"Även om jag inte är hemma är jag alltid mycket nära."

Montaigne

Under de gångna dagarna har en trevlig och engagerad grupp kulturchefer från Skåne slitit skosulorna längs gatorna i Prenzlauer berg, Mitte, Alt Treptow, Tempelhof och Kreuzberg. Från vår utgångspunkt - Hotel Oderberger, inhyst i ett gammalt badhus från 1902 - gav vi oss ut på jakt efter kulturen i Berlin.   

Tack ni som deltog för er nyfikenhet och entusiasm och en mängd goda samtal!

I Berlin serveras det udda, komiska, alternativa, kreativa i parti och minut - både som konsekvens av medvetna som av omedvetna handlingar. En galnare stad får man nog leta efter. Vad detta kommer av är en fråga som de flesta besökare brottas med under sina storögda vandringar längs stadens gator. För mycket struktur, allvar eller ren ondska under långa tider?
   Ett museum som slår det mesta beträffande förmågan att reta fantasin, är Surreales museum für industriell objekte, även kallat Design panoptikum. Museet på Torstrasse 201 förtjänar egentligen en helt egen beteckning. Det är naturligtvis ett museum - här tittar vi på gamla grejer - men det är i lika hög grad en utställning, eller en enda stor konstinstallation. 
   Mannen bakom inrättningen i fråga, den ryske fotografen Vlad Korneev, har samlat föremål från de senaste hundra åren som alla har haft en reell funktion någonstans i industrin, idrottshallen eller på tandläkarmottagningen eller något annat prosaiskt ställe. Tillsammans bildar de ett Frankensteins laboratorium, för att tala med Korneevs ord. Det är just sättet att arrangera föremålen i grupper eller mindre sammanställningar som är det geniala med samlingen. Här ligger förstås stort konstnärsskap i botten.
   "De flesta föremålen har jag hittat i Tyskland", berättar han. Jag köper järnskrot för 50 cent kilot. Det är mer kreativt att leta prylar på en soptipp än i en butik eller ett galleri, fortsätter han på sitt energiska sätt. Han har en vision, vilken han delger alla besökare på bruten engelska eller tyska, vare sig de vill lyssna eller ej. 
   ”Verkligheten är mer inspirerande och förskräckande för den mänskliga tanken, än vad konsten, litteraturen och filmen är. Titta bara på den här”, säger han och pekar ut ytterligare ett obegripligt absurt föremål vars blotta anblick är skrämmande. ”Vi underskattar verkligheten och vår egen historia”, fortsätter han. ”Jag vill återskapa fascinationen inför verkligheten.” Det är ett fint credo!
   Intresset är stort för dessa föremål, verkar det som. En strid ström av människor passerar under den stund vi besöker museet. ”Mitt problem nu är hyran. Gentrifieringen, du vet…det blir bara dyrare här.” Han berättar att han snart flyttar till en källare i Nikolaivirtel. På papperet är det nog inte helt fel. Denna del av Torstrasse är inte jättevacker med sitt dominerande inslag av plattenbauten från DDR-tiden.
​   Hur det än går så får vi hoppas att många fler människor framgent får lov att förtjusas, förundras och också skrämmas en smula av alla dessa prylar, och av Vlad Korneevs förmåga att hålla fram dem för oss. Kanske får det en och annan att fascineras mer av den vardagsverklighet som vi har runt omkring oss hela tiden. 

Ann-Christin Berglund, skolledare i Kristianstad, lämnar här ytterligare en ögonblicksbild från sin resa till Indien. Denna gång kommer den från Varanasi, den heliga staden vid Ganges. 

Jag vaknar av att någon ropar högt och intensivt. Har det hänt något?! Är det någon som ropar “hallå”? Nej, han ropar “alo”. När jag kommer ut på gatan senare ser jag vad det är fråga om. Det är grönsaksförsäljaren med sin vagn och han ropar “alo” - potatis på hindi. Sedan ropar någon “kola” - skräp. Jag ställer ut min skräphink utanför dörren. Mjölkmannen ropar inte utan knackar mer försynt på dörrarna när han kommer med mjölken efter att ha parkerat sin cykel utanför. En indisk ”milkman”! Han är fin, i sin rödvitrutiga turban. Och han balanserar skickligt sin känsliga last på den robusta cykeln.  

Ja, här är mycket rop, ljud och oljud  - så många människor och så mycket trafik. Det råder ett ljudmässigt kaos ute på gatorna, liksom i många andra indiska städer. Framförallt tutas det intensivt. Fordonens signalsystem används på ett helt annat sätt här, jämfört med hemma. Logiken är: ”hör ni att jag kommer körande här nu?!” Varför detta budskap är så viktigt framgår inte riktigt. Eller så är det nåt i detta som en västerlänning inte riktigt förstår.

Nere vid floden Ganges, vid de berömda trapporna som leder ner till vattnet, är intensiteten och människomyllret som störst. Aktiviteten där är obeskrivlig; den måste upplevas. Det handlar huvudsakligen om alla de religiösa ceremonier som den heliga floden Ganges lockar till. Döden är allestädes närvarande, så mycket kan man säga. 

Desto större är därför kontrasten i Lal Kalisiya, ”Den röda kyrkan”. Mitt i Varanasis brusande trafik ligger den här lilla vackra kyrkan, i en grön park omgärdad av en stenmur. Det är förvånansvärt tyst här, mitt i staden. Lugnet är rogivande. 

Jag läser på en minnestavla om en uppskattad präst - Reverend Edward Charles Solomon - som kom till Varanasi och den röda kyrkan på 1880-talet. Minnestavlan berättar vidare att han vid ett senare tillfälle råkade ut för en tragisk olycka. På en annan plats i Indien, på väg till en predikan, föll han av sin häst och dog. En sorglig historia, som påminner om ”det allestädes närvarande”. Men nu vilar jag öronen i Lal Kalisiya.

“Why do you go away? So that you can come back. So that you can see the place you came from with new eyes and extra colors. And the people there see you differently, too. Coming back to where you started is not the same as never leaving.” 

Terry Pratchett

På Grand Hotel et de Milan på Via Alessandro Manzoni, i centrala Milano serveras en Campari soda snabbt och effektivt, tillsammans med trevligt tilltugg. Vi befinner ju oss i Camparins hemstad, och detta är ett gammalt ärevördigt hotell från mitten av 1800-talet. Det var här som Guiseppe Verdi dog. Det var den 27 januari 1901 som den berömde operakompositören drog sitt sista andetag. Vid det laget var han en nationalklenod.

Hyllningsropet "Viva Verdi!" (Viva Vittorio Emanuele Re D'Italia) sammanförde tidigt Verdis musik och den italienska kampen för självständighet, under den tid då de österrikiska härskarna inte tillät några öppna nationalistiska yttringar. 

Camparin då? Ja, den sägs ha serverats första gången några kvarter bort, på baren Il Camparino inne i Galleria Vittorio Emanuele II. Det var nån gång på 1860-talet. Receptet är ännu hemligt. Verdi och Campari - två utmärkta skäl att älska Italien!

I Milano pågår just nu den årliga möbel- och designmässan Salone Internazionale del Mobile, för 56e gången i ordningen. Hela design-världen är förstås där, på det gigantiska mässområdet samt på en rad platser inne i själva staden.  

Utbudet får lätt en besökare att baxna, och risken att gå vilse eller att gapa över för mycket, är överhängande. Det intensiva flödet av besökare som möter vid entrén eller för den delen på tunnelbanan på vägen ut, glesnar dock behagligt när man väl beträder de enorma utställningshallarna. Till bekvämligheterna hör också att det finns gott om mat på mässområdet, oftast av bra kvalitet. Det är inte som hemmavid, där man av någon outgrundlig anledning ofta tvingas stå i svettiga köer i evigheter för att få köpa en dyr, torr bulle. 

I avdelningen SaloneSatellite ställer designers under 35 år ut. Besökaren möter en kavalkad av innovativ och berusande möbeldesign. Till avdelningen hör naturligtvis också de försök som passerar någon form av gräns. Går det att använda? Är detta vackert? Ja, ibland pockar frågor som dessa på svar. Men, för det allra mesta är det lekfullt och spännande, och man önskar dessa unga kreatörer en ljus framtid. 

Och, när man sett sig mätt, väntar de behagliga utskänkningsställena i den centrala staden, kanske helst vid Navigli - kanalstråken som blivit populära bland både inhemska och tillresta som samlas där i stora flockar.