- Vad hette Fredrik den stores ungdomskärlek?
- Var gick Bismarck i skolan som liten grabb?
- Vilken roll spelade Landskrona-tösen Nell Walden för den modernistiska konsten i Berlin?
- Hur överlevde svenska kompaniets kapten Gösta Pehrson slutstriden i Berlin 1945?
- Var startade måndagsdemonstrationerna i Berlin, en del av upptakten till murens fall hösten 1989?

Är du intresserad av något av det här, eller andra besläktade ting i Tysklands huvudstad? I Berlin är de historiska avlagringarna täta! Följ med på några stärkande promenader i denna härliga stad.

​Datum: 12 - 16 oktober.

Även om du varit här förut har du säkerligen inte inventerat samtliga gatuhörn, eller konfronterat varje anekdot som har sin upprinnelse här. Berlin räcker för ett helt liv!

​Anmälningsuppgifter och mer info finner du här! 

Vad har Curzio Malaparte, Jaques d’Adelswärd och Axel Munthe gemensamt? Tja, det är säkert inte allom bekant, men kanske kan man gissa? Visst! De byggde allihop villor på drömmarnas ö – Capri! Bruce Chatwin – den brittiske reseskildraren – kallade dem för Capris narcissister. De hade alla en tendens att dramatisera sig själva. Undertecknad vet alldeles för lite om åtminstone två av dem (se nedan) för att kunna ha någon uppfattning därvidlag. Men att de alla älskade Capri, det bör ju vara en försonande egenskap trots allt…
​
Det finns ett antal platser runt om i världen som så att säga lever sitt eget liv i de drömmar och föreställningar vi har som resenärer och turister. Det är platser som skapar en längtan och lockelse utöver det vanliga, och som har haft denna inverkan på människor länge. Många är klassiska semesterorter som etablerades redan tidigt, då resandet bar tydligt aristokratiska drag och som därför i vår tid fortfarande har en air av överklass och lyxliv. Vi känner ju flera av dem: Nice, St Moritz, Deauville, Bellagio, Taormina. Ofta får vi ta oss till turismens barndom under 1800-talet för att finna rötterna till ortens berömdhet.

Ett sådant resmål är ön Capri. Dess lockelse går förvisso längre tillbaka än så. Redan under romarrikets dagar var Neapelbukten med Capri ett uppskattat semestertillhåll. Kejsar Tiberius lät uppföra ett flertal villor på Capri där han tillbringade en stor del av sin regeringstid. Måhända var det snarare säkerhetstänkande än skönhetslängtan som drev honom dit.

Men det är andra som bidragit till mytologiseringen av ön i vår tid. De tre tidigare nämnda herrarna bidrog var och en på sitt sätt. Den mest kända representanten för denna process är vår egen Axel Munthe. Han är definitivt den svensk som gjort mest för att göra Capri till en hägrande dröm. Det gör han i sin storsäljande succebok från 1929 – Boken om San Michele. Vad är det han vill berätta? Hur ska man förstå bokens fantastiska framgång när det begav sig? Svaren på dessa frågor handlar i hög grad om Capri, Italien och om att ”möblera vår längtans rum”.

En som ägnat mycket möda åt dessa frågor, och några till, är den svensk-tyske kulturskribenten Thomas Steinfeld. I den utmärkta boken En stor man. Axel Munthe och konsten att förse livet med mening (Atlantis, 2009), ger han sig i kast med dem. Boktiteln antyder vad det är Munthe sysslar med, i sitt liv och sin bok: att försöka förse livet med en mening som det på många sätt tycks sakna. Det gällde dåtidens överklasskretsar där Munthe levde och umgicks och det gäller i kanske än högre grad breda befolkningsgrupper idag.

Munthe romantiserar och dramatiserar. Han iscensätter sig själv, sitt liv. Och scenen eller platsen för detta är ofta Capri och Munthes egenskapade hemvist där: Villan San Michele uppe på klippan med den hänförande utsikten.

Huset börjar ta form nån gång efter 1895. Det spelar en huvudroll i Munthes iscensatta levnadsberättelse, trots att han bor där själv ganska sporadiskt. De fragment som serveras om livet där är konventionella – på det alternativa viset: här lever man det enkla, stilla livet i samklang med naturen. Munthe äter sunt (tidig vegetarian), promenerar och kontemplerar, bryr sig om djuren – både alla husdjur och flyttfåglarna som de grymma öborna vill fånga med sina nät. Han läser, skriver och underhåller de sporadiska gäster som kommer på besök (stora delar av Europas dåvarande jetset).

Axel Munthe vet vad han gör. Det är den gamla drömmen om naturen och friheten – i kontrast till kulturen och dess tvingande konventioner – som återigen gestaltas, här på ett synnerligen effektivt sätt. Steinfeldt har citerat några av bokens slutrader i en tidigare artikel:

Snart sjunker solen i havet, så kommer skymningen, så kommer natten. Det har varit en härlig dag.

Steinfelds reaktion på dessa rader kan få stå för hela hans uppfattning av Munthe och hans skapelser. ”Det är kitsch - men ändå gör det ont.” Steinfelds reaktion känns nästan irriterad. Man får ge upp inför Munthes romantik, hans sagor och fantasier. Därför att vi vill bli förförda, helt enkelt. Det stilla livet där på klippan med utsikt över havet och ”världen” på andra sidan, storstäder och semesternöjen, människohopar som drar fram i desperata försök att finna lyckan. Fenomenen är desamma nu som då.

Och varför inte. Som inbitna resenärer låter vi oss förföras och bedras, eftersom vi vill det. Vi längtar ständigt ut i världen, särskilt till Italien. Det är en månghundraårig nordeuropeisk tradition. Vi behöver inte känna oss vare sig ensamma eller unika.

Rent konkret föreligger fler fakta. Till exempel att undertecknad redan varit på den mytomspunna ön en gång, i en avlägsen forntid då jag var liten pojke och bara fick hänga med. Minnesfragmenten är få och inte särskilt uppseendeväckande: ett gnistrande hav, en vacker utsikt från höga höjder, en livlig hamn… Några av fragmenten vet jag ärligt talat inte om huruvida de är ”sanna” eller om jag fabricerat dem själv, kanske med utgångspunkt i bilder eller berättelser jag hört andra återge. 

När nu ett nytt besök väntar inom en snar framtid (ja bara ett helt kort besök) så vet jag inte riktigt vad jag ska ha för förväntningar. Jag längtar dit utan att egentligen veta vad det är jag längtar efter… 

PS Jaques d’Adelswärd-Fersen var en fransk-svensk adelsman som flydde Paris efter påstådda homosexuella eskapader och uppförde Villa Lysis, på Capris nordöstra kust år 1905. Han begick självmord där i villan genom att överdosera kokain. Den tysk-italienska författaren Curzio Malaparte (alltså motsatsen till Bonaparte) byggde också en villa på ön – Villa Malaparte - åren 1939-42, på en liten landtunga nere vid klipporna som bara kan nås via havet eller en enkel gångstig. I den häpnadsväckande boken Kaputt från 1944 får vi i inledningen vara med om ett samtal mellan författaren och Prins Eugen i Stockholm, som bland annat handlar om Capri och Axel Munthe. 

För någon månad sen offentliggjordes beskedet att staden Venedig börjar ta ut en besöksavgift för dagturister. Diskussionen om "överturismen" och dess konsekvenser här har pågått ett antal år nu. Särskilt lyxkryssarnas skadliga inverkan och dess horder av dagturister har stått i fokus. 

Redan före pandemin fattades ett principbeslut om detta, men allt sköts på framtiden förstås när turistströmmarna dog bort. Nu är det fullt tryck igen på denna och ett antal andra populära italienska orter. Det var meningen att avgiften skulle införas nu i sommar, men ett sent beslut skjuter fram införandet till januari 2023. 

Avgiften kommer alltså att gälla dagturister och undviks om man tar in på ett centralt hotell. Den gäller för alla över sex år och kommer att uppgå till tre till tio euro, beroende på säsong. Systemet omfattar också förbokning och givetvis ett kontrollsystem. 

Tertulia travels tycker detta är en bra sak, och att samma princip borde gälla fler platser i Europa. Frågan för många platser är väl hur man skulle få ett dylikt system att fungera. I Venedig är det ju tämligen enkelt.

​Den tyska Östersjö-kusten är ett underskattat semesterområde för många nordbor. Här döljer sig mängder av kulturhistoriskt intressanta och vackra platser. Mest känt, och besökt, är nog de gamla svenskbygderna Rügen, Stralsund och Greifswald. Undertecknad har varit här mycket, något gör att vi kommer tillbaka. En sak är lättillgängligheten. Rügen ligger bara två och en halv timme bort, från Sveriges sydkust sett. Men viktigast är ju helt enkelt att det är Tyskland – det räcker ju långt som huvudargument.

Något mer: jo, flera städer är riktigt fina – Stralsund, Rostock, Wismar, Greifswald – städer med mycket av kulturhistoriskt intresse. Och ön Rügen är verkligen den semesterpärla den framställs som i den tyska turistreklamen. Vi brukar säga att man inte behöver Medelhavet – 1750 km bort – åtminstone om vädret är fint! 

På Rügen finns miljöer som mäter sig väl med Medelhavsvärlden, om än i lite mindre skala. Det gäller stränder och dramatisk kust, mondäna hotell med alla bekvämligheter och trevlig mat. Det är bara det att det är tyskt, och det kanske vissa – fördomsfullt – tar avstånd från? Vi gör det inte, utan återvänder som sagt ofta till dessa platser. Finast är tjusiga Binz, 15 km från färjehamnen i Mukran. Tidigare anlände svenskarna i regel till Sassnitz, men dess hamnanläggningar har sen många år fått lämna över till det mer rationella och friliggande Mukran.

Binz är förmodligen den populäraste orten på ön och lockar med traditionell arkitektur, trivsam strandpromenad, vacker strand full med strandkorgar, rikt utbud av restauranger och barer, ett knippe flotta butiker samt ett flertal fina utflyktsmål alldeles om knuten. Arkitekturen uppmärksammas av varje besökare. Stilen är den ursprungliga, tillkommen under decennierna kring förra sekelskiftet, när turism och kurverksamhet blommade ut i Europa.

Binz är alltså en klassisk kurort, vilket förklarar det dominerande Kurhaushotel från 1908 mitt i byn, samt den öppna platsen framför avsedd för musik och andra uppträden. Här har man badat sen 1830 ungefär, då Putbusfursten Malte I kom ner till stranden med sina badvagnar. Från 1880-talet tog det fart på riktigt när orten blev officiell badort. I och med boomen tillkom den första bryggan – 600 meter lång – vilken dock gick under i en elak storm 1905. Nu tillkom flertalet av de typiska träbyggnaderna som radar upp sig längs gatorna i Binz, med balkonger, verandor, torn och tinnar – allt i skinande vitt. ”Bäderarchitektur” pratar tyskarna om. Efter en slumrande tillvaro under DDR-regimen fick Binz sitt moderna uppsving under 1990-talet, med stora investeringar i renoveringar och nybyggen.

Kurhaushotel är flott och oklanderligt tyskt, med spa och egen pool om havet är för kallt – och rekommenderas varmt. Det finns dock gott om fina alternativ till detta. De tar inte hundar, vilket effektivt stoppar vissa hundälskande besökare. Ett hotell som gör det, är nyöppnade Hotel Loev, som erbjuder tjusiga rum med balkong. Hotel am Meer (inga hundar) är också trevligt med en trivsam restaurang och bar precis vid strandpromenaden. 

Den tillresta skaran människor är enhetlig och blandad på en och samma gång här. Tyskar är de nästan allihop, men däremot representerar de alla tänkbara samhällsklasser, vilket blir uppenbart genom snabba ockulära studier. Här finns arenor för de mer välbärgade, men flertalet besökare är ändå vanliga tyskar ned mer modesta inkomster, och utbudet av lägenhetshotell eller motsvarande, är därefter.

Ortens båda huvudaxlar är strandpromenaden i ungefär nord-sydlig riktning. Vinkelrätt möts den av Hauptstrasse, som är full av restauranger, kafeer och butiker. De båda stråken möts i en rondell som också är en myllrande samlingsplats. Utanför rondellen sträcker sig den långa bryggan nästan 400 m ut i havet. Längst ut stannar turbåtarna, för den hugade. En promenad längst ut är obligatoriskt, anser undertecknad.

Mycket mer behöver man nog inte veta, om man förbereder en tur hit. Jo, kanske: restaurangerna blir rätt fulla under högsäsong, bäst att boka bord. Det finns gott om ställen att välja på, även om det mest är varianter på tyska klassiker och italienska standards. 

Det är som sagt kurort, och i det konceptet ingår ju att vila, bada, sola samt motionera och äta – med måtta. Det är sällan högljudd feststämning här, men man har trevligt ändå. Och kurortens behagliga tempo sätter sig snabbt i kroppen, även på en uppstressad, medialiserad och digitaliserad svensk. Nu ska vi bara vara, blir mottot. Sitta och titta på havet, promenera lite, ta en öl och konversera lättsamt. Europeisk badorts- och kurkultur har en sund inställning till kropp och själ, upplever vi. Något annat än det desperata sportandet i svenska miljöer. Är det inte skidåkning (off-pist!) så är det tuffa vandringar, jogging, gym eller yoga - eller andra former av "aktiv semester". Här i Binz finns det få måsten, ingen synlig desperation. Tyskarna här tycks ha samma förmåga som vi vet att exempelvis italienarna har och som vi har skrivit om förr - Dolce far niente!

Här behöver man inte underkasta sig den svenska kroppskulturens alla krav. Här kan man låta tiden gå, helt enkelt. Det är ett förbryllande faktum att en viss svensk mentalitet tycks göda en oförmåga att vila. På kontinenten har de inte tappat den förmågan, det är kanske det som drar oss hit mer än annat?  Ur led är tiden alltså, som inte inser värdet av en riktigt lat semester. Hur ska man förstå den svenska oförmågan att faktiskt koppla av? En stress och rastlöshet som kräver högt tempo och ständig stimulans? Eller för mycket stillasittande jobb till vardags? Är det utslag av ungdomskult eller överdriven kroppsdyrkan, en obalans i kulturen som inte värderar annat än ytlig skönhet, vilket i många fall är liktydigt med en ytterst senig och väderbiten kropp. 

Kopplingarna till åldrandet och dess grundvillkor är uppenbara. Vi är kanhända inte särskilt väl rustade att hålla den existentiella ångesten på behörigt avstånd på andra sätt än att övertyga oss om att vi är fysiskt på topp och att döden och det kroppsliga förfallet inte berör oss, inte än på långa vägar. 

Några av oss ser dock fram emot en tid och en ålder då inte samma krav på aktivitet ställs. Då vi med gedigen legitimitet kan tillåta oss att sitta still, läsa oavbrutet i timmar, vårda vår kropp enbart genom god mat och goda drycker, och i övrigt inte göra någonting. Då reser vi gärna till Rügen och till Binz.