Jo, de finns! Platser som man tänker på men inte vill besöka. Judith Schalanskys kartbok är en utmärkt illustration av detta fenomen. Vissa platser lever bäst som mentala föreställningar, i våra drömmar och fantasier.

Det finns få så mytologiserade platser och kulturer som den nordamerikanska. Det beror förstås på att den så ofta är återgiven i  konst och medier av alla slag, från film och litteratur till musik och samhällsskildringar. Dessa dagar storknar vissa över de käcka rapporterna från den amerikanska presidentvalskampanjen. Andra njuter. 

Vissa delar av USA som jag inte sett, vill jag alldeles säkert besöka. Men ibland undrar jag om inte några av dessa platser lever mycket bättre i mitt huvud. Där har de skapats av en jämn ström av kulturimpulser som blandar bilder, stämningar, fakta och påhitt i en salig röra. Som mentalt mytstoff gör det god nytta. Drömmar behöver vi alla. 

De norra utkanterna av USA, som Nord- och Syddakota, Wyoming och Montana, tror jag bitvis är ganska eländiga områden. Men, där levde de amerikanska prärieindianer som var min barndoms hjältar. Som så många andra hade jag min indianperiod. Kunskapen var betydande. 

Och nu lyssnar jag galet mycket på Richmond Fontaines senaste platta You can´t go back if there´s nothing to go back to. De sjunger vackert och sentimentalt om snöstormarna i Montana och hur människor ger upp och lämnar. Jag hör på nyheterna hur Norddakotas ursprungsbefolkning protesterar mot planerade oljeledningar genom deras land, som om ingenting var förändrat. Polisen arresterar folk på löpande band. Jag läser  Richard Fords obehagligt suggestiva roman Kanada, som trots titeln mest utspelar sig i Montana: ödegårdar och oändliga fält, misslyckade karriärer och drömmar om något bättre.

Jag vill inte resa dit. Jag tror inte jag skulle tycka om det. I alla fall inte så mycket som jag gör nu.

Nu närmar sig påvens besök i Sverige. Den 31 oktober flyger påve Franciskus med hela sitt entourage från Fiumicino i Rom till Malmö Airport. Enligt programmet möts han där av statsminister Stefan Löfven (på Vatikanradions hemsida kallas han premiärminister, men varför vara petig?).

Påvens huvudmål är den gamla kyrkostaden Lund, där en ekumenisk gudstjänst ska hållas kl 14.30 i domkyrkan. Alla som inte får plats i kyrkan kan bänka sig framför TV:n, SVT direktsänder. Huvudsyftet med resan är att uppmärksamma 500-årsminnet av reformationen och inbjudare är katolska kyrkan och Lutherska världssamfundet tillsammans, medan Svenska kyrkan står som värd. Det hela är rätt unikt, sist en påve besökte Sverige var 1989. 

Innan gudstjänsten hinner dock påven träffa kungafamiljen, ett möte som förstås sker i Kungshuset. Det verkar som om påven tar det lugnt under måltiderna. Han framträder vare sig under lunchen eller kvällsmåltiden. Resor tar på krafterna, det vet ju alla. Efter Lundabesöket blir det avfärd till Malmö arena, där ett "ekumeniskt event för allmänheten" pågår. Klockan 9.30 nästa morgon blir det ytterligare en gudstjänst, denna gång en katolsk sådan, vilken genomförs på Swedbank stadion i Malmö. Det blir sista programpunkten, innan hemfärden vid lunchtid. 

Den svenska resan är påvens sjätte i år. Den första för året gick till Kuba och Mexiko, den andra till Grekland, den tredje till Armenien, den fjärde till Polen medan den femte gick till Georgien och Azerbadjan. De föregående två  åren rymde ungefär lika många resor. Blickar vi framåt kan konstateras att påvens reseschema i stort sett är färdigt för åren 2017-2018, även om exakta datum saknas i flertalet fall. 

Det kommande besöket i Sverige blir en liten behändig sak i påvens ambitiösa resekalender. Kanske kommer 100 000 människor till Lund den 31 oktober. Då är de ca 1000 journalisterna förmodligen oräknade. Men jämför exempelvis med besöket på Filippinerna i januari 2015. Då sattes ett rekord i de mångtusenåriga påvekrönikorna, med sex eller sju miljoner deltagare vid den avslutande mässan i Manila. 

“Travel is fatal to prejudice, bigotry, and narrow-mindedness, and many of our people need it sorely on these accounts. Broad, wholesome, charitable views of men and things cannot be acquired by vegetating in one little corner of the earth all one's lifetime.”
​
​Mark Twain

I en utmärkt understreckare i dagens SvD - Dansk Don Quijote i optimismens Europa - skriver Martin Lagerholm om en nyligen publicerad reseskildring. Det rör sig om det danska 1700-talsboken Labyrinten, ett verk i två band författad av Jens Baggesen (1754-1826). Verket publiceras nu för första gången på 200 år av danska Gyldendal. 

Förutom att vara en dråplig reseskildring med en stor mängd roliga och dramatiska anekdoter, vilka avhandlas längs Baggesens européiska färdväg, är det helt enkelt fråga om en "fullkomligt hänförande, spirituell och snarfyndig litterär skapelse", skriver Lagerholm.

Dessa rader lockar förstås en resevurmande modern svensk! Särskilt kul är Baggesens resonemang om varför vi reser. Han tar här hjälp av engelsmannen Laurence Sterne, som 1768 hade publicerat En sentimental resa genom Frankrike och Italien. Det finns fyra huvudsakliga kategorier av resenärer, hade Sterne kommit fram till (vi ska komma ihåg att engelsmännen under lång tid var Europas mest beresta folk):

1. De som reser på grund av andligt eller kroppsligt förfall

2. De som reser av nödvändighet

3. De som reser av någon annan anledning

4. De som reser utan anledning över huvud taget

"I strikt mening hör jag till alla dessa klasser" konstaterar Baggesen! Det är ju märkligt, men detsamma skulle ju undertecknad kunna säga. Återigen kan vi se hur klokt folk förr lyckades klura ut den mänskliga existens grundfenomen. Baggesens verk hamnar högt på vår önskelista.

Det är stekande hett och svetten lackar när vi anländer till vår strand längst ner i södra delen av provinsen Goa, på Indiens västkust. Ytterligare en utflykt i kontrasternas Indien, tänker vi när vi studerar landskapet utmed landsvägen. I Goa, som är den gamla portugisiska kolonin som annekterades först år 1961, ser många kvinnor ut som dem vi sett i Lissabon eller Funchal. Småblommiga klänningar, av en typ som möjligen var populär i Sverige nån gång på 1950-talet...

En förtjusande liten nyhet når oss i dagarna från Frankrike. I stort sett hela den samlade svenska pressen har kablat ut TT-meddelandet om att franska tågresenärer från och med nu inte behöver misströsta om de glömt sin lektyr hemma. De kan nu förse sig med gratis noveller att läsa på tåget, De passar för de verkligt korta resorna! Välj mellan noveller som kräver en, tre eller fem minuters läsning.

35 franska tågstationer, varav fem i Paris, har valts ut för detta storskaliga kulturprojekt. Aha, en ny app tänker vi spontant. Men nej, TT-meddelandet talar om "maskiner" som producerar noveller. Och ja, faktiskt, det är noveller på papper som kommer ut ur en ganska snygg maskin, ungefär som ett längre kvitto ur bensinpumpen eller en något smalare toalettpappersremsa. Gör dina val genom att trycka på några knappar bara, så börjar maskinen mata ut sitt lilla blad. 

Typiskt fransmän, vill man utbrista fördomsfullt... Hade detta slagit i det digitala och ständigt uppkopplade Sverige? Knappast...

Men maskinen har redan väckt uppmärksamhet världen över, visar det sig. Francis Ford Coppola har köpt en maskin som han placerat på Cafe Zoetrope i San Francisco. Följaktligen behöver vi inte åka franska tåg om vi vill pröva maskinen, vi kan också ta oss till San Francisco. 

Kolla in företaget bakom maskinen och novellkatalogen här. Hemsidan innehåller både karta över maskinernas placering och en intervju med Coppola! 

Antalet utskänkningsställen i centrala Madrid som frekventerats av Ernest Hemingway är imponerande. Han har lämnat en tydlig alkoholindränkt stig efter sig, som David Farley skriver i New York Times i en trevlig artikel, från 2011: Blood, sand, sherry: Hemingway´s Madrid.

Vi har exempelvis restaurangen Botin, nedanför Plaza Mayor, där man äter spädgris och dricker rioja i författarens fotspår. Vi har den pittoreska sherrybaren La Venencia, som vi skrivit om tidigare här. Och vi har den populära Cervezeria Alemana på Plaza Santa Ana, där bordet vid entrén där han satt, fortfarande finns kvar.

Hemingway bodde i Madrid långa perioder på 1920-30-talen, men återkom flera gånger senare. Sista besöket var 1960. Att Hemingways liv och författarskap har något med manlighet (dricka mycket, gå på tjurfäktning, jaga och kriga, dö en våldsam död) att göra är ju uppenbart. De här sidorna i den store författarens personlighet har diskuterats i decennier. Det ska vi vara glada för. Här finns ämnen som kan penetreras i en oändlig rad av stimulerande tertulior…

Den som av en tillfällighet promenerade i centrala Berlin den gångna helgen, kunde mycket enkelt smita in i porten med adress Am Kupfergraben 10. Läget är centralt får man säga, med  Pergamonmuséet på Museumsinsel mitt emot och historiska museet intill. I huset - en specialritad byggnad signerad David Chipperfield - finns två utmärkta gallerier: Gallerie Bastian och CFA - Contemporary Fine Arts.

Den nuvarande utställningen på CFA visar målningar av amerikanskan Dana Schutz (född 1976 i Michigan), under namnet Waiting for the barbarians. Det är stora, form- och färgglada verk som är högst stimulerande att försjunka i. Det är ofta brutala och halsbrytande motiv och kompositioner, men ljuset och färgerna motverkar obehaget. 
​
Intill CFA huserar alltså galleri Bastian. Grundare Heiner Bastian - tidigare sekreterare åt Joseph Beuys - startade verksamheten 2007 i samband med att huset stod färdigt. Båda gallerierna uppvisare en imponerande historik över tidigare utställda konstnärer. Enligt uppgift kommer Galleri Bastian inom kort ta över hela huset när CFA flyttar ut.