Information om sensommarens och höstens promenader och resor har nu uppdaterats - kolla här! Mer följer fortlöpande. Har du frågor och funderingar - hör av dig till [email protected].
 Isted? Är inte det en gata i Köpenhamn…Istedgade? Jovisst, men inte enbart. Och långt innan gatan på Vesterbro fick sitt namn fanns det en liten by ett stycke utanför staden Schleswig i nuvarande tyska delstaten Schleswig-Holstein, med detta namn. Så, varför har en oansenlig liten by gett namn åt en lång gata i Köpenhamn? Svaret finner vi förstås i historien. Länge var namnet Isted något som uttalades med stolthet och högtidlighet i Danmark. Det var nämligen i trakterna av nämnda by som det största slaget på dansk jord ägde rum, sommaren 1850. Området runt byn Isted tillhörde vid mitten av 1800-talet hertigdömet Slesvig, som var epicentrum i de två slesvigska krigen som utkämpades vid den här tiden. Kontexten kring dessa konflikter är en smula komplicerad, för att uttrycka det milt. Men vi kan förstå det som en nationell konflikt, en konflikt om gränser och identiteter. Var ska gränsen mellan danskt och tyskt dras, kort sagt. Medan Holsten var kompakt tysksinnat var Slesvig delat mellan danskt och tyskt. Danskarna menade att hela hertigdömet borde inlemmas i den danska kungariket och få samma moderna konstitution som nyligen antagits där. Detta kunde de tysksinnade i Schleswig - eller flertalet medlemmar i tyska förbundet - inte acceptera. Konflikten ledde till två krig vid mitten av 1800-talet. Det första kallas treårskriget och pågick 1848 - 1850. Till de upproriska schleswig-hosteinarna slöt sig Preussen och flera andra tyska stater. Trots detta lyckades danskarna värja sig med viss framgång. Det andra - som slutade med katastrof för Danmark - kallas helt enkelt andra slesvigska kriget eller 1864 års krig. Här ställdes lilla Danmark mot de båda tyska stormakterna Preussen och Österrike. Slaget vid Isted var en av de avslutande händelserna i treårskriget, men slaget i sig var knappast avgörande. Det var istället stormakternas påtryckningar. Ryssland ville till varje pris återställa lugn och status quo och utövade för detta påtryckningar på Preussen, som därmed drog sig ur konflikten och i nästa steg pressade de upproriska schleswig-holsteinerna att gå med på fred. Nationellt rusiga danskar ville hellre tro att det var de danska vapnen och framför allt ”den tappre landssoldaten”, som var skälet till ”segern”. Men efter treårskriget återgick allt till grundläget, konflikten olöst. Det stora slaget vid Isted, och danskarnas seger där, skulle nu markeras ordentligt. För detta anlitades bildhuggaren Vilhelm Bissen som år 1862 uppvisade det så kallade Isted-lejonet, ett enormt lejon sittande på en hög sockel. Man kan anta att lejonet skulle symbolisera Danmark. Placeringen blev den gamla kyrkogården i Flensburg. Många tysksinnade var upprörda, och tyckte det var en omotiverad provokation. HC Andersen var på plats vid avtäckningen. Han var orolig, och slets mellan sina lojaliteter. Den store författaren hade många goda och inflytelserika vänner i Tyskland. Han hade allvarliga betänkligheter kring hybris och nemesis. Han fick rätt, bara två år senare var hela Schleswig en del av Tyskland. Efter det förlorade kriget 1864 togs lejonet till Berlin som krigsbyte. Men efter andra världskriget fick det komma tillbaka till Danmark och placerades nu invid Tøjhusmuseet i Köpenhamn. För bara ett fåtal år sedan återbördades det dock till ursprungsplatsen - Alter Friedhof i Flensburg - nu som en viktig symbol för försoning mellan danskar och tyskar. På sätt och vis kan lejonets kringflackade liv sägas skildra en del av dramatiken mellan tyskar och danskar under 1800- och 1900-talen. Till den historien hör ytterligare händelser och smärtsamma faser, som återföringen av Nordschleswig och Danmark 1920 samt givetvis den tyska ockupationen under andra världskriget. Idag är Alter Friedhof en stillsam och vacker plats. När förskolebarnen passerar det ståtliga lejonet hälsar det glatt: ”Hallo Löwe!”. Kyrkogårdsarbetarna gör sin vanliga runda. Vi strosar långsamt längs grusgångarna och de enda ljud vi hör är knastret från vara egna steg. Omkring lejonet finns soldatgravar från 1800-talet. Även svenskar ligger begravda här, trots att svenska trupper aldrig blev indragna i striderna. Det var nära ögat dock, 4 000 svenska soldater stod beredda på Fyn att gå i krig på Danmarks sida ifall tyskarna skulle attackera de danska huvudöarna. Det gjorde de aldrig, och istället fick några svenska förband göra tjänst som fredsbevakare under den vapenvila som rådde 1849-1850. Under tiden svenskarna var här avled några av dem i sjukdomar. Frid och försoning mellan folken gestaltas fint vid dagens Alter Friedhof och blir kanske till symboler för andra att inspireras av. Johan Emanuelson återkommer här med en inspirerande artikel om Montréal. Ett besök i det fransk-talande Quebec bjuder på kontraster och överraskningar. Parlez-vou anglais? "No!", svarar den gamla tanten bakom disken på bensinmacken i utkanten av Montréal. Hon kallar på en ung man, men han förstår inte heller. Min högstadiefranska räcker inte till så det får bli Google Translate för att förklara att vi behöver luft till ett bildäck. Montréal och provinsen Quebec är mer franskt än vad vi riktigt hade förstått. Om man, som vi, är på rundtur i Nordamerika är det lite som att komma hem till Europa att komma till Montréal. Franska språket överallt och mer europeiska stadsmiljöer. Och samtidigt så distinkt nordamerikanskt. Väldigt intressant och i ögonblick lite förvirrande - var är det nu jag är egentligen? Området koloniserades av fransmän under tidigt 1600-tal, men kom under brittiskt styre i slutet av 1700-talet. Pälshandeln var länge viktig och under 1800-talet växte staden till sig och blev även ett ekonomiskt och kulturellt centrum för Kanada och brittiska Nordamerika. Vilket språk som dominerat har pendlat fram och tillbaka över tid, men under senare delen av 1900-talet har både provins och stad fått ett ökat franskkulturellt fokus och självstyre. 67 procent av befolkningen har franska som modersmål, endast 12 procent engelska. Bilen låter vi såklart stå och upptäcker staden till fots. En given början är gamla staden, Old Montréal, och här kan man faktiskt inbilla sig att man är i en stad i Frankrike. Det är en av de äldsta stadsdelarna i Nordamerika, med stenhus från 1700- och 1800-talet. Ett och annat till och med från 1600-talet. Montréal har här sitt eget Notre-Dame som, precis som ungdomarna i sällskapet utbrister, liknar kyrkan i Paris. Kafélivet frodas och det finns gott om boutiquer. Ungdomarna i sällskapet påpekar också att väldigt många hus - såväl bostadshus som offentliga byggnader - påminner om Hogwarts i Harry Potter. Det visar sig att nygotiken fick ett särskilt starkt och långvarigt fäste i Kanada - så småningom som en del i den kanadensiska nationalismen och identiteten. Mellan Old Montréal och Saint Lawrence-floden ligger hamnfronten, Old Port. Stadslivet har - likt många andra städer - övertagit kajkanter och pirer. Här är trevligt att strosa runt, ganska brokigt i en blandning av nypolerat, tillfällig tivolisering och återstående rester från industrihamnen. Något håller tillbaka hamnfrontens utveckling i Montreal - och det behöver inte vara negativt. Vår andra dag ägnar vi åt stadsdelen Mile End och vi unnar trötta fötter tunnelbanan dit. Montreals Metro är lätt att överskåda och använda. Liksom i Stockholm satsade man tidigt på konstnärlig utformning av stationerna. En stationsnedgång, Guimard, pryds av den typiska Paris-entrén i snirklig Art Nouveau-stil. På permanent utlån från Paris kollektivtrafikmyndighet. Av världens 50 coolaste stadsdelar ligger den gamla judiska stadsdelen Mile End på plats 5, enligt Time Out. Vesterbro i Köpenhamn ligger långt ner på listan, ingen alls i Sverige. I Mile End frodas alternativt kulturliv, med konst, musik och mat i fokus. Här får man den bästa kanadensiska bageln och juste hipster-kaffe. Stadsmiljön är tydligt nordamerikansk i sin mest sympatiska tappning; strikt rutnät men i gåvänlig skala, gröna gaturum, vackra smala gathus i tre våningar med utanpåliggande trappa. Lokaler i bottenvåningen och bostäder ovanpå. Intressant är att den globala dataspelsutvecklaren Ubisoft redan 1997 lade ett stort utvecklingskontor här. En i ordets bästa bemärkelse kreativ näring, där bildkonst, musik och matematik smälts samman i kommersiella virtuella produkter. Etableringen har inte varit utan kritik lokalt och är väl en symbol för den så kallade gentrifieringens dragkamp mellan det alternativa och det konforma. Intressant att notera att Ubisofts svenska dotterbolag Massive gjorde en liknande etablering tjugo år senare på Möllevången i Malmö. Vi råkade trilla in i den årliga Montréal Jazz Festival, som är världens största jazzfestival. Den hålls nära gamla stadskärnan och inträdet är gratis. Stämningen är skönt avslappnad och unga kanadensiska förmågor blandas med världsstjärnor. Mycket trevligt! Hur sammanfattar vi Montréal? Vi tuggar på detta längre än vanligt. Storstad med småstadskänsla. Coolt men vänligt. Europeiskt och nordamerikanskt. En sympatisk stad.  Johan Emanuelson med familj är ute på resa i den nordöstra delen av Nordamerika. Här följer en artikel från behagliga Boston. Läs också del 1 om the walking city, en tidigare artikel av Dan Adrianzon. Boston är i vårt fall slutdestinationen för en längre rundtur i USA och Kanada, och i ösregnet på den åttafiliga motorvägen in mot staden tvekar vi. Behöver vi Boston? Morgonen därpå skiner solen och vi använder Bostons utmärkta kollektivtrafiksystem för att ta oss till centrum. Vi ska upptäcka staden till fots och börjar i den bortre änden av shoppinggatan Newbury Street, tar oss via de vackra stadsparkerna Boston Public Garden och Boston Commons till the Freedom Trail. Dessa finns beskrivna i en annan artikel här på Tertulia Travels. Några ord ändå. Newbury Street är nog den trivsammaste och minst shoppingaktiga shoppinggata vi har besökt. Ursprungligen en bostadsgata präglas den fortfarande av grönska och småskalig tegelbebyggelse från förra sekelskiftet. I källare och entréplan gömmer sig diskret butiker och caféer för alla smaker. En shoppinggata man kan andas på! Freedom Trail är ett genialiskt grepp: pedagogiskt, stadsplaneringsmässigt och kommersiellt. Med en röd tegelstenslinje i marken kopplar man samman historiska byggnader och platser relaterade till USAs frigörelse från Storbritannien. Men de snirkliga fyra kilometrarna visar också upp en mycket trivsam och promenadvänlig stadsmiljö i en korsning mellan det europeiska och det nordamerikanska: stora sammanhängande områden med 1800-talsbebyggelse (t o m 1700-tal), klassiska skyskrapor från 1930-tal, det brutalistiska stadshuset från 1970-tal och modernt i stål och glas. Den organiska stadsstrukturen är långt ifrån Manhattans strikta rutnät. Slutligen kan man gissa att hyrorna för kommersiella lokaler längs Freedom Trail är höga - alla turister slussas denna väg! Detta märks inte minst i North Ends Little Italy, där de italienska restaurangerna ligger vägg i vägg. Vi fortsätter på Freedom Trail hela vägen till stillsamt vackra Bunker Hill. Härifrån börjar nästa stora Boston-upplevelse: hamnfronten. I Charlestown Navy Yard finns bland annat världens äldsta ännu seglande fartyg; fregatten USS Constitution, jagaren USS Cassin Young från Andra Världskriget samt gamla kranar, byggnader och torrdockor. Området är klassat som historisk park och som svensk kan man bara imponeras och avundas tillgängligheten och omfattningen av bevarade miljöer. Härifrån tar vi en färja tillbaka till city. Från däck imponeras vi igen; överallt aktiva och utvecklade kajmiljöer och på vattnet sjuder det av båt- och vattenliv. Hamnen har varit en av USAs viktigaste ända sedan 1600-talet. Från att ha varit ett av USAs mest förorenade vatten är det idag rent nog för bad och fiske. Likt många andra industrihamnar tappade de mer centrala hamndelarna sin funktion under 1970- och 80-talen och stadslivet återtog hamnfronten. I Boston mer omfattande och mångfasetterat än vad vi har sett tidigare. Genom särskild lagstiftning har man dessutom säkrat allmän tillgänglighet till kajstråken - inte en självklarhet i ett land som USA. Idag finns ett flera mil långt promenadstråk som sammanbinder kajer, gamla varvsområden, stränder och kustlinje - the Boston Harborwalk. Summa summarum framstår Boston som en av de mest attraktiva storstäderna vi har besökt. Maten var dessutom toppen. Ja, vi behöver Boston!  |
