​Maria Küchens minnesruna över den nyss bortgångne reseskildraren Tomas Löfström, är träffande. Det var Eslöv som var exemplet. Självfallet måste den nyfikne Tomas Löfström åka till Eslöv för att se om det är så tråkigt "som man säger". Det är det inte. Av samma skäl vill många av oss resa till de mest upphaussade platserna i världen för att se om de förtjänar upphaussningen. Brukar de göra det? Var och en får svara för sig, men att reseupplevelser - alla upplevelser för övrigt - i hög grad handlar om förväntningar torde vara klart. 

Uppfattningen att Eslöv inte kan vara så tråkigt som man säger, representerar en grundattityd i Löfströms utblick mot sin omgivning. Det är samma utgångspunkt som vi finner hos en Marcel Proust, också han en författare som noga studerat världen. Tittar vi noga, så finner vi att sakerna är annorlunda än vi först trodde. Det som vi finner annorlunda är aldrig tråkigt. Upptäckter kan inte vara tråkiga.  Det handlar om blicken, inte platsen.

Bland Löfströms utgivning finner vi debutromanen från 1971 - Liftare - som låg väl i tiden med sitt intresse för vagabonderi. En annan omtyckt bok var Vägen till Katmandu (1975), om en resa genom Turkiet, Iran, Afgahnistan och Indien. Det var Sydasiens länder och städer som oftast återkom i Löfströms skrivande. Men också hemorten Österlen, var en viktig plats som skildrades ofta. Sammanlagt blev det ett tjugotal böcker. 

Det är i essäsamlingen Transit (1984) som Löfström formulerar sitt credo som resenär. Allt är intressant, om man bara bemödar sig om att försöka upptäcka det. Det är i en av dessa essäer som Eslövstemat kommer upp. Löfström vill pröva myten om Sveriges tråkigaste stad. Det är den ambitiöse resenären som talar här, inte den blasserade turistkonsument som reser och reser men ingenting ser, ingenting förstår. 

En av hans sista böcker blev - just det - Den siste resenären (2012). Det är en biografi över Torgny Sommelius, den tilltänkte arvtagaren till chefskapet på Helsingborgs dagblad, en resenär och reseskildrare som dog ung - och som förtjänar en återupptäckt. 

"En tourist är en person som upptäcker, kartlägger och förmedlar upplevelser som är honom nya. Inte en som reser för att återupprepa för tolvhundranittionde gången vad hela världen vet och sett. "

​Aftonbladet, september 1838

​Orden i rubriken kommer från den norske författaren Tomas Espedal, som tidigare nämnts i denna blogg. Espedal har i flera år förgyllt vår tillvaro med en rad utmärkta och egensinniga böcker. I boken med den förföriska titeln Gå - eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv,  utnämner han sig till vandringsman. Han tar oss med på ett otal vandringar, på jakt efter Martin Heidegger i Scharzwald eller den lykiska vägen i Turkiet för att nämna ett par av dem, och han lotsar oss också fram till litteraturens och filosofins många vandrare. 

Han börjar med Rousseau... 

Så var då den efterlängtade TV-serien igång. Liv Strömquist och Horace Engdahl har påbörjat sin resa ut i Europa.  Det hela är rätt trevligt, för att först formulera en syntes. Det är ju två bra personer med en seriös intention vi får följa. Samtalen verkar lite trevande, en avspegling förstås av en helt ny relation. Liv och Horace har enligt uppgift inte träffats före resans start. Vi får väl se om de blir lite mer bekväma med varandra längre fram.

Europa börjar enligt programmet i Köpenhamn, vilket är lätt att hålla med om. Förtvivlan i Köpenhamn heter avsnittet. I centrum står Kierkegaard och Benedictsson, två människoöden som sannerligen vittnar en del om förtvivlan.  Någon enhetlig tematik blir det knappast fråga om i samtals- och textflödet, snarare spridda reflektioner kring de båda författarnas liv och ett knippe idéer hämtade framför allt från Kierkegaard. Flera av dem nog så intressanta förstås.

Roligast i detta avsnitt är att paret går lite vilse på kyrkogårdarna, letande efter författarnas gravar. Särskilt gäller det när det blir dags för Livs favorit – Benedictsson. Det är nästan mörkt och en viss desperation uppstår i sökandet. Det hade varit symboliskt ödesdigert, yttrar Horace, att hitta den manliga författarens grav, men inte den kvinnligas! Men slutet gott allting gott, Liv hittar till sist Benedictssons grav. Kul att klippningen bjöd oss på denna halvfadäs. 
 
Reaktionerna i diverse medier tycks förhållandevis positiva. Det förekommer enstaka klagomål om att Liv mest är ett bihang och att Horace ägnar sig åt "mansplaining"* (är detta inte rekord i kategorin fula neologismer?).
 
Eftersom vi på TT inte vill vara sämre än någon annan så vill vi också klaga lite. Programmet är för kort (30 min) för att hinna med allt som står på agendan. Ett entimmesprogram hade varit mycket rimligare. Den historiska kontexten (1800-talets Köpenhamn?) utelämnas helt, liksom också den geografiska. Staden lyser med sin frånvaro, kan man kanske säga. Man kan tro att Horace och Liv vandrar runt på en och samma kyrkogård hela tiden, men så är det ju inte. Kierkegaard ligger med hela sin släkt på Assistens kirkegård i norra Köpenhamn, medan Benedictsson (Ernst Ahlgren) ligger på Vestre kirkegård i stadens västra delar, en bra bit därifrån.

Ovanstående förtar inte vår positiva reception. Vi kommer att sitta i soffan ikväll igen när SVT sänder andra avsnittet.
​
* "mansplaining" är såvitt vi förstår en sammansmältning av man + explain och är format efter titeln på den uppmärksammade boken Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit, vilket undertecknad i egenskap av man nu har förklarat för den som är intresserad. 

​"Travel is glamorous only in retrospect." 

​Paul Theroux

I The Telegraph och flera andra tidningar har vi de senaste dagarna kunnat läsa att det populära Cinque terre i nordvästra Italien, från och med i sommar kommer att börja begränsa antalet turister som får komma in i området. De senaste åren har de fem pitoreska byarna och de smala vandringslederna som förbinder dem, besökts av ca 2,5 miljoner turister per år. Målet är nu att få ner antalet till ca 1,5 miljon.

"Det är en fråga om överlevnad för oss", säger en lokal representant för turistnäringen. Den senaste boomen hänger ihop med den växande kryssningsturismen, då fartyg lägger till i näraliggande La Specia varpå passagerare bussas till Cinque terre för några timmars vandring. 

Problemen känns igen från Venedig, där motsvarande åtgärder sen länge diskuteras. 

Tekniken går framåt. Det är anledningen till att europeiska städer inte har någon användning för sina charmiga vattentorn längre. Men det gör å andra sidan att vanliga dödliga på en del håll kan få stifta bekantskap med dem! Det gäller bland annat för ett storstilat vattentorn i Hamburg, som har gjorts om till hotell. Ett gigantiskt vattentorn från början av 1900-talet har byggts om till ett hotell av schweiziska Mövenpick med 226 rum fördelade på 17 våningar - ett storslaget exempel på kreativ återanvändning av en sedan länge nedlagd verksamhet.

Förutom att locka ut oss i Europa på bildningsresa tillsammans med Horace Engdahl och LIv Strömquist så jobbar senaste numret av Vi läser (nr 1 2016) hårt på att sälja in städer som Berlin och Calcutta. Dessutom serveras vi ett reportage från Sapmi. Det är verkligen ett gäng resande skribenter och kulturpersonligheter man samlat ihop i detta nummer av den utmärkta tidningen! I Berlin bor den intressanta författarinnan Jenny Erpenbeck, född och uppvuxen i Östberlin, i samma kvarter som hon fortfarande bebor i Prenzlauer berg - som Lina Kalmteg har mött. 

I Calcutta får vi med Jenny Gustafsson som ciceron stifta bekantskap med det charmiga Indian Coffee House, där stadens alla kulturpersonligheter  har passerat revy. Nobelpristagaren Rabindranath Tagore blickar ner på besökaren från väggen. Samtalen på kaféet är lätt nostalgiska - staden är sliten och fornstora dagar som engelsmännens huvudstad i Inden, känns avlägsna. Kaféet är beläget mitt i Calcuttas kulturkvarter - College street - där bokhandlarna ligger vägg i vägg.

Förutom lockelsen att resa dit, bjuder Gustafssons artikel på en fin genomgång av skönlitterära verk som skildrar denna Indiens tredje största stad. Journalisten och författaren Jenny Gustafsson har förresten en oerhört välfylld och läsvärd blogg - Into the world - där det går att läsa mer om Calcutta - och en rad andra intressanta platser som hon besökt. 

​"I have found out that there ain’t no surer way to find out whether you like people or hate them than to travel with them." 

​Mark Twain

Den som likt oss på Tertulia travels gillar Berlin, bör inte missa att ta del av materialet på sajten Slow travel Berlin. Förutom allsköns initierad info om vad som händer i den tyska huvudstaden, finns här också ett utbud av promenader och workshops som man kan delta i när man är på besök. Begreppet "slow" står här för reducerat tempo, småskalighet och ett intresse för de udda platserna och "sevärdheterna". Alltså helt i linje med våra värden här på TT. 

Sajten drivs av ett grupp inflyttade, som alla fallit för Berlin, vilket lätt händer. Mest framträdande är sajtens grundare, engelsmannen Paul Sullivan. För närvarande håller han på med ett projekt som startade 1 januari 2015 och går ut på att genom en serie promenader täcka in samtliga gator i Berlin - vilket innebär 9950 stycken med en sammanlagd längd av 5400 km. 

Titta exempelvis på den nya guiden 100 favourite places, en annorlunda reseguide till Berlin. Kolla också upp deras organiserade promenader, vilka beskrivs som "informella men välinformerade" med betoning på historia, litteratur, arkitektur och andra kulturella fenomen. Teamets intressen verkar vara starkast beträffande stadsdelarna Prenzlauer Berg, Mitte och Kreutzberg.