Berlin: 19 - 23 april
Rom: 3 - 7 maj
Hör av dig med frågor och förslag!
Det är vår i luften, åtminstone i södra Sverige! Livsandarna vaknar, man vill ut i världen! Tertulia travels arrangerar i vår en resa till Berlin och en till Rom. Kommande dagar är sista chansen att anmäla sig. Hoppas du vill komma med! Klicka på länken och läs mer!
Berlin: 19 - 23 april Rom: 3 - 7 maj Hör av dig med frågor och förslag! Nyhetsrapporterna från jordbävningen i Turkiet och Syrien droppar in under dagen. Dödsoffren är redan över ett tusen och räddningsarbetet pågår för fullt. En märklig slump gör följande text av Tyke Tykesson från Malmö, skrämmande aktuell. Tyke har skrivit mycket på Tertulia travels - kolla särskilt här beträffande texter från hans många resor i Asien. Många platser har formats och påverkats av naturkatastrofer av olika slag. På Sicilien är återkommande vulkanutbrott och jordbävningar levande i befolkningens minnen och medvetenhet. På en del platser är spåren av en katastrof påtagliga. Andra har fått en särpräglad stadsbild genom att de uppfördes på kort tid efter att den ursprungliga staden totalförstörts. Staden Noto är en av de mest berömda av dessa platser och ett välbesökt turistmål. Vid niotiden på kvällen onsdagen den 11 januari år 1693 drabbades östra Sicilien, Kalabrien och Malta av en kraftig jordbävning. Störst blev förödelsen i Val di Noto, en dalgång belägen några mil söder om Syracusa. Omkring 60 000 personer beräknas ha omkommit. Staden Noto raserades och en ny stad byggdes upp i närheten av ruinerna. Vid 1600-talets slut var barocken den förhärskande arkitekturstilen. Följaktligen fick de nya eller återuppbyggda städerna stadsmiljöer som präglas av byggnader i barock. Noto är en förhållandevis liten stad men den stoltserar med en monumental öppen central plats som domineras av en magnifik barockkyrka. Runt om i staden hittar man flera andra exempel på den särpräglade sicilianska barocken som kännetecknas av ett kraftfullt samspel mellan konkava och konvexa former i fasaden. I januari 1968 inträffade en katastrofal jordbävning i Belicedalen i de västra delarna av Sicilien. Några hundra av invånarna i flera småstäder omkom och sammanlagt blev omkring 100 000 mänskor hemlösa. Staden Poggioreale lämnades i ruiner och på 1980-talet byggdes en ny stad upp några kilometer därifrån. Varken ruinerna eller den nya platsen är välbesökta mål men likväl intressanta. Att betrakta en jordbävningsdrabbad stad som lämnats åt sitt öde i över 50 år är fantasieggande och väcker tankar kring livet som levdes där ända fram till att katastrofen drabbade. Skolbänkar står kvar i skolsalar, bilar täckta med murstenar har lämnats i garagen. När man därefter besöker den nya staden Poggioreale Nuova inser man svårigheten i att återskapa stadslivet i en historiskt framvuxen stad – århundraden av historia, traditioner och vanor låter sig inte enkelt reproduceras i en helt ny miljö. Den nya staden utformades på modernistiskt vis med bilen som utgångspunkt. I Poggioreale Nuova finns inte gränder, gårdar och platser som i den ursprungliga Poggioreale där invånarna kunde mötas. Det nya Poggioreale kan också kännas som en livlös spökstad om än på ett totalt annorlunda sätt än ruinstaden. En annan ort som förstördes 1968 var Gibellina. Även här lämnades ruinerna. Men på 1980-talet skapade den italienska konstnären Alberto Burri ett monumentalt konstverk som kallas Cretto di Burri. Han lät helt enkelt gjuta in ruinerna i betong. Bländande vit betong brer ut sig – på ett nästan absurt vis – över en sluttning och återger den ursprungliga stadens gatunät. De här olika platserna påminner alla, men på helt olika sätt, om hur katastrofer snabbt och förkrossande kan förändra livet totalt – för en hel stads invånare. Ämnet tar förvisso aldrig slut - Strindbergs resor. Han reste mer än de flesta och vistades utomlands många år. Det var ömsom flykt, ömsom nyfikenhet och rastlöshet som drev honom. Men där fanns också, åtminstone då och då, de mest ädla resemotiv bland drivkrafterna: genuina och djupt liggande intressen att lära nytt om platser och människor. Ändå kunde han aforistiskt brista ut i sådant som detta: Att resa tål jag ej alls. Men när jag suttit tre månar på en fläck och ögat äcklas åt allt, så måste jag resa. Om man kunde hitta på rörliga landskap! Det är nog nostalgi bakom allt det där. 'Dort wo Du nicht bist, dort ist Dein Land!' En av hans många resor, som också gav upphov till reportageboken Bland franska bönder, ägde rum sensommaren 1886. Bakgrunden var en strävan efter att förstå förändringar i samtiden – snabb industrialisering och urbanisering - och hitta nya utgångspunkter för den samhällskritik – med växlande fokus - som bubblade inom Strindberg under hans mest aktiva år. Han var vid den här tidpunkten av åsikten att tidens progressiva krafter överbetonade betydelsen av industrialiseringen och industriarbetarklassen. Han vill genom sina studier och sin bok istället rikta fokus på ”det sanna folket” – bönderna. Med på resan fanns den unge mineralogen och tillika socialdemokraten Gustav Steffen, som hyste en stor beundran för den radikale författaren. Resan i Frankrike avverkades under några intensiva veckor medelst tåg (mest), diligens och till fots. Paret tog sig genom hela landet i en vid cirkel från Alsace i öster via Picardie i väster till Atlant- och sedan Medelhavskusten i söder. De gör ett stort antal stopp och besöker inalles 87 byar. De gör okulära observationer, tecknar, fotograferar, intervjuar, och läser. I Nimes i södra Frankrike avpolleteras dock reskamraten och assistenten, vagt anklagad för stöld och bristande kompetens. Strindberg var aldrig lätt att tas med. Inför resan skriver han till Carl Larsson: Jag vill skriva om hur bonden lever och vad han tänker, hur han har det och hur han och hans landskap, hans åkrar och ängar ser ut; Jag vill höra vad han menar om kulturen och framtiden! Bokens slutord sammanfattar fint trossatserna bakom projektet: Alltså framtiden åt bonden! Är den önskan och den förhoppning som uttalats av alla samhällsförbättrare. Många av hans läsare blev missnöjda och konfunderade. Så exempelvis Hjalmar Branting som i en recension av Bland franska bönder, avfärdade Strindbergs synsätt. Framtiden fanns hos industrialiseringens fotfolk och socialisterna gjorde bäst i att ty sig till den snabbt växande arbetarklassen. Att vurma för Europas småbönder kändes bakåtsträvande. Resan och dess resultat avslöjar en stark oro över samtidens omvandlande krafter hos Strindberg. Här framkommer nostalgiska och konservativa drag som också var en del av vår komplexa författares personlighet. Han kommer också ut som miljökämpe och som en 1800-talets Rousseau, helt i linje med vår egen tids ideal. Det gäller för den moderna människan att lära sig använda ”naturens gratiskrafter”, som vind-, sol- och vattenkraft. Hur gick det till sist med resandet då? Nedanstående rader skrivna några år in på 1900-talet fångar stämningen därvidlag i slutet av hans liv: Jag undrar om jag skall ta vandringsstaven igen och gå ut i villande värld? Men jag är 60 år, trött, och hatar snusk på hotell och snuskiga vanor. Bara en resa lockar mig, den allra sista, och jag vill dö i mitt land." Fler texter om Strindberg på resande fot finner du här! Källor: Strindbergs världar, Meidal/Wanselius (2012), Bland resenäraer och kosmopoliter, M Kylhammar, (2017) I framtiden får ingen bli myndig förrän han rest jorden runt en gång.
Harry Martinsson, 1934 |
Välkommen till Tertulia travels! Här läser du om resor, turism och spännande platser.
Häng med! Arkiv
November 2024
|