I oktober 1841 reser den danske skriftställaren och filosofen Søren Kierkegaard till Berlin. Han reser litegrann i panik över reaktionerna på den uppslagna förlovningen med Regine Olsen. Samtidigt har planer på filosofiens huvudstad i Europa funnits ett slag. Resan passar dessutom bra med avseende på studiernas förlopp. Han har dagarna före avresan försvarat sin magisteruppsats och erhållit magistergraden vid Köpenhamns universitet.

Kierkegaard stannar i Berlin fram till mars 1842. Han arbetar och studerar hårt. Stora delar av manuset till hans debutverk - Antingen eller - tar form. Han lyssnar på föreläsningar av den store filosofen Schelling. Men vistelsen i staden har inte lämnat några betydelsefulla spår hos Kierkegaard. En prosaisk men viktig detalj uppmärksammas dock ordentligt: Berlin saknar nästan helt offentliga toaletter.  Den promenadpigga filosofen måste därför beräkna sina utflykter med avseende på urinblåsans kapacitet:

Precis kl. 10 kommer jag till ett bestämt hörn för att l(åta) m(itt) v(atten -. Det är nämligen det enda på ett      oerhört territorium, där man inte genom ett anslag erinras om, vad man bör men inte får. (...) I denna moraliska stad tvingas man nästan gå med en flaska i fickan (...) Jag skulle kunna utbreda mig mycket vidlyftigt om denna sak; ty den ingriper störande i alla livsförhållanden. När två människor promenerar tillsammans i Thiergarten och den ena säger: ursäkta mig ett ögonblick, så är den turen därmed förbi; ty då måste han gå hela vägen hem. 

Att lämna sin kära hemort kan förvisso utsätta oss för de mest oväntade prövningar. I ett av de första breven hem säger Kierkegaard det rätt ut: Att resa är idioti!

Källa: Joakim Garff - Søren Kierkegaard - en biografi, Nya Doxa 2002)

“Traveling outgrows its motives. It soon proves sufficient in itself. You think you are making a trip, but soon it is making you – or unmaking you.” 

​Nicolas Bouvier

En varning utfärdas härmed. Den som betraktar Bibliotekshave i Köpenhamn som en favoritoas i storstadsbruset, göre sig beredd på en chock. Sedan vi begåvades med den nya flugan Pokemon Go har ett antal platser i vår omgivning ändrat karaktär. För det mesta är ju detta riktigt trevligt. Mycket folk ute i rörelse helt enkelt. Men det finns gränser för allt.

Bibliotekshave är en dold pärla i den danska huvudstaden. Det är en vacker, grön parkyta med kvadratisk form, väl "gömd" i det inre av Slotsholmen. Vattnet från fontänen porlar, vinden susar i trädkronorna och i dess skugga kan man - vanligtvis - lugnt försjunka i stillsam meditation. Intill sitter Kierkegaard och grunnar på livets stora valsituationer. Vi omsluts av byggnader med tung historia, tyghusen varifrån krigsfartygen rustades i fornstora dagar. Bibliotekshave är ju en gammal hamn i det inre av Köpenhamn. 

Men nu är de här! Alla stadens pokemonjägare tycks ha nån sorts samlingspunkt här, av för undertecknad okänd anledning. De förändrar tyvärr fullständigt stämningen. Ansvariga har artigt anpassat sig och välkomnar dem på stora skyltar, men ber dem samtidigt iaktta parkens reglemente. Det går sisådär... En orolig själ undrar förstås: ska det var så här nu för alltid?

"Traveling is a fool´s paradise. Our first journeys discover to us the indifference of places. At home I dream that at Naples, at Rome, I can be intoxicated with beauty, and lose my sadness. I pack my trunk, embrace my friends, embark on the sea, and at last wake up in Naples, and there beside me is the stern fact, the sad self, unrelenting, identical, that I fled from."

Ralph Waldo Emerson

Efter att ha seglat till Köpenhamn under Maria Wagners ledning, följde ett charmerande gäng med på en promenad i Kierkegaards fotspår i Köpenhamn, lätt strukturerat efter hans tankar om det estetiska, etiska och religiösa stadiet i människans liv. Vi fick anledning att instämma i filosofens ord om att

Varje dag går jag mig in i ett tillstånd av välbefinnande - jag har gått mig fram till mina bästa tankar.

Vi gjorde ett ordentligt "människobad" tillsammans denna fantastiskt vackra lördag i Köpenhamn. Tack ni som deltog!

Resor kan ha livsavgörande konsekvenser. De kan få oss att se våra liv i ett helt nytt ljus. Kanske gäller det vissa resor mer än andra. Den biträdande kulturchefen på Svenska dagbladet, Anders Q Björkman, berättar i en artikel en sällsam historia om en nyligen timad pilgrimsvandring till Santiago de Compostela (SvD 160904).

Vandringen förorsakar visserligen både blåsor och träningsvärk. Men på insidan av kroppen händer stora ting. Längs den mödosamma vandringen möter han människor från hela världen, samtliga vänliga och hjälpsamma. Under en måltid en kväll vittnar en ung kanadensare om att vandringsupplevelsen har "återgett en tro på mänskligheten". Det är stora ord, och Björkman säger sig kunna förstå honom, och mellan raderna anar man att resan varit betydelsefull också för honom. Så lätt det tycks vara att uppleva en stark känsla av samhörighet människor emellan, som får en transformerande innebörd. En svettig promenad genom ett par nordspanska provinser, och några snabba möten med andra människor på samma väg. Det är tydligen allt som behövs!

Björkman slutar trots denna lyckliga berättelse sin artikel med en dyster framtidsvision. I dagens globaliserade Sverige går det inte att finna den identitetsskapande berättelse som hans spanska pilgrimsvandring skänker honom. Den samhörigheten står inte att finna här.   

Vi blir svarslösa när de två brittiska veteranerna vi möter i Thiepval, menar att atombomberna som fälldes över Japan i augusti 1945, var något de krigiska japanerna förtjänade. Det finns inte utrymme för några komplicerande resonemang. Det är en underskön sommardag i Picardie och en rörande minnesceremoni har precis avslutats vid foten av monumentet. Tysta minuter, händer läggs mot hjärtan, tårar faller. Det är det största monumentet vid Somme, till minne av alla dem - britter och fransmän - som saknar en namngiven grav. Hundratusentals soldater dog här. Vad ska man säga till dessa män, nu distingerade herrar, som inte dragit några pacifistiska slutsatser alls, av krigens katastrofer?

“One’s destination is never a place, but a new way of seeing things.”

​Henry Miller