När Europa står i brand (bokstavligt och bildligt) har Sverige sportlov. De svenska fjällen tar emot stora mängder glada skidturister som vill njuta av allt som en vintersportsemester kan erbjuda. Och så är det ju, livet måste gå vidare. I själva verket är väl strävan efter normalitet en sund reaktion i en värld fylld av kriser.

Men nog är det konstigt… Plötsligt är pandemin som bortblåst ur våra medvetanden. Något annat har tagit dess plats som dominerande orosmoment. Vi är långt borta från oroshärden, men inte tillräckligt långt, och på en rad olika sätt spelar avståndet heller  ingen roll.

Att befinna sig på toppen av ett fjäll eller på väg utför dess mer eller mindre branta sidor, torde vara en högeffektiv distraktion. Jag avundas alla som har tillgång till denna distraktion just nu, desperat klistrad som jag är vid diverse mediekanaler och appar här på mitt hemmakontor.

De svenska fjällen lockar som sagt stora kadrer av skidentusiaster. Det talas om rekord i bokningar, vilket var bilden redan innan coronan sjönk tillbaka.  Också förra året var en mycket bra säsong enligt uppgift, då flertalet svenskar avstod från att resa till Alperna.

Rapporterna kommer från Skistar och från en mängd andra mindre aktörer med anläggningar i exempelvis Åre, Sälen, Vemdalen och Funäsfjällen. I år kommer danskar, norrmän och andra utlänningar tillbaka, vilket förstås bidrar till rekordsiffrorna. Och med bortplockade restriktioner är möjligheten till after ski och annat roligt hålligång också tillbaka.

Skistar meddelar (SvD 27/2 2022) att man investerar stort i sina anläggningar, bland annat i två nya liftar i Åre. Intresset är numera inte begränsat till sportlovsveckorna, berättar VD Stefan Sjöstrand. Hela året är välbokat.

Ett mörkt moln på himmelen är dock ökningen av antalet laviner. Med fler människor i systemen, framför allt sådana som är pigga på off pist-åkning förändras riskerna. Många laviner utlöses av skidåkare och de flesta sker under perioden från sportlov till påsklov.

Resan som distraktion för att komma bort från besvärande och tyngande tankar och känslor är en realitet för många. Till och med blotta tanken på resor kan ha denna funktion. Särskilt väl fungerar verklighetsflykten när jag får lov att trötta ut min kropp ordentligt, vilket alla som någonsin varit på fjällsemester kan vittna om.

Pesten härjar i Konstantinopel 

Nu är jag åter i herrans namn tillbakakommen till Konstantinopel eller rättare till förstaden Pera med hälsa och sundhet, sedan jag varit frånvarande på Tharapia 14 veckor å rad, under det förödelsens styggelse så gruveligen framfarit i denne staden. Den 22 juni skedde vår flykt härifrån, och den 16 september bröto vi upp ifrån vår villeggiatura i Tharapia, sedan vi hade hört att pesten saktat sig härstädes. 

Jag hade äran vara hr envoyén Celsing följaktig till häst, och på fälten sågo vi här och där tält uppslagne, under vilka flere familjer, i brist på lanthus, räddat sig utur staden för att undfly smittan. Och när vi kommo utanför staden, fingo vi se de kristnas kyrkogårdar eller rättare sagt begravningsplatser, i synnerhet armeniernes, hava undergått en förskräckande tillökning. Vad bör man då väl tänka om turkarnes, som jag ännu ej sett efter min återkomst? 

Jag ryste vid föreställningen av så många tusende gravstenar, som så hastigt tillkommit, och att jag måste se uti de dödas tillökning förminskningen av de levande. Jag tyckte mig vara omgiven av dödsens skuggor på alla gator och gränder, och att allt som levde rörde sig allenast för att komma desto snällare till graven eller genom vidrörande skaffa andra dit och föröka de oräkneliga dödsens härar. De är i sanning oräknelige. 

Ty ingen kan med visshet säga antalet på dem, som dött i Konstantinopel och förstäderne allenast på desse 4 månader, nämligen maj, juni, juli och augusti, som pesten gått som starkast, dock var den allrastarkast uti juli. Ännu fortfara väl smittan, men med den åtskillnad, att störste delen av de angripne nu gå igenom sjukdomen och komma till hälsan igen; i det stället knappt någon förut slapp undan, som blivit anstucken av pesten, stundom på 3 dagar, stundom på 2, ja ofta på en allenast. Man berättar även ett och annat exempel av sådane, som gått friska ut på gatan och straxt stupat knall och fall därstädes. 

Månge påstå, att pesten denne gången varit så sträng och förödande som år 1751. Men år 1724 skall den varit ännu gruveligare. (...) Nu, ehuru många tusende är förminskade utav de levandes antal, säkert gå de över 100 000, somlige säga 150 000, och somlige påstå 200 000 (ty ingen ting kan sägas med säkerhet hos turkarna, och av förminskningen på livs- och förtäringsmedel kan man icke sluta med trygghet, emedan flere tusende av alla nationer lämnat staden, antingen av försiktighet eller förskräckelse). Så är dock nästan nu samma rörelse här på gatan som förr.

(Pera vid Konstantinopel den 3 oktober 1778)