Blog Archives

Sommar-Sverige: del 5

7/18/2019

Dalarna - det svenskaste av alla svenska landskap? Nonsens, skulle en kritisk vänsterliberal säga - finns det nåt som är svenskt över huvud taget? Jo, en del, hävdar vi envist. Dalarna till exempel: ett vackert landskap med mycket skog, rödmålade stugor, härbren och midsommarstänger. Folkmusik och Classic cars. Jo, också det sistnämnda kan nog beskrivas som typiskt svenskt. Men, låt oss för gud skull ta oss förbi den dumma diskussionen om svenskhet. Vi blir bara arga på varandra…

I slutet av 1800-talet svepte en nationalromantisk våg fram över det svenska kulturlandskapet. Bakgrunden var tidens snabba förändringar - industrialisering och urbanisering. En representant av många för denna våg, var Moras store son, den internationellt erkände målaren Anders Zorn. Genom sina tavlor, där vardagslivet bland allmogen i landskapet skildrades utförligt och med stor respekt, skapade han en bild av denna del av landet, som har stått sig genom decennierna.

I år är det hundra år sedan Zorns kamrat och kollega Carl Larsson avled. Zorn-museet i Mora firar genom en specialutställning om de båda konstnärernas verksamhet, betydelse och vänskap. Det är en kompetent genomförd och mycket sevärd utställning, som bland annat lyfter just deras vänskap, samt likheter och skillnader i deras karriärer och verksamhet. Zorn som den framgångsrike kosmopoliten, som trots allt aldrig förlorade sina dalarötter. Och Larsson, som den intima sfärens skildrare, som fick kämpa för brödfödan, men som kanske idag framstår som den mest radikale och nyskapande av dem.

Även i Sundborn, platsen för Carl och Karin Larssons bedårande konstnärshem, visas en specialutställning under sommaren. Den behandlar ”den okände Carl Larsson”, och är kurerad av Ernst Billgren. Både Zorn-gården och Carl Larssons Sunborn är idag kulturinstitutioner av högsta rang. Vill man känna nationell stolthet genom att på något sätt uppleva att man hänger ihop med dessa två konstnärer, som lämnade oss för hundra år sedan, så tycker vi att det går alldeles utmärkt. Det går bra att kalla dem goda representanter för svensk kultur.

Hjälper de oss att tyda vår egen gåta? Bidrar studier av dem till förståelsen för hur det gick till när det moderna Sverige bildades? Utgör de och deras arv, på något sätt en del av de många komponenter som vi - några av oss - kallar svensk kultur? Jo, så tror vi!

Hos dessa båda - på många olika och komplexa sätt - tydliggörs en respekt för det okonstlade, enkla och folkliga. Här finns en kärlek till svenska färger, former och material. Här finns motivkretsar som inte existerar på samma sätt i andra nationella kulturer. There it is, som man säger.

Nu slutar vi käbbla om saken. Den som är ute och rör på sig i Sommar-Sverige, ska gärna ta en sväng inom Dalarna, detta urvackra landskap. Ta er då till Zorn-gården i Mora och till Sundborn med deras respektive separatutställningar, för ett par höggradiga kulturupplevelser. Ni ångrar er inte.

Sommar-Sverige: del 4

7/17/2019

En hemester bör ju omfatta en del organiserade utflykter, till exempel ett besök i en slottspark. Landets enda existerande baroni med anor från 1700-talet är godset Adelsnäs på den lilla orten Åtvidaberg, undanstoppad djupt inne i de östgötska skogarna.

Bruksorten Åtvidaberg är faktiskt en riktig kulturhistorisk pärla, med utgångspunkt i dess historia av gruvort, status som mönstersamhälle och som platsen för en framgångssaga inom modern svensk företagshistoria (läs Facit). Under några år var det fotboll som överskuggade det mesta som var känt om denna ort. Men här finns, för den som söker, en rik och gammal historia att upptäcka.

Gruvbrytningen och de metallurgiska processerna var motorn i ortens ekonomi under flera hundra år. I slutet av 1800-talet gick den epoken snabbt mot sitt slut. Gruvorna sinade och den internationella konkurrensen blev allt svårare. In på scenen klev dessa år en ung entreprenör och tillika arvtagare till godset Adelsnäs - Theodor Adelswärd. Redan på 1880-talet kopplade han ett fast grepp om brukets ledning och påbörjade därmed en serie näringslivssatsningar och experiment av mångahanda slag. En känd arvtagare bland dessa satsningar blev den senare företagskometen Facit. Då var Adelswärdarna dock redan bortkopplade. Bland satsningarna finner vi kreatursavel, mejeri, slakteri, bryggeri, skogsbruk och tillverkning av vagnshjul och kontorsmöbler. Av alla dessa verksamheter är det idag skogsbruket som återstår.

Theodor Adelswärd hade energi för mycket. Under många år var han riksdagsman, och även minister i två omgångar, längst som finansminister i Karl Staaffs liberala regering, åren 1911-1914. Ett viktigt led i satsningarna i Åtvidaberg var byggnadsverksamheten. Först lät han anlägga ”Villan” vid kanten av Bysjön, den vackra sjö som dominerar delar av den lilla orten. I den bodde han och den växande familjen (han fick så småningom sex barn med sin hustru Louise Douglas), medan han planerade och byggde sitt nya hem, på andra sidan sjön på platsen för baroniets gamla huvudbyggnad. De äldre byggnaderna revs eller monterades ner och återuppbyggdes på annan plats.

Delar av den gamla herrgårdsbyggnaden blev till huvudsäte för den framväxande trärdgårdsskolan, som leddes av Rudolf Abelin, senare grundare av Norrvikens trädgårdar i Båstad (läs mer om honom här). Till saken hör att denna byggnad nu i egenskap av golfhotell är hjärtat i Åtvidabergs vackert belägna golfbana, i dagarna föremål för expansion och nysatsningar.

Abelin var också inblandad i anläggningen av den nya slottsparken, som andades engelsk stil. Själva slottet invigdes år 1917, efter ritningar av Isak Gustaf Clason. "Slott" var i och för sig en beteckning som inte uppskattades av baronen själv. "Det stora huset", var benämningen som föredrogs. Det ritades i en avskalad nationalistisk stil. I bakgrunden till skapandet av både park och hus fanns en mäktig estetisk rörelse med stor påverkan på tidens konstnärliga och arkitektoniska skapelser - arts and crafts-rörelsen.

Parken är idag en underskön upplevelse av lätt tuktad natur. Promenadstråket tar oss runt en halvö som sticker ut i sjön och bjuder på idel vackra vyer. Godset hyser färre byggnader än den gamla 1800-talversionen. Det är endast orangeriet som drar blickarna till sig av dessa. ”Det stora huset” är ståtligt, men stramt och ganska diskret uppe på sin bergknalle. Vi känner inte dess interiör, men Anna Sparre - dotter i huset - kan ge vissa besked. Hon har i en rad böcker under 1900-talet skildrat Åtvidaberg, Adelsnäs och omgivande nejder. I boken Men sjön är densamma (1970) kan man läsa om hennes uppväxt på det nya Adelsnäs:

Adelsnäs är ett stort hus - för nutida förhållanden alldeles för stort. Men den gången levde det, Trots storleken slogs en vänlig atmosfär emot en redan i den höga hallen. Trappor och korridorer genljöd av glada skratt. Vi visste, att vi alltid kunde bjuda våra vänner till oss, alltid var det några gäster, oftast många. Också senare i tiden visste vi, att vi när som helst kunde komma med barn och vänner. På trappan stod alltid Mamma med öppen famn. (...)

Betjänten Caster bör nämnas, av många skäl. Han tillhörde den perfekta butlertypen. Allt inom sitt område behärskade han suveränt. Snabbt och tyst rörde han sig i trappor och rum. Han talade språk, såg mycket bra ut och sist men inte minst, han skötte min far under hans sista år med en tillgivenhet och kunnighet, som vi inte glömmer. (...)

Huset ansågs oerhört modernt och märkvärdigt och vi fick alltid gå husesyn med gäster. Då lärde vi oss också svara på vissa oundgängliga frågor.
Hur många badrum? 9 st.
Hur hög är hallen? 8 m.
Hur långt är biblioteket? 27 m.
(...)

Åk dit! I Åtvidaberg och det angränsande Adelsnäs slottspark, väntar dig ett underskönt svenskt sommar-landskap med ett rejält stycke underskattad kulturhistoria.

Sommar-Sverige: del 3

7/15/2019

En skogssjö någonstans i Östergötland. Vi har sovit i en liten sportstuga invid sjökanten. Tidig morgon. Vattnet ligger spegelblankt. Fiskarnas lek i vassen är det enda som bryter den kompakta tystnaden (vi utelämnar dåren på granntomten som börjar sin söndagmorgon med att fälla träd - han är inte långrandig som tur är). Det är en tystnad så tät att när man anstränger sig för att höra något är det de egna hjärtslagen man förnimmer.

Det är nog en ”magisk morgon”. Vi kan inte se hur den skulle kunna vara bättre. Morgonkaffet smakar utsökt. Det är förbluffande hur gott kaffe kan vara! Vi har varit här förr, många gånger. Vi vänder tillbaka i tanken till tiden då barnen var små, då smutsiga tygblöjor tvättades i sjön. Dagarna framlevdes med de jollrande små, avklädda på en filt under de skuggande träden. Det var sörgårdsidyll så det förslår. En livets höjdpunkt, utan tvekan.

Det var dagar som präglades av primitiv enkelhet, åtminstone jämfört med hur vi lever nu. Det primitiva fortsätter att locka svensken i oss - lite skumt om man ska vara ärlig. Hur charmigt är det egentligen med utedass? Uppfattningarna går isär på denna punkt. Det var enkel sommarmat som dominerade menyn, på den tiden. Det var långt till butiken. Dagarna innehöll inga vidlyftiga äventyr, då barnen var små och deras utrustning var jobbig att släpa runt. Bil, ja till och med körkort, saknades. Dusch och toalett var av det enklare slaget vilket innebar att tvagning genomfördes i sjön, i ur och skur. Just den detaljen är definitivt roligare som minne, kan man lägga till.

När vi nu är tillbaka, denna perfekta sommarmorgon, kan vi vistas länge i minnena. Låta dem flätas samman med intrycken för dagen. Denna tillvaro i skogen invid sjön, med stilla samtal på bryggan invid det kluckande vattnet, måste vara det mest sommar-svenska vi kan föreställa oss. Vi markerar ytterligare en box i listan. Vi inser efter en stund på den här platsen, att vi först nu klarar av att vila, ordentligt. Alltså är det trots allt nödvändigt att komma hemifrån en stund under semestern. Inte för att uppleva så mycket nytt, utan för att kunna koppla av. Det är först när vi lämnat våra hemtrakter som vi kan sluta sysselsätta oss med den uppsjö av praktikaliteter som fyller våra liv.

Vi blir trötta och loja på ett djupare plan. Vi pratar plötsligt om andra saker än vanligt, vi pratar på ett nytt sätt. Tecken på genuin vila, gissar vi. När vi återvänder till bryggan om kvällen griper oss återigen känslan av intensiv stillhet. Ordet eufori är nog det som bäst motsvarar denna känsla. Det blir omöjligt att inte erinra sig några rader av Gunnar Ekelöf, som man ofta vill citera. Just här, just nu passar de extra fint:

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
   smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
   dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
   stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

(ur Färjesång, 1941)

Sommar-Sverige: del 2

7/13/2019

På Bokhandlargårdens kafé i Båstad råder ett behagligt lugn. Lågmälda samtal förs vid borden runt omkring oss. Unga flickor pilar runt med beställda smörgåsar och bortplockad disk från övergivna bord. ”Strindberg!?” ropar plötsligt någon ur personalen, följt av ”CS Lewis!?”. På detta kafé med bokälskaren som ideal, används författarnamn istället för neutrala och meningslösa nummer, för att identifiera de olika beställningarna!

Det finns hopp om mänskligheten, konstaterar vi inför denna kreativitet. Idéen kan ju lätt utvecklas föreslår vi snabbt, kanske ska man räkna upp tre valfria verk av den aktuella författaren för att verkligen få sin beställning? Eller nej, vid närmare eftertanke en lite sämre idé… Lagom är bäst.

På detta kafé, som är ortens finaste, serveras utmärkta bakverk och också lunchsmörgåsar och sallader. Till detta dricker man lokala fruktdrycker eller kaffe/thé. Allt är tillrett med omsorg och håller hög kvalitet. Kaffet serveras i presskanna. Inte alls dumt.

Miljön här är sommar-Sverige när det är som bäst. På en kullerstensbelagd gård står ett blomstrande träd, vilket ger flertalet kafébord fin skugga. Det behövs en dag som denna, med högsommarvärme och klarblå himmel. Det ska vara så varmt att skuggan lockar, menar ju vissa. Andra låter sig hellre stekas lite till och behåller solglasögonen på. Allt funkar här, det finns bord i solen med.

De svala marmorborden som är det äkta kaféets signum återfinns här, liksom klassiska svenska stolar. Servisen är en blandning av modern design och shabby-chic. Inget har lämnats åt slumpen - det hela är mycket smakfullt och trevligt.

På den här platsen njuter vi i fulla drag och begrundar stillsamt hur märkligt avlägsna och små, samtidens alla bekymmer ter sig. Tron på Sverige som semesterland återställs långsamt. Semestervila är inte heller ett ouppnåeligt tillstånd, finner vi, under våra långsamma timmar på Kafé bokhandlargården.

Vill du åka dit, finner du stället invid torget i Båstad, bakom bokhandeln (som är värd ett besök i sig). Hemsida här.

Sommar-Sverige: del 1

7/11/2019

Det talas vitt och brett om semester hemmavid. Så låt oss uppehålla oss hemma ett slag. Det är inte nödvändigt att förflytta sig långt för att uppleva något nytt, det har redan många kloka personer som funderat på saken, insett. Frågan är om det är nödvändigt att förflytta sig alls.

Hur det än är med den saken så tillbringar vi och de våra många semesterdagar i och omkring den mondäna sommarorten Båstad. Denna oansenliga lilla ort lever under några intensiva sommarveckor upp till något den egentligen inte är. Orten är som sagt liten och oansenlig. Därtill är den tråkig, som alla svenska småorter. Den är dock vackert placerad, invid havet i sluttningarna av den mäktiga Hallandsåsen. Trakten som helhet är osedvanligt (höll på att skriva osvenskt) vacker vilket naturligtvis räcker gott som skäl till att resa hit.

Vi har sedan många decennier gjort Båstad till vår tillflyktsort där ledighet och rekreation bedrivs. Vi ska säga ”med omnejd” för vår lilla stuga ligger ett stycke ifrån huvudorten, och släkt och familj har bebott ett flertal ställen i omgivningarna. Det finns gravar att besöka vid Östra Karups kyrka, den ännu mer oansenliga by som förstörts av E6:an och nu mest är känd som platsen där man tar av från motorvägen. Valet av plats för vårt sommarviste gjordes ganska slumpmässigt av släktingar i en äldre generation som inte alls var särskilt imponerade av platsens skönhet, än mindre av dess ställning som centralort för nationens jetset. Platsen kändes hemma, helt enkelt.

Dessa dagar är alltså Båstad försatt i ett tillstånd av extas. Orten är en hashtag på Twitter som kommer högt upp i aktivitetslistan. Varje år återkommer i stort sätt samma reportage och rapporter i tidningar, TV och radio. Det handlar naturligtvis ofta om tennis. För balansens skull återkommer också bekymrade rapporter om fylla och droger, om oskyldiga unga som dras ner i de dekadenta miljöer som domineras av allsköns tillrest skumrask från Stockholm. Allt som dessa veckor bjuder på sker inför de ibland häpna ögonen på ortsborna, som samtidigt gläds över ökade intäkter.

Vi som ser orten som vår egen, med särskild rätt, tycker inte riktigt om dessa juliveckor. Folkmassan är i vägen liksom, bilarna med. Det blir köer. Stockholmska talas överallt. Restaurangerna är fulla. Många av de tillresta är visserligen välklädda på ett sätt som inte utmärker svenskar på semester. Detta försonande faktum har dock svårt att uppväga övriga irritationsmoment. Båstad som ”förort till Stockholm”, som en person kallade platsen, i festvimlet för några somrar sedan, är jobbigt.

Som tur är ligger vår lilla stuga som sagt ett gott stycke ifrån festfolket vid hamnen. Här hör vi havets brus, vindens spel i björkarna, fågelsång och en och annan bil som försynt kör förbi. Vi ser sällan en levande själ, människor gömmer sig i sina trädgårdar och vill inte kontakt. De får väl som vi en regelbunden överdos ”där inne” och flyr sedan snabbt tillbaka till lugnet ”här ute”.

På resa med mamma

7/6/2019

Så är semesterperioden här på allvar. Det märks inte minst på alla mediala tips, råd och förslag vi drabbas av, beträffande allt från mobildisciplin till de obligatoriska listorna över olika mer eller mindre populära resmål. Vi förses med statistik och trendanalyser. Alla är ute och reser, inklusive våra kära journalister och naturligtvis sätter det sina spår.

Somt av det man läser är tämligen trivialt. Har man nått mogen ålder vet man förmodligen det mesta om semesterperiodens alla fallgropar. Vi har också fått likartade resetips i flera decennier vid det här laget, och vi genomskådar lätt ytliga försök att förföra oss. Men, så glimmar det till ibland och vi får ta del av inspirerade reseupplevelser, på det där sättet som är TTs dröm och raison d’etre.

En sådan inspirerande reseskildring är Nina van den Brinks redogörelse för sin Mamma-resa runt Östersjön (Fokus nr 27-28, 2019). Fokusjournalisten van den Brink realiserar en länge tänkt tanke, att hon och bästa väninnan ska ta med mammorna på en resa från Stockholm till Finland, via några orter vid Norrlandskusten. Det är en jakt på rötter, som leder till goda samtal och intimare relationer.

”The mother tour” tar med mamma Alice 84, och Rosita 74 till svenskbygderna runt Petalax, via färjeöverfarten Umeå - Vasa. För en sydlänning som sällan rört sig norr om Gävle känns det hela väldigt exotiskt. Bastubad ingår i besöket. Inte så exotiskt invänder kanske någon, men med åtföljande nakenbad i finsk skogssjö, så blir det ju det. I Borgå besöker man Runebergs hem och minns den klassiska poesin. Runeberg, vem nu för tiden minns en sådan gammal mossighet? Skaldar om krig och sånt… Jo, men en som enligt uppgift faktiskt gärna gör det är ju svenska riksdagens talman - Andreas Norlén. Heder åt honom.

En mamma-resa! Vilken fin idé! Det blir en ”resa på djupet snarare än över vykortsytan. (…) Vi har rest inte bara i Finland utan i våra mammors själar”, skriver den fyndiga van den Brink. Tänk om lite fler människor kunde göra en sådan upptäckt - att det finns kvalitet och kvantitet i resandet. Och att vi bör sikta på kvalitet. I det ingår förmodligen alldeles enkelt att vi bryter mönster och vanor. Det handlar nog också en hel del om valet av resesällskap. Också här finns ju utrymme för att bryta vanor.