Följ med till Europas trevligaste storstad i höst! Att avstå Berlin ger i längden svår abstinens. Bota den tillsammans med mig den 22 - 26 november! Läs mer här!
 Inledningen av P O Enqvists roman Lewis resa från 2001, är magnifik. Få kan som han skapa en känsla av spänning och mystik i en till synes vardaglig situation. Berättarjaget är inbjuden till begravning i Christiansfeld, en liten stad i norra Slesvig på Jylland. Där upptäcker han en kristen tradition som han fascineras av och som han känner igen från sin egen uppväxtmiljö i Västerbotten.
Man begravde Efraim Markström den 16 september 1982 i Christiansfeld, en plats i södra Jylland nära gränsen till Tyskland, ett land där han för övrigt aldrig varit; det skedde i Brödraförsamlingens regi, i den herrnhutiska församlingen i Christiansfeld. Det var så jag fick veta att han blivit herrnhutare. Jag hade trott att han var pingstvän. Han hade kanske till sist sökt sig till de sina, i ett främmande land, så att han först inför döden uppsökt sitt egentliga hem; att han i livet alltså hade levt i diasporan, i en andens landsflykt, men nu återvänt dit där han egentligen hörde hemma, vilket gjorde mig egendomligt upprörd, nästan sårad, efter jag alltid trott att Efraim på alla sätt varit förankrad i Bureå socken, i norra Västerbotten, som också var mitt egentliga hem. Vad var då det egentliga? Man kunde ju undra. Christiansfeld är en herrnhutisk idealstad, anlagd i slutet av 1700-talet, på inrådan av galne kung Christian VII. Eller möjligen på initiativ av dennes upplysningsorienterade livläkare – Johann Friedrich Struensee. De båda hade några år tidigare besökt en herrnhutisk stad i Holland, och imponerats av invånarnas driftighet.  Emil Nolde (1867 - 1956) var en kontroversiell konstnär redan under sin levnad. Men också i sitt eftermäle har han diskuterats flitigt. Anledningen är hans nazist-sympatier och antisemitism. Länge var saken oklar, men de senaste decenniernas forskning har gjort den tydlig: Nolde var sympatiskt inställd till nazismen fram till krigsslutet. Efter kriget försökte han och människor i hans omgivning dölja detta faktum.
Nu står vi där med ett facit som riktar en gammal och viktig fråga till oss: i vilken utsträckning kan och bör vi skilja på konstnären och verket? |
