Lagerlöf stod vid det här tillfället vid randen för sitt stora genombrott som författare. Hon hade mött en stor och nyfiken publik i och med Gösta Berlings saga, men ännu inte fått det kritikergenombrott som hon skulle få några år senare. Resan ut var ett avgörande steg på den vägen.
På liknande sätt har många av oss upplevt resandet eller någon avgörande resa i ungdomen, som viktiga för vår utveckling. Att se och uppleva ”något annat” än vardagsmiljön kvarstår som en betydelsefull metod för personlig utveckling. Starkast effekt har förmodligen ungdomens resor, när vi är som mest öppna och formbara i förhållande till ”världen därute”.
Men möjligheten att låta sig påverkas kvarstår genom livet. Konsten och utmaningen är möjligen att montera ner de försvar och mentala bilder av oss själva och verkligheten, som vi rustar oss med genom livet, och som ställer sig i vägen för en djupare förståelse. Vi människor är lata av naturen, skulle man kunna säga, och att göra upp med våra fördomar är mödosamt. Kanske blir det svårare med åren.
Ett mer grundläggande problem sett till våra resor är att det gamla bildningsresekonceptet är insomnat. Åtminstone har det varit så en längre tid i den svenska kontexten. Nu anar vi möjligen ett uppvaknande. Det talas mycket om analog sensibilitet och långsamhet i vår tid. Det talas om skönlitterär läsning som en väg till fördjupning och – vidgade horisonter!
Men den stora volymen resor som görs i vår tid är konsumistiskt och kvantitativt grundade. Vi konsumerar resmål och ”dagar i solen” utan någon djupare tanke om mening och lärande. Vi söker status och kickar – och kanske distraktioner som tar oss bort ifrån känslor av tomhet och ångest. Reser vi på det här sättet blir vi aldrig ”mätta”, vi jagar ständigt vidare på jakt efter nästa kick. På det här sättet reduceras världen, den blir mindre och riskerar faktiskt att ”ta slut”.
Bildningsresans utgångspunkt är ett knippe frågor: Vad lär jag mig om människor och verksamheter i vår tid genom att observera och uppleva denna plats? Vad lär jag mig om mig själv genom att rannsaka de tankar och känslor som uppstår hos mig? Det här sättet att resa är långsamt och mättande. Världen växer och blir ständigt större. Horisonten finns alltid kvar, som filosofen Jonna Bornemark uttrycker det i en boktitel.
Den introspektiva övning som bildningsresandet innebär är inte särskilt populär i vår tid och kultur – tycks det. Men det finns hopp och kanske en ljusning. De resor och stadsvandringar som jag regelbundet gör, landar alltid i en form av tillfredsställelse som handlar om nåt annat än snabb konsumtion. Rom, Berlin, Köpenhamn, Paris, London, New York – här finns nycklar till en förståelse för oss själva och vårt samhälle som väcker de flesta, även de djupast insomnade!
Men det är inte vila och avkoppling som är målet för bildningsresan. Den bygger på studiernas, introspektionens och de utmanande samtalens ansträngning. Frågan är förstås om man känner sig mogen för den ”komplicering” av verkligheten och självbilden som uppstår. Det är inte givet att alla är intresserade.
Chefer och människor med nyckelpositioner i organisationerna behöver vidga sin horisont fortlöpande på detta sätt. Människor med sakligt intresse av att se sig om – arkitekter, stadsplanerare, konstnärer – behöver det också. Därför är vår tids kritik av resandet av miljö- och tidsskäl problematiskt. Det finns behov av en större nyansrikedom och djupare medvetenhet. Den dumsnåla inställningen att resandet i arbetslivet är onödigt bygger på en felaktig uppfattning om resandets verkliga syfte - som är utveckling.