Är världen vacker för den som reser? En bra fråga! Uttryckt som ett påstående - För den som reser är världen vacker - utgör den titeln på Per J. Anderssons nya bok, utgiven på Ordfronts förlag. Andersson är bekant för flertalet som mångårig redaktör och skribent på resemagasiet Vagabond, med särskild förkärlek bland annat för Indien. Det går bra att läsa en krönika med samma tema som boken på Vagabonds hemsida.

Möjligen är titeln - och dess fråga - en smula provocerande. Den utmärkta radiopersonligheten Louise Epstein tycks i alla fall ha gått igång lite grann på boktiteln, vilket framgick av dagens avsnitt av Nordegren & Epstein.

Den förbryllade Epstein menade att det kanske inte var helt nödvändigt att resa för att uppleva att världen är vacker. Åtminstone inte resa långt. Istället pläderade hon för det vardagliga kortresandet: en liten tur med pendeltåget i Stockholmsområdet kunde väl duga? För ett par dagar sen twittrade hon från  platsen längst fram i bussen, där man har en finfin utsikt! Vardagsresor! Ett lika fint sätt att upptäcka världens skönhet som dyra lyxkryssningar eller långa luffningar i Asien?

Här på Tertulia travels håller vi med Louise! Vi försöker undersöka en annan hypotes än den gängse: för den som vet hur man ska betrakta världen, blir den vacker! I själva verket har vi ju skrivit åtskilligt på detta tema tidigare. Och det finns gott om klokt folk som gjort liknande reflektioner: 

- Xavier de Maistre, som vi skrivit om här: Att resa i fåtöljen
- John Ruskin, som vi skrivit om här: Den gående känner friheten

Eller varför inte citera Marcel Proust, som har formulerat det väl:

"Den sanna upptäcktsresan består inte i att söka nya landskap, utan i att få nya ögon." 

Att sen Per J. Andersson nog menar något helt annat, är en historia för sig... Han pläderar för att resandet förintar våra fördomar och öppnar vår blick, vilket är ett utmärkt argument för resor - långa som korta. 

"Finns det i världen något tråkigare, långtradigare, bedrövligare, odrägligare, överdådigare, gräsligare, outhärdligare, något mer ägnat att döda själ och kropp, än en stor middag i New York?"

​Fredrika Bremer

Flygresandet förutspås trots en växande miljömedvetenhet en mycket expansiv framtid. Det gäller definitivt för Skandinavien där de största flygplatserna tävlar om en position som den mest betydelsefulla resehubben, vilket Tomas Augustsson tar upp i en artikel i Svenska Dagbladet den 12/1 - Arlanda vill bli störst i Norden trots motvind. Arlanda har sedan 2010 ökat sin resandevolym med sju miljoner passagerare! Det gör totalsiffran för år 2016 till 24,7 miljoner. En ökning bara senaste året med sex procent. 

Men Oslos flygplats ligger före, med 25,8 miljoner passagerare. Listan över storflygplatser i Norden toppas dock av Kastrup, med hela 29 miljoner passagerare per år. Köpenhamns uppgång förra året var också störst, nio procent. Målet för Arlanda ligger dock fast, störst i Norden! För det krävs naturligtvis investeringar. Närmare 12 miljarder räknar Swedavia att plöja ner i en utbyggnad av Arlanda (fram till 2040). Det gäller då fler gater, fler parkeringsplatser för flygplanen, och ännu en start- och landningsbana. Kastrup satsar dock ännu mer, hela 26 miljarder. Båda siktar på att kunna hantera 40 miljoner passagerare årligen år 2040. 

Många tittar på lågprisbolagen och hoppas på stark tillväxt där. Arlanda har än så länge misslyckats med att få Ryanair att byta från Skavsta, men tror att det blir ett naturligt steg inom kort. 

Den som tycker att nivåerna både på antal passagerare och investeringsbudgetarna ger lätta svimningskänslor är inte ensam. Den ständiga ökningen av mängden flygresor är på många sätt förbluffande. Det som också gör att man undrar, är som sagt den ökande medvetenheten om flygets miljöpåverkan och de alternativ som detta pekar mot. Renare och mindre miljöpåverkande flygbränsle är en huvudlinje i framtidsdiskussionen. Att detta bränsle är mycket dyrare än dagens är ett faktum. 

För att få lite perspektiv på ovanstående kan konstateras att de flygplatser som toppar statistiken främst återfinns i USA och i Asien. Vi har tre amerikanska flygplatser på topp tio-listan över mängden hanterade passagerare: Atlanta (Hartsfield-Jackson Atlanta airport), som har toppat listan sedan år 2000, Chicago (O´Hare international airport), LA (Los Angeles international airport) samt Dallas/Fort Worth hanterar alla över 60 miljoner passagerare (siffror från 2015). Heathrow är störst i Europa med 75 miljoner passagerar per år, följt av Paris-Charles de Gaulle med 65 miljoner. Lägger man ihop samtliga flygplatser i London (Gatwick, Heathrow, Stansted, Luton, London city och Southend) hamnar dock den brittiska huvudstaden i världstoppen med uppåt 150 miljoner resenärer årligen. Ytterligare europeiska storflygplatser är gamla bekanta: Frankfurt, Madrid (Madrid Barajas) och Amsterdam (Shiphol) hamnar alla högt över de nordiska. (Källa: Wikipedia)

"Ett förändrat avstånd till hemlandet förändrar det inre måttet."

Stefan Zweig

Strindbergs Berlin utgörs i stora stycken av krogen Zum schwartzen Ferkel (den svarta grisen – Strindbergs namn på stället) inspirerat av en vattenlägel som mer påminde om ett svin. Det blev snabbt en samlingsplats för ett nordiskt kotteri med bland andra Edvard Munch och Dagny Juel som kända deltagare. Kulturbohemernas närvaro var bra för affärerna och i annonser skröt innehavaren över vilken respekterad skara nordiska kreatörer som man kunde möta på Ferkeln. Strindberg skänkte en tavla till inrättningen, oklart om av tacksamhet eller som betalning, vilken hängde kvar till 1930-talet och sedan försvann. Stället var beläget på en central plats, i hörnet av Wilhelmsstrasse och Unter den Linden. Första parkett alltså!

Strindberg anlände till Berlin hösten 1892, nyligen skild och utskuffad från Sverige, åtminstone i hans egen tankevärld. Han ville se om kontinentens stora scener och bokförlag insåg hans storhet. Han började vid denna tid bli ett riktigt stort namn, liksom Henrik Ibsen, som låg lite före karriärmässigt.

Vykorten som vi uppmanas att ta med oss från Café Central, i Wien, leker med begreppen. En tvärsäker centralist var utan tvekan kåsören coh författaren Peter Altenberg (1859-1919). Han sitter kvar vid entrén till kaféet, i form av en docka. Fånigt kitschigt eller tecken på äkta kärlek och respekt för en lojal anhängare?

Altenberg är knappast känd utanför den tyska språkkretsen. Det är oklart hur känd han ens är där i vår tid. Den som intresserar sig för livet på de klassiska wienerkaféerna vid förra sekelskiftet, kan dock inte undgå honom. Kring honom berättas ett knippe anekdoter som gör den mest förhärdade till en sentimental nostalgiker. 

Clive James beskriver hans liv och verksamhet i en förtjusande essä (Cultural Amnesia, Norton & Company, 2007). Altenberg var för det första den skriftställare som satte sin adress till Café Central, Wien 1. Han hade helt enkelt ingen annan fast adress. Det mest fasta var kaféet, där han höll hov som ledare av spirituella samtal. Allt han skrev kom till vid kaféets marmorbord. Var han sov förtäljer inte riktigt historien, men vänner, härbärgen och enklare hotell är rimliga antaganden.

Ibland smet han iväg till nåt enkelt hotell i grannskapet för längre sejourer. Det senare hände särskilt när han fick närkontakt med en kvinna. Det var tämligen ofta, om man ska tro de som vittnat om saken. James citerar en av hans mer kända aforismer, just med koppling till den amorösa sidan av Altenbergs verksamhet - och mänskigt liv i allmänhet. En ung kvinna som plötsligt insett att den dyrkade författaren i första hand intresserar sig för hennes kropp, beklagar sig med en fras som inbegriper det lilla ordet "bara". "Was ist so nur?" är författarens svar. Förvisso ett uttalande som öppnar för en del diskussion...

Den småputtriga serien Delhis vackraste händer, med Björn Kjellman i huvudrollen bjuder på många roliga miljöbilder från Indiens huvudstad. Serien i tre delar är regisserad av Hannes Holm och bygger på populära romaner av den före detta sydsvenskanjournalisten Mikael Bergstrand. Recensionerna är kanske inte översvallande (gäller särskild Johan Cronemans i DN), och realismen i berättelsen om den eländige Göran Borg och hans äventyr i den indiska storstaden, kan nog kritiseras. Men vad gör det när underhållningsvärdet är högt?

Serien uppmärksammar knappast alls de sociala spänningarna i dagens Indien, men en berättelse från inspelningen fångar detta. Den smålarviga turistgruppen från Malmö festar och firar på hotellets tak en kväll. De dricker öl, skrålar och sjunger. Man förstår filmmakarnas ambitioner att hitta suggestiva miljöer att filma i. Frågan är om man här vågat lite för mycket? I en artikel i Sydsvenskan berättar Hannes Holm om hur polisen dök upp vid inspelningen av denna scen:

"Vi drack visst öl för nära en moské. Polisen brydde sig inte så mycket om just det, men undrade ungefär "är ni dumma i huvudet – vill ni dö?"

Saken är att scenen med de alkoholskrålande svenskarna utspelar sig mot en fond av Indiens största moské - Jama Mashid - belägen i Old Delhi, en muslimsk stadsdel i hjärtat av staden, som vi skrivit om förr, kolla här! 

En dos naiv okunskap om förhållandena i delar av det indiska samhället hos det svenska teamet, kanske? Att de tar en betydande risk med detta beteende i den här miljön, tycktes alltså inte föresväva dem. Förstod de vad polisen i Delhi menade?

Det krävs inte många dagars läsning av indisk dagspress för att man ska förstå att de indiska myndigheternas stora skräck är "social unrest", upploppsliknande händelseförlopp som oftast inbegriper religiösa grupper. Att folk blir rejält upphetsade och att människor kan bli ihjälslagna, är lika uppenbart. Den religiösa känsligheten är betydande, helt enkelt. Det kan vara bra att ha koll på när man vistas i Indien...

​