Helene Weise-Palmlund, entusiastisk cyklist från Malmö, skriver här om en nyligen genomförd resa till Italien tillsammans med glada vänner.
Bella Italia! Vem älskar inte Italien? Jag har besökt olika delar av landet vid ett par tillfällen, och till och med bott där en sommar, och har alltid uppskattat dess härliga erbjudanden. Geografisk variation med både berg, böljande slätter och hur mycket kust som helst. Kultur- och historieskatten är enorm, antalet framstående kulturpersonligheter är många och vi hittar dem överallt. Sist men inte minst maten! Underbara smaker och en måltidskultur som är en viktig prioritering för italienarna.
Denna gång upplevdes landskapet under tre dagar på cykel, mellan Pisa och Florens (eller nästan, vi tog tåget från Empoli till Florens). Cykelvägarna tog oss bort från allfartslederna, vi kom nära det som annars snabbt svischar förbi. Packningen togs om hand och transporterades till nästa härbärge utan att vi behövde ha det på cykeln, praktiskt och skönt. Fälten, odlingarna och dofterna upplevdes närmare och det var härligt att färdas tillsammans.
Vi var 11 vänner, där flera av oss känner varandra sedan ungdomen men nuförtiden träffas vi inte så ofta. Tillsammans fick vi nya gemensamma upplevelser och cyklingen gav goda möjligheter att umgås i ett större sällskap. Det fanns gott om tid att småprata med alla när man växelcyklade med lite olika personer under vägen.
Spontant kunde vi stanna var som helst och det gjorde vi ofta. Det var drickapaus, ”kodak-moment” för att bevara det vackra landskapet även digitalt, fika eller lunch. Första dagen kom vi till en by där det pågick en lokal festival. Det blev en längre paus och stora delar av gänget fick en promenad och guidning av den medeltida borgen i byn. Storögt tog vi in de virkade blommorna som byn var dekorerad med, samt de grönklädda volontärerna som samlade in pengar till renoveringen av ortens borg.
Lunchpaus på italienskt vis, länge och mycket. Vi valde restaurant ganska spontant och blev sällan besvikna. Pastan smakade, om möjligt, ännu godare efter cyklingen och att njuta en anti-pasti före var också gott. När vi en eftermiddag sökte kaffe i en mycket traditionell butik, uppstod språkförbistring. "Parla italiano?" försökte man. Sedan efterfrågades något som kallades "green card", vilket vi förstod som någon form av biljett, men som sen visade sig vara våra vaccinationspass. Det blev inget kaffe - den gången.
Vi passerade staden Lucca, en behändig och trevlig stad omgiven av vallar från 1500- och 1600-talen, som nu utgör promenadstråk. Vackert, luftigt och inte så mycket folk. Här finns snirkliga gränder, slitna, rustika, men charmiga på det där typiskt italienska viset. I Lucca föddes kompositören Giacomo Puccini (1858) och hans staty pryder ett av torgen. Han sitter vällustigt tillbakalutat, förmodligen nöjd med allt vackert han skapat. Staden hyser också så många som ett 40-tal kyrkor. Lucca gav mersmak och hit kommer jag att återvända!
Landskapet var vackert böljande, och inrutat av oändliga olivlundar och vinodlingar. Vi kom mitt i den säsong då druvorna skördas och vi fick höra att det blivit lite bråttom att plocka av druvorna då värmen riskerade att göra dem övermogna. Och nog var det varmt. Vi tvingades ofta söka skuggan, alla i sällskapet tålde inte värme lika bra. Cykeldäcken exploderade i hettan en gång, på de cyklar som hamnat i solen.
Trots bråda tider hos vinodlarna, ivrigt sysselsatta med plockning ute på fälten, lyckades vi göra ett spontant besök på en odling av ekologiska viner. Det visade sig vara en framstående vinmakare, med egendomar över hela världen. Det var spännande att få höra beskrivningarna av processerna och att få smaka några av Poggiotondos fylliga viner gjorda på sangiovese.
En natt övernattade vi nära Vinci. Det var backigt och flera av de många växlarna på cyklarna behövde användas. Men det var mödan värd, på topparna kunde vi njuta milsvid utsikt. Landskapet var också här backigt, kuperat med omväxlande gröna och gråa färgtoner. Blommande bouganvilla förhöjde intrycket. Vid en av topparna kom vi till Leonardo Da Vincis födelsehus som var ett av ortens välorganiserade muséer, väl värt att besöka. Vi förundrades storligen: "Här har Leonardo också vandrat!" konstaterade vi tillsammans.
Att från cykeln njuta de italienska solstrålarna, blicka ut över landskapet, känna dofterna och atmosfären i Toscana gav mersmak, och jag kommer att göra det igen. Jag rekommenderar det varmt, särskilt i sällskap med goda vänner och hjälm på huvudet!
Bella Italia! Vem älskar inte Italien? Jag har besökt olika delar av landet vid ett par tillfällen, och till och med bott där en sommar, och har alltid uppskattat dess härliga erbjudanden. Geografisk variation med både berg, böljande slätter och hur mycket kust som helst. Kultur- och historieskatten är enorm, antalet framstående kulturpersonligheter är många och vi hittar dem överallt. Sist men inte minst maten! Underbara smaker och en måltidskultur som är en viktig prioritering för italienarna.
Denna gång upplevdes landskapet under tre dagar på cykel, mellan Pisa och Florens (eller nästan, vi tog tåget från Empoli till Florens). Cykelvägarna tog oss bort från allfartslederna, vi kom nära det som annars snabbt svischar förbi. Packningen togs om hand och transporterades till nästa härbärge utan att vi behövde ha det på cykeln, praktiskt och skönt. Fälten, odlingarna och dofterna upplevdes närmare och det var härligt att färdas tillsammans.
Vi var 11 vänner, där flera av oss känner varandra sedan ungdomen men nuförtiden träffas vi inte så ofta. Tillsammans fick vi nya gemensamma upplevelser och cyklingen gav goda möjligheter att umgås i ett större sällskap. Det fanns gott om tid att småprata med alla när man växelcyklade med lite olika personer under vägen.
Spontant kunde vi stanna var som helst och det gjorde vi ofta. Det var drickapaus, ”kodak-moment” för att bevara det vackra landskapet även digitalt, fika eller lunch. Första dagen kom vi till en by där det pågick en lokal festival. Det blev en längre paus och stora delar av gänget fick en promenad och guidning av den medeltida borgen i byn. Storögt tog vi in de virkade blommorna som byn var dekorerad med, samt de grönklädda volontärerna som samlade in pengar till renoveringen av ortens borg.
Lunchpaus på italienskt vis, länge och mycket. Vi valde restaurant ganska spontant och blev sällan besvikna. Pastan smakade, om möjligt, ännu godare efter cyklingen och att njuta en anti-pasti före var också gott. När vi en eftermiddag sökte kaffe i en mycket traditionell butik, uppstod språkförbistring. "Parla italiano?" försökte man. Sedan efterfrågades något som kallades "green card", vilket vi förstod som någon form av biljett, men som sen visade sig vara våra vaccinationspass. Det blev inget kaffe - den gången.
Vi passerade staden Lucca, en behändig och trevlig stad omgiven av vallar från 1500- och 1600-talen, som nu utgör promenadstråk. Vackert, luftigt och inte så mycket folk. Här finns snirkliga gränder, slitna, rustika, men charmiga på det där typiskt italienska viset. I Lucca föddes kompositören Giacomo Puccini (1858) och hans staty pryder ett av torgen. Han sitter vällustigt tillbakalutat, förmodligen nöjd med allt vackert han skapat. Staden hyser också så många som ett 40-tal kyrkor. Lucca gav mersmak och hit kommer jag att återvända!
Landskapet var vackert böljande, och inrutat av oändliga olivlundar och vinodlingar. Vi kom mitt i den säsong då druvorna skördas och vi fick höra att det blivit lite bråttom att plocka av druvorna då värmen riskerade att göra dem övermogna. Och nog var det varmt. Vi tvingades ofta söka skuggan, alla i sällskapet tålde inte värme lika bra. Cykeldäcken exploderade i hettan en gång, på de cyklar som hamnat i solen.
Trots bråda tider hos vinodlarna, ivrigt sysselsatta med plockning ute på fälten, lyckades vi göra ett spontant besök på en odling av ekologiska viner. Det visade sig vara en framstående vinmakare, med egendomar över hela världen. Det var spännande att få höra beskrivningarna av processerna och att få smaka några av Poggiotondos fylliga viner gjorda på sangiovese.
En natt övernattade vi nära Vinci. Det var backigt och flera av de många växlarna på cyklarna behövde användas. Men det var mödan värd, på topparna kunde vi njuta milsvid utsikt. Landskapet var också här backigt, kuperat med omväxlande gröna och gråa färgtoner. Blommande bouganvilla förhöjde intrycket. Vid en av topparna kom vi till Leonardo Da Vincis födelsehus som var ett av ortens välorganiserade muséer, väl värt att besöka. Vi förundrades storligen: "Här har Leonardo också vandrat!" konstaterade vi tillsammans.
Att från cykeln njuta de italienska solstrålarna, blicka ut över landskapet, känna dofterna och atmosfären i Toscana gav mersmak, och jag kommer att göra det igen. Jag rekommenderar det varmt, särskilt i sällskap med goda vänner och hjälm på huvudet!
