstaterar vi snabbt. Vi studerar också rester av obligatoriska romerska inslag, som en amfiteater, ett forum, med mera.
 
Ca 275 f Kr kom romarna till Paestum med krav på överhöghet. Det hade nyligen besegrat den sista envisa motståndaren här – kung Pyrrhos från Epirus. De grekiska städernas frihet i Magna Graecia var över. Symboliskt såväl som konkret markerades övergången genom att ekklesian förstördes. Det vill säga den plats där folkförsamlingen sedan århundraden hade sammanträtt för att fatta beslut. Den fylldes igen och fick ny funktion. Det var inget förtryckande styre som infördes, men vapenmakt och ”utrikespolitik” var hädanefter inget som de grekiska invånarna i Paestum fick råda över. Sånt skötte Rom.
 
Men under romerskt styre levde staden vidare och fortsatte att blomstra. Det var nu som dagens namn började användas, tidigare hette staden Poseidonia. Men under senantiken led man alltmer av försumpning och därmed vidhängande malaria. På 800-talet kom plundrande saracener ”på besök”. Invånarna, de som fanns kvar, flydde upp i bergen. Därmed var sagan om det levande Paestum slut, och en lång och framgångsrik karriär som ruinstad tog vid. Och som ruinstad lever Paestum i högsta välmåga. Åk dit, du ångrar dig inte!