I den lilla byn Naggar, på östra sidan av Kulu-dalen, i bergiga Himalchar pradesh, finns ett fint litet museum ägnat den ryske målaren, filosofen, författaren och humanisten (listan göras längre) Nicholas Roerich (1874 - 1947). Det känns som att göra en stor och inspirerande upptäckt, att stifta bekantskap med denna idealistiska världsmedborgare.

Efter att ha gjort en framgångsrik karriär som nyskapande målare, både hemma i Ryssland och utomlands, intresserade han sig alltmer för Asiens kulturer, inte minst de andliga och religiösa traditionerna.  Någon gång på 1920-talet under någon av sina resor i Himalaya kom han förbi denna stillsamma och vackra plats i Kulu-dalen.  Han byggde sig ett hus och stannade. 

Väl på plats i Naggar arbetade han med att kartlägga den lokala kulturen, starta ett forskningsinstitutet som samverkade med många av tidens stora orientalister och kulturpersonligheter, samt propagera för sin stora mission - en internationell konvention till skydd för alla former av mänsklig kultur. Han levde sina sista år i skuggan av den världsbrand som var andra världskriget och fruktade för mänsklighetens uppenbara förstörelselusta. Hela tiden målade han intensivt, framför allt motiv från Himalayas storslagna natur. 

Att besöka hans hem i Naggar känns verkligen som att stifta bekantskap med en stor personlighet. Han var under sin levnad en man med världsrykte, och knappast isolerad i sin Nordindiska by, trots tidens begränsade kommunikationer. Nehru och dottern Indira (Gandhi) kom hit och besökte honom, bland många andra. Hemmiljöerna är välbevarade, men måste tyvärr beskådas genom glasfönstren. Huset och trädgården är en idyll. Platsen för hans begravningsbål och sista viloplats (samadhi) är poetiskt stillsam och vacker. 

Det ideella arvet efter Roerich kan i hög grad kopplas till the Roerich pact, en internationell konvention till skydd för all form av materiell kultur för att motverka förstörelse av kulturarv, särskilt i händelse av krig. Pakten undertecknades på 1930-talet av bland andra USA och en lång rad stater i Latinamerika, Europa och Asien. Det fortsatta arbetet fick efter andra världskriget nära kopplingar till Unesco och till Haag-konventionen. Arvet efter honom är alltså inte borta, långt ifrån. Ändå känns ett styng av sorg när man betraktar alla porträtt och gruppfoton över hans umgänge med många av tidens stora personligheter.

Nicholas Roerich var en uppmärksammad och betydelsefull person under sin levnad. Men så är allt plötsligt över. Hur snabbt ett människoliv förflyter och faller i glömska. De flesta som passerar Naggar nere på slätten känner inte Nicholas Roerich och stannar inte upp hos honom. Den som ändå gör det, får dock möta ett mycket spännande levnadsöde. 

I maj 1857 utbröt ett omfattande uppror i de norra delarna av brittiska Indien. I historieböckerna brukar det kallas för sepoy-upproret, eftersom det startade bland indiska soldater - så kallade sepoyer - i armén. Huvudorter för de strider som blev följden var främst Delhi, Lucknow och Cawnpore (Kanpur). Upproret slogs ganska snabbt ner av de överlägsna brittiska trupperna. De upproriska var splittrade och lyckades aldrig skapa en samlad ledning. I september återtogs Delhi under befäl  av den ryktbare John Nicholson och året därpå slogs de sista upprorsmännen ner i centrala Indien. 

Britterna var ju sedan slutet av 1700-talet flitiga resenärer, skapare av den moderna turismen. Under 1800-talet ökade den brittiska turismen ännu mer i omfattning, understödd av det världsomfattande imperiet. Efter "the mutiny", som upproret kom att kallas, blev det populärt för britter att resa runt till orter i norra Indien där minnesmärken av olika slag från händelserna 1857 kunde beskådas. Kanske kan det betraktas som en tidig form av slagfältsturism.

Mest uppmärksammat av monumenten var the Memorial Well i Cawnpore. Den italienska skulptören Marochetti skapade här en ängel i vit marmor som täckte den brunn i staden där de upproriska hade dumpat kropparna av 400 brittiska kvinnor och barn som dödats i striderna. Minnesmärken som detta skulle påminna de brittiska besökarna om de stora uppoffringar som gjorts och gjordes i Indien.

Efter 1947 förstördes monumentet i Kanpur. På dess plats finns nu en park (Nana Rao) som istället ärar den indiska självständighetens hjältar. 

Källa: A concise history om modern India, B D Metcalf/T R Metcalf, Cambridge university press

På historiska The Mall i Shimla vandrar horder av indiska turister, och en och annan västerlänning. Det är en märklig upplevelse att passera hus i korsvirke, pelargoner och hortensior i krukorna, men samtidigt se apflockar klänga i tallarna. Är vi fortfarande i Indien, frågar vi oss storögt.

Jo då, utan tvekan. På södra sidan av den branta sluttningen breder den stor basaren ut sig. Mycket indiskt. Och trafiken vid genomfartsleden kan också beskrivas som just "indisk". Som tur är så är motorfordon förbjudna på The Mall, vilket gör det möjligt att släntra och strosa fram, en i de flesta indiska städer helt omöjlig sak.

Shimla var det brittiska Indiens huvudstad under sommarperioden, från 1864 till 1947. Beläget på 2000 meters höjd var klimatet här perfekt för den koloniala administrationens folk. Det var här som Shimla-konferensen hölls, med Gandhi, Nehru och de andra stora ledarna inför Indiens självständighet. Mycket historia således, i denna trevliga stad.

Och visst, även soldyrkande nordeuropéer njuter av att få fälla upp paraplyet och andas lite sval luft, som kontrast till Gangesslättens hetta där temperaturen i början av juni sällan sjunker under 40 grader. 

På västra sidan av Ganges sträcker den uråldriga staden Varanasi ut sig flera kilometer längs med flodkanten. Varanasi är en av delstaten Uttar Pradeshs många storstäder, med en befolkning på 1,5 miljon invånare, enligt officiella källor. Delstaten som helhet är Indiens största med 200 miljoner invånare. 

​Det är åtkomsten till flodens vatten som är stadens strukturerande princip. Längs floden löper en serie avsatser och trappor, så kallade ghats. Ovanför dessa tornar husen upp sig i de mest brokiga och märkliga utföranden och åldrar. Viktigast av dessa ghats är Dasashvamedha ghat. Där samlas flest besökare och där finns båtar för uthyrning som skänker besökaren ett behagligt sätt att ta in allt som händer och sker. Det är också här som den stora kvällsritualen - Ganga aarti, hyllningen till den heliga floden - genomförs varje kväll medan mörkret faller. Det är en mäktig ritual som lockar stora skaror. Präster på rad utför en ritual med eld och rökelse, till ljudet av klockor och recitation av mantran. 

"A stone´s throw out on either hand
From that well-ordered road we thread,
And all the world is wild and strange."

Rudyard Kipling

Vad ska man med reseskildringar eller guideböcker till idag? Allt finns ju snabbt tillgängligt på nätet, kartor, restaurangtips, kulturhistoriska fakta. Vissa skulle nog hävda att den klassiska reseskildringen vid en närmare betraktelse faktiskt är död. Den underbara variant som kombinerar djup bildning med intressanta observationer och matnyttiga fakta. En Emil Zilliacus är en utmärkt representant för genren. Ett tecken på genrens tillbakagång är de våg av böcker som behandlar just reseskildrare och deras verk litteraturhistoriskt. Carina Burman skrev exempelvis härom året om Ellen Rydelius, en av våra mest framgångsrika reseskildrare, vilket vi tidigare tagit upp – här.

Mycket av det som skrivs om resor eller främmande platser i dag är många gånger reklam för reseindustrin, direkt eller indirekt. I många dagstidningar är den pliktskyldiga artikeln om nåt specifikt tema eller nån slumpmässigt utvald plats mest en förevändning för ansamlingen av annonser. I andra fall är texterna direkt sponsrade av olika aktörer inom branschen. Detta är väl inget större problem, så länga alla förstår vad det handlar om. Några få internationella förlag dominerar utgivningen av vår tids egentliga reseguider. De är hårt mallade skapelser som ges ut i serier, så att läsaren vet vad som väntar. Tyngdpunkten ligger på konkreta och praktiska tips, priser m m, lite som konsumentupplysning. Det kan vara matnyttigt men är i regel tämligen tråkigt.

Men det finns förstås annat som påminner om en mer klassisk reselitteratur, som vi nu läser främst av litterära skäl, inte för att det nödvändigtvis handlar om en speciell plats som vi eventuellt tänkt resa till. Detta är knappast något att förvånas över, eftersom resandet i sig inte är något speciellt längre. Alla gör det, hela tiden. De välskrivna alstren om främmande platser närmar sig essäistiken eller vanliga kulturartiklar.  Där sätts det litterära i förgrunden snarare än ”det faktiska” - tipsen, guidningen etc.

Bland de många subgenrerna finns en sorts reselitteraturens antites. Det är alla dem som av olika skäl egentligen inte vill resa någonstans, och inte se eller uppleva något särskilt. Den brittiska ”reseskribenten” Jenny Diski är en sådan. Som författare är hon underbart medryckande och spirituell i all sin neurotiska pessimism och skepsis. Hon skriver ofta om främmande platser, där hon egentligen inte vill vara. Istället vill hon vara hemma, med en bra bok och varm kopp thé.
​
Eftersom reseindustrin är så kapitalstark och människors törst efter att förföras är omättlig, går det förstås att luras lite beträffande Jenny Diskis egentliga ärende. Vill hon få folk att resa eller inte? Förmodligen intresserade hon sig knappast för den typen av frågor. Hon gjorde väl som många andra författare, hon bara skrev.

De svenska titlarna på hennes böcker kapitaliserar verkligen på denna paradox hos henne: Den ofrivillige resenären heter en bok, som egentligen har titeln On being still. Hennes sista och flitigt omtalade bok fick heta Den sista resan på svenska, men heter egentligen In gratitude. Det är allt lite orättvist mot Diski att förvanska titlarna på detta sätt. Men det är förmodligen så att alla titlar med ordet ”resa” i sig är säljande. Och vem vill förneka Jenny Diski eller hennes dödsbo lite inkomster, frid över hennes minne.

Men nu handlar det förstås också en del om att befinna sig på främmande platser. Men helt utan den konventionella reseskildringens tendens till romantisering. Diskis platser är inte överdrivet intressanta i sig. Eller rättare, hon lyckas inte utvinna något särskilt spännande ur dem. Hennes resor och vistelser på främmande ort är snarast något som katalyserar centrala teman i hennes eget liv samt ger upphov till en rad allmängiltiga reflektioner kring grundläggande existentiella villkor. Detta gör hon dessutom med en förträfflig humor och självironi.

Väldigt mycket handlar om hennes djupa önskan om att vara stilla, särskilt förstås i boken med denna titel. När hon reser, vare sig målet är Nya Zeeland, den engelska landsbygden i Somerset eller svenska Lappland, är det egentligen denna drivkraft som verkar i henne. Hon blir glad över att bli sjuk på Nya Zeeland så att hon slipper åka på en utflykt för att titta på sevärdheter. Umgänget med turistbroschyrerna i sängen på hotellrummet gör henne mycket muntrare. När hon installerat sig på gården i Somerset är hennes största bekymmer ägarens oro över att hon inte vill gå ut och promenera eller göra andra vanliga saker som hör en vistelse på landet till.

Till Lappland resor hon på uppdrag av en brittisk tidning, med instruktion om att uppleva och ta reda på så mycket som möjligt. Det vill hon inte egentligen, men hon tycks ändå uppleva nån sorts fascination inför scooterfärder i gnistrande snö och övernattningar i en kåta tillsammans med lokala samer. Vistelsens kulmen är upplevelsen av den storslagna renskiljningen som pågår under ett antal intensiva dagar. Hon observerar och förundras storögt - trots allt. Samernas envisa fasthållande vid sina traditionella seder framkallar både känslor av respekt och av sorg. Hur länge kommer det att vara?
​
Jenny Diski gick alltså bort i cancer för ett drygt år sedan. Men hennes böcker lever. Och skänker liv, genom ett osedvanligt spirituellt och humoristiskt tilltal. Om de väcker lusten att resa till liv hos läsaren är en mer öppen fråga.

Det är fint att SJ för ett antal år sedan började servera vin på tåget. Det gör det enklare att stå ut med sega partier av resan då utsikten inte stimulerar, eller då pladdriga medresenärer gör sittplatsen fullständigt olidlig. Då kan man fly en stund till den lilla kafévagnen och sjunka in i en behaglig dimma. De tomma röda galonsofforna ser härligt inbjudande ut för den som söker stillhet och tystnad. När väl kassapersonalens putslustiga skämtsamheter klarats av infinner sig lugnet. Den enda utmaning som behöver hanteras är tågets krängande som riskerar att slå omkull flaskan och glaset. 

Här sitter vi, alla oroliga själar som läst ut våra medhavda böcker och inte orkar ringa våra planerade samtal och/eller är för rastlösa för att titta på film. Mannen intill slår på stort och sveper en miniflaska med whiskey innan han går på chipspåsen och ölen. Kvinnan en bit bort stirrar intensivt ut över landskapet och njuter uppenbarligen av djupa inre monologer (eller inte så djupa men det vill man inte tänka). 

Trots 18 minuters försening finner vi att SJ ändå gör ett hyfsat jobb (vilken generös tolerans!) och gläds över att många människor föredrar det civiliserat lugna tåget före det absurt hektiska flyget som färdmedel. Tåget är helt enkelt proppfullt. Vi tänker förstås alla på miljön, det sårbara men underbara sommarlandskapet som passerar utanför vårt fönster under en värmande sol. Stark frihetskänsla råder och allt känns för närvarande mycket lätt. 

"Någon sa till Sokrates att en person inte hade blivit ett dugg bättre under sin resa. ´Tror jag det´, sade Sokrates, han tog ju med sig själv på resan!"

Montaigne - Om ensamhet (Essayer, bok 1)