Det är många som pratar om det nu. Kommer vi att återgå till vårt vanliga resande när väl corona-pandemin är över? Det är inte lätt att veta, men frågan stimulerar oss förstås. Det hela beror på en lång rad saker, bland annat hur det kommer att sluta. Om det slutar. Kanske kommer pandemin få ett mycket längre förlopp än någon av oss kunnat räkna med. I sådana fall kommer väldigt mycket att förändras, på oöverskådliga sätt. Finns det kvar nån reseindustri då? Förvisso går det snabbt att återstarta bolag om bara pengarna och infrastrukturen finns. Och hotellen lär väl stå kvar, liksom järnvägarna och motorvägarna. Vad gäller flygbolagen får vi vänta och se.

Om coronan å andra sidan försvinner ganska snabbt, är väl chansen stor att saker och ting återgår i gamla spår. Med förbehåll kanske för ökande krav på renlighet, trygghet och allmänna säkerhetsåtgärder (ansiktsmasker!). Kryssningsresandet kan få svårt att över huvud taget komma tillbaka, efter alla otäcka berättelser. Å andra sidan, människors minne är kort.

En avgörande fråga i sammanhanget är förstås varför vi reser över huvud taget. Att resandet har etablerats som en grundläggande del av en modern livstil, gör resebeteendet segt och uthålligt gentemot förändringar, det torde stå klart. En annan faktor är de enorma summor som turist- och reseindustrin omsätter. En marknad av denna dignitet försvinner inte bara, om inte våra samhällen förändras in i det okända. 

Några faktorer är givna att fundera över redan nu. Hur många flygbolag kommer att finnas kvar efter krisen och vad kommer det att kosta att flyga? Det finns anledning att tro att det inledningsvis kommer att vara ganska dyrt att flyga, i och med att utbudet kan vara mer begränsat. Exklusivitet är status och det lockar. Men kanske kommer inte lika många människor att lockas, om resandet blir för dyrt. 

Kommer miljövinsterna som uppenbarats under krisen få folk att ändra sitt beteende? Jag är skeptisk till det, lockelsen i resandet är så stark. Kommer coronan att ändra våra värderingar, så att det lilla livet här hemma, nära inpå, får vår uppmärksamhet på samma sätt som fjärran länder tidigare? Återigen är jag skeptisk, fjärran länder handlar för våra svenska förhållanden mycket om sol och bad, något som vi helt enkelt inte har tillgång till "inpå knuten" under tio av årets tolv månader. 

En som funderat på resandet efter coronan och som tror på omfattande förändringar, är Ola Thufvesson som forskar om platsers attraktivitet vid institutionen för service management och tjänstevetenskap, vid Lunds universitet (Vår syn på den goda resan blir en annan efter corona - Kristina Lindgärde, Lunds universitets Nyheter 20/4).

Thufvesson tror att vår lojalitet mot det lokala har väckts genom corona-krisen och att det kommer att leva vidare. Han hävdar att det finns två sorters resande, en där målet är fördjupade upplevelser och en annan där klimatombyte och en ytlig lista av sevärdheter är lockelsen. Detta torde vara en brutal förenkling, men ok. Poängen hos Tufvesson är att det är relativt få människor som egentligen är verkligt intresserade av resmålet, den första kategorin. De övriga reser mest av vana, en form av inlärt beteende: 

– Vi har anammat ett beteende och gör såsom det förväntas av oss. Vi är en del av en norm där en resa har ansetts vara den bästa upplevelsen, menar han.

Detta känns också som en långtgående förenkling. Jag tror istället att resor ger verkliga upplevelser av betydelse, även om det kanske inte handlar så mycket om platsen. Solen och värmen räcker långt. Eller den annorlunda maten, som inmundigas utan någon djupare eftertanke, den är bara - annorlunda.

Om lokalsamhället kan ersätta detta genom att presentera sitt eget "annorlunda" återstår ju att se. Det beror i och för sig på de lokala förmågornas kreativitet. Min nuvarande hypotes om resandet efter coronan kan sammanfattas på följande sätt:

Jo, vi kommer att fortsätta resa ungefär på samma sätt som tidigare, men det kommer att vara lite dyrare och följaktligen blir det lite mindre av resande för många. Jo, det lokala kommer att bli intressantare, liksom vandrandet och cyklandet och tågresandet. Det här är trender som var på gång redan före coronan, men som nu får en rejäl skjuts. Men, resandet till andra länder bär på potentiella upplevelser som det lokala helt enkelt inte kan mäta sig med. Pengarna kommer tillbaka, och den aggressiva marknadsföringen likaså. Så ser vår framtidsprognos ut just nu. 

Men vi får se. Corona-krisen är möjligen på väg mot "the end of the beginning". Vem vet vad som egentligen väntar oss?

Det är ju inte så lätt att resa nu. Så att säga. För några gör det ingenting, tillvaron kan istället bjuda på ett behagligt lugn i familjens och hemmets trygga vrå. Är man inte någon flitig resenär kanske inte livet ter sig så annorlunda jämfört med normala dagar - förutsatt att man drar ner på mediekonsumtionen. Vi i Sverige genomför ju - enligt vissa - ett riskfyllt experiment genom att låta skolor och arbetsliv pågå som vanligt. Utrikesdepartementet avråder från alla utlandsresor på grund av pandemin. Det är lätt att förstå. Vem vill bli till en börda för ett överlastat utländskt sjukvårdssystem om något skulle hända?

För andra utgör reseförbudet ett utpräglat ångesttillstånd. Världen har krympt ihop och blivit liten. Plötsligt är den full av ogenomträngliga gränser som hindrar mig från att vidga mina vyer, göra upptäckter och komma bort ifrån min vardag. För några av oss handlar detta verkligen om liv och död - eller nästan i alla fall...

Det är mörkt vid horisonten således. Kan vi trösta oss på något sätt? Jo, visst kan vi. Här är några längre eller kortare artiklar som kanske kan hjälpa till:

 ​Staycation och hemester - en moralisk och miljömässig nödvändighet?

Att resa i fåtöljen

Judith Schalanskys kartbok

Om inte detta hjälper så kan vi ta till filmen och litteraturen - lite kulturmedicin alltså. Läs om några filmer och böcker här:

Agincourt - historiskt slagfält i ny film

Att bjuda motstånd i Berlin

Var och en dör för sig

Ytterligare ett tips, utan artikel den här gången: Lars Andersson, den värmländske författaren, publicerade 1988 en roman om en resa, med sällsynt poetisk och suggestiv kraft - Pestkungens legend. Den handlar om en tid då pesten härjar i Sverige och den svenske kungen Magnus Eriksson i sin förtvivlan ger sig ut på en vandring längs med Klarälven upp mot norska gränsen. Där möter han en ensam överlevare, som också räddar livet på honom.

Den tror jag passar nu, i coronans tid!