Florens D. 10 nov 1858

Vackra, blomstrande Florens, hur olikt Pisa! Allt är här liv, rörelse och skönhet. Arno har klarat sina böljor, gröna träd lyser glatt mellan de prydliga husen, de präktiga templen och palatserna: marmorstoder - sköna eller tankfulla gestalter - möter överallt, vid portiker och broar, under det blå himlavalvet. Folk stimmar och strömmar över broar och torg; trängas i gator och gränder, men glatt utan bråk och oreda; vagnarna rullar oupphörligt; solen strålar i sommarprakt och liv över de gröna kullar och parker, mitt bland vilka Florens sitter som en städernas blomma, rik på skönhet och levnadsfröjd.

Min första vandring i Florens var en liten enslig upptäcktsfärd, sådan jag alltid gärna företar på varje ny ort och i varje för mig ny stad. Jag orienterar mig på detta vis vida bättre, än med en Cicerone, och föremålen tala till mig omedelbart, med friskhet och kraft. Vid denna första vandring kom jag ej långt; jag stannade på ett torg, som tillika var ett Pantheon, ty på alla sidor stod höga, härliga marmorstoder med uttrycksfulla huvuden av stor individualitet och karaktär, män, förklarade av konstens mästarhand, som bevarar det egendomliga i det den framställer idealet. Jag kände igen flera gamla bekanta, Dante med det energiska anletet, det ädelt bittra draget, Michael Angelo Buonarotti och Benvenuto Cellini, hos vilka den råa kraften är större än skönheten, Boccacio och Petrarca, som synas lyssna till milda och ljusa ingivelser.

Fredrika Bremer, ur Livet i gamla världen (1860-62) 

Tertulia travels önskar alla läsare och entusiastiska resenärer en riktigt God Jul och så småningom ett Gott Nytt År! 

I år liksom förra året, handlar våra tankar mycket om vad vi inte får eller kan göra... Vissa resignerar och tänker inte på resor alls, andra reagerar kanske med trots och skyndar till flygplatsen eller tågstationen för att hinna iväg. Läget är trots allt långt bättre än förra året, då vi inte hade vaccinet. Det är lätt att tappa bort detta faktum...

Här hemma har vi vacklat i våra resplaner, men till sist stannat vid att - stanna hemma! Eller rättare sagt: vi ska ju ut på de svenska vägarna förstås, till tjocka släkten i Östergötland - ingen dålig resa alls! Men det blir inte Medelhavet eller någon europeisk storstad denna julferie. Det går bort, så länge. 

Vi ser istället fram emot en ny vår, med större frihetsgrader! Vi ses kanske i Rom eller Berlin - TT planerar som bäst för gruppresor dit. (Anmäl ditt intresse att följa med här: info@tertuliatravels.com)

Och, vi fantiserar inför nästa år om Danmark syd for grænsen, eller de gamla städerna i Spanien, Camargue och Spreewald, eller de många 1800-talsmonumenten i Thüringen och Sachsen-Anhalt. Eller varför inte de där gamla tempelstäderna i Maharashtra som vi inte hunnit besöka, eller spåren av romarnas limes, eller Piemontes vingårdar... Ja, listan är lång!

På återseende inom kort!

Det är skillnad på folk och folk. Jag tänker då inte bara på att vi alla är individer och bär på en rad märkliga egenheter. Nej, jag tänker på det som skiljer folken åt, alltså det gamla begreppet nationalkaraktär. Väl medveten om att det inte är pk att uppehålla sig vid sådant gammalt mög, så kan jag ändå inte låta bli att tänka en vanvördig tanke: de finns! Alltså, svenskar är inte som danskar, eller tyskar eller italienare eller som kineser.

Man påminns om den gamla diskussionen om den svenska kulturen – den som inte heller finns. Jo, det gör den ju, det förstår ju varje förnuftig varelse. Men vanligt enkelt förnuft, det är inte så vanligt – som Voltaire sa en gång.  Vissa personer har haft väldigt svårt att upptäcka den svenska kulturen. Ingen nämnd, ingen glömd… Men det blir allt bättre på denna punkt, det är i alla fall undertecknad övertygad om.

Illustrationer av och inspirationen till ovanstående betraktelser kan kopplas till en behaglig eftermiddag i Rom, italienarnas underbara huvudstad. Nu är det säkert skillnad på italienare och italienare också, men de nyanserna är för fina att upptäcka för en vanlig nordbo. Men vi kan läsa om dem i litteraturen. I norr är italienarna företagsamma och framåt medan de i syd är lata och en smula misslyckade – åtminstone i de andras ögon. Mezzogiorno talar italienarna om när de uppehåller sig vid den besvärliga södern: maffia, korruption, underutveckling med flera tråkigheter, brukar samtalen då komma in på. Kan det vara så farligt, frågar sig en utomstående… Gränsen ska gå ungefär i Rom, sägs det.

Ja, exakt vad det är man iakttar en solig eftermiddag i parken Villa Borghese i Rom, är något oklart. Men det fyller en frusen nordbo med de varmaste känslor, det är lätt att konstatera. Det är en stor park, belägen i nordöstra delen av Roms centrum, och det tar flera timmar att se och upptäcka de mest intressanta delarna av den. Det gör ingenting, att vistas här är ett rent, oförfalskat nöje.

Det som gör det så kul är inte de vackra cypresserna, de behagfulla fontänerna eller de magnifika palatsen som döljer sig i parken. Allt detta är naturligtvis fantastiskt, men sådant existerar överallt i Rom. Det sanna nöjet under denna promenad är att betrakta italienarna. De har ju så trevligt! Det är förmodligen en förmåga som medföljer själva nationalkaraktären – konsten att ha trevligt. I Italien har den förmågan ju ett namn: dolce far niente. Det underbara i att göra ingenting, ungefär… Nu är det ju inte så att de inte gör nåt – det mänskliga myllret i parken kan tvärtom kategoriseras i alla möjliga aktiviteter. Det är snarast så att de inte gör något nyttigt, vilket ju är en god poäng när man har ledigt och kopplar av, ju.

De samtalar, promenerar (långsamt, inte för att träna), de solar, de sover, de åker rullskridskor, de (små barnen) åker lådbil – ibland med trampor, de åker familjevis i stora trampbilar som ser ut som två ihopsatta cyklar med tak, de ror små båtar i dammen. De leker, de tävlar – men inte på nåt sofistikerat sätt. Utan för att ha kul bara. De äter och de dricker. Med mera. Men framför allt så pratar de - överallt! Men mest förstås under intagande av mat eller dryck. Serveringarna är knökfulla, det är kö överallt. Intensiteten i samtalen är italiensk, förstås. Några joggar förstås, eller går fort så att de kommer i svettning. Men dessa är få.

Det roligaste med kulturstudier av detta slag är ju många gånger att man förstår sig själv bättre. Vi – svenskarna – kan inte den italienska konsten – dolce far niente… Vi gör alltid något nyttigt, eller hur? Att vistas en hel eftermiddag i parken med familjen, utan att få nån särskild nytta av det – är det ens tänkbart? Jo, det är det förstås, men svenska parker ser inte ut som italienska ändå. Instrumentaliseringen av snart sagt allt, är vårt infernaliska öde kanske man kan säga. Om det inte gjorde en så nedslagen. Så den tanken skjuter vi åt sidan, där vi promenerar längs med grusgångarna, upprymda av ett par glas Frascati.
​
Naturligtvis saknar jag fullständigt italienarnas förmågor denna söndag. Jag hetsar vidare med mina ”studier” och upptäckter i och av den eviga staden. Jag bockar av i mina listor och känner mig oerhört duktig när jag går igenom dessa mina avbockningar. För att njuta av den ädla konsten att göra ingenting måste jag träna väldigt mycket mer än vad mitt nuvarande liv medger. Svårt arbetsskadad är jag ständigt uppe i varv. Jag vill ju inte medge det, men jag måste ju ändå. Jag beter mig – mitt ibland detta italienska folkhav - oerhört svenskt…