"I read; I travel; I become."

Derek Walcott

​Det är på många sätt beklagligt att det svenska tågresandet är så eländigt nu för tiden. Inte alltid förstås, men oroande ofta. Tåg är ju en gång för alla en mycket behaglig form för resande: om de går i tid, om de är luftkonditionerade under heta sommardagar, om de inte packas alltför fulla. 
 
Det är också synd att vi oftast har för bråttom för att bemöda oss om att åka tåg till andra länder. Ungdomens tågluffning framstår i ett romantiskt skimmer av oändliga tidsrymder och nedtonat tempo. Då fanns det tid att drömma sig bort nån timme på en övergiven tågperrong, eller att hänga över kartorna och lägga pussel med turer och sträckor. Ett välgörande osäkerhetsmoment vilade över resorna. Om planen gick i bitar gjorde inte det så mycket. Nu för tiden måste allting klaffa perfekt för någon tidsmarginal existerar knappt. Irritations- och frustrationsnivåer går upp.
 
En episk tågresa är den med transibiriska järnvägen, som för eget vidkommande avnjöts vårvintern 1986. Det var en sällsam meditation på fyra dygn, under flitigt thédrickande (ryska samovarer!) och härliga samtal om stundande äventyr. 
 
Ändå beskrevs de första tågresorna i Europa i början av 1800-talet som orimligt snabba och farligt upphetsande. Att ha bråttom var ännu vulgärt. Carl Jonas Love Almqvist reser 1840 till Paris och prövar det nya transportmedlet:
 
Första gången man far på en jernväg tycker man antingen att det är förbaskadt narraktigt eller ock ruskigt ohyggligt." (...) Ingen skakning eller stöt erfares, och det är blott på de förbiflygande träden och husen man märker att man kommer någonstans. Vagnarna är stora som kammare, och man sitter deri uti gentila soffor. Främst löper eldvagnen som drar. Denna färd har också det företrädet framför ångbåtarna att man slipper osande ånga, gungning och sjösjuka.
 
Paradoxalt nog var det ju frånvaron av järnvägar i Sverige som räddade Almqvist ur knipan när han 1851 flydde ur landet efter anklagelser om giftmord på en pantlånare, som Björn Cederberg berättar i sin utmärkta bok Turistens blick (Historiska media, 2015). Efterlysningen hann aldrig ikapp den uppskrämde författaren, som tog sig till Amerika där han levde i mångårig exil. 
 
Nu längtar vi dock efter uppgraderade svenska järnvägar, som tar oss mellan våra avlägset liggande små städer snabbare och bekvämare än den kvickaste bil eller det rymligaste flygplan. Vi som rest med både TGV och Shinkansen vet att järnvägsresandet tillhör framtiden!

Himlen är klarblå, havet kokar och vinden rycker i de många flaggor som pryder strandpromenaden på Omaha beach. Barnen skriker och klänger i monumenten i sin oskuldsfulla lek. De har ännu ingen relation alls till de händelser som utspelade sig här för 70 år sedan. Men de förblir inte lyckligt ovetande länge till, det kommer deras föräldrar inom kort se till...

Vi är många som lever med en skev bild av verkligheten. Ett sådant exempel serveras nu i höst, och handlar om hur mycket pengar som omsätts i den svenska turistnäringen. Det samlade exportvärdet av de svenska turistnäringen uppgick 2015 till 112 miljarder kronor. 

Det är dubbelt så mycket som svensk järn- och stålexport genererar! Vem kunde tro det? Branschföreträdare menar att potentialen är enorm, att näringen är relativt outvecklad. Den sysselsätter dessutom människor över hela landet och erbjuder i hög grad "enkla jobb" vilket ju behövs nu för tiden. 

Staten och branschen satsar därför stort på fortsatt utveckling av den svenska turistnäringen, vilket vi kan läsa om bland annat på Tillväxtverkets hemsida här. "Sverige behöver ett ökat utbud av upplevelser för kultur- och naturintresserade besökare från andra länder", skriver man på hemsidan. 

Det länder som skickar flest turister till Sverige och som stannar flera dagar är Tyskland, Norge och  Storbritannien. 

Resemagasiet Condé Nast Traveler serverar regelbundet listor enligt devisen 10 amazing things to do in... Och sist kan du fylla i både det ena och det andra resmålet. Det framgår inte alltid hur färska tipsen är och det är möjligen bäst att dubbelkolla aktualiteten, om man tänker pröva dem!

Vi fastnar nu för en lista över Hong kong. Den superurbaniserade, före detta brittiska kolonin, lockar ännu. Vi får väl se hur länge surmagade kinesiska ledare kan hålla fingrarna borta från detta autonoma territorium, där sju miljoner människor trängs på ytterst begränsade ytor.

Nu får vi veta att stadens bästa roof top bar är SEVVA, tjugofem våningar upp i Prince´s building. Den som föredrar film före cocktails kan bege sig till California tower, där takterassen regelbundet görs om till utomhusbio som visar klassiska filmer som Notting Hill, Dirty Dancing och Gladiator. 

För övrigt handlar listan om god mat och konst som presenteras i spännande miljöer. För balansens skull föreslås också slutligen ett besök på den lilla ön Cheung Sha, där en liten koloni av vilda vattenbufflar promenerar omkring helt fritt. Det går att göra dem sällskap på promenaden. Du hittar artikeln här. 

Ellen Rydelius - hur många minns henne? Rydelius är en i en hel rad av kvinnliga resenärer som förtjänstfullt uppmärksammas i senaste numret av Vagabond, i en artikel med titeln 10 klassiska kvinnliga vagabonder (Nr 9, 2016). Vill vi fördjupa oss ytterligare i denna spännande kvinna - som etablerade sig som Sveriges mest framgångsrika guideboksförfattare under 1900-talet - så kan vi också ta oss an Carina Burmans nya bok - Vi romantiska resenärer - med Ellen Rydelius i Rom (Natur och Kultur, 2016).

Burman har skrivit en spännande bok som på en och samma gång behandlar Rydelius, staden Rom och guideboken som gjorde henne till ”den svenska Baedeker”. Burman har beskrivit kvinnliga resenärer förr. Redan 2001 publicerade hon en biografi över Fredrika Bremer, också hon omnämnd i Vagabonds lista. 

Ellen Rydelius författade under sin livstid femton reseguider, varav den mest uppskattade var den om Rom. Hon var dessutom verksam som översättare och journalist med skrivjobb för Dagens Nyheter och Svenska dagbladet. Hon översatte bland andra Dostojevskij, språkkunnig som hon var efter sina studier i Uppsala och i Kazan i Ryssland.

Hon levde under en tid då kvinnoemancipationen i Europa gjorde det möjligt att träda in på arbetsmarknaden och ägna sig åt sånt som män hade ägnat sig åt under lång tid: journalistik, resor och studier i främmande länder. Hon skiljde sig tidigt från sin man i samband med en otrohetsaffär och uppfostrade sedan sitt barn på egen hand (dottern Ria Wägner), under en tid då detta fortfarande var ovanligt. En stark och målmedveten kvinna, utan tvivel. 

Rom på 8 dagar kom ut i sin första upplaga år 1927. Den skulle följas av åtta till under en period av trettio år. Rydelius stora framgångar med sin Rom-bok ledde till fler efter samma mönster: Berlin på 8 dagar, Paris på 8 dagar, 8 italienska städer, New York på 8 dagar med flera. 

En rolig detalj i Burmans trevliga bok är återgivningen av Rydelius förslag på restauranger och menyer. Från första upplagans första lunchförslag, en måndag, (året är 1927) kan vi läsa:

​Restaurant Trentuno (vid S. Pietro)
Risotto al burro
Saltimbocca alla romana, con piselli
Bel Paese
Frutta
Till detta dricker man förslagsvis en ”mezzo di Castelli romani, rött eller vitt”.

Så lätt man grips av längtan till den eviga staden!