Följ med till Europas trevligaste storstad i höst! Att avstå Berlin ger i längden svår abstinens. Bota den tillsammans med mig den 22 - 26 november! Läs mer här!

Inledningen av P O Enqvists roman Lewis resa från 2001, är magnifik. Få kan som han skapa en känsla av spänning och mystik i en till synes vardaglig situation. Berättarjaget är inbjuden till begravning i Christiansfeld, en liten stad i norra Slesvig på Jylland. Där upptäcker han en kristen tradition som han fascineras av och som han känner igen från sin egen uppväxtmiljö i Västerbotten. 
​
Man begravde Efraim Markström den 16 september 1982 i Christiansfeld, en plats i södra Jylland nära gränsen till Tyskland, ett land där han för övrigt aldrig varit; det skedde i Brödraförsamlingens regi, i den herrnhutiska församlingen i Christiansfeld.

Det var så jag fick veta att han blivit herrnhutare. Jag hade trott att han var pingstvän. Han hade kanske till sist sökt sig till de sina, i ett främmande land, så att han först inför döden uppsökt sitt egentliga hem; att han i livet alltså hade levt i diasporan, i en andens landsflykt, men nu återvänt dit där han egentligen hörde hemma, vilket gjorde mig egendomligt upprörd, nästan sårad, efter jag alltid trott att Efraim på alla sätt varit förankrad i Bureå socken, i norra Västerbotten, som också var mitt egentliga hem.
Vad var då det egentliga? Man kunde ju undra.

Christiansfeld är en herrnhutisk idealstad, anlagd i slutet av 1700-talet, på inrådan av galne kung Christian VII. Eller möjligen på initiativ av dennes upplysningsorienterade livläkare – Johann Friedrich Struensee. De båda hade några år tidigare besökt en herrnhutisk stad i Holland, och imponerats av invånarnas driftighet.

​Vad är detta för plats egentligen? Vilka var herrnhutarna och vad har de betytt? Det är upptakten i Enqvists mäktiga roman, som sen koncentrerar sig på den svenska pingströrelsen och dess ledare Lewi Petrus. 

Den lilla staden Christiansfeld i norra Slesvig är Unesco-klassat världsarv sedan 2015. Det är lätt att förstå, platsen är helt unik. Här byggde herrnhutarna inom loppet av några decennier ett genomorganiserat idealsamhälle, där de kunde leva och verka i enlighet med sin värdegrund. Det var bara en stad i en rad olika samhällsbyggen, med start i Herrnhut år 1722. Rörelsen leddes då av den fromme greven Nicolaus Ludwig Zinzendorf, som på sina ägor i Sachsen gav skydd åt de så kallade böhmiska bröderna, som flydde undan motreformationens nitiska pådrivare i Böhmen och Polen.

I uppslagsverken kan man läsa att rörelsen inriktning handlade om det rätta hjärteförhållandet till Jesus, samt fokuseringen på Jesu lidande. De har inte heller velat splittra utan snarare reformera och stärka den lutherska läran. På så sätt är rörelsen inomkyrklig.

Att leva i brödraförsamlingen här innebar ett stillsamt men strävsamt liv i arbete och bön och med strikta normer för umgänge och samlevnad. För att få bli del av gemenskapen krävdes – förutom den rätta tron – också att yrkesprofilen var till gagn för helheten. Staden blev snabbt en blomstrande plats, delvis tack vare tullfrihet och skattelättnader. Staden hade egen domstol och männen var undantagna värnplikt.

Det största hus som dominerar stadens centrala torg är givetvis kyrkan. Dess interiör är fascinerande med sin enkla och strama inredning. De vitmålade träbänkarna är placerades utmed salens längd, så att alla sittande riktar sin blick mot den ena långväggen. Där finns talarstolen och liturgibordet varifrån gudstjänsten leds. Intill talarstolen finns väggfasta vänkar på båda sidor avsedda för församlingens äldstebröder, som blickar ut över församlingen under gudstjänsten.

Enqvist beskriver en begravningsgudstjänst som han deltar i här hösten 1982 och han förstår plötsligt lite mer av rötterna till sin mors norrländska fromhet. Formerna och trosglöden är överlappande. Vid tiden för Enqvists besök är ortens och gemenskapens storhetstid över sedan lång tid. Det nuvarande Christiansfeld är ”musealt”, det vill säga, de flesta som vandrar på de lugna gatorna här är turister, nyfikna på ett av Danmarks mindre kända världsarv.

Övriga större byggnader mitt i Christiansfeld är manshuset och kvinnohuset, de gemensamhetsboenden som var avsedda för ogifta män och kvinnor. Efter konfirmationen flyttade alla unga in här. Som gifta flyttade de ut och fick en egen bostad. Övriga gemensamma byggnader är pojk- och flickskolan, änkehuset och hotellet. Detta sistnämnda hus har hyst många prominenter genom åren. Bland annat var det här som vapenvilan mellan Danmark och Preussen/Österrike ingicks, våren 1864.

Exteriört är byggnaderna likartade. Fasaderna är av gult tegel och inga hus har mer än två våningar. Två parallella huvudgator med denna typ av hus utgör stadens huvudstråk. Utmed huvudgatorna växer lindar. Vinkelrätt mot dessa löper ett antal mindre gator. En mycket strikt stadsplan med andra ord, planerad och skapad i en helhet och under kort tid i slutet av 1700-talet.  

Ett stycke utanför bebyggelsen ligger kyrkogården, eller Gudsåkern med herrnhutisk vokabulär. Här ligger de av Gud skördade, vilande var och en under likadana horisontellt placerade stenar. Samma typ av inskription på dem alla, ett namn, årtal, födelse- och dödsort och så ett Bibelcitat. Män och kvinnor ligger på varsin sida av huvudgången. Här är gravar från 1800-talet fram till vår tid, finner vi snabbt när våra fascinerade blickar sveper över de långa raderna. 

Idag har församlingen i Christiansfeld ca 350 medlemmar varav drygt 100 bor i staden. Församlingen driver fortfarande några verksamheter: hotellet, honungskakebageriet samt kakelugnsfabriken. Alla gudstjänster och församlingsmöten är öppna för alla. Brödramenigheten predikar alltjämt ett och samma motto: Vårt lamm har segrat – låt oss följa honom.

Söker du något annorlunda på din resa i Danmark så ta dig till Christiansfeld!

Emil Nolde (1867 - 1956) var en kontroversiell konstnär redan under sin levnad. Men också i sitt eftermäle har han diskuterats flitigt. Anledningen är hans nazist-sympatier och antisemitism. Länge var saken oklar, men de senaste decenniernas forskning har gjort den tydlig: Nolde var sympatiskt inställd till nazismen fram till krigsslutet. Efter kriget försökte han och människor i hans omgivning dölja detta faktum.

Nu står vi där med ett facit som riktar en gammal och viktig fråga till oss: i vilken utsträckning kan och bör vi skilja på konstnären och verket? 

Vägarna i västra delen av Schleswig är ödsliga, trots att det är i mitten av juli och solen skiner från en mestadels klar himmel. Det sønderjyska/nordfrisiska landskapet är glest befolkat och sedan urminnes tider präglat av hårda naturförhållanden. Vinden från havet i väster och ständigt återkommande stormar och översvämningar har satt sin prägel. Men det är också ett bördigt jordbrukslandskap som vi upplever från bilen, med vidsträckta åkrar och betesmarker med flitig förekomst av kor och får. 

En viss lappsjuka griper tag i oss en stund, men den känslan bryts effektivt när vi svänger in på parkeringen vid Nolde-stiftelsen i Seebüll (Søbøl). Parkeringen är full av bilar och entrén till Nolde-centrat har tydlig karaktär av modernt konstmuseum med generösa ytor för shopen och den snygga serveringen. På entrébyggnadens övervåning presenteras konstnären och hans hustru med texter och en välgjord film. Dessutom redovisas utförligt den påkostade ombyggnad och renovering som platsen genomgått de senaste åren. 

Det viktigaste på denna plats är förstås paret Noldes bostadshus, uppfört av dem själva på 1920-talet, tillsammans med den vidhängande trädgården. I en diskret del av trädgården är de båda makarna gravsatta. 

Huset är en modernistisk skapelse med spännande vinklar och linjer, ett verkligt ”Zauberheim” helt efter makarnas gemensamma idéer. Ada Nolde - född Vilstrup - utbildade sig till skådespelerska och sångerska, när hon mötte Nolde i Köpenhamn i början av 1900-talet.

I Seebüll kombinerade paret sin bostad med ateljé och utställningslokaler när huset stod klart i slutet av 1920-talet. Nu är huset anpassat efter de stora skaror besökare som tar sig hit. Ett par rum är dock återskapade så som de såg ut när makarna Nolde bodde här, inklusive möbler och originalfärger på väggarna. 

I utställningen får man ta del av en stor mängd Nolde-verk, inte minst den berömda sviten över korsfästelsen och andra nytestamentliga scener från 1909. Till det extra minnesvärda hör också sviten av självporträtt.

Noldes konst är en explosion av färger och expressionistiska former. För oss är intrycken oemotståndliga. Inför dem sjunker kunskapen om Noldes politiska idéer undan, det måste medges. Konsten och platsens unika skönhet tar helt överhanden. Så är det säkert inte för alla, men alla uppmanas att åka hit för en exceptionell upplevelse.