Det är en uppenbar brist i min bildning, utan tvekan. Att jag aldrig besökt Barcelona, en av Europas allra populäraste städer. Det ser emellertid nu ut som om den bristen kommer att utraderas inom kort. 

Vad måste man veta inför en resa till Barcelona? Ja, det beror ju på… Det beror ju på vad man vill med sitt resande. Alltså aktualiseras den filosofiska fråga som denna blogg sysselsätter sig med tämligen ofta. Det finns förvisso få måsten över huvud taget, men någon form av förberedelser krävs ändå för den som reser med ambitioner, eller hur?

Låt oss gå igenom en enkel Tertulia travels-variant av dessa förberedelser! Obs! vi pratar snabba och rapsodiska förberedelser här, inget annat.

Först studeras kartor och den allra mest grundläggande topografin görs begriplig. Det hela tycks ganska enkelt i det här fallet: det finns en hamn och en strand, det finns en uråldrig stadsdel - den historiska kärnan - med det suggestivt klingande namnet Barri Gotic. Här ligger de smala, slingrande gator som vi känner igen från alla antika och medeltida städer i Europa - och det är ju i en sådan kontext vi nu befinner oss. Här finns också ett antal kyrkor, samt minnen från stadens tidigare judiska minoritet.

Omkring denna kärna breder en stor yta med kvadratiska och rektangulära kvarter ut sig, av en betydande omfattning och systematik. I modellen ingår ett par spikraka genombrottsgator av imponerande längd och bredd, främsta exemplen kanske Avinguda Diagonal (talande namn) och Gran Via de les Corts Catalanes. Ordning och reda utstrålas. Vem har haft ansvaret för stadsplaneringen här, undrar man?

Vi hittar snabbt också den enda gata som tillfrågade nämner  vid namn, och också tas upp i alla snabbguider: La Rambla. Här ska man gå förstår man, men kanske ska förväntningarna tas ner en smula? Är det som Strøget i Köpenhamn är detta en klok inställning.

Efter kartstudierna frågas nära och kära ut en smula om vad som rekommenderas. Svaren är något svävande men genomgående entusiastiska. De handlar ofta om Gaudi. Detta var redan känt så det förändrar ingenting.

Vad mer? Jo, de mest självklara och listade svaren på frågan om varför människor reser hit behöver lite behandling: fest, nattliv, mat o dryck, arkitektur, konst, fotboll - så ser den grova listan ut. Således: fotboll*, fest och nattliv går bort, men trevliga barer och restauranger (mat o dryck) är inte ointressant - särskilt ställen med kulturhistorisk atmosfär. Det senare är ganska svårt att få någon fast grepp om - det krävs okulära studier på plats. Dock konstateras att lokalborna gillar röd vermouth. Inte mig emot, tvärtom.

Arkitektur och konst då: jo, självklart. Gaudi är det stora namnet och det verkar vara svårt att överskatta denna attraktion. En Google-karta förbereds med alla Gaudi-platser markerade. Praktiskt och behändigt! Kartan ligger uppe nu under fliken Kartor. ​

Platser med anknytning till Gaudi:

• Sagrada Familia - kyrkan som påbörjades på 1880-talet och som aldrig tycks bli klar. Det här bör vara ett av världens mesta turistmål. Undrar om det går att komma in?
• Casa Batllo - en av flera bostadshus som Gaudi ritade för rika Barcelona-bor. I det här fallet "renoverade" han ett befintligt hus. Tid: färdigt 1906.
• Parc Güell - en av två berömda skapelser på uppdrag av Eusebi Güell, rik industriman. Här en park i utkanten av staden, rik på bland annat trencadis-verk.
• Palau Güell - bostad för ovan nämnda industriman. 
• Casa Mila (La Pedrera) - ett bostadshus som skapades för att bli stadens mest spektakulära. Har det förblivit så? Färdigbyggt ca 1910.
• Casa Vicens - även detta ett tidigt verk, bostad för industrimannen Manuel Vicens. 

Frågorna hopar sig direkt vid denna snabbgenomgång: varifrån kom hans enastående lekfullhet? Varför kallas det modernism när det snarast är fråga om jugend? Vad betydde hans katolska fromhet för hans skapande? Varför blir den där kyrkan aldrig klar?

Snart har vi svaren, hoppas jag! Kvar att lösa: var ska vi vila vårt trötta huvud när kvällen nalkas? Alltså, finns här några justa hotell? Jo, det gör det verkligen. Det vi väljer ser trevligt ut på bilderna samt har en bra adress. Väl inskolad i det försåtliga i dessa förutsättningar väntar jag med att säga mer om saken.

Något mer som inger oro? Jo, anhopningen av turister. Det finns få saker som kan förstöra en plats lika effektivt som en hög koncentration av turister - sånt är vi alla bekanta med sedan länge. Men, det är också en allmän erfarenhet, det finns ofta goda skäl för turisterna att flockas till dylika platser. Således får vi stå ut, och ta till  det sedvanliga knepet: lämna de mest upptrampade stigarna.

Nästa gång Barcelona tas upp till behandling finns det förhoppningsvis handfasta erfarenheter av staden. Jag hoppas de högt ställda förväntningarna kommer att tillfredsställas. Högt ställda förväntningar är en lite farlig utgångspunkt, det medges, men vad göra?

*Fotboll kan betraktas som kultur - läs här!

Följ med på en av Tertulia travels stärkande och inspirerande promenader i det vackra vårvädret! Även om inte prognoserna sträcker sig så långt fram, litar vi förstås på att vädergudarna är med oss. Så brukar det faktiskt vara!

​Det första fallet är en promenad i Köpenhamn under ledning av de dubbla guiderna/samtalsledarna Lars och Tyke - med rubriken: 

Resor, sjöfart, idéutbyte - omkring Köpenhamns hamn (14/5)
Vi studerar arkitektur och topografi runt hamnbassängen, prövar ett par av de många broarna, samt begrundar allt spännande som hänt här genom århundradena. Tyke Tykesson är arkitekt och verksam inom fält som stadsplanering och bostadsförsörjning i Malmö stad. Han har bidragit med många texter på Tertulia travels - kolla särskilt under texter från Asien.

För det andra får du gärna anmäla dig till en promenad i Malmö, med rubriken:

Arbetets mening (15/5)
Med inspiration från bland andra Roland Paulsens arbetskritik pratar vi om hur vi ser på arbetet - i allmänhet och i vårt eget specifika fall. Om arbetet förslavar eller befriar eller står för helt andra ting. Vi vandrar mellan klassiska arbetarrörelseplatser i centrala Malmö.

Välkommen med din anmälan via mail: info@tertuliatravels.com 
​
Hör av dig om du har frågor! Mer info finner du här: Promenader och resor

Att hämta inspiration från författare och andra kulturpersonligheter vid valet av resmål eller utflyktsmål blir allt vanligare. Senare års allt mer nyanserade och diversifierade resemarknad har naturligtvis varit snabb med att göra affär av människors litterära intressen. Det som erbjuds spänner från den helt ytliga hållningen utifrån "kända platser". Det kan handla om att en boks eller films handling har utspelat sig på platsen - därmed är den numera "känd". Eller så kan resekoncepten handla om mer eller mindre nördiga specialintressen: På vilken  restaurang i centrala London fick Dr Watson höra talas om Sherlock Holmes första gången? Vid vilket bord på Café Rabeshave i Köpenhamn brukade Cornelis Vreeswijk sitta? Var bodde Strindberg i Paris? Vilka promenader tog han i staden? Mer om det senare längre fram i denna text! 
 
Andra, klassiska exempel som fortsätter att generera energi till resebranschen, är HC Andersens miljöer i Odense, inklusive det helt nya museet där. Vandringar i James Joyce fotspår i Dublin utifrån romanen Ulysses är också väletablerade. Varför gör människor på detta viset? Jo men många ser faktiskt resandet som ett kunskapsäventyr. Så är det exempelvis för undertecknad, och Tertulia travels har ett av sina grundmotiv här. Vi har skrivit om besläktade teman många gånger förr. I artikeln Den gående känner friheten, berättas exempelvis om ett turistmål - Lake district i England – som helt och hållet skrivs fram och skapas genom William Wordsworths poesi.  
​
Mötet med nya platser väcker alltid nyfikenhet kring kulturell kontext och historiska fakta. Vad har egentligen hänt här? Varför? Vilka människor har bott här, eller vandrat längs gatorna? Vad behöver jag förstå för att kunna tolka platsen? Det senare är frågor som alltid gäller för den som besöker en ny plats - och vill förstå den. Det rör artefakter som arkitektur och stadsbyggnad, det gäller institutioner och alla former av kulturella uttryck. Vilken är egentligen den historiska bakgrunden? Hur kom det att bli så här? Detta är den viktigaste anledningen till att resa – om du frågar undertecknad – även om det händer att också andra faktorer gör sig gällande. 

Utöver en fördjupad förståelse för en plats är det helt enkelt kul att veta lite mer: hur upplevde Mary Wollstonecraft Norden under sin resa här på 1790-talet? Hur upplevde Björnståhl sultanens huvudstad Istanbul? Vilka stopp gjorde Lagerlöf och Elkan under sina resor i Sydeuropa? 

Nya författarinspirerade resmål tillkommer förstås hela tiden. Henning Mankell-turismen med centrum i Ystad är ett exempel på nära håll. På tur i Kurt Wallanders fotspår i Skåne kan du ta del av här. När TV-serien Bron var på tapeten bildade den utgångspunkten för guidade bussresor till de mest udda adresser i Malmö. 

En nyligen adderad reseupplevelse skapades i och med Elena Ferrantes Neapel-svit. De fyra böckerna publicerades i Italien åren 2011 till 2014 – den första delen med titeln Min fantastiska väninna (L’amica geniale). Ferrante slår an en ton som lockat miljoner fascinerade läsare världen över. TV-serien som följt har säkert bidragit ytterligare till vurmen. Undertecknad tillhör denna beundrande skara. Följaktligen längtar vi nu oavbrutet till Neapel. Varför då? Tja, kanske är det så enkelt att vi vill fortsätta med att ge berättelsen och våra minnen av den nytt liv och ny energi – så att de lever kvar inom oss. För många människor är detta säkert en förbryllande tanke.

För oss som inte bor i denna stad eller känner till den på annat sätt, är miljöerna i romanerna förstås abstrakta. För en Neapel-bo är det dock ganska tydligt vilka kvarter och stadsdelar som inspirerat författaren. Elena Ferrante (officiell webbplats här) är en pseudonym – vi vet inte säkert vem som döljs där bakom, även om det finns kvalificerade teorier. Hon känner dock till staden väl.

Lila och Lenus barndomskvarter anses vara inspirerade av Rione Luzzatti. En närmare koll med hjälp av Google street view gör det i högsta grad troligt. Andra miljöer som uttryckligen nämns och figurerar i böckerna är exempelvis Piazza dei Martiri, där Lila jobbar i skoaffär en tid, gör remarkabla insatser för marknadsföringen men lider av maffia-bröderna Solaras närvaro i sammanhanget. Den största ön utanför fastlandskusten – Ischia – kan också besökas, med sin Maronti-strand – där mycken dramatik utspelar sig i böckerna.

Entreprenörer i Neapel har förstås inte varit sena med att haka på det stora intresset. Här är en av huvudaktörerna: Looking for Lila.

Äldre författare som lockar oss ut på upptäcktsfärd är exempelvis vår egen August Strindberg. I den fantastiska boken Strindbergs världar (Meidal/Wanselius, 2012) kan vi stifta bekantskap med alla de miljöer han bebodde eller besökte under sitt liv. Paris var i flera omgångar hans hem. Den sista perioden i staden i slutet av 1890-talet gjorde han dagligen en och samma promenad i staden – som en modern besökare enkelt kan följa. Från lägenheten högt upp på Rue Bonaparte, vandrade han söderut längs samma gata. Han passerade den trafikerade Bouleard St Germain och gick vidare ner mot Jardin de Luxembourg. 

Viktigaste markeringen av Strindbergs närvaro i staden finns på norra sidan av kyrkan Saint Sulpice. Här har myndigheterna placerat hans byst och även en fin minnesskrift om hans stora betydelse för utvecklingen av den europeiska litteraturen. Ett måste för svenskar på besök i Paris? Strindberg gick ofta in i kyrkan för att betrakta en av dess många målningar - Delacroixs bild av Jakobs brottning med Gud. Strindberg kände igen sig. 

Från parken svängde han upp mot Place Odeon och sedan följde han Boulevard St Michel norrut mot floden, varvid han svängde vänster och var snart hemma igen. Vill man göra en liten avstickare från rutten kan man vandra fram till huset på Rue d’Assas 62 – där handlingen i Inferno kulminerar. En minnesplakett sitter på fasaden.

På kvällarna begav han sig ibland till ett ställe som finns kvar – La Closerie des Lilacs. Där kan vi nördar sitta ner vid ett bord som bär en liten mässingsbricka med författarens namn. Flera andra mässingsbrickor med fler namn finns också på Strindbergs bord, liksom de omgivande, vilket litegrann tar bort effekten. Men, han var här, ingen tvekan om den saken. Han gillade att ta en absint, och har reflekterat en smula över en sådan stund: "Vad livet ändå är ljuvligt, när ett lindrigt rus drar sin töckenslöja över tillvarons elände."

Läs mera här: Strindberg på resande fot nr 4. Om Strindbergs promenader i Paris kan vi läsa i den trevliga boken Drömmen om Paris (L Moberg, 2005).

En författare som i många år har varit en viktig inspirationskälla för Tertulia travels - på flera plan - är Danmarks store filosof: Søren Kierkegaard. Det gamla Köpenhamn är en oerhört välbevarad stad, mycket mer så än det sönderrivna Stockholm eller de sönderbombade städerna i Tyskland. Då på den tiden, vid mitten av 1800-talet, var det en oerhört trång och tätbefolkad stad. Mängden människor som bebodde de centrala delarna av staden var mycket större än i dag. Kvartersindelningen är kvar, gatusträckningarna i allt väsentligt, samt flertalet byggnader.

Kierkegaard bodde på nio olika adresser i Köpenhamn. I sju av fallen finns husen kvar. Dessutom finns platsen där han gick i skolan kvar, liksom det gamla universitetshuset på Vor Frue plads. Kyrkan där han och hans familj bevistade gudstjänsterna varje söndag, kyrkan han döptes i liksom den där han konfirmerades – alla finns kvar. Kvar är också sjukhuset där han avled i december 1855 (nu museum) och givetvis hans grav på Assistens kyrkogård på Nørrebro.

Det är också lätt att peka ut platser där han gillade att vistas, Det Konglige (Köpenhamns nationalscen vid Kongens nytorv), hans favoritbokhandel eller stadens vallar som var viktiga promenadstråk. Samt en hel del annat. Sammantaget är det lätt att känna filosofens närvaro i dessa kvarter, i synnerhet om man har läst några av hans skrifter. Tertulia travels gör regelbundet vandringar i Köpenhamn i Kierkegaards fotspår – ha koll under fliken Promenader och resor.

Författare i alla tider utgör ständigt stimulerande vägvisare - observanta och välformulerade som de ofta är. De rustar oss med kunskaper och känslomässig beredskap att möta en ny plats. Och de är många gånger mer effektiva vägvisare än vår tids turistguider - vars ytlighet lätt gör en ambitiös resenär besviken. 

Än finns chansen! Ta den och följ med till Berlin den 25 - 29 maj! Nästa vecka stänger jag anmälningarna. Hör gärna av dig om du undrar nåt. Och har du tips och förslag vill jag givetvis ta del av dem. Mer info om upplägg och anmälningsrutin finner du här - Tre dagar i Berlin.

Scenen är märklig, men dock sann: ryska kosacker slår läger i hjärtat av den franska huvudstaden, mitt på själva Champs Elysée. Det är april månad 1814 och Europa befinner sig i slutskedet av en mycket lång period av krig och konflikter. Den ryska armén och tsar Alexander I har spelat en avgörande roll i de senare skedena av denna konflikt. Nu befinner sig ryssarna i Paris. Så långt västerut i Europa har ryska trupper aldrig förr eller senare befunnit säg. Låt oss hoppas att det förblir på det sättet.
 
Den historiska kontexten är följande. I slutet av mars 1814 har den franska statens resurser fullständigt tömts ut i kriget mot en allians av allierade motståndare vid namn sjätte koalitionen. Under hela 1813 kämpade Frankrike mot ett alltmer enat motståndarlag bestående främst av stormakterna England, Ryssland, Österrike och Preussen. Det avgörande slaget stod vid Leipzig i oktober. 
 
Under ledning av kejsar Napoleon har de kvarvarande franska trupperna sedan januari utkämpat uppehållande strider i de östra delarna av landet, med de övermäktiga härar som vält in över Frankrikes gränser. Trots ett bitvis briljant hantering av ”de inre linjerna” och ”centralpositionens strategi” räcker det inte för att stå emot. Napoleon har 70 000 man mot de allierades 400 000, vilka är uppdelade på tre arméer. I en tre månader lång kampanj lyckas han avvärja de allierades framryckning mot Paris. Men till sist går det inte längre.
 
Den 31 mars kapitulerar Paris medan Napoleon står i Fontainbleau med en armékår på 25 000 man. Institutionerna och opinionen i Paris vacklar, och börjar förhandla med ockupanterna. Napoleons berömda stjärna är definitivt i dalande. De allierade tågar in i Paris med tsar Alexander i spetsen. Det är första gånger på 400 år som främmande makters soldater intar Paris gator. Napoleon vill fortsätta strida, men hans marskalkar vägrar.
 
Den 6 april accepterar Napoleon faktum och abdikerar villkorslöst. Den 20 april tar han adjö av soldaterna i delar av det kejserliga gardet. Många gråter. Han förs som allmäneuropeisk fånge till ön Elba utanför Italiens kust, åtföljd av en liten administration och en bataljon soldater.
 
Men kosackerna på Champs Elysée då - vad hände där? Jo, den invaderande armén bestående av ryssar, preussare, österrikare och andra tyska trupper tågar in i Paris och tar makten över magistraten. Befolkningen är naturligtvis spänd och nervös inför de intågande främmande soldaterna. Det bildas snabbt två grupper: de som är trogna kejsaren uppträder stolt och arrogant gentemot ockupanterna, medan de rojalistiskt sinnade fransmännen välkomnar dem, ger dem mat och vin och drar hurrande fram genom gatorna.
 
Extra stor nyfikenhet ägnas åt kosackerna, vars (negativa) rykte har föregått dem. Inga allvarligare incidenter ska dock ha inträffat under ockupationen - månne var dåtidens ryska soldater mer disciplinerade än dagens. Men kosackerna är krävande i ett avseende: när de beställer kaffe eller cognac eller andra godsaker på de intilliggande kaféerna ropar de ”Bistro!” - vilket betyder ”fort”. Detta skulle i så fall vara det enda bestående minnet av ryssarna i Paris under dessa ockupationsveckor. Alla tror dock inte på denna etymologi - som är rolig, eller hur?
 
De ryska trupperna blev kvar i Paris fram till sommaren 1814.