Gaudis arkitektoniska storhet, hans fantasi, våghalsighet och målmedvetenhet, är det få som tvivlar på. Han är också en avgörande faktor i Barcelonas turistindustri. Det erfar vi direkt när vi närmar oss ett av de mer populära objekten – Park Güell. En strid ström av människor är på väg till och från denna plats i stadens nordvästra utkant. 

Park Güell har fått sitt namn av Gaudis store välgörare, mecenaten och entreprenören Eusebio Güell (1846-1918). Utan Güell hade Gaudi möjligen inte efterlämnat så många och rika spår i staden. Just här, tog Güell ett initiativ år 1899 att skapa ett helt nytt bostadsområde. Inspirationen kom från städer i England, där man tidigt börjat experimentera med boendemiljöerna som svar på industrialiseringens utmaningar.

Tanken kan kanske beskrivas som en sorts spansk motsvarighet till den svenska trädgårdsstaden, också den inspirerad av engelska förebilder. På ett muromgärdat område en bra bit bortom den brusande staden, skulle dess bättre bemedlade medborgare erbjudas arkitektoniskt högtstående hus i en väldesignad och behaglig miljö. Det låter förstås som ett tidigt exempel på vår tids ”gated communitys” vilket det också var. Tanken var att kombinera det lantliga med det moderna storstadslivet – men bara för den med pengar.

Gaudi fick i uppgift att designa de allmänna ytorna, gemensamhetslokaler och mötesplatser på området etc. Andra skulle rita områdets bostadshus. Så långt kom aldrig projektet egentligen, eftersom ointresset från den tilltänkta målgruppen var kompakt. Projektet gavs upp 1914. Bara Güell med familj, Gaudi samt advokaten och vännen Marti Trias kom att bo på platsen.

Det finns flera skäl till att det inte gick att locka mer än en handfull intressenter. Husen var dyra, naturligt eftersom de var påkostade och väldesignade. Området låg som sagt ett stycke från stadskärnan. För det tredje så innebar boende här att man underkastade sig det regelverk som gällde för området, som bland annat innebar att man inte fick bygga om husen, åtminstone inte utan godkännande från Gaudi, man fick inte fälla träd på sin tomt, med mera.  

Det som lockar människor till platsen i dag är alltså inte bostadshusen – eftersom det knappt finns några. Istället är det den grandiosa entrén med de parallella trapporna och den nu världsberömda salamandern/draken i tren cadis – som blivit till souvenirmotiv nummer ett i stadens turistshopar.

Ovanför entrén ligger den magnifika pelarsalen (Hypostylhallen) och ovanpå den stora piazzan med sin fantastiska tren cadis-bänk. Härifrån och från många andra platser i parken är utsikten över staden underbar och ger upphov till ett intensivt fotograferande.

Ett par bostadshus finns alltså, främst familjen Guells hus samt det som kom att bebos av Gaudi själv under många år mot slutet av hans liv. Det senare är nu museum, med möbler av Gaudi och rum med viss bevarad inredning, exempelvis den store arkitektens enkla sovrum. Huset ritades av Francesc Berenguer i Mestres i tidens och Gaudis anda.
​
Ett besök i parken är ett måste för alla Gaudi-frälsta. Det är en ytterst vacker och behaglig plats. Undvik gärna de största turisthoparna genom att välja en udda besökstid.

Du är alltså på semester i Italien. Klockan närmar sig sex på kvällen. Förmodligen är du mätt av intryck efter en intensiv dag. Förmodligen är du törstig och lite småhungring. Och, förmodligen vill du bara sitta ner, samtala lågmält och titta på folk.

Stunden har alltså kommit för en aperitif, eller aperitivo som det heter på italienska. Anledningen till att vi har anammat det franska begreppet för samma sak, istället för det italienska, är väl att fransk mat- och dryckeskultur traditionellt sett har varit så stark. Åtminstone fram till våra dagar, när det italienska står sig väl så bra (på våra breddgrader i alla fall).

Ordet kommer alltså från franskan eller ytterst latinet och betyder ”att öppna” – aperire. Som i att ”öppna eller starta kvällen" ungefär. Den franska respektive italienska definitionen överlappar inte helt. I Frankrike är aperitifen främst själva drycken, medan i Italien betecknar det mer hela den sociala situationen och måltiden som glider över i middag.

Nåväl, finns det nåt bättre än en aperitivo-stund i en italiensk stad? Det är en oerhört civiliserad och behaglig sed. Det är kväll, vi har jobbat klart (jo, turistens dagsverke är också ansträngande), vi ska äta (det är det man gör på kvällen, inte mycket annat), men inte ännu – vi har tid för en aperitivo. Och därmed retar vi aptiten, kommer ner i varv och kan bara njuta av stunden, av varandras sällskap och av förhoppningsvis vackra och intressanta omgivningar. I våra samtal kan vi summera vår dag, blicka fram emot nästa och meditera stilla över livets gång, dess grundläggande villkor och det faktum att vi fortfarande hänger med.

Smaken går isär vad gäller det konkreta innehållet, så att säga: öl, vin, prosecco, sherry eller campari, aperol, vermouth, pastis eller drinkar som negroni, bellini, gin o tonic eller… Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men det är torra drycker som överväger, inte söta. De är ju godare efter maten. Det som mest överraskar en nordbo på besök i södern är förstås tilltugget, allt det där man får att äta till drycken – nötter, chips, kex, oliver, ost, små smörgåsar, pizzabitar. Det som aldrig är gratis här hemma, utan istället bidrar till att ruinera oss – vi som gillar barlivet.

De italienska städerna är historiskt sett starka vad gäller aperitivons  många nutida favoriter. Vermouth uppfanns i Turin, Camparin i Milano, Negronin i Florens, Aperol i Padua. Det är i stort sett 1800-tal när detta sker och folks pengar börjar räcka till lite mer än det strikta uppehället. Men visst, andra Medelhavsländer har sitt: pastis i Frankrike, Ouzo i Grekland, Raki i Turkiet, för att nämna några andra.

Aperitivon är det verkliga beviset på människans sociala natur. Vi vill ut och titta på folk, helt enkelt. Och då inte bara de gamla vanliga, utan också nya människor vars anblick stimulerar oss. Vi vill också visa upp oss, gärna våra mer attraktiva sidor. Följaktligen klär sig italienaren med viss finess för denna stund. Fare la bella figura – att göra ett gott intryck – är viktigare här än på våra nordliga breddgrader (underdrift?).
​
Aperitivon är civiliserad i ordet bästa bemärkelse – tycker i alla fall undertecknad. Som också sätter seden i förbindelse med den behagliga sysslolöshet – dolce far niente – som odlas så framgångsrikt i Italiens sköna land. Jag längtar alltid dit.

Jeg følte, hvad siden er blevet erkjendt, at Reiselivet har været mig den bedste Dannelsens skole.

HC Andersen om vad som format honom som mogen författare

Han hade aldrig någon riktig bostad. HC Andersen levde mer eller mindre i kappsäck hela sitt liv, det vill säga allt sedan den dag han lämnade föräldrahemmet i Odense i september 1819, bara 14 år gammal.

I Köpenhamn ligger hans adresser tätt, i en ganska snäv cirkel runt Det Konglige, Köpenhamns viktigaste teaterscen och också platsen för många av hans karriärdrömmar. Men, det var alltid hyrda lägenheter eller små rum, han ägde dem aldrig. Under vissa perioder från och med 1840-talet, tiden för hans stora internationella genombrott, bodde han på hotell, i regel på Hotel du Nord - föregångare på platsen till den nuvarande varuhuset - eller på D’Angleterre - idag Köpenhamns lyxhotell nummer ett. Det hela låter mer grandiost än det förmodligen var.

Mycket länge hade han inga egna möbler alls, rummen han hyrde var möblerade. När han till sist nån gång efter 1860 köpte sig en egen säng, tyckte han det var lite dyrt, och dessutom såg han det som ett dåligt omen: ”det kommer att bli min dödsbädd!”.

Han satte aldrig bo ordentligt med andra ord. Varför? Ja, en sak är förstås att han aldrig hade någon att dela bostad med, samtidigt som han törstade efter mänsklig närhet, en av hans livs stora tragedier. Istället för att kura skymning hemmavid på kvällarna gick han på visit, utnyttjande den flod av inbjudningar till den köpenhamnska aristokratin och högre borgerskapet som framgången innebar. Så slapp han i alla fall vara ensam.

I några hem var han återkommande stamgäst, och mer som en i familjen. Det gäller exempelvis familjen Collin, med patriarken Jonas Collin som alltings mitt och samtidigt en helt avgörande gestalt vad gäller HC Andersens tidiga bana. Det gällde de sista åren särskilt den judiska familjen Melchior vars centralt belägna lägenhet på Højbro plads, liksom sommarhuset Rolighed uppe på Østerbro, han ofta besökte. Eller rättare sagt, han  bodde där under långa perioder. Det var också i det sistnämnda huset som han slutligen insjuknade och gick bort, sommaren 1875. Förutom ovanstående Köpenhamnshem så besökte han genom åren ett oräkneligt antal adelsgods på landsbygden, där han fann ro i slottsparker eller i den fria naturen, och koncentration nog för att arbeta. Också i dessa hem välkomnades han som en ärad gäst, även om han kunde vara en ganska krävande sådan.

HC Andersen reste i främmande länder mer än kanske någon annan samtida. Han gjorde regelbundet långa Europa-resor och var flera gånger i Italien, Tyskland och England. Han reste i Sverige, och lärde svenskarna att se sitt land med nya ögon. Detsamma gäller för övrigt både Italien och Danmark (han ”upptäckte” Skagen), som han skildrade i både reseskildringar, romaner och teaterpjäser. Han hade en förmåga att beskriva och gestalta som fick platser att träda fram med en alldeles egen lyster.

Liksom Thorvaldsen betraktade han Italien som sitt ”egentliga” hemland. Det var där han levde fullt ut, menade han. Italien väckte något inom honom som behövde komma ut. Kontrasten till det varma och färggranna Italien var naturligtivs den kalla Norden, i synnerhet Köpenhamn med sina konventioner och ibland förvridna värdesystem.

HC Andersen törstade efter autenticitet och friheten att få vara sig själv - ett viktig tema i många av hans sagor - vilket var omöjligt i den köpenhamnska överklassen miljöer. I Italien däremot, saknades helt en omgivnings strama blickar och snörpta munnar.

Exakt vad det var han behövde leva ut kan nog diskuteras, men det står tämligen klart att det var i Italien som den omogne och lätt barnslige författaren blev fullt medveten om sin sexualitet. Han skriver utförligt om detta i sina dagböcker. Både män och kvinnor väckte Andersens heta känslor, ett faktum som länge förtegs eller undveks i den danska litteraturen om honom. I Jackie Wullschlagers biografi från 2002 är dock hans homo- eller bisexualitet ett centralt ämne. Det hela ligger tämligen öppet i hans dagböcker, som bör läsas som komplement till alla självbiografier och romaner med självbiografiskt innehåll som han skrev genom åren.

I länder som Tyskland och England mottogs HC Andersen som den genialiskt nyskapande författare han var, något som satt längre in i Köpenhamn. Överallt mottogs han på högsta sociala och kulturella nivå. Först när medlemmar ur familjen Collin följde med Andersen till de olika furstehoven i Tyskland, förstod de på allvar vilken status han nått i utlandet. För Andersen var känslan en av triumf, förstås.

Sammanlagt gjorde Andersen 29 utlandsresor, har någon räknat ut. Flera av dem varade länge, över ett år i fallet med den första Italienresan exempelvis. Han tog sig så långt som till Portugal, Algeriet och Grekland. USA avstod han ifrån på grund av den nödvändiga seglatsen.

Samtidigt som han ständigt tycks ha längtat iväg till den en större och mer stimulerande värld, var han ofta besvärad av resandets mer praktiska sidor. Han var en orolig själ, tydligt hypokondrisk, och tänkte ofta på om han skulle kunna bli sjuk, bestulen på reskassan, att hans bagage skulle komma bort, eller om han rentav skulle kunna omkomma i brand. Det senare fick honom på senare år att alltid ta med ett rep i packningen, så att han kunde klättra ner på husets fasad vid behov. Den förmodat utlösande faktorn till hans ”brandskräck” var ödet som hans mångåriga väninna Henriette Wullf drabbades av. Vid en överfart till Amerika år 1858 utbröt en förödande brand ombord på skeppet, som gick under med flera hundra dödsoffer som följd, av vilka fröken Wullf var en. Detta gjorde förstås inte tanken på en seglats till USA mer tilltalande för honom, även om han hade intressanta erbjudanden därifrån.

Under senare år reste Andersen med ”förkläde” eller kanske snarare ”hjälpreda” i form av vuxna söner från de många familjer där han umgicks. Det gäller särskiljt familjen Collin. Detta fungerade mer eller mindre bra som det verkar, men med stigande ålder klarade han det helt enkelt inte på egen hand. Det praktiska stödet kunde Andersen återgälda med lärdom och kontakter på hög nivå, vilket naturligtvis var intressant för de medföljande unga männen vars bildning skulle omfatta en riktig Grand tour i Europas kulturländer.

Vad gäller språk så klarade sig Andersen i hög grad på sin tyska, som han behärskade väl. Engelska behärskade han aldrig på mer än en ytterst primitiv nivå, som gjorde det svårt för honom och som ibland möttes med både förvåning och hån. En annan följd var att han inte hade koll på de många engelska översättningar som gjordes, och vilka ofta var svaga eller direkt förvanskande. Detta ledde enligt moderna forskare till en inkorrekt bild av Andersens författarskap. I anglosaxisk miljö retuscherades mycket av det existentiella djupet bort i hans berättelser och han framstod i alltför hög grad som en putslustig sagogubbe. Han var betydligt mer än det.
​
Sammantaget blir bilden av Andersen en av tragedi och triumf. En firad författare av världsmått absolut, men också en ensam själ som rotlöst jagade runt mellan platser som aldrig blev till särskilt fasta punkter någon av dem.