Kort efter det att Selma Lagerlöf träffat sitt livs stora kärlek, Sofie Elkan, förklarade denna att det nu vara dags för Selma att vidga horisonten, det vill säga att ge sig ut på en resa. Fröken Lagerlöf var vid denna tid bekant med platser som norra Värmland, Stockholm, Landskrona och – något litet – Köpenhamn. Men inte mer än så. Hösten 1895 påbörjade de båda tillsammans den första i en lång rad resor genom Europas stora kulturländer. Denna första resa varade i nio månader. 

Lagerlöf stod vid det här tillfället vid randen för sitt stora genombrott som författare. Hon hade mött en stor och nyfiken publik i och med Gösta Berlings saga, men ännu inte fått det kritikergenombrott som hon skulle få några år senare. Resan ut var ett avgörande steg på den vägen. 

På liknande sätt har många av oss upplevt resandet eller någon avgörande resa i ungdomen, som viktiga för vår utveckling. Att se och uppleva ”något annat” än vardagsmiljön kvarstår som en betydelsefull metod för personlig utveckling. Starkast effekt har förmodligen ungdomens resor, när vi är som mest öppna och formbara i förhållande till ”världen därute”. 

Men möjligheten att låta sig påverkas kvarstår genom livet. Konsten och utmaningen är möjligen att montera ner de försvar och mentala bilder av oss själva och verkligheten, som vi rustar oss med genom livet, och som ställer sig i vägen för en djupare förståelse. Vi människor är lata av naturen, skulle man kunna säga, och att göra upp med våra fördomar är mödosamt. Kanske blir det svårare med åren.

Ett mer grundläggande problem sett till våra resor är att det gamla bildningsresekonceptet är insomnat. Åtminstone har det varit så en längre tid i den svenska kontexten. Nu anar vi möjligen ett uppvaknande. Det talas mycket om analog sensibilitet och långsamhet i vår tid. Det talas om skönlitterär läsning som en väg till fördjupning och – vidgade horisonter!

Men den stora volymen resor som görs i vår tid är konsumistiskt och kvantitativt grundade. Vi konsumerar resmål och ”dagar i solen” utan någon djupare tanke om mening och lärande. Vi söker status och kickar – och kanske distraktioner som tar oss bort ifrån känslor av tomhet och ångest. Reser vi på det här sättet blir vi aldrig ”mätta”, vi jagar ständigt vidare på jakt efter nästa kick. På det här sättet reduceras världen, den blir mindre och riskerar faktiskt att ”ta slut”. 

Bildningsresans utgångspunkt är ett knippe frågor: Vad lär jag mig om människor och verksamheter i vår tid genom att observera och uppleva denna plats? Vad lär jag mig om mig själv genom att rannsaka de tankar och känslor som uppstår hos mig? Det här sättet att resa är långsamt och mättande. Världen växer och blir ständigt större. Horisonten finns alltid kvar, som filosofen Jonna Bornemark uttrycker det i en boktitel. 

Den introspektiva övning som bildningsresandet innebär är inte särskilt populär i vår tid och kultur – tycks det. Men det finns hopp och kanske en ljusning. De resor och stadsvandringar som jag regelbundet gör, landar alltid i en form av tillfredsställelse som handlar om nåt annat än snabb konsumtion. Rom, Berlin, Köpenhamn, Paris, London, New York – här finns nycklar till en förståelse för oss själva och vårt samhälle som väcker de flesta, även de djupast insomnade!

Men det är inte vila och avkoppling som är målet för bildningsresan. Den bygger på studiernas, introspektionens och de utmanande samtalens ansträngning. Frågan är förstås om man känner sig mogen för den ”komplicering” av verkligheten och självbilden som uppstår. Det är inte givet att alla är intresserade. 

Chefer och människor med nyckelpositioner i organisationerna behöver vidga sin horisont fortlöpande på detta sätt. Människor med sakligt intresse av att se sig om – arkitekter, stadsplanerare, konstnärer – behöver det också. Därför är vår tids kritik av resandet av miljö- och tidsskäl problematiskt. Det finns behov av en större nyansrikedom och djupare medvetenhet. Den dumsnåla inställningen att resandet i arbetslivet är onödigt bygger på en felaktig uppfattning om resandets verkliga syfte - som är utveckling. 

Tack till gänget från Lund för engagerat deltagande i veckans kulturhistoriska promenad i 1700-talets Köpenhamn. Maktkamp, idealism kontra realism var ett par av de ämnen vi dryftade. Allt i ljuset av de dramatiska händelserna kring Johann Friedrich Struensee och hans tid i den danska huvudstaden.

Fler planerade promenader med Tertulia travels finner du här! Jag hoppas vi ses snart igen!

Tolfte delen av Thomas Sewerins resa i Sydtyskland, och vi närmar oss slutet. I detta avsnitt begrundas Franz Joseph Spieglers mäktiga takmålning i kyrkan i Zwiefalter Münster. 

Du som hellre läser hela reseberättelsen i ett svep - kolla här!

​Lite längre norrut, vid Donau, ligger Zwiefalten. Faktiskt förbi Donau, vid de “tvåfaldiga” strömmarna Aach som flyter samman här. Det är härlig brittsommar och många invånare sitter och dricker öl och snackar mitt på torget. Där tronar också Benediktinerklosterkyrkan, en ganska mäktig byggnad. Klostret grundades på 1000-talet av grevarna Gero och Kuno av Achalm och var sedan ett privat kloster i deras ägo tills grevarna av Württemberg tog över på 1500-talet. Johann Michael Fisher fick uppdraget att bygga den här kyrkan 1739-47. I sekulariseringsvågen i början av 1800-talet upplöstes klostret och det blev ett sinnessjukhus och sedermera en psykiatriklinik, som det fortfarande är. Här finns också idag Württembergs Psykiatrimuseum. 

Kyrkan är mäktig. Takfreskerna är ett mästerverk av målaren Franz Joseph Spiegler. När jag stiger in i kyrkan påminns jag om när Cinerama-filmen kom till Malmö när jag var barn. Den nya biografen Royal visade filmen “Windjammer”, en jorden-runt-resa med ett stort segelskepp filmad med tre synkroniserade kameror och man kände hur båten gungade och man hisnade när det åktes med släde nerför en brant gata i huvudstaden på Madeira. Samma Cineramaeffekt kommer över mig här i Ziefaltens klosterkyrka. Det måste ha varit något liknande för rokoko-människorna när de för första gången steg in i dessa tempel. Djup och en hisnande åktur. 

Speciellt trollbindande är Spieglers stora takfresk mitt i långhuset. Vid randen av den stora himlaovalen i mitten finns grupper av pilgrimer samlade vid Mariafärdens olika vallfartsorter. Trappor, avsatser och stegar leder upp till och bland molnen där den Heliga Trefaldigheten skickar en nådens stråle som passerar Maria och till slut når Sankt Benedikts hjärta. 

Spiegler får till en riktigt övertygande perspektivisk verkan genom övergångar mellan molnen och hur han använder färgen i vyn som sträcker sig extremt brant uppåt. När rokokon leker med perspektivet kräver den att vi ser igenom vad som är naturligt och realistiskt och drar ur detta betydelser som glider bort från vad vi tycker borde vara förnuftsmässigt sannolikt. En obändig kreativitet klär av naturen och förnuftet. Tänk, allt bara flyter omkring i luften. Inget lyder tyngdkraftens lagar – konkreta omöjligheter. Vad gör dessa bilder med vår fantasi? 

Trots att det är sent på eftermiddagen och det här är dagens sista rokokobesök, har jag svårt att slita mig från den konstnärliga prakten och hantverksjuvelerna här. Predikstolen sägs vara den sydtyska rokokons skulpturstorverk. Den är klädd med skelett och dödskallar för att livet ska framstå som synd med all önskvärd tydlighet. Liksom syndens äppleträd som hela predikstolen vilar på. De tre kardinaldygderna Tro, Hopp och Kärlek finns med som portalfigurer för att visa att frälsning är möjlig, liksom Johannes Döparen som pekar på Jesus på korset längst upp. Här kan man tala om att fånga allt i ett nötskal! 

Vid ett annat altare sitter en känd figur, Jesus som tiggare. Han har en vanlig filthatt i handen. 

Har nu varit ute på “Barockgatan” i tre hela dagar. En konst- och kulturstudie som varit helt gratis, utom inträdet på tre klostermuseer. Jag har fått svar på många av mina inledande frågor och börjar fatta vad som hände här nere under den korta epoken då kyrkorna byggdes och brukades. Har två besök kvar och övernattar i ett stort fint sovrum på ett hotell mitt i staden Ulm. Receptionisten där pratar glatt bruten svenska med mig. Hon och hennes man har en sommarstuga i Vittskövle i Skåne.

Ann-Christin Berglund från Malmö är på nytt besök i The Big Apple, och finner att hon i stor utsträckning rör sig i en fiktiv verklighet. Läs fler av Ann-Christins texter på Tertulia travels – använd sökfunktionen!

Att läsa Jonas Hassan Khemiris bok Systrarna och upptäcka att jag går i samma kvarter som karaktärerna i romanen känns överraskande och jag tänker - vilket sammanträffande! Men det är kanske inte ”bara” jag och karaktärerna i boken som vandrat runt på gatorna bland industribyggnader och fastigheter med konstnärsstudios i East Williamsburg och Bushwick; eller imponerats av Rockefeller Centre när jag tänkt på de lunchande byggnadsarbetarna på balken högt upp i skyn. Nej, för det är väl helt enkelt så New York presenteras och upplevs av oss som inte bor här permanent. Vi följer varandras spår.

Att gå omkring och tänka ”det är som på film” är nog hur vi alla som besöker staden då och då tänker. För vi har en bild av staden/the City som vi ”lärt” oss genom otaliga serier, filmer och så klart litteratur. Allt det får en att längta hit. 

Men hur uppfattas staden av en New Yorker? Det ska jag ta reda på! Nu bor ju författaren Jonas Hassan Khemiri här - så han vet nog. En person som bott här hela sitt liv är Fran Lebowitz. Serien Pretend it’s a City som går att se på Netflix är kanske ett första steg för att dyka in i en lite djupare förståelse av staden. Men, jag har också andra att fråga…

Men nu ska jag äta mina jättegoda bagels som jag precis köpt i ett litet bageri på Bedford Avenue innan jag tar L-linjen (precis som karaktärerna i Systrarna!) till Morgan Av station.

Hur känt är NY för sina kyrkor? Finns här nånting gammalt i form av storstilade katedraler, som vi är så vana vid från besök i många europeiska städer. Jo, men visst är det så. 

Som exempel bör nämnas stadens kanske mest kända katedral – St Patricks, en nygotisk skapelse som öppnade sina portar 1879 efter en tjugoårig byggperiod, med adress 5th Avenue, mellan 50th och 51st street – det vill säga ”mitt i smeten”. Ett annat exempel är The Cathedral Church of St John the Divine, på Upper west side, nära Columbia university och kanske lite mindre känd. Detta är en icke färdigbyggd kyrka från 1890-talet. Man kan tro att det är dimensionerna i sig som varit problemet – kyrkan är enorm. Eller att finansieringen är och har varit bräcklig – som i fallet med Gaudis fina kyrka i Barcelona. 

Här tycks det vara en rad olika faktorer, däribland omfattande ändringar i grundplanen, sedan starten på bygget 1892. Pengar har också varit ett bekymmer. Mer om dessa båda kyrkor en annan gång!

Nu till södra Manhattan och två små (nåja) kyrkor med rötter i 1700-talet. Det handlar om Trinity church och dess tillhörande kapell St Pauls chapel, båda med adress Broadway. Kapellet är från 1766 och därmed definitivt en av stadens äldsta bevarade byggnader. Det har på senare år fått smeknamnet ”The little chapel that stood” eftersom det överlevde 9/11, när tvillingtornen rasade, bara nåt kvarter bort. Ett litet under, faktiskt. 

Dagar, veckor och till och med månader efter terrorattacken blev St Pauls chapel till en samlingspunkt för överlevande och för människor som sökte sina anhöriga. Det är numera också en medlem av the Community of the cross of Nails, vilket vi skrivit om tidigare här. Det är en rörande plats utan tvekan, även om kapellet i sig knappast är anslående. Det är en typisk representant för den anglosaxiska kyrkobyggarstil som har sin förebild i betydligt mer kända St Martin in the Fields, med välbekant London-adress. Stilen finns nu representerad i stort sett över hela USA. 

Eftersom Trinity var nedbrunnen (se nedan) vid den tiden fick George Washington och hans följe fira tacksägelsemässa i St Pauls chapel, när frihetskriget mot engelsmännen var över och Washington utsetts till den nya republikens första president, i april 1789. Platsen där han satt är markerad. 

Kapellets ”moderkyrka” är som sagt Trinity church, belägen några kvarter söderut längs Broadway. Platsen är fascinerande. När du vandrar västerut längs med Wall street så har du Trinity i fonden. ”God keeping an eye on Mammon” som någon skrev. New York känns småskaligt här ibland, med sina smala, vindlande gator - en konstig känsla. Att korsa Broadway här nere är som att passera Södra Förstadsgatan i Malmö. 

Trinity är världens rikaste kristna församling. Detta slående faktum sammanhänger med att kyrkan ägt och fortfarande äger ett antal kvarter runt omkring. Tomtpriser och hyresnivåer i denna del av New York, ja say no more… Förutom fastighetsintäkterna så har församlingen också enligt traditionen ensamrätt på både fartygsvrak och strandade valar. Marken inköptes av New Yorks Anglican community år 1696 och den första kyrkan stod på plats två år senare. 

Trinity är som byggnad betydligt yngre än St Pauls chapel, men det har funnits en kyrka på denna plats lika länge. Vi är således nere i 1700-talet, den engelska perioden i stadens historia. Detta är den tredje kyrkan på platsen och dess byggnadsstil är nygotik, precis som St Patricks i Midtown. Fast Trinity är det äldsta exemplet på denna nya stil i New York. 

Den första kyrkan brann ner och den andra på platsen var inte särskilt välbyggd och revs på 1830-talet. Den nuvarande kyrkan stod färdig 1846. Den är mycket vacker, både exteriört och interiört. Kyrkan har mot gatan (Broadway) ett nytt (2022) blyinfattat fönster med scener ur Matteus-evangeliet. Fönstret, som domineras av röda färgtoner, är vackert upplyst och ett uppenbart blickfång. 

Den som är förtjust i kyrkogårdar (många människor är ju det) har mycket att upptäcka här. Exempelvis finner vi här graven för en av stadens och den unga republikens viktigaste personer – Alexander Hamilton. Här finns också den allra äldsta gravstenen i New York, nämligen den över Richard Churcher som dog fem år gammal redan 1681, många år innan den första Trinity stod färdig.

Selma Lagerlöf - en av Sveriges främsta författare i alla tider - förtjänar fortlöpande vår uppmärksamhet och nya tolkningar. Hennes liv, verk och tematik stod i fokus för veckans promenad i Landskrona. 

Tack till er som var med för ert ihållande engagemang och er förmåga att klara den bistra vinden från sundet. Ses snart igen!