Så har vi kommit till tredje delen i resglada Tommy Josefssons skildring av orter och städer i Marocko. Den här gången handlar det om orter med stor kulturhistorisk betydelse. Fler avsnitt  följer!

Min taxichaufför sitter och väntar på mig i en restaurang som serverar utsökt stengodskokt lammstuvning, typiskt för det marockanska köket. Han tar mig till den romerska staden Volubilis, ett stycke bort, på en av Atlasbergens lägre sluttningar. Även detta är ett av UNESCO utsett världsarv. 

Jag har besökt romerska ruinstäder i princip i vartenda hörn av romarriket: Hadrianus mur i Skottland, Bath, Malaga, Rom, Athen, Efesus, Laodicea, Antakya, Salamis, Zeugma, Aleppo, Samarra, Baalbek, Akko, Tiberias, Amman, Aqaba och Alexandria. Jag upphör aldrig att slås av två saker. För det första hur ett och samma ingenjörskunnande kunde få en sådan spridning, som om varje stadsarkitekt eller byggnadsingenjör hade gått samma utbildning. Akvedukterna, avloppssystemen under gatorna, fontänerna, kupolerna, pelarkonstruktionerna och templen har samma utformning. Det andra är konstutsmyckningarna - inte minst pelarkapitälen och mosaikerna – som ger ett slående bekant intryck.
 
Ett ansikte i mosaiken i en av de många rikemanshusen i Volubilis följer mig med blicken precis som det som fångade min uppmärksamhet i muséerna i Zeugma (Gaziantep) och Antakya. Jag har emellertid aldrig sett så många mosaiker av fiskar som i Volubilis, till och med en stor räka, vilket pekar både mot dåtidens favoritmeny och goda transportvägar ner till Salé vid den fiskrika Atlantkusten. 

Volubilis ligger vid romarrikets frontlinje i provinsen Mauretanien och exploaterades väl av Rom som försågs med olivolja, vete, gladiatorer och slavar. Volubilis var en högst mångkulturell stad där etnicitet, språk, kultur och religion möttes och samspelade. Resterna av en basilika från 500-talet visar på samma arkitektoniska form som de jag sett utanför Aleppo, Antakya och Efesus från samma tid. 

​Strax utanför den gamla romerska regionhuvudstaden ligger Idris I mausoleum. Idris är Marockos främsta helgon, tillika profetens barnbarnsbarn, som flydde undan härskarna i det abbasidiska imperiet till berberna i Atlasbergen någon gång i slutet av 700-talet. Genom sin fromhet och politiska skicklighet lyckades Idris omvända berberna till islam och förena stammarna till en nation under sin ledning. 

Omkring graven har det vuxit upp en blomstrande stad – Moulay Idriss – som utgör en stark kontrast till Volubilis ruiner.  Utsikten är lika hisnande över de gröna och bördiga fälten som rullar ut över kullarna och påminner om Volterra i Toscana. Moulay Idriss är den främsta vallfartsorten för marockaner dit tiotusentals pilgrimer tar sig årligen för att fira sin landsfader. 

När min taxichaufför och jag åter kör över de böljande kullarna mot Meknes och ser Moulay Idriss vita hus på Atlasbergens sluttning frågar jag honom: ”Stämmer det som de säger att fem vallfärder hit till den helige Idris grav inbringar samma välsignelser som en hajj till Mecka?” ”Rappakalja!” utropar han och visar därmed sin avsky för folkislams koranvidriga sedvänjor och bekräftar samtidigt att många människor i Marocko följer det traditionella sunnitiska islam. 

"Jag ville än en gång uppleva den där obeskrivliga känslan när man, vandrande i en tropisk urskog eller betraktande solnedgången i Bengaliska viken, grips av hänförelse och samtidigt längtar hem."

Anton Tjechov

"Vandringsrytmen alstrar ett slags tankerytm, och färden genom ett landskap efterliknar eller stimulerar färden genom en rad tankar. Detta skapar en märklig samklang mellan den inre och yttre färden, som antyder att tankarna också är en sorts landskap och att vandring är ett sätt att färdas i dem."

Rebecca Solnit, Wanderlust - att gå till fots (2014)